tisdagen den 30:e november 2010

Ny bottennotering

”Chefer måste tydligt visa sin vilja att hjälpa sina underställda, när de behöver det. Av avgörande värde är chefens förmåga att leda samtal (inte ordergivning), förebygga och lösa konflikter samt hantera sin egen stress.

En människa måste först ha fått sina grundläggande behov tillfredsställda, som att sova, dricka och äta, innan hon eller han kan förväntas utföra någon motiverad handling. Varje sådant otillfredsställt behov ger en sänkning av prestationsförmågan. En sänkning av prestationsförmågan kan påverka människan såväl fysiskt som psykiskt.

En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda.”



I ljuset av gårdagens uppsägning av min blogg-kollega Chefsingenjören är det svårt att koppla samman citatet ovan med Försvarsmakten men faktum är att det kommer ur läroboken Pedagogiska grunder och beskriver del av Försvarsmaktens pedagogiska grundsyn. Stycket handlar om soldatens förtroende för organisationen och vikten av det. Det anses viktigt att hantera sin personal på ett bra sätt! Självklart kan tyckas men men... Vi som följt Försvarsmakten den senaste tiden vet att verkligheten inte överensstämmer med de fina orden.


Man kan säga mycket om ärendet Chefsingenjören. Även om Utlandsstyrkan är en del av ens vanliga anställning i Försvarsmakten (om än reglerad i tillagt lagrum); att det faktiskt finns anställda förband som är i princip insatsberedda och att utlandsobligatoriet var ett nödvändigt ont för att nå dit, så visar Chefsingenjörens inlägg på något väldigt absurt; nämligen personalhanteringen i Försvarsmakten.

Det hemskaste av allt är nog ändå att ingen av mina kollegor är förvånade, trots den nya bottennoteringen.



Förhoppningsvis kommer det något gott ur detta ändå. Jag hoppas och tror att:
-Att FM får sig en näsbränna av AD;
-Försvarsmakten och Högkvarteret lär sig av den näsbrännan men framförallt;
-Att Chefsingenjören får en bättre framtid.

tisdagen den 23:e november 2010

Kaklet i sikte!


Flera bekanta på det nuvarande afghanistanförbandet FS19 har uttryckt att "kaklet är nära". De har nu några få veckor kvar till avlösning. De närmaste veckorna kommer att gå åt till REMI (vård av materiel) och förberedelser för överlämning till kommande förband FS20.

FS19 har varit en händelserik insats med etablering av patrullbas i byn Ali Zayi i det oroliga området väster om staden Mazar-e Sharif; många IED:er (Improvised Explosive Device) och attacker längs huvudvägen Ring route 5 samt omfattande strider tillsammans med ANA. Den strategiska reserven har varit flitigt använd och Transportflygsenheten har gjort otaliga varv runt Afghanistan. Det har inte varit helt utan incidenter och otäckheter. Flera har skadats allvarligt och en soldat dödades. Det var i och för sig inte helt oväntat men ändå väldigt tragiskt och något som kommer att sitta kvar hos många efter insatsen.


Den senaste tiden har mediaintresset ökat med bättre bevakning av insatsen. Det är bra och borgar för en bättre förståelse hos gemene svensk och beslutsfattare. Annars är det svårt för folk att förstå vad det faktiskt handlar om, att göra internationell tjänst.
Utöver att vanliga media varit på plats under hösten så har journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följt FS19 under såväl utbildning som insats för att skriva en bok om styrkan. Den ser vi framemot med spänning.

Om man inte vill vänta på Johannes bok kan jag rekommendera skyttesoldaten Martins formidabla inlägg på FS19:s egna blogg. Han beskriver sin vardag, en vardag som är väldigt olik den i Sverige. De som varit i Afghanistan kan tolka in mer innebörd i orden än vad andra kan men texten ger ändå en bra bild om hur det är nu.

Han avslutar:

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.


Nu kommer de hem till en vanlig vardag efter att ha varit på ett av världens farligaste ställen i sju månader. Det kommer att kräva en del av dem själva men också av deras nära. Själva kommer de att behöva ställa om, ändra mindset, lära bort vissa mekanismer som räddat liv där borta men som hemma är kontraproduktiva. Att tvärnita på en europaväg för att man ser något misstänkt vid en kulvert kan vara rent farligt!

