söndagen den 16:e maj 2010

Blogg-rekommendation

Jag vill passa på att rekommendera en blogg:
Ingemar Bengtsson bloggar

Hans blogg är inte allmängiltig utan högst personlig och med IB:s preferenser som ramverk. Andra officerare har andra tjänster och andra preferenser.

IB skriver om sin vardag som officer i Armén på ett nära sätt. Det handlar inte om teknik och taktik utan om individen i vardagen. Det handlar om det lilla, det som inte skrivs om på andra bloggar, tex att fysa och pistageglass.

Just nu är IB i Afghanistan för tjänstgöring i PRT MES. Han har bara varit där någon dag men har redan publicerat flera inlägg.

fredagen den 14:e maj 2010

Försvarskrisen och spionen


Vilken rubrik, tänker du säkert? Ja, den är säljande. Den första jag hade innehöll ordet humansäkerhetsperspektiv men det funkade inte. Inlägget handlar om säkerhetstjänst och människor.


En fungerande säkerhet är avgörande för ett nationellt försvar. Motståndaren ska inte känna till våra svagheter. Därför finns självklart omfattande rutiner för i princip alla företeelser i Försvarsmakten, i syfte att säkerställa en hög säkerhetsskyddsnivå. Personalen utbildas fortlöpande i det och det genomförs periodiska kontroller för att utvärdera säkerhetsarbetet.

En av de tyngre processerna är ackrediteringsarbetet där den Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten är huvudman. Det gäller att få till allt och dokumentera det hela. Inget få trilla mellan stolarna eller gå snett. Det är noga, mycket noga.

Den svagaste länken blir allt som oftast individen. Det görs bakgrundskollar, man utbildar, registerslår, samtalar, tar referenser, mm mm, allt för att minimera risken för att någon ska göra dumheter, medvetet eller av oaktsamhet.

Främmande makter som vill åt vår information kan förvisso få en hel del via nätet men för att få det gottigaste så måste de få tillgång till personal med direktaccess till hemligheter. Hotet från främmande underrättelsetjänst mot Försvarsmakten är ganska högt.

Rekryteringen av källor följer ofta ett givet mönster och tar tid. Det är ett gediget arbete som ska läggas på att hitta rätt person och sedan jobba upp ett förtroende hos denne. "Rätt person" är en person med access till känsliga uppgifter och som är identifierat sårbar i något avseende. Det kan röra sig om ideologiska drivkrafter som kan få individen att svika sitt ansvar men det kan även vara ekonomiska problem eller andra privata problem som innebär sårbarhet.

För att personalen ska hålla på sitt och ta sitt ansvar så krävs det lojal personal, personal som tror på organisationen och dess arbete, personal som känner för organisationen. Den typen av personal får man om man:
-Kommunicerar med personalen och gör den delaktig i beslut;
-Ger personalen ekonomi och villkor så att andra alternativ inte är lockande;
-Ser personalen som en viktig resurs och behandlar den där efter;
-Ger personalen trygghet och framtidstro;

Nedläggningar, nedskärningar, avtalsändringar, hot om degradering, strulande stöd och annat som Försvarsmakten dras med är mumma för en främmande agent. Det skapar bitterhet hos personalen och var och varannan är väl snart en potentiell källa. Personal som ideligen blir sviken är inte någon bra grund för säkerhetstjänsten.

Hur mycket skit tar folk?
Har man reflekterat över det säkerhetsmässiga?
Innefattas säkerhetsanalys i de ständiga omstruktureringarna?
Bitter FM-personal som övergår till industrin och tar sin kompetens med sig till högavlönade konsulttjänster, vad är det egentligen?

Jag är oroad ur mer än ett perspektiv. När ska MUST agera? Hur kan man vara så övernitiskt noga i allt och strunta i humanperspektivet när det kommer till hur personalen behandlas? Det är dags att tänka om, från alla instanser.

Ganska symboliskt så får inte Försvarsmakten använda "En svensk tiger" längre pga upphovsrätten. Och lika symboliskt har tigern inte ersatts av något alls.

onsdagen den 12:e maj 2010

Kod 99


Så här i övningstider så yttrar sig återigen det fenomen som skämtsamt kallas "Kod 99 - Ledig på jobbet". Det brukar uppstå i samband med att folk har mycket att göra men lite tid avsatt för lösandet av uppgiften. Under övningsserier så är det typiskt att det blir så eftersom övandet genererar efterarbete OCH behov av ta ut kompensationsledigt.
Vad gör officeren då? Jo, han åker till regementet och "fuljobbar" lite för att hinna ikapp och slippa ha jobb hängande över sig. För att kunna vara riktigt ledig så måste man tömma Att-göra-listan. Förhoppningen är att man ska kunna ryssflexa (ännu en benämning) i ett senare skede, dvs gå tidigare någon annan dag utan att behöva registrera det.
Just "Kod 99" syftar till då vi hade olika koder för olika företeelser i tjänsten. 99 fanns inte som möjligt val dock.

Arméns framgång (och ev motgång) bygger i viss utsträckning på gratisarbetande officerare. Det är dåligt och motverkar systemet och arbetsmiljön men lik förbannat gör de flesta det. Det går knappt en dag utan att man ser någon civilklädd kollega på jobbet.
-Kod 99? Det frågar man då och ruskar på huvudet
-Jajamensan, ler kollegan skevt och ruskar själv på huvudet.
Båda två är införstådda med att det är fel men att det måste göras. Om inte den lediga kollegan gör det så åker någon annan på att göra det och denne har säkert sitt eget att ta hand om.

Officerarna tar Ansvar för Resultatet och det är satt i system och genomförs helt Öppet. Det smygs inte med det och det hymlas inte heller. Uppgifterna måste göras men det finns inte pengar att betala personalen för övertid.
Väl utförda uppgifter innebär goda vitsord som ger högre lön efter RALS och bättre läge inför utbildning och nya befattningar.

Det vore intressant att få höra hur det är i andra försvarsgrenar. Jag har förstått att det funkar på samma sätt i åtminstone delar av Högkvarteret men jag har inte koll på övriga Försvarsmakten.

Det var allt för den här gången. Jag måste upp på jobbet och gratisjobba lite. Kod 99.

söndagen den 9:e maj 2010

Vakanser.nu

Nu börjar det igen, jobbsökandet för Försvarsmaktsanställda. Oppositionen har gått ut med stora besparingar om de vinner valet och det vet varje luttrad officer vad det innebär; uppsägningar.

Varje politiskt försvarsbeslut innebär ett arbetsmiljöproblem för personalen eftersom konsekvenserna är så stora. Hur många officerare tar till flaskan i år som en följd av nedläggnings- och uppsägningshot?

Även om inte oppositionen tar makten så hänger uppsägningar i luften. Senast idag så fick jag frågan om jag sitter löst eller ej. Mitt svar var att jag tror att jag sitter hyffsat säkert. Men ärligt talat, vem vill jobba i en organisation som ständigt vandrar i dödsskuggans dal, på fler än ett sätt? Räcker det inte med allt skit man måste stå ut med i tjänsten? Ska man behöva vara rädd för Staten också?

Det går inte längre. Det går inte att lägga ner mer. Det går inte att spara mer netto. Brutto går det säkert att spara mer med en förändrad ekonomistyrning men i reda pengar så går FM på knäna och personalen på hörntänderna. Vi är för få och för fattiga. Det är endast personalens dumma och trofasta envishet som gör att det finns förband att skicka till Afghanistan. Snart så är det slut på även det.

Om man tittar på vad Försvarsmaktens personal surfar in på för sidor med hjälp av Creeper så finner man att vakanser.se är en välbesökt hemsida. Föga överraskande och mer lär det bli ju närmare valet vi kommer. Det är väl knappast ett tecken på en sund organisation när så många talar om att byta jobb? Hur tänker man hantera det? Inte alls och i stället satsa mer pengar på marknadsföring och rekrytering? Eller tänker man ta krafttag för att verkligen göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare, det som varit ett slagord men som inte omsatts i praktisk handling?

Överbefälhavaren och Officersförbundet måste göra gemensam sak och försöka få politikerna att inse att vi passerat smärtgränsen för länge sen. Det är nog nu.


Min kamrat i bloggosfären Väpnaren har skrivit om detta på: Insatsen

fredagen den 7:e maj 2010

Det är skönt på toppen


-Du Sten, visst är det skönt med bra folk folk under sig?
-Ja du Sverker, det är tur att du har bra officerare att luta dig mot.



Foto: Solent News/Splash News

söndagen den 2:e maj 2010

Kort reflektion: Krig och turism

Oroligheterna i Thailand har fått mig att reflektera över hur tunn gränsen är mellan paradiset och helvetet. I ena stunden ett semesterparadis och i nästa stund intern konflikt. Är det dags även för Grekland nu?

Turister verkar inte förstå innebörden av medias rapportering och UD:s rekommendationer utan reser glatt till instabila länder över hela världen.
Vi har sett motsvarande fenomen på Cypern där de svenska FN-soldaterna utgjorde ett pitoreskt inslag för turister på badsemester och även mer sentida i Israel där sol och bad kantades av Katyusha-raketer.

De flesta vanliga svenskar skulle aldrig vilja komma i närheten av krig. Likväl fortsätter folk att planera semesterresor till Thailand. Vore det inte bättre att resa med Försvarsmakten? Helpension, reseledare och aktiviteter ingår.


Uppdatering 2010-05-15 19:25
Läget i Thailand blir bara värre och värre. Det är nog dags att överväga annat turistresemål?

Gästinlägg: Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv

Cynismer har återigen fått ett bidrag i bloggandet. Denna gång är det en inlaga om effekten avseende truppföring för yrkesofficeren vid övergången till ett anställt försvar.
Även om inlägget speglar situationen i Flygvapnets markorganisation så finns det stora likheter i Armén; för få officerare har fått "gå i selen" i någon större omfattning. Jag inbillar mig att det är annorlunda och bättre i Flottan.

Nåväl. Håll till godo

/C



Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv


Att vara förman innebär att kunna konsten att leda andra människor. Krigets krav på att leda är synnerligen komplext. Att vara yrkesofficer innebär dels kravet att kunna leda soldater i strid men också att utbilda dessa soldater. Reservofficerens roll har traditionellt varit att vid krigsförbandsövningar leda sin underställda personal men har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. Allteftersom krigsförbandsövningarna har upphört har också det professionella ledandet av trupp blivit alltmer eftersatt inom vissa delar av Försvarsmakten samtidigt som andra delar blivit utmattade av skarp truppföring.


I den delen av Försvarsmakten som jag verkar inom skulle jag under det kalla kriget gått i befattning som klargöringstroppchef ett utbildningsår, i bästa fall kunde jag få ett år innan som ställis innan. ”Problemet” var att jag också skulle fungera som instruktör och betygssätta soldater. Visst, förbandsinstruktörer i all ära men konceptet skulle mer ha fungerat att troppcheferna inte skulle haft det administrativa ansvaret med soldater. Troppcheferna skulle ha varit övande soldater. Som det föll ut valde man att prioritera att de PB-uttagna soldaterna fick sina minuter i rampljuset just för att de skulle få den utbildning som de skulle ha för att kunna fungera i organisationen. När utbildningsåret är över återgick troppchefen att vara tekniker i fredsorganisationen. Vid nästa inryck var det en kollega som gått samma utbildningsomgång som en själv på officershögskolan och efter ett år kommer det nya kollegor som skall ha tropp. Att gå i befattning som troppchef var alltså i stort sett en engångsföreteelse i fredstid, en befattning som skulle bestridas i händelse av mobilisering. Skulle vi haft anställda soldater har första året som troppchef varit utbildning och resterande år skulle kunskaperna befästas. I rollen som troppchef skulle yrkesofficeren fungera bättre i med ett yrkesförsvar. Dilemmat är att med alla dessa flygbaser, 1500 till 2500 man stora så har det blivit oerhörda kostnader.


Dagens inriktning där 25 % av organisationens soldater skall vara anställda leder till bättre truppförande officerare oavsett yrkesfack. Jag kan bara hoppas att produktionsorganisationen/grundorganisationen blir så stor att yrkesofficeren kan växla mellan att vara truppförare i den stående delen av organisationen vissa stunder och i andra stunder utbilda soldater som skall vara mobiliseringsbara eller återkomma till försvarsmakten för tjänstgöring med regelbundenhet. Vissa tider i livet är inte lämpliga att leva med soldater som skall utbildas, åka ut på insatser och över tiden vidmakthålla sina kunskaper på övningsfält. I början av karriären kan man tillskansa sig kunskaper och erfarenhet för att sedan när man skaffar barn och hus gå till utbildarlunken med auktoritet att veta vad man utbildar inför. När barnen är så pass stora att de klarar mycket själv kan man hoppa in på vakanser i vissa insatser eller i vissa plutoner/kompanier. För att senare när barnen är helt självgående återkomma till insatssvängen med livserfarenhet ifrån familjen och utbildningstiden. Att vara ”gammal i gemet” är inte negativt, vi behöver inte ha den ambition vi har nu att yrkesväxla bort officerare när de inte har lust att vara med i insatssvängen längre.


Med min syn på hur man kan dela upp tjänstgöringen kan vi också komma ifrån mycket av de här regeldiskussionerna vi sett de senaste månaderna. Genom erfarenhet och kunskap kan befälet få delegerat ansvar att göra avsteg ifrån SäkI m.m. Regler bör vara ett ramverk som stöttar den oerfarne att inte bli farlig samtidigt så bör man tillåta den erfarne med erfarna soldater som är pålitliga att göra de avancerade övningarna man inte skulle tillåta en nyexaminerad sergeant att göra med nyinryckta soldater.


Stående styrkor för att klara ett skymningsläge och internationella insatser kompletterat med ett mobiliserande försvar tror jag är grejen för framtiden samtidigt som det skulle ge så oerhört mycket erfarenhet till organisationen.


Flygvapenofficeren

lördagen den 1:e maj 2010

Töjbara regler

Det är kul att se hur regler betyder olika för organisationen, i olika tider. Detta har varit uppe för het diskussion hos Wiseman och även Bloggoff har tagit upp det.

Ett återkommande ämne inom Försvarsmakten är det om personlig utrustning. Försvarsmakten tillhandahåller okej utrustning men den är inte tillräckligt bra i alla avseenden varvid folk brukar komplettera den för att den ska passa ändamålet. Detta brukar inte gillas. Saker som inte har M-nummer (Försvarsmaktsinternt beteckningssystem) och Beslut om användning (BOA) får inte användas av personalen då utrustningen inte är testad mot de krav som någon i Försvarsmakten ställt. Mycken av den materiel som vi använder har enligt uppgift haft i kravspecen:
- Kan förvaras i kallförråd i 10 år;
- Kan med lätthet fältrepareras.
De kraven känns inte relevanta i en modern krigsmakt med just-in-time-koncept på logistiken.

Självklart har vissa satt effekt före regler och använt bra utrustning som mött de operativa kraven även om de invasionsförsvarslogistiska kraven inte mötts. Detta har setts med oblida ögon av framförallt Markstridsskolan som häromåret gav ut en skrivelse med rekommendationer avseende "lokalt införskaffad materiel". I stort gick det ut på att Högkvarteret skulle förbjuda det helt.

På vissa håll har man spridit ut ett rykte om att personalens försäkring inte skulle gälla om man använde icke M-nummermärkt utrustning. Detta är helt fel och vilseledande. Jag har själv ställt frågan till Högkvarterets juridiska stab som genom en av sina jurister svarade att försäkringen gäller oavsett vilken utrustning som bärs.

Jag tillhör en av många som har fixat till min utrustning så att den bättre passar mig och mina behov. Det rör sig i huvudsak om små förbättringar så som exemepelvis bredare byxbälte som bättre passar sig för utrustning och pistol. Jag har också stick i stäv med bestämmelserna burit icke M-nummermärkta fickor på min stridsväst. Det har varit förbjudet men nu har min förbandschef insett vikten av bra utrustning och lättat på bestämmelserna och godkänt bland annat handgranatsfickor, även om de inte finns med M-nummer.

Jag har alltså fått rätt i efterhand vilket är bra men det är tråkigt att det behövdes en skarp skada för det.
Det hela visar dock på att regler är töjbara. Det som står skrivet kanske inte hanterar verkligheten? Kanske är verkligheten svårare än vad Högkvarterets Protokollavdelning (som skriver uniformsbestämmelser bla) kan överblicka?
Detta är ett tämligen banalt avsteg från reglerna men det finns en massa regler som är mer eller mindre livsfarliga att följa och som gemene soldat tvingas att bryta mot för att kunna agera i stridssituation. De flesta regler är skrivna för fredsmässig förvaltning och dåligt anpassade för Försvarsmaktens företagsidé.

Men om en överste över en natt kan växla fot från hårdnackat §-rytteri till liberalt operativt fokuserad så undrar jag över grunden till våra regler. Vilka fler regler är töjbara?

Dåvarande ÖB Johan Hederstedt skrev i en tidig utgåva av läroboken Pedagogiska Grunder något om att inga regler eller order kan täcka alla tänkbara situationer och att det därför är viktigt med en genomtänkt etisk grund som kompass för officeren i dennes handlande. Det visar på en sund inställning till det skrivna.