fredagen den 27:e augusti 2010

Sveket! Uppdaterad 29/8

Socialdemokraterna med Mona Sahlin har nu vikt ner sig för V och MP och tillkännager att man har för avsikt att dra hem svensk trupp från Afghanistan med målsättningen att det ska vara klart första halvåret 2013, oaktat säkerhetsläget.

Således har V och MP övertagit taktpinnen i oppositionens utrikes- och säkerhetspolitik, något som oroar mig kraftfullt. Således har också Socialdemokratin lämnat det solidaritetstänk som Palme startade.


Mona Sahlin ska vara glad att hon inte är afghan för det hade inneburit att om hon inte redan varit på flykt undan övergrepp i Afghanistan senast 2013 skulle bli dödad för sin politiska verksamhet. Sådan tolereras inte under talibansk styre, det styre som lär bli verklighet då det internationella samfundet viker ner sig i förtid. Om det blir såsom S, V och MP nu föreslår.

Mona och sina musketörer sviker det arbete som Sverige tillsammans med andra nationer gjort i Afghanistan. De sviker de afghanska folket och de sviker sina väljares ideologi om solidaritet med behövande.
Jag hoppas att de inte får möjlighet att genomdriva sin politiska vilja.


Andra i ämnet:
Wisemans Wisdoms
Allan Widman
Krister Fahlstedt


Tidigare inlägg i ämnet



Uppdatering 2010-08-29:

Expressen Terese Cristiansson är korrespondent i Kabul. Hon uttrycker sig så här:
"Lars Ohly och hans vänner vill ge talibanerna en rätt behaglig semester till 2013.
Fram till dess behöver de bara lägga kraft på att berätta för lokalbefolkningen, att nu sviker de internationella soldaterna det afghanska folket.
Vem tror ni afghanerna tvingas alliera sig med då?
Fienden, så klart."


Sviker var ordet, sa Bill.

måndagen den 9:e augusti 2010

Fredsfrämjande insatser, inte bara FN. Uppdaterad 22/8

Lars-Gunnar Liljestrand ondgör sig i ett inlägg på Newsmill över Gunnar Hökmarks benämning på ISAF-insatsen i Afghanistan. Han menar på att Hökmark vilseleder folk eftersom han kallar ISAF för en FN-operation:
"Gunnar Hökmark skriver vilseledande om Sveriges insats i Afghanistan och kallar det felaktigt för en FN-operation. Svenska soldater ingår i den NATO-ledda ISAF-styrkan som inte har någon likhet med FN-operationer med blå baskrar. Hökmark borde ställa sin fråga om Sverige skall ställa upp alls i FN-operationer till sin egen regering. Sverige har idag inte en enda soldat i FN-operationer i världen . Allt har istället satsats på den NATO-ledda styrkan i USAs krig i Afghanistan."

Här tycker jag att man kan finna kännetecken på vänsterns förhållningssätt till solidaritet i allmänhet och fredsarbete i synnerhet. Färgen på huvudbonaden tycks vara viktigare än mandaten som insatsen grundar sig på och möjligheten till verkan för insatsen. Det tycks mig som att vissa hellre ser en verkanslös FN-ledd mission än en fungerande NATO-ledd mission, oavsett om bägge bygger på ett FN-mandat. Hur inställningen är till EU-missioner är dock höljt i dunkel.

Sedan har det smugit sig in ett fel angående deltagande i FN-operationer eller också ser inte Liljestrand officerare som soldater. Vi har svensk militär personal i FN-tjänst i Mellanöstern, Kongo, Afghanistan, Pakistan, Sudan och Nepal. Visst, det rör sig om observatörer men det är ändock deltagande i fredsfrämjande FN-operationer.


FN kan delegera uppgiften att leda fredsfrämjande operationer till andra aktörer, vilket har genomförts ett antal gånger. Aktörerna är av typen Afrikanska Unionen, OSCE, EU och givetvis NATO. NATO har i flera fall fått uppgiften av FN att leda insatser. Likväl bygger insatserna på FN-mandat som reglerar spelreglerna, precis som om det vore en FN-ledd insats. Skillnaden är vilka resurser som ställs till insatsens förfogande och där är NATO allt som oftast långt för FN. En FN-ledd insats kännetecknas av trög byråkrati och knappa resurser vilket ger föga effekt. NATO kännetecknas av krånglig byråkrati och även i såna finns nationella intressen men den stora skillnaden är resurstillgången. NATO har flera gånger visat sig ha kapacitet som FN inte haft.