Anhöriga måste ha tålamod med sin hemkomne soldat och inte anbringa allt för stor press när det gäller att träffa släkt, att hinna med det och det. Låt julen bli en mer avslappnad högtid än vanligt. Sänk ambitionen och ägna er åt varandra och var lyhörda för varandras behov. Tänd ett ljus för den stupade Kenneth Wallin, de svårt skadade och för det afghanska folket.


FS19 har gjort ett fantastiskt jobb och ni är välkomna hem.


Se även Lars Gyllenhaals blogg: Slutet i Afghanistan

onsdagen den 17:e november 2010

Gästinlägg: Stridsväst och respekt


Svensk trupp på patrull i det oroliga området West of MES. I patrullen skönjas en soldat med Stridsväst 2000, övriga bär alternativa västar som bättre passar för ändamålet.
Bild: FS19.se



Den personliga utrustningen utgör grunden i soldatens behovsstruktur. För att soldaten ska kunna känna trygghet och förtroende för organisationen och på så sätt vara beredd att ta risker för den, krävs det att de grundläggande behoven är tillgodosedda. Som debatten den senaste tiden påvisat finns det brister i det avseendet inom Försvarsmakten.

Gästinlägget handlar om innebörden av stridsvästproblematiken som enklast kan förklaras med: Soldaten tycker att den tilldelade stridsvästen inte duger utan väljer att för egna medel köpa andra modernare. Detta är stick i stäv med Försvarsmaktens interna regler vilket har fått bland andra Arméinspektören att gå i taket. Försvarsmaktens interna regler bryter man inte mot så lättvindigt, inte ens om livet står på spel.

I texten står det om den nuvarande insatsen i Afghanistan FS19. Chefen för styrkan upptäckte hur det egentligen stod till och begärde att få skaffa en stridsväst som soldaterna anser duga. Högkvarteret tillät inte det. I en order i ärendet avslås Överstens begäran, helt utan motivering.

/C

---------------------------------------------------------------



Hur mycket är soldaterna värda EGENTLIGEN?

Jag har med stigande intresse följt den senaste debatten kring egna stridsvästars vara eller icke vara på bloggar, i nyheter och internetforum.

Det verkar föreligga en konflikt mellan vad soldater i skarp tjänst anser är lämplig utrustning att bära i stridssituationer och vad FM funktionsföreträdare och säkerhetsinspektion anser är lämplig utrustning.


Ett nytt kombinerat stridsväst/kroppsskyddssystem (PBSUS) var planerat att anskaffas till 2011 (2008 urpsrungligen), men pga att tillverkaren fuskat med testprotokoll i anbuds och anskaffningsprocess så ogiltigförklarades upphandlingen efter överklaganden från konkurrenterna.
Vad detta säger om FMV och dess förmåga att effektivt anskaffa lämplig materiel i rätt tid till FM:s slutanvändare behöver kanske inte utvecklas i detta inlägg, mer än att man kanske kan säga att den är självmarkerande.
I brist på vad slutanvändarna anser vara lämplig utrustning så har man i många fall antingen ur egen ficka anskaffat egen materiel eller kraftfullt modifierat Försvarsmaktens utrustning.


Vad kan man då säga om stridsväst 2000?
Har soldaterna fel? Är den fullt tillräcklig för uppgiften? Vill dom bara se balla ut?

En rent objektiv titt på stridsvästen och dess bakgrund visar att den togs fram i slutet av 1990-talet, för dom behov som då fanns och förutsågs.
Soldaten som den togs fram för var en avsutten standard-SoldF 2001-infanterist med AK 5, fyra magasin, ett pansarskott och en handgranat. Vårdsats, en vattenflaska och stridspackning på ryggen.

Dock visade det sig ganska snabbt att stridsvästen, en kompromiss i sig, inte passade för alla i det nationella försvaret. Specialförbanden förefaller aldrig ha använt den. Inte heller FJS, som använt sin egenutvecklade stridsväst på sina värnpliktiga soldater. Ing2 har använt stridsvästar från Snigel design på viss personal och som sagt även personal i utlandsstyrkan förefaller vilja välja annan utrustning.



En titt på stridsväst 2000 kopplat just till Afghanistan:
-Den är grön, eftersom det är den färgen som generellt är lämpligast för insatser i Svensk terräng.
Detta gör dock att den syns synnerligen väl i den Afghanska öknen. Syftet med maskering och signaturanpassning är att minska risken för upptäckt och identifiering, och då förefaller det märkligt för åtminstone mig att man lägger ner pengar och energi på att ta fram ökenfärgade långkalsonger till soldaterna, men att man fortfarande hävdar att en grön stridsväst är lämpligast.

-Den har inte något av dom universella fästsystemen för fickor och utrustning (MOLLE/PALS) som annars är standard på huvuddelen av den moderna stridsutrustning som produceras nuförtiden. Det gör att den inte är kompatibel med fickor off-the-shelf, vilket innebär att man till hög kostnad måste utveckla nya fickor för nya materielsystem som tillförs efterhand. Ett exempel är interngruppradiosystemet, där radio 1 har fått en speciell ficka, medan radio 2 fortfarande levereras till soldaten utan ficka. Till och med pannlampan har fått en egenutvecklad dedikerad ficka. Till vilken kostnad och effekt?

-Den är öppen framtill, eftersom soldaten år 2000 skulle kunna komma åt dragkedjan på sin fältuniform 90, och dessutom stoppa in sina tomma magasin innanför den halvöppna fältjackan. Det gör att fickor och buren utrustning måste placeras lågt på höfterna hela vägen runt midjan. Det finns ingen plats på bröstkorgen och mitt fram på bältet, eftersom fästremmarna sitter där. Detta är ett problem i trånga fordon, där man helt enkelt inte KAN bära utrustning bakom höftbenen på ett bra sätt. Man måste kunna bära utrustning även på framsidan av kroppen, annars blir utrustningen helt enkelt för skrymmande.

-Den har för få fickor och förvaringsmöjligheter. Soldaten i Afghanistan bär med sig väldigt mycket mer än SoldF 2001-soldaten.
6-8 magasin till AK5C, två magasin till pistol 88, ett antal handgranater och rökgranater, ett antal sambandssystem, bildförstärkare och andra mörkerhjälpmedel, sjukvårdsutrustning, lighsticks, personlig undsättningsutrustning, kartor, GPS, IR-närlys, signalpistol med ammunition osv osv.
Fickor och utrymme räcker helt enkelt inte till för att kunna transportera all materiel som föreskrivs i stående ordrar.

-Den har inga dedikerade handgranatsfickor. Det gör att handgranaterna måste förvaras i för ändamålet undermåliga flerbruksfickor. Eftersom konsekvensen av olyckan på Utö i somras, där en rökhandgranat detonerade i en flerbruksficka, blev att endast EN handgranat får förvararas i en i ÖVRIGT TOM ficka så måste man alltså avsätta tre stycken flerbruksficka liten för att kunna medföra tre stycken handgranater i sin burna utrustning. Det utgör ca 15x30 cm yta som upptas, eller ungefär nio magasin till AK5C.

-Den är bylsig, och utrustningens vikt bärs långt ut från kroppscentrum. Det gör att belastning på ryggmuskulatur och diskar ökar markant jämfört med andra bärsystem som placerar utrustningens vikt närmre kroppen. Belastningsskador har redan uppstått på yrkessoldater som bär samma utrustning dag ut och dag in i flera år.


När jag ser det hela ur soldaternas synvinkel så är det åtminstone för mig svårt att säga att dom har fel när dom säger att dom inte är nöjda med Stridsväst 2000 i Afghanistan. Jag måste ge dom rätt i många av fallen.


Säkerhetsinspektionens perspektiv?
Om man då ser detta ur säkerhetsinspektörens synvinkel så förefaller det vanligaste argumentet för att INTE använda egen utrustning vara att systemsäkerhetsansvaret inte tillåter användandet av egen utrustning.
Däremot förefaller systemsäkerheten tillåta att soldaterna modifierar sina M-nummermärkta stridsvästar bortom igenkännelse i många fall. Den intresserade kan snabbt hitta ett otal olika typer av konfigurationer på Stridsväst 2000, som hålls ihop med buntband, remmar, eltejp och ståltråd.
Dessutom använder väldigt många i FM annan materiel än kronmärkt och föreskriven när det gäller exempelvis idrottsutrustning, kängor, underkläder och synkorrektion.


Varför är det enligt säkerhetsinspektionen OK att använda andra underkläder än reglementerade? Varför är det OK att använda andra glasögon än Försvarsmaktens reglementerade?


Om det INTE är OK att göra detta, varför läggs det då inte lika mycket energi på att bekämpa användandet av dessa otillåtna materielsystem som det läggs på att bekämpa användandet av egna stridsvästar? Fler människor borde ju rimligtvis bryta mot bestämmelserna i dessa två exempel dagligen än vad folk bryter mot stridsvästbestämmelser?


Bristande argument
Om jag ser detta från perspektivet Markstridsskolans utvecklingsenhet för personlig utrustning, så är vanliga argument därifrån att man dels inte kan accelerera en inköpsprocess av nya västar eftersom man har att följa LOU.
Dessutom så förefaller det vara så att man från det hållet inte har något som helst förtroende för vare sig professionella soldaters eller deras chefers omdöme. En av anledningarna till att man från detta håll inte vill köpa in en väst av typen ”Chestrig” är att då kan soldaterna lockas att ta ut traumaplattorna ur sina kroppsskydd 94 och stoppa ner dom direkt i stridsvästen istället. Eftersom plattorna man har köpt in inte kan fungera tillräckligt bra utan ett skyddande aramidlager bakom sig, som fördelar chockvåg samt fångar upp splitter, så skulle det vara livsfarligt att göra så.
Att modifiera sin skyddsutrustning är såklart inget som en vettig soldat hade fått för sig, och skulle det nu ändå vara så att någon är så dum, så borde väl rimligen ansvaret falla på soldatens närmaste chef.
Det är inget annat än en förolämpning av yrkessoldaternas intelligens och deras chefers ledarskap att resonera på det sätt som funktionsföreträdarna verkar göra.


Vad gäller LOU så är jag för dåligt insatt för att kunna ha en underbyggd synpunkt, men rent allmänt så kan man kanske ifrågasätta hur benägna just MSS utvecklingsenhet är att snabbanskaffa ett materielsystem som inte har genomgått deras långdragna försöksprocess.
Att förorda snabbanskaffning av ett utrustningssystem utan att det först har stötts och blötts i deras korridorer skulle innebära att dom och deras funktion inte längre är oumbärliga i FM. Dessutom är det ju samma sektion som en gång i tiden tog fram stridsväst 2000, och att då nu säga att den inte räcker till är ju att inkompentförklara sig själv.
Ingen funktion eller enhet i dagens FM vill ju framstå som onödig och inkompetent av självklara skäl.



Stridsvästen i media
När jag tittar på rapporteringen från Afghanistan på Försvarsmaktens egen hemsida, så kan jag konstatera att sedan Augusti 2010 (så långt bak det går att hitta inlägg utan att titta i nyhetsarkivet), så har det knappt funnits EN ENDA bild på en soldat i stridsutrustning. Den 8 november finns en bild med på Per Larsson, som enligt bilden är Stf C NSE. Man kan precis ana att han bär en stridsväst 2000, men annars är det oerhört sparsamt med bilder på skyttesoldater i full utrustning.
Min teori är att detta beror på att soldaterna inte bär den reglementerade utrustning som FM föreskriver, utan egen inköpt utrustning och egna stridsvästar, och att FM inte vill visa att detta förekommer.
Denna teori stärks om man tar en titt på förbandet FS19:s egna blogg, där den absoluta majoriteten av skyttesoldaterna på bilderna bär annan utrustning än Försvarsmaktens.

Är det så att FM inte vill visa bilder på soldaterna i Afghanistan när dom bär icke reglementerad utrustning?
Om det är så; varför?
Skäms man för sina soldater? Gör dom ett dåligt arbete? Är dom ett dåligt föredöme för övriga soldater i Försvarsmakten?


Min egen uppfattning av vad jag sett av FS 19:s arbete hittills är att dom absolut inte har något att skämmas över. Dom har gjort ett solitt arbete, dom har varit professionella och inte vikt undan för motståndaren. Dom har tagit striden till fienden och dom har utan tvekan flyttat fram Sveriges positioner i ansvarsområdet.
Dessutom har dom ett antal gånger betalat det yttersta priset. Förbandet kommer hem med förluster i form av både stupade och skadade.


Högkvarterets åtgärder
Ändå skall HKV ha personal på plats under rotation för att ”leda” rotationen, vilket enligt uppgift kommer att innebära att man kommer att visitera personliga packningar och utrustningskollin för att säkerställa att ingen oreglementerad materiel vare sig medförs till Afghanistan av den avlösande kontingenten FS 20 eller att sådan materiel överlämnas eller säljs av hemroterande kontingent.
Legaliteten i att beslagta soldaters privat inköpta tillhörigheter kanske skall diskuteras i särskild ordning. Var går gränsen för egenmäktigt förfarande och stöld? Kan en soldat åberopa nödvärn och avbryta omhändertagandet (stölden?) av hans privata ägodelar? Många intressanta juridiska situationer kan komma att uppstå.


Varför respekterar inte FM dessa soldater bättre?
Varför förolämpar man deras intelligens och deras chefers ledarskap?
Varför publicerar man inte bilder på deras arbete på sin hemsida?
Varför tar man inte soldaternas erfarenheter och tankar på större allvar?

Varför förstår inte FM hur viktig denna fråga är för de soldater som dagligen utför det farliga arbetet?



/ Officer i uppgivenhetens öken

fredagen den 5:e november 2010

Politisk risk


Som vanligt hanteras inte militära frågor på ett tillbörligt sätt på politisk nivå. Regering och Riksdag tenderar att detaljstyra militära sakfrågor, något som får förödande konsekvenser för genomförandet. Det har vi gång efter annan sett i hanteringen av det nationella försvaret. Nu har (o)turen kommit till de internationella insatserna.


I den senaste inriktningen för Afghanistan-insatsen ges styrning att två (2) räddningshelikoptrar ska sättas in under 2011. Detta kan tyckas vara bra men är i stort verkanslöst.
Dels behövs inte fler helikoptrar just nu eftersom framförallt USA har drösvis av dem på basen Marmal och dels behöver inte Helikopterflottiljen den uppgiften just nu. De behöver komma i bås efter några mycket turbulenta år.
Kostnaden och ansträngningen är inte motiverad för den ringa effekt som erhålls.


Att dessutom bara skicka två stycken är underkänt. Om vi ska göra något bör det vara rejält. Därför vore tre stycken ett minimum, två som flyger och en som står (underhåll, rep, mm). Helikoptrar flyger just nu alltid två och två. Visst kan vi säkert få eskort av en attackhelikopter från 10th Mountain Division men om de ändå måste upp med en helikopter så kan de ju lika gärna skicka med en Blackhawk och "slippa" utländsk (svensk) inblandning.


Det politiska syftet med att skicka helikoptrar är något vagt men jag bedömer att det rör sig om två syften:
1. Man har tidigare sagt att man skulle skicka helikoptrar och då ska det banne mig göras också, trots att det inte behövs. Man ska visa på förmåga att hålla sitt ord.

2. Visa flagg. Man vill visa andra nationer att vi också bidrar.

Inget av motiven har någon som helst militär nytta och jag ser utspelen precis som bloggaren och afghanistanveteranen Daniel Jansson som menar på att helikoptrarna "skall mer ses i ljuset av politisk handlingskraft än faktisk behovsuppfyllnad."


Är det för mycket begärt att beslut gällande militära detaljer ska vila på en god grund? Givetvis vet jag att det finns en politisk strategisk vinning som ska sättas i första rummet men den riskeras genom dåliga detaljbeslut. Det måste finnas en röd tråd som gör att den strategiska nivån hänger ihop med det operativa genomförandet. Det har länge saknats i försvarspolitiken och det utholkar förtroendet för Försvarsmakten och försvarsförmågan samt Sveriges anseende.
Nu kommer Sverige att satsa en halv miljard på att skicka helikoptrar som ingen behöver från en flottilj som behöver kompetensuppbyggnad och konsolidering. Lose-lose är reslutatet i Statens spel på Riskbrädet som utgör den internationella arenan.



Expressen
Regeringen

torsdagen den 4:e november 2010

Flyg-problem

Försvarsmakten har problem med sina leverantörer.
Senast var det bekymmer med leverantörer till kroppskydd och nu är det flygplanet som ska ta leave-resenärer till och från Afghanistan som står still på grund av elfel.

Det är inte första gången det är strul med planet utan det verkar snarare vara mer regel än undantag. Här har inte det upphandlade bolaget tillräcklig kapacitet att möta Försvarsmaktens krav. Avtalet bör hävas och ny upphandling bör ske.

Skitsak kan tyckas men så upplevs det inte på plats. Det är ytterligare en förtroendenedsättande brist i Försvarsmaktens förmåga.

måndagen den 1:e november 2010

Politisk uppgörelse

Idag enades Regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om insatsen i Afghanistans framtid. Vänsterpartiet hade redan hoppat av.
I korthet blir det en fortsatt militär närvaro men från 2012 är avsikten att Sveriges insats ska bli mer "stödjande" samt ledas av en civil befattningshavare.
Den exakta innebörden av "mer stödjande" är inte klar för mig eftersom den svensk-finska militära styrkan idag har som främsta uppgift att stödja den afghanska säkerhetsapparaten.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Mona Sahlins svek då hon tillsammans med Mp och V talade om att den militära insatsen skulle vara avslutad första halvåret 2013, oavsett säkerhetsläget. Nu har hon och Mp ändