torsdagen den 31:e december 2009

Gott nytt år!


Nyårsfirare?

Då är 2009 till ända och jag vill härmed summera lite av mina intryck från året. Detta utifrån mitt gräsrotsperspektiv. Många händelser finns inte med men jag kan inte ta upp allt och har därför valt med omsorg de saker som vållat mest snack där jag befunnit mig.

* Ett skarpare läge i PRT Masar E Sharif med ett ökat antal attacker mot svensk trupp, en lokaltolk dödad och flera svenskar skadade. Förstärkningar tillfördes i form av CV90 och trupp.
Såsom jag har uppfattat det så är det inte bara en ny taktik från motståndarna som bidragit till denna ökning utan PRT:t har intagit en ny hållning och undviker inte längre problemområden. Nu under vintern blir det lugnare men till våren sätter det nog igång igen.

* Beslut fattades om neddragningar i Kosovo, något som kommer att genomföras under 2010. Det går åt rätt håll där, vilket understryker vikten av säkerhetsskapande åtgärder. Sånt här tar tid men det är viktigt.

* Flottan med understöd av Amfibiekåren genomförde OP Atlanta med gott resultat. Det drogs säkerligen en hel del slutsatser och jag vågar påstå att Flottan har blivit bättre av insatsen.

* HR-transformation. Det finns massor att skriva om det men jag nöjer mig med att konstatera att FM fortsätter med sin centralisering och att allt ska göras på samma gång.

* PRIO. PRIO, PRIO, PRIO.
"Vi anpassar organisationen utifrån systemet" sade någon jag lyckligtvis glömt på TV-nyheterna. Affärssystemet SAP ska alltså bli dimesionerande för hur Försvarsmakten ska se ut och jobba!
Systemet i sig är så bra att FMLOG verkligen drar ut på införandet och väckelsemöten genomförs för dyra pengar så att alla ska få rätt bild. Drar ut och drar ut, det är tekniska problem som FMLOG dras med. Någon förvånad?

* Internationell tjänstgöringsskyldighet pålades personal som skulle genomgå nivåhöjande utbildning. Många skrek rätt ut och vägrade skriva på nytt avtal och det var faktiskt några som klev av utbildningen. Mig veterligen så var det ingen ur Armén som gjorde det från den taktiska utbildningen.

* Helikopterelände. Försvarsmakten klarar inte av sin ambition när det gäller helikopterförmåga, vare sig nationellt eller internationellt. Detta får folk att löpa amok och skrika sig hesa för adhoc-lösningar som jag tror skulle innebära än större påfrestan på HKP-flottiljen och långsiktigt rasera hela systemet.

* RALS:en kunde genomföras med inte allt för stor försening på förbanden. Det är möjligt att inte alla är klara men de flesta torde vara det. En framgångsfaktor torde ha varit att arbetet på många ställen utförts på lägre nivå än tidigare. Utfallet i form av löneökning för personalen har varierat något kopiöst mellan förbanden och allt går inte att motivera.

* BG11 har påbörjats. En del kända ansikten har tagit på sig ännu en beredskap, vilket förhoppningsvis är bra.

* Personalförsörjningen är fortsatt svajig. Övergången till tvåbefälssystem har inte genomförts fullt ut än och HKV har inte kunnat kommunicera ut en bild av hur det kommer att se ut. Det finns OF som vill bli OR men de väntar ut en process som borde varit färdig redan. Det finns en oro i leden om tvångsdegradering, något som kommit från generalshåll vid flera tillfällen.
Rekryteringen medger inte fulla led utan det är svårt att fylla platserna till utbildningarna. Det är inte pga brister i marknadsföringen från centralt håll utan jag vågar påstå att det i första hand är centraliseringen av rekryteringen som är den största skurken. Om förbanden återfick uppgiften att rekrytera sina kadetter så tror jag att utfallet skulle bli bättre.
Vakanser.se är en välbesökt sida hos Försvarsmaktsanställda och många söker aktivt nytt jobb och numera talas det öppet om det. Något måste göras och det fort! Just nu gungar det för mycket så HKV måste få stopp på svängningarna och bringa stabilitet i organisationen.

* Bra folk! Jag har återigen genomfört långtidsförrättning och jobbat med andra försvarsgrenar och jag konstaterar att Försvarsmakten har en mycket bra officerskår. Kompetensnivån är hög och folket är sunt.

Apropå bilden:
För 16 år sedan firade jag nyår i Mellanöstern och den kanonad som genomfördes av alla parter vid tolvslaget kommer jag aldrig glömma. Alla ammunitionstyper innehållande lysämnen användes och CO:s tal drunknade i eldfesten. Det var inte helt ofarligt när fulla milismän började skjuta KSP framåt trerycket men vi klarade oss som vanligt. Gud är svensk och har så varit länge och förhoppningsvis förblir han det.

2009 blev bloggarnas år, då Chefsingenjören och framförallt Wiseman gjorde avtryck på den politiska arenan. Den militära bloggosfären har ökat, till HKV:s stora nöje, och jag rekommenderar varmt blogg-länkarna ute till höger.

Jag avslutar året genom att önska alla ett gott 2010 som jag förutspår blir ett mycket bra år!

söndagen den 27:e december 2009

Tuzla Airbase och flyktingarna

Jag har inspirerats av Morgonsur att publicera något litet om Bosnien och Srebrenica-flyktingarna är något som var viktigt för mig:


1995
Jag jobbade mycket i bataljonens stridsledning under den här perioden och fick förstahandsrapporter om vad som hände där ute. Det var frustrerande att inte aktivt agera mot överträdelserna. Vi hade blivit stoppade och påskjutna i månader av alla parter och nu så hade det gått ett steg längre! Det blev nästan för mycket.

Sent på natten mellan den 12:e och 13:e juli fick jag ett anrop från Tuzla Airbase (TAB), en gammal flygbas där vi var ansvariga för säkerheten. Det gick inte att flyga på basen pga hotet från BSA som hade ställningar på Vis-höjden där de med kuslig precision kunde leda in artilleri mot TAB:en. Det var skyttet där nere som anmälde att det började komma flyktingar till dem. Flyktingarna ville in på basen och tas om hand där. Vid den tidpunkten hade det kommit några hundra men det kom bara fler och fler. Vi fick skicka dit alla kompaniers larmstyrkor och annat folk som gick dit under natten. Klockan 0600 gick jag av mitt händelserika pass och gick i bås.

Tuzla Airbase, TAB
Sex timmar senare väckte plutonchefen mig och gav mig ordern att framrycka till TAB:en för att förstärka ledningen. Jag packade fort och gav mig av. Jag minns idag sista vägsträckan fram till TAB:en som något som jag sett på film, inte varit med om på riktigt. Det var folk överallt, tusentals. På vägen, i diket, överallt. De låg, de stod, de skrek och gnydde. Det var trasor och påsar här och där. Man kunde inte avgöra med blotta synen vilka av de liggande som var vid liv och vilka som inte var det. Det var spillror av människor, en masse, som väntade på att bli insläppta på basen. Det var små barn och gamla kvinnor och gamla gubbar. Alla tonåringar och vuxna män och kvinnor saknades. Senare kom det fram att de avrättats i Srebrenica. 8000 personer, de flesta obeväpnade hade iskallt dödats och grävts ner i naturen runt Srebrenica. Här på TAB:en var endast de som inte utgjorde något hot eller nöje.
I fållan där de fick vänta på insläpp försökte några stycken uppvigla massan mot oss FN-soldater men jag antar att folk var för trötta för att orka bråka. Några tog livet av sig där och då. De hängde sig så vi fick plocka ner dem.

Jag kom in på basen och åkte ut på flygrakan och hittade där en kapten jag kände sedan Libanon. Det visade sig att han skulle ta över ansvaret för situationen och det sammansatta kompaniet (Mike Lima) som upprättats för ändamålet. Hittills så hade ställföreträdaren för det danska stridsvagnskompaniet hållit ställningarna men nu måste han lösas av och Kapten S hade uppgiften. Kn S pekade på en dansk M113-vagn i ledningsutförande och sa till mig: ”Vad bra att du kommer. Sätt dig i vagnen och svara på allt som sänds till mig. Jag finns i tältet bredvid. Gör det du behöver. Stör mig endast om egna liv är i fara”.
Där satt jag och stridsledde ett kompani i mottagandet av en flyktingström. Jag skickade tolkar hit och sjukvårdspersonal dit, omfördelade folk för bevakning och för latringrävning. I efterhand så känns de timmarna som de bästa i mitt militära yrkesliv. Jag var navet i vad som där och då var det viktigaste i Europa, ja kanske till och med världen. Och vi gjorde ju något! Vi fick agera aktivt och göra något bra för stackarna som svikits av världssamfundet i Srebrenica.
Jag jobbade fram till klockan fyra på morgonen innan jag gick och la mig. En skyttesoldat hade tagit tältsängen som man hade ordnat för mig men han fick ligga kvar, för mig räckte det med liggunderlaget under stjärnhimmeln. Jag kommer faktiskt ihåg att det var helt stilla och stjärnklart. Värmen gjorde att det inte var några problem att ligga ute.

Latriner och beskjutning
Vi slussade flyktingarna genom en uppsatt sjukstuga, registrerade dem och gav dem tält att sova i på flygrakan. UNHCR stod för tälten men vi för manskapet. Det förekommer olika siffror på hur många flyktingar vi tog emot men någonstans kring 8000-9000 passerade igenom. Vissa stannade länge medan andra fortsatte, bland annat till UNHCR:s läger.

Apropå latringrävning så hände det en lustig incident efter några dagar. Vi hade med hjälp av grävmaskin gjort ett långt latrindike och lagt golv ovanför med hål i samt skynken runt och på så sätt skapat toaletter. Skynkena användes tyvärr att torka händer på varvid de blev ganska äckliga efterhand. Diket fylldes ju upp ganska snabbt under hålen i golvet och skitbergen där måste plattas ut så att mer bajs skulle få plats. Golvet lyftes bort och en stursk svensk soldat tog på sig stövlarna och klev ut i latrindiket och började skotta skit. Efter en stund fick hans kropp nog av ångorna varpå han svimmade, raklång ner i bajset. Fy fan!

Flyktinglägret hade funnits ungefär en vecka och jag var efter några dagar på Camp Oden åter tillbaka på TAB:en. Helt plötsligt gick en kulspruta kaliber 7,62 igång i närheten ochbevakningen ropade in till mig att det sköts på oss. Jag kommenderade folk i skydd genom att gå ut på alla system och kommendera ”Shelter” och ”Vagnsborg”. Jag rapporterade uppåt till VL och fick in rapporter att alla var inräknade, ingen av oss svenska var kvar utanför skydd.
Fan vad skönt, tänkte jag, alla klarade sig. Då slog det mig: Jag satt kvar i ett upplyst torn på ett flygfält med kulor vinande omkring mig. Inte bra. Jag la mig ner på golvet och drog ner handmikrotelefonerna så att jag kunde prata. Sandsäckarna skulle ta smällen.
Då glider dörren upp och en löjtnant tittar in och viftar åt mig att jag ska komma men jag skakar på huvudet och säger att jag måste bemanna utrustningen. ”Skyll dig själv då”, sa han, släckte lyset och ålade nerför trapporna och ca 100 meter tillbaka till sheltret. Han måste ha varit blå på armbågarna efter att ha ålat hela den vägen fram och tillbaka. Efter ett tag så avtog beskjutningen och vi kunde återgå till det vi höll på med.

Moskén och Pakbat
Under några dagar satt jag och tittade på när en delegation ur Pakbat II byggde en tältmoské åt flyktingarna nedanför tornet. På lördagen så skulle Izetbegovic komma på besök och då skulle moskén vara klar. Dagarna gick men ingen moské blev till.
Till slut så ledsnade någon, oklart vem, och gav order till Mj J, som nu ledde verksamheten på TAB: ”Bygg klart moskén”.
Mj J var av annan uppfattning och jag satt på första parkett då han ordervägrade: ”Aldrig i helvete att jag bygger moskén”, klargjorde han för Översten.
Då kom en skriftlig order från Sektorchefen, en general, och Mj J föll till föga och började bygga på fredag morgon. På kvällen var arbetet klart så en Pakistansk imam eller något sånt, kunde rena moskén från spåren av oss kristna och kvinnor dessutom. Det som Pakistanierna inte lyckats med på fyra-fem dagar gjorde svenskarna på en dag.

På lördagen kom Izetbegovic på besök och han var mycket tillfreds med vad vi hade gjort för att hjälpa flyktingarna och uttryckte sin beundran. En amerikansk major som fanns på plats var inte lika positiv utan gick ut i CNN och kritiserade svenskarna och tog själv på sig äran.
Efter det att CNN intervjuat Izetbegovic och sanningen uppdagades så fick majoren order hemifrån att krypa till korset och ta tillbaka det han sagt.

Moskébygget var inte det enda fel som Pakbat orsakade. En kväll så ropades jag upp av ett OP på basen. ”Kalla hit MP, eller jag skjuter ihjäl ett par ’pakkar”, fick jag på radion.
På min fråga vad det var som skedde så fick jag svaret: ”Pakistanska soldater köper avsugningar av flyktingbarnen. De byter kepsar och godis mot sex. Om inte Militärpolis är här inom fem minuter skjuter jag. Och jag skjuter för att döda!”
Jag ringde upp MP och de åkte på en gång. Fy fan, vad förbannad jag blir när jag tänker på det.
Samma vecka så våldtogs en manlig Jordansk officer av två pakistanska soldater på TAB:en. Dessutom så sålde ”pakkarna” diesel och bensin till locals. Att man tvingas jobba med såna!

Mot slutet
BiH var inte nöjda med att folket började tycka väl om UNPROFOR utan försökte få flyktingarna att flytta från TAB. Vi ville också att de skulle flytta så att vi blev av med dem. Några utvalda åkte till ett annat flyktingläger för att reka men återvände till TAB med budskapet att de hade det bättre hos oss och skulle därför stanna. Typiskt.
Två dagar senare landar ett antal artillerigranater på ena banänden på TAB:en och
flyktingarna valde att flytta från osäkerheten på flygrakan till UNHCR:s flyktingläger. De var borta och vi är väl många som misstänker att BiH var de som sköt de där granaterna i syfte att få bort flyktingarna och misskreditera både oss och serberna. Hade det varit serberna så hade de nog skjutit mitt på eller i bortre änden på fältet i stället för i den ände där inga människor fanns. Inga döda men full politisk pott för BiH.

Legend:
BSA = Bosnienserbiska Armén
BiH = Bosnienfederationen

lördagen den 26:e december 2009

Aningslös säkerhetstjänst?

I Officerstidningen så skrivs det om personal i Afghanistan som inte vill använda sitt fullständiga namn i tjänsten.
I artikeln så tycks det som att man anser att det är lite smålöjligt att inte använda sig av sitt fullständiga namn, eftersom det enligt MUST inte föreligger något hot mot anhöriga till Afghanistan-truppen. Man får hoppas att den bedömningen stämmer och kommer det kommer att fortsätta vara så.
Danmark och Storbrittanien har tyvärr helt andra erfarenheter, något som i första hand härleds till Irak-insatsen, enligt MUST. Irak ska ha en högre tekniknivå än Afghanistan och det medför ökade möjligheter för motståndarna.

När når Afghanistan tillräcklig hög tekniknivå? Jag skriver "när" och inte "om". Vad gör vi då med all lagrad information innehållande personalia på personalen i de svenska kontingenterna?

I sin Årsrapport Säkerhetstjänst för 2008 skriver MUST: "Även om vaksamheten bland svenska officerare och soldater har förbättrats
så finns alltjämt en viss aningslöshet inför det reella hot som föreligger mot en svensk internationell militär insats." Man anser att det behövs mer utbildning bland personalen.

Jag tycker att oviljan att i media utge sitt fullständiga namn är ett tecken på en förståelse för säkerhet. Det som görs idag får man sota för i morgon och det blir mer och mer påtagligt med de internetarkiv som finns. Det som publicerats en gång finns kvar där ute för alla att inhämta. En bra säkerhet i morgon möjliggörs med adekvata åtgärder idag. Och vad är mer skyddsvärt än den egna familjen och vännerna?

Den svenska naiva inställningen till öppenhet innebär svårigheter att rekrytera folk till våra internationella insatser, eftersom personalia och uppgifter om tjänstgöringen är öppna och allmänna uppgifter som kan begäras ut av vem som helst. Det är inte kopplat bara till Afghanistan utan rent allmänt. Det är inte alla som vill att deras namn förknippas med väpnade insatser. Det finns olika anledningar, en av dessa är för att deras anhöriga inte ska behöva få klä skott för FM:s ageranden.

Av samma anledning finns det poliser som inte vill förekomma med fullständigt namn och bild i media och som har skyddat telefonnummer. Någon egentlig hotbild förekommer inte där heller i någon större utsträckning men risk kan inte uteslutas och ska därför förebyggas.

Jag menar att tillämpningen av den svenska offentlighetsprincipen är för aningslös idag och att den måste ses över. Soldaternas ovilja att skylta med sina namn är ett tecken på att de tar risken på fullaste allvar. Om vi vill ha deras fullständiga namn i bildtexterna så måste vi skydda deras uppgifter så att de inte kan begäras ut av kreti och pleti. Alternativet kan ju vara att de inte ställer upp för media alls eller till och med väljer bort Försvarsmakten.

Våra förband och de som ingår i dessa måste skyddas. Det har med trovärdighet och förtroende att göra och det är betydelsefullt för den fortsatta rekryteringen. Skyddet måste vara genomgående från högsta principer ner till den enskildes tillämpning ute i insatsen. Jag tycker att vi ska jobba för personalens säkerhet och inte klandra de som känner sig otrygga.

torsdagen den 24:e december 2009

GOD JUL

Jag ber att få önska alla en god jul och ett gott nytt år!
En särskild tanke skänker jag åt mina nära vänner som är i Afghanistan och Kosovo just nu.
Jag ska ta en extra glögg för er.

SVD har en tänkvärd ledare idag.
"Svenska soldater i Afghanistan – och på andra håll i världen – vågar livet för det som ytterst handlar om våra liv. Vi ska känna stolthet över deras insats, men också tacksamhet. Varför inte skicka en julhälsning när årets upplaga av Kalle Anka är över? Det kan tyckas lite futtigt, men var säker på att det gör julaftonen lite varmare i Mazar-e-Sharif."

onsdagen den 23:e december 2009

Framom sista linjen


I förrgår avled en av nordens främsta krigare, Harry Järv.
Jag tar mig friheten att så här i juletid ära Harry.
Få andra, om ens någon annan, har haft truppen med sig så mycket som Harry Järv. Han var en nagel i ögat på närmaste högre chefer men fick mannarna med sig och fick jobbet gjort. Han var ett föregångsman för sina soldater och ett föredöme för oss andra.

Harry har efter sin tid som soldat berikat andra soldater genom att delge sina erfarenheter och jag haft turen att få träffa denne legendar i tjänsten, en förmån jag är mycket glad för. Harry var en ödmjuk och människoälskande herre som inte gärna ville framstå som förmer men som gärna gick egna vägar.

Jag önskar nu Harry god jakt på detta hans sista patrulluppdrag, långt framom främsta linjen. Denna gång kommer du inte tillbaka utan vi ses vid ÅSA 1. Förhoppningsvis om ett bra tag.

tisdagen den 22:e december 2009

FM och olaga diskriminering?


I Dagens Nyheter rapporteras i dag om att Sveriges Lantbruksuniversitet fällts i Svea Hovrätt och ska betala ut skadestånd till 44 kvinnor som inte kommit in på veterinärutbildningen.
SLU har använt sig av viktad lottning för att få in fler män på utbildningen, i syfte att jämna ut könsfördelningen på utbildningen och till yrket. Vid lika meriter har mannen fått gå före. Svea Hovrätt anser inte att det är gör tillräcklig nytta för jämställdheten och värdesätter individens rättighet högre och fäller därför SLU.

Försvarsmakten dras med en rejäl underrepresentation av det kvinnliga könet. Jag har inga siffror men bedömer att det är i paritet med veterinäryrket fast tvärtom. FM vill ha in fler kvinnor i organisationen men har inte fått erforderlig stöttning. Det stödet kunde ha varit allmän könsneutral värnplikt, till exempel.
I stället har man i urvalsförfaranden särbehandlat kvinnliga sökanden för att få in dessa till officersutbildningarna. Syftet har varit gott men frågan är om förfarandet inneburit tillräcklig stor vinst för jämställdheten kontra principer om diskriminering? Det skulle vara intressant att prova i rätt.

Metoden som FM har valt har varierat något över åren. Först så satte man upp en miniminivå. De kvinnor som nådde över den gränsen antogs. Sedan fyllde man på med manliga sökanden med urvalsförfarande, dvs de bästa kom in. Det innebar i praktiken att kvinnor med sämre testvärden antogs på bekostnad av manliga sökanden.

På senare år har man förfinat metoden, åtminstone till Specialistutbildningen som FM själv äger. Antagning till Officersprogrammet skiljer sig och mig veterligen finns inte problematiken där eftersom platserna är svåra att fylla överhuvudtaget.
Till SOU så skattas de sökande under Lämplighetsbedömningen. De skattas i olika nivåer, ju högre desto mer lämplig. I vardera nivå så värderas kvinnliga sökanden högst. Det innebär att en kvinna som är skattad i nivå 3 slår en man som är skattad i nivå 3. En kvinna som är skattad i nivå 2 slår däremot inte mannen i nivå 3. Ett bättre system än tidigare, tycker jag. Dock så värderas inte samtliga meriter i det varvid det sammantagna meritvärdet får stå tillbaka för könstillhörigheten.

Det har alltså blivit bättre men det är män som fått stå tillbaka för kvinnliga sökanden och det vore intressant med en rättslig prövning av FM:s förfarande. FM behöver fler kvinnor men står utestängningen av män i proportion till den begränsade effekt den får för jämställdheten?
Att endast ha en manlig värnplikt men ge kvinnor förtur innebär en sån disharmoni att jag faktiskt bedömer att det skulle kunna komma kritik mot Försvarsmakten.

Min trupparlösning: Ange kvinnligt kön som en kompetens så är saken klar, rent juridiskt och förklaringsmässigt.
Ännu bättre är att se till helheten vid urvalsförfarande. Vid meritmässigt remi låta kvinnan gå före kan jag acceptera men då ska det vara grundat på den sammantagna meritvärderingen. Annars ska testresultaten samt Skicklighet och Förtjänst vara det som avgör och inte könstillhörigheten.

Är det någon som kommer att anmäla Försvarsmakten? Nej, det tror jag inte.
Kommer Försvarsmakten se över sitt förfarande? Nej, det tror jag inte för jag bedömer att man kör på för att nå rekryteringsmålsättningarna för kvinnor. Andra viktiga principer får då stå tillbaka.


Uppdatering januari 2011:
Helsingborgs Dagblad uppmärksammar nu FM:s särbehandling av kvinnor. Förvisso är det sökanden till grundläggande militär utbildning GMU som artikeln handlar om men principen är den samma.
Även mina blogg-kollegor har nu hakat på:
Wisemans Wisdoms - Det kvoterade landslaget

Chefsingenjören - Antagningstester

lördagen den 19:e december 2009

Död åt manöverteorin


I många år har manöverteorin varit den dominerande idén i modern krigföring. Genom ett snabbt beslutsfattande ska man manövrera sig till bra slaglägen. På så sätt skulle man nå Lokal överlägsenhet genom Överaskning och Kraftsamling (L=Ö+K) och då bryta motståndarens förmåga eller vilja att fortsätta strida.
En förutsättning för manöverkrig är snabba beslut och man har satt uppdragstaktik som en given parameter för det. Om underställda har mandat att fatta egna beslut inom ramen för högre chefs målbild så snabbas beslutsförlopp på och individen kan ta egna initiativ syftande mot målet.
I dess förlängning blir alltså ledningen decentraliserad. Utgången av striden är inte avhängig kontakten med högre chef eftersom individen redan vet vad som förväntas av honom och denne (som ju självklart är välutbildad) är byxad att lösa ut det utan löpande detaljregleringar av chefen.

Genom initiativkraft och högt beslutstempo så kommer man innanför motståndarens OODA-loop och kan trots en lägre numerär vinna slag och krig.
Det är grunden i svensk krigföring, i teorin.

Verkligheten är tyvärr inte i harmoni med doktrinerna.
De territoriella ledningarna är borta så de taktiska kommandona och övriga HKV leder allt ner på lägsta nivå. Bilden som jag lånat från krigskonster visar i princip det.

Beslut tas högre och högre upp. Förvaltarskapet och byråkratin har medfört en avlövning av gemene mans mandat att agera, även inom ramen för ordinarie verksamhet. Förordnanden skrivs så att avdelningschefer och nedåt blir helt bakbundna och det krävs en överstelöjtnant (minst) för att även den simplaste order ska bli gällande.

Initiativkraft har man enkelt tagit död på genom att man tolkat A i ansvar som att ansvar är att anmäla DUC för minsta lilla, och genom att vara processorienterade snarare än målorienterade. Det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Målet är mindre viktigt än vägen dit. Det borgar inte för initiativtagande.

Både tekniskt och genom metodval har man ökat centraliseringen av FM, stick i stäv med manövertänkandets centralvärden.
Metodmässigt genom att minska graden av delegering och tekniskt genom borttagning av nivåerna i ledningssystemtänket. Med det sistnämnda menar jag att en chef kan se läget flera nivåer neråt, vilket har tolkats som något positivt men där utfallet verkar vara ännu ett steg i fel riktning. Chefen detalj styr två (och fler) nivåer neråt och ledningsstrukturen blir suboptimerad.

"Behovet av samordning är stor i detta läge", är en stående sanning. Förvisso kräver våra internationella insatser mycket av cheferna men uppgiften löses bäst genom en sund kultur genomgående genom hela organisationen. Förtroende är det jag talar om.

Jag upplever att uppdragstaktiken har begravts i det tysta och att kommandotaktiken är det gällande. I och med uppdragstaktikens död så är även manövertänkandet borta. Det är helt åt skogen och jag tror faktiskt inte att det finns någon i Stockholm som vågar skriva in det i de nya doktrinerna.

Eld - Rörelse - Skydd har ersatts av Förvaltning - Byråkrati - Stelhet

Nedskräpning av Cyperspace


Idag är det glest med ansvar på internet men hur blir det på sikt?
Redan nu kan man som internetanvändare störas av döda länkar, ouppdaterade hemsidor och döda nick-names.
Inlägg där bildlänkarna inte längre fungerar blir allt vanligare och stör ordningen i fora, runt om på nätet.
Vem tusan tar ansvar för allt skräp på nätet?

Tänk om det blir så att ansvar kommer att utkrävas för ens internetpublicerande?
Om jag måste hålla den här bloggen vid liv eller annars ta bort den helt och släppa mitt nickname?

För en massa år sedan så trodde nog inte folk att man skulle komma att bli ansvarig för nedskräpning i den gröna naturen. Nu är internet den nya naturen och är folk beredda ta ansvar för ev. nedskräpning på internet?

tisdagen den 15:e december 2009

Hur länge går det?

Jag fortsätter min reflektion om Försvarsmakten som arbetsgivare med att diskutera uthålligheten hos befälet, kopplat till de internationella åtagandena.

Just nu är rotationsfrekvensen väldigt olika mellan förbanden och inom förbanden. De värst drabbade ligger på en rotationsfrekvens på ca 1:4. Tanken är om jag förstått det rätt att planen är någonstans mellan 1:4 och 1:6. Det är det som är dimensionerande för personalvolymen.

Nu är det ju inte bara under själva insatsen som det är svårt att kombinera officersyrket med ett liv utan det gäller även i högsta grad mellan insatserna. Det ska utbildas med många kvällstjänster, göras en övningsserie med 40 dygn borta och någon gång så är det långtidsförrättning på skola, antingen som elev eller som lärare.

Jag har alltid sett familj som en styrka hos personalen, eftersom det borgar för stadga i livet och en social trygghet. Någon att komma hem till efter insats brukar också ge en bättre hemkomst.
Men nu när officeren i så stor omfattning måste välja bort antingen familj eller jobb så innebär familjen en belastning för arbetsgivaren.

Så kan vi ju inte ha det!
Det kommer att innebära att folk tröttnar och därmed svårigheter med att kompetensförsörja Försvarsmakten.Rotationsfrekvensen måste anpassas om inte FM bara ska bestå av 20-åriga singelkrigare.
Man skulle kunna leka med en modell där frekvensen justeras med åldern och ger en tätare insatsfrekvens i början av karriären, med en luftigare mittendel och med en förtätning i slutet då ungarna flugit ur boet.

Även Insatsorganisationens personal måste tillåtas att ha ett fungerande familjeliv. För att öka uthållighet och klara av de internationella åtagandena så måste numerären öka. Öka personalramarna!

fredagen den 11:e december 2009

Inte sedan Kongo...?


Johanne Hildebrandts blogginlägg från idag får mig att skriva detta inlägg. Hon skriver: "Faktum är att inga soldater sedan Kongo på 60-talet och Ba01 i Bosnien 1993 har råkat ut för så mycket. I år har soldaterna i Afghanistan råkat ut för 25 vägbomber, 18 beskjutningar och åtta soldater har sårats."
Stämmer det verkligen att ingen sedan BA01 råkat ut för så mycket, frågade jag mig själv? Så jag tog fram en minnesbok och började räkna.

Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close (någonstans måste man dra gränsen)även fast det är fler beskjutningar än vad hela FS17 hade totalt. Ett antal OP:n fick direktträffar och skenmål fick användas. Ambulansvagnar hade ofta skotthål i sidan efter konvojkörningar och camperna utsattes mer än ofta för överskjutningar.

Ett dygn beskrivs med orden: "Ett dygn med låg aktivitet inom AOR (992)."
Talet inom parentes anger antalet rapporterade detonationer inom bataljonens ansvarsområde. 992 detonationer i bataljonsområdet ansågs vara lugnt!
Inte sällan så var antalet detonationer över 2000st.

Jag vet skyttefolk som mörkade viss beskjutning så att de inte skulle behöva äta rations och bli utan post. För det var så att om läget var för dåligt så drog man in underhållstransporterna. Bäst att mörka då...
Ja, det är illa att mörka men så var det då. Det sköts så mycket att folk fick mörka för att få mat och post utkört. Mörkertalet är alltså stort.

Nu har jag bara tagit upp rena beskjutningar men det fanns annat också:
Olyckor, Demonstrationer, röjningsarbete efter granatattacker på civila, dygnslånga förhandlingar i checkpoints och inte minst ett flyktingläger som skulle skötas.

Detta var vare sig i Kongo eller på BA01. De som är lite mer pålästa vet att det rör sig om BA04 i Bosnien 1995, missionen som alla glömde.
Låt nu inte FS17 bli glömd, såsom man tydligen glömt andra insatser.

Civilt kurage, en juridisk omöjlighet?

Staten har fört upp att man är intresserad av en Civilkurage-lag som skulle medge lagföring av folk som inte ingriper i händelse av brott. Man anser att det tydligen finns så mycket som kan göras med civilkurage och att civilkurage är bra.

SVD rapporterar idag om en pappa som agerat enligt principen "att ta saken i egna händer" och tillrättavisat en mobbare. Pappan har nu åtalats för hemfridsbrott.

Jag erkänner villigt att det är medias begränsade bild som jag bygger mitt case på men det är på något sätt signifikativt.
När någon agerar (med sin egna moraliska kompass som stöd) så åtalas denne, trots att denne agerat för att stoppa skadlig verksamhet.
En busschaufför (?) var ju tidigare på motsvarande sätt ute i blåsväder, trots ett sunt agerande.

Ett första steg mot ett starkare allmänt civilkurage vore kanske att begränsa de negativa konsekvenserna för de som faktiskt agerar?
En mer liberal tillämpning av nödvärnsexcess-begreppet är ett sätt.

Annars kan ju Staten lägga ner allt tänk kring en civilkurage-lag eller något liknande. Låt det gå åt skogen och anmäl sen. Då har du i alla fall inte begått några juridiska fel som du kan åläggas.

FM och bröllopet

I sommar ska kronprinsessan gifta sig med sin Daniel. Stort grattis till brudparet!

Enligt uppgift så ska Försvarsmakten genomföra någon form av fanvakt/kortege/sabelhäck eller motsvarande omfattande personal på båda sidor av vägen längs brudparets framryckningsstråk.
En av Försvarsmaktens uppgifter är statsceremoniell verksamhet så det är egentligen inget konstigt med det. Det som däremot jag är fundersam över är vem tusan som ska stå där längs vägen?
Soldaterna på den sista (?) värnpliktskullen har muckat och kvar på förbanden finns ett antal officerare. Är det tänkt att det är dessa som ska stå där? Då blir det inte mycket.

Man funderar ju också då på om vi lägger pengarna på rätt saker?

Dessutom finns det bedömt inte tillräckligt många sablar för att beväpna officerarna i enlighet med CermR

Det blir skoj det här...

onsdagen den 9:e december 2009

PBV forever?

Allan Widman skriver i sin blog om HKP 4.
Han tycks se HKP 4 som svaret på behovet i Afghanistan. Det tycker jag är märkligt.

HKP 4 var en bra helikopter en gång i tiden. Nu när den är påklädd med liner så har den blivit väldigt tung. Lägg då till hög höjd och långa avstånd så får du snabbt ihop att det inte är någon lämplig helikopter för Afghanistan. Den flyger inte tillräckligt långt och länge helt enkelt. Satsa inte mer pengar och resurser på gammalt rat och skicka inga halvmesyrer.

Min önskelista till politikerna (och FMV):
glöm det som varit och köp Blackhawk-systemet.


Marktravesti:
Vi behöver splitterskyddade fordon med hög framkomlighet och med kraftig beväpning men vi har problem att få fram tillräckligt med Galtar och antalet 90-vagnar är begränsade.
Snart kommer väl Widman skrika att vi ska skicka PBV302 till Afghanistan?

Ett favoritcitat från en närstående: "Nästan rätt är också fel"
Det summerar HKP 4-ärendet tycker jag.

Mer läsning om helikoptrar kan man få hos Chefsingenjören och Wiseman

tisdagen den 8:e december 2009

Förälder i Försvarsmakten


Foto: Torbjörn F Gustafsson

Hur är det egentligen att ha en förälder som är försvarsmaktsanställd? Hur är det att vara förvarsmaktsanställd förälder?
Det är något som jag funderat på ett tag och något som verkligen upptagit mitt sinne sedan jag såg Torbjörn F Gustafssons underbara bild från FS17:s hemkomst.
Jag tänker oerhört mycket på hur mission (och annan frånvaro) påverkar min familj men framförallt mina barn.

Hur har det lilla barnet i galonisar haft det när mamma eller pappa har varit borta? Kommer hon eller han bära med sig missionen resten av livet? Vilka konsekvenser för barnets självförtroende och trygghet har det inneburit?

"Det finns många familjer men bara en karriär" är en gammal Försvarsmaktssanning. Det är ett föga modernt tänk men tyvärr fullständigt applicerbart. Föräldralediga tappar i RALS och eljest i karriären och de anställda förväntas vara borta från sina familjer under minst 6 veckor per år under icke-insats-år. Under Insats-år så är man borta betydligt mer än så.
Är det värt det?

Försvarsmaktens numerär och uppgifter innebär att det är hartnär omöjligt att kombinera ett bra jobb utfört i FM och ett sunt familjeliv. Man måste göra avkall på en av dessa, antingen jobbkvalitet eller familjen. Bäst är ju givetvis att vara 25 år och inte ha någon familj. Men å andra sidan får FM då göra avkall på bra saker som livserfarenhet, stabilitet och sånt som Säkerhetsinspektionen anser ger en bra verksamhetssäkerhet.

Men åter till barnet i galonisarna. Vad har detta barn gjort för att pappa (eller mamma) ska vara borta så länge? Hur har det fungerat under tiden? Hur blir hemkomsten? Känner han sin förälder? Finns det något skuldbeläggande? Frågorna är många.

En av konsekvenserna efter min förra insats var att mina barn blev väldigt oroade så fort som jag skulle på övning. De var helt omöjliga att göra med och den ena frågade med gråt i hela ansiktet: "Ska du vara borta så där länge igen, pappa?"
Jag svarade att jag inte skulle vara borta längre än en vecka och att jag inte skulle bli dödad varvid han kunde andas ut, något tröstad.
Det har fått mig att reflektera över vad jag (och andra Försvarsmaktsföräldrar) utsätter våra barn för. Vad innebär det för mina barn att jag är borta så mycket?
Är det värt det?
Jag vet faktiskt inte.

söndagen den 6:e december 2009

Reservofficer och utlandstjänst




Jag har följt rekryteringen till Utlandsstyrkan i några år och jag kan bara konstatera att villkor och lönehantering är dåligt skött. Det lönar sig helt enkelt inte att ha någon närmare relation till Försvarsmakten. Det får nämligen negativ effekt på din inkomst.

Försvarsmakten försöker att locka ut reservofficerare till tjänster i Utlandsstyrkan men det är helt som förgjort. Jag har själv försökt med konststycket och faktiskt fått napp. Dock så har den fina fisken ramlat av kroken pga dålig ersättning.
Dålig ersättning? Ja, i förhållande till sitt vanliga yrke och i förhållande till en civilist som söker samma jobb.

En RO placeras in i förbandets lönestruktur i samma höjd som Yrkesofficerare och sedan erhålls samma villkor som för YO:
Under utbildningen så erhålls I-lön.
Under insats i Afghanistan erhålls I-lön x 1,3 + 8000 + 3000 + 10000 + 2000.

Ett närtida exempel gav till hands att en RO som var tänkt att åka till Afghanistan gavs I-lön 22000:-. Utbildningstiden var på drygt fyra månader och insatsen på dryga sex månader så jag har räknat på ett helt år för att täcka upp ledigheter. Det är tillräckligt nära i alla fall.
Total inkomst för RO:n skulle bli 441600:- plus lite smågrus för OB under utbildningen.

Om man rekryterar mannen från gatan som inte har någon koppling till Försvarsmakten i övrigt så blir uträkningen en annan.
Denne erhåller för samma tjänst som ovan en befattningslön på 35700:-, både under utbildning och insats. Under insats tillkommer sedan 3000 + 10000 + 2000.
Det borde ge någonstans en total inkomst à 482700:-

Utfallet av ovanstående blev att reservofficeren stannade hemma och i stället fick chefen leta upp en helt civil människa för tjänsten. Nu inte sagt att den civile skulle vara sämre person men då det rör sig om befälstjänst så är det hela ganska märkligt. Jag kan ha fått några siffor fel men det blir skillnad mellan officer och civil och som rekryterare är det svårt att motivera denna skillnad.


Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna jobbar visst på ett nytt avtal men som vanligt drar det ut på tiden och som vanligt vill inte Försvarsmakten betala för "sin viktigaste resurs, personalen".
Man hoppas kanske att det kommande personalförsörjningssystemet ska råda bot på såna här företeelser men jag anser att det bara är ett symptom på en allvarlig sjukdom, Personalsynsröta.

fredagen den 4:e december 2009

ROE - Rules of Enlistment

En vän och kollega tyckte att jag skulle skriva något om Försvarsmaktens värdegrund. "ÖRA tex är ju faktiskt nåt som är både självklart och funkis när man funderar på vad det faktiskt betyder"
Ja, visst är det så! Det som ÖRA står för är någonting som de flesta människor vid fullt mentalt vigör ställer upp på. Jag fortsätter att citera min vän:
"Skulle alla i FM varje dag (eller ens en enda dag per vecka) kunna säga att man agerat enligt:
* Öppenhet - samarbeta, vara ärlig, visa förtroende
* Resultat - skapa, leverera, vara tydlig
* Ansvar - ge, ta, utkräva
så skulle nog organisationen se jävligt mycket annorlunda ut."

Han menade på att ÖRA kan ses som ett ROE för militära tjänstemän. Jag vill dra det ett steg till och kalla det Rules of Enlistment. Det är helt enkelt soldatregler för Försvarmaktens personal.

Han har väldigt rätt i det han skriver. De flesta jag känner ser inga konstigheter i innebörden av värdegrunden men ändå talas det om ÖRA i ganska nedsättande ordalag. Det tror jag beror på att man inte upplever att värdegrunden levs högre upp i hierarkin. Om det är så eller inte kan jag inte svara på men ni som vet kan ju berätta det.
Dessutom tror jag de senaste 10 åren av neddragningar medfört en grundmurad misstro mot de strategiska ledningarna.
Slutligen så är Försvarsmaktens metod för att implementera värdegrunden en avgörande faktor. Där har man misslyckats katastrofalt.

På något sätt så hoppas jag på att folk kunde sluta gnälla och hitta fel på eller i värdegrunden. Om man struntar i HKV och deras plumpa sätt och i stället själv försöker leva enligt ÖRA så blir det så mycket bättre. Dels så kommer folk runt omkring bli positiva, vilket smittar av sig, och dels så kan man ju själv se sig i spegeln och med yrkesmannen stolthet och heder säga: "Åtminstone jag lever värdegrunden".

Akademiseringen av officersutbildningen II

Ett annat problem som uppstått i och med akademiseringen av officersutbildningen är förhållandet mellan militär lydnad och det akademiska signumet "kritiskt förhållningssätt".

Ett kritiskt förhållningssätt är inte att vara motvals kärring utan att först och främst ifrågasätta sin egen kunskap och inte ta så enkelt på uppfattningen om omgivningen. Dock så blir det kritiska förhållningssättet gärna något mer än så. Det är väldigt lätt att det övergår till en klassisk Finn Fem Fel-övning där ifrågasättandet sätts i första rummet.

"Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större" är ett klassiskt uttryck för akademin. Det är en god tanke och ska nog prägla visst lärande men jag vågar påstå att även den tesen måste utsättas för granskning när det gäller officersutbildning.
I vissa företeelser inom militär verksamhet så finns det faktiskt rätt och fel. Det finns också behov av helt okritisk underkastelse, något som går helt stick i stäv med akademiens grundvalar. Absolut och omedelbar lydnad kan vara det som skiljer officeren från döden. En underkastelse av givna data kan krävas vid till exempel skjutningar med indirekt eld. Det är inte alltid läge att ifrågasätta åratal av empiriskt framtagna skjutdata.

Det kritiska tänkandet och granskandet kan leda till att kunskap sätts före förtroende, något som kan få förödande konsekvenser för både ledarskap och följarskap. Modernt ledarskap bygger på ömsesidigt förtroende och det byggs upp genom sunda möten människor emellan. Jag uppfattar att (åtminstone delar av) akademien sätter högskoletänket och vetenskapliga grundprinciper före faktisk kompetens och operativ effekt.
Jag bedömer att det är något som Försvarsmakten kommer att få jobba med.

Löneskevt

I ett samtal med en vän så kom det högst aktuella ämnet RALS upp på tapeten. De flesta förband verkar nu vara klara med sitt RALS-arbete och utifrån de rapporter så är skillnaderna väldigt stora.
Jag har hört folk som har tangerat 3000:- men också så lågt som 1000:-. Den sistnämnda har varit föräldraledig något som tycks innebära monetära konsekvenser, vilket säkert skulle kunna ge fina rubriker.
Klart är i alla fall att det är precis som tidigare år att arbetstagaren ska vara hemma på roten och bevaka sina intressen. Extrauppdrag och internationell tjänst premieras inte.

På tal om skillnader så har jag häpnats över skillnaderna mellan försvarsgrenarna. En nyfänrik på ett centralt placerat Flygvapenförband tjänar (innan RALS) 22000:- vilket är mer än vad vissa löjtnanter med sex års tjänst och genomförd mission tjänar. De löjtnanterna tillhör givetvis Armén.
Jag menar inte att fänriken ska tjäna mindre utan att en löjtnant i Armén måste ges en högre lön än 21000:- när det dessutom är krav på internationell tjänst och det är en realitet.

Det är dock svårt för försvarsmaktsanställda att komma med synpunkter för policyn är: "passar det inte så dra".
Det är dags för Försvarsmakten att omformulera sin informella policy för personalhantering. ÖB:s strategiska målsättningar är idag endast bläck på papper eftersom det inte följs upp med konkreta handlingar.
Bot och bättring krävs när det gäller personal- och lönehantering.

Löpar-insomnia

Fasen också.
Efter någon veckas förkylning har jag i eftermiddags gjort mitt första riktiga löppass på länge. Det var ett helt underbart pass på cirka 14 kilometer i vinterlandskapet.
Nu ligger jag här och har efterverkningar av endorfinkicken som det gav mig så jag kan inte somna.

torsdagen den 3:e december 2009

Akademisering av officersutbildningen I

I dagarna har en officersutbildningen varit på tapeten. Militärhögskolan Karlberg har försökt avskilja en kadett för olämpligt uppträdande. Det sägs att han fällt rasistiska kommentarer och haft en bild på Hitler på sin Facebook-sida. Det kan vara så och det kanske inte stämmer till fullo. Det avser jag inte ta upp här utan jag vill koncentrera mig på bieffekter av akademiseringen av officersutbildningen. Givetvis kommer jag också med en lösning eller två.

Försvarsmakten ville, som många andra länder i väst, få akademiskt innehåll och värde på officersutbildningen. Dels för att få en kvalitetssäkring på utbildningen och dels för att öka meritvärdet. Så har jag uppfattat det.
Därför beställer Försvarsmakten (FM) den grundläggande officersutbildningen Officersprogrammet från Försvarshögskolan, då den sistnämnda är ett godkänt akademiskt lärosäte under Utbildningsdepartementet.
FHS kan själva inte genomföra utbildningen utan har återlagt den till Militärhögskolan Karlberg som tidigare i egen regi utbildade kadetterna. Officerarna på Karlberg fick byta namnbrickor men i övrigt så jobbar de med samma sak. Utbildningen har skruvats något, ett år har lagts till men i det stora hela så utbildas kadetterna fortfarande för att lösa uppgift på fänriksnivån. Ett år av tre genomförs som Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) på någon av Försvarsmaktens Fack- och Funktionsskolor, där kadetten får lära sig mer handgripligheter i den den valda inriktningen.
Försvarsmakten fakturerar givetvis FHS för detta jobb. Den ekonomiska cirkeln sluts därmed.

I och med att kadetterna under utbildning är högskolestudenter så omfattas de studiemässigt av Högskolelagen och Högskoleförordningen, precis som vilken annan student som helst. De kan alltså inte avskiljas på vilka grunder som helst.
Högskolelagen säger:
"6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten
1. lider av psykisk störning,
2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller
3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1--3, bedöms föreligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen."

Försvarsmakten har alltså frånsagt sig möjligheten att avskilja kadetter som inte håller måttet. Det rimmar verkligen illa med det arbete som Försvarsmakten lägger ner på värdegrund men kan även komma att innebära problem för verksamhetssäkerhet och säkerhetsskydd på sikt. Det för att fler olämpliga kan komma att beredas anställning nu i en tid av dystert vakansläge på förbanden.

Det finns två vägar för att hantera eller snarare justera detta:
1. En lagändring som ger Försvarsmakten eller den som å Försvarsmaktens vägnar rättighet att avskilja studerande som inte håller den standard som krävs för yrket.

2. En delning av utbildningen mot officer. Här tänker jag att den studerande först gör en civil del på exempelvis FHS som omfattar Statsvetenskap, Språk, Pedagogik, Idrott och hälsa och visst Ledarskap. Sedan söker den studerande den militära, helt gröna/blåa, kursen på ungefär tre terminer. Under den kursen så tillhör kadetten Försvarsmakten och hanteras i enlighet med Försvarsmaktens regler och styrdokument. Här ges Försvarsmakten möjligheten att selektera.

Jag känner att jag kommer att återkomma till Försvarsmakten och dess utbildningar i kommande inlägg.

Driftinformation

Nu rullar jag ut min blogg, helt utan pompa och ståt men med lite touch av glögg.
Jag har inga högre ambitioner med detta utan vi får se vad som händer.
Fokus är i markplanet och inläggen kommer att vara jordnära.