I Sverige gapades det när FN-styrkan UNPROFOR i Bosnien övergick till NATO-befäl under BA05. UNPROFOR hade inte löst sin uppgift tillräckligt väl och därför skyltades den nordiska bataljonen om, fordonen målades gröna och man lydde under NATO inom ramen för Implementation Force, IFOR. Sedermera övergick insatsen till Stabilization Force SFOR, fortfarande under NATO-befäl för att slutligen bli en EU-mission. Uppgiften har hela tiden varit tilldelad av FN och har varit fredsfrämjande arbete i Bosnien.
Att svensk trupp skulle stå under NATO-befäl var kontroversiellt och något som inte sågs med blida ögon av vänsterorienterade i Sverige. Utfallet blev bra och kritiken tystnade och sedan 1996 har vi haft svensk trupp under NATO-befäl inom insatserna IFOR och SFOR i Bosnien, KFOR i Kosovo samt ISAF i Afghanistan.
Under EU-flagg har vi haft truppmissioner i Bosnien, Tchad och DR. Kongo.
Sedan det inledande motståndet mot att ha trupp under annan flagga än FN:s så har det varit tyst, ända fram till häromåret då det började gå tungt i Afghanistan.


Vad beror detta på?
I grund och botten är det säkerligen en ideologisk motvilja till allt som USA står för och NATO likställs av rödanstrukna svenskar med USA. Något som är förknippat med USA kan tydligen inte vara bra.
Utöver det ser jag det som okunskap, dels gällande hur FN jobbar och dels gällande fredsoperationers funktion. Dessutom är det förmodligen okunskap om hur militärt arbete bedrivs i gemen. En kula skjuten av en "blåbasker" är lika dödande som en som avfyrats av en "grönkeps".


Sedan 1996, då IFOR bildades, har svensk personal stått under NATO-befäl kontinuerligt. Under samma period har svensk trupp deltagit i rena FN-missioner i Liberia, Kongo och Libanon, utöver de enskilda missioner som observatörsinsatserna kallas. Dessa "rena" FN-missioner har inneburit små insatser numerärt. I Kongo gick det så dåligt för FN att EU fick sätta in trupp, Operation Arthemis.
De senaste 14 åren har NATO-ledda insatser vilande på FN-mandat varit normen för svenskt militärt fredsarbete internationellt. FN-missioner har varit sporadiska. Syftena med insatserna, vilket regleras i FN-resolutioner, har ansetts som det viktiga, inte baskerfärgen och det oavsett färg på Regeringen.

Det är nog dags att inse att NATO har blivit ett verktyg för FN eftersom FN inte klarar jobbet på egen hand.


Jag avslutar med att citera ur FN-resolution 1386 en av många resolutioner som reglerar ISAF:
"[The Security Counsil]
3. Authorizes the Member States participating in the International Security Assistance Force to take all necessary measures to fulfil its mandate;"


Övriga FN-resolutioner rörande ISAF är: 1413, 1444, 1510, 1563, 1623, 1659, 1707, 1746, 1817, 1890 och 1917.


Uppdatering 2010-08-22:

Knappt en vecka efter detta inlägg kom Pierre Schori med en inlaga i Dagens Nyheter där han kräver en svensk reträtt från Afghanistan. Det räcker enligt Schori med bistånd. Det är nästan brottsligt naivt att tro det. Om en studerande vid en statsvetenskaplig utbildning skulle uttrycka sig enligt Schori så skulle det rendera i ett underkänt betyg redan på A-nivån. Världen fungerar inte såsom Schori beskriver den. Jag rekommenderar en grundläggande utbildning för honom. Det tycks behövas.

Jag vill passa på tipsa om två blogg-grannar med inlägg på samma tema:
Chefsingenjören: Vad vill (s)?
Rolf K Nilsson: Schori - revolutionsromantiker och USA-hatare.

söndagen den 1:e augusti 2010

Farlig naivitet - Uppdaterad 2010-08-02 19:30

Aftonbladets Helle Klein fortsätter i sin blåögda stil att kräva att Sverige ska ta hem den väpnade styrkan från Afghanistan. Som en uppmaning till Mona Sahlin skriver hon: "Mona Sahlin är i Afghanistan. Hon borde kunna komma hem och säga som det är: kriget är en återvändsgränd. Sverige har en lång tradition av att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser. Afghanistan-kriget är definitivt inte något sådant uppdrag."
Vadå "som det är"? Är det verkligen så? Vem säger det? Har Helle varit på plats och sett det som Mona nu sett? Nej, bedömt inte.

Kriget i Afghanistan är ett nödvändigt ont för att få till en någorlunda dräglig miljö för invånarna. Kriget i Afghanistan är ett nödvändligt ont för att dvälja terrorismens utbredning, för att visa att det inte är okej att flyga in flygplan i skyskrapor och att skydda de som utförde dådet. Kriget i Afghanistan är dessutom ett nödvändigt ont för att skaffa sig ett gott anseende på den internationella arenan. I den moderna världen kan ingen stå utanför, alla blir inblandade på något sätt och då gäller det att ha skaffat sig vita kulor för att dra nytta av andras stöd. Till och med Schweiz har börjat närma sig omvärlden med lättad banksekretess, sedan de upptäckt att isolationspolitik inte fungerar längre.

Helle och hennes likasinnade tror att det inte behövs lag och ordning. Även i den bästa av världar fungerar inte det samhället. Det behövs lag och ordning för att det ska vara säkert för folk att leva och bedriva näring.
I Afghanistan i dag finns det lite lag och ordning. Därför är svensk trupp där inom ramen för den FN-sanktionerade insatsen ISAF vars uppgift är att stödja det afghanska samhället (GIRoA) med syfte att GIRoA ska kunna klara sig själva.
Idag är det osäkert i Afghanistan. Missionärer med samma blåögda ideologiska syn som Helle har kidnappats av Talibaner och andra väpnade motståndsgrupper i Afghanistan. Jag undrar om Helle skulle vilja ha mer bistånd som lösning på en kidnappning där hon själv var offer?

Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyffsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan.


Det är något fint med naivitet, framförallt hos barn men det är farligt när vuxna ledarskribenter står för det. Naivitet hör inte hemma i säkerhets- och utrikespolitiken. Naivitet och godtrohet präglade FN:s ledningar på Balkan och i New York under sommaren 1995 när Srebrenica föll och FN förlorade allt sitt anseende. Världssamfundet kan upprätta sitt anseende genom att inte kasta in handduken bara för att det går lite trögt just nu. Lyckligtvis finns det folk som förstår det och som skriver om det, såsom Johanne Hildebrandt.

"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke", det tror jag till och med Mona Sahlin begriper. Jag tror inte att hon är så naiv.



Uppdatering 2010-08-02 19:30
Återigen upprepar Helle Klein sitt mantra, att ISAF är fel och att Sverige ska ta hem truppen. Hon skriver:

"...
Men i land efter land planerar nu regeringar för reträtt. Holland håller på att ta hem sina trupper. Kanada tar hem sina nästa år.

I Storbritannien tvingas David Cameron att besluta om ett slutdatum.

Det är hög tid att också Sverige deklarerar att de svenska soldaterna ska tas hem. Här har de rödgröna en möjlighet att göra skillnad.

På söndag håller Sahlin sitt sommartal. Ett klart stöd för ökat bistånd och en plan för att ta hem trupperna vore då på sin plats."



Hon, liksom många andra som säger sig vara för solidaritet, tycks inte begripa att det inte handlar om säkerhetsarbete ELLER bistånd utan att båda delar måste till.
I tät samverkan med officiella maktstrukturer i Afghanistan ska vi hjälpa afghanen att klara sig själv. Tyvärr räcker inte det med att skicka mer pengar.

Om vi bygger en skola idag så river Talibanerna den i morgon och vi har då bränt pengar i onödan och dessutom minskat förtroendet för det internationella samfundet. Vi måste hjälpa ANSF hantera säkerheten samtidigt som vi hjälper till med ekonomiskt bistånd och strukturellt bistånd.

Självklart ska Sverige skicka civilt bistånd. Lika självklart ska vi fortsätta med vårt militära bistånd. Detta så att Afghanistan kan komma på fötter. Det är inte "antingen eller" utan här kan vi återanvända en FM-klyscha; "både och" för i Afghanistan behövs verkligen allt.


Jag önskade verkligen att folk ska förstå att bistånd utan säkerhet inte är en framkomlig väg liksom det omvända. Jag önskade att de som propagerar för solidaritet kunde förstå att solidaritet behövs även när det är jobbigt och svårt och att man då inte kan kasta in handduken och ge upp.
Afghanistan behöver inte quitters, Afghanistan behöver stöd och Sverige bidrar med det och bör så fortsätta och helst utöka stödet, på alla fronter. Allt behövs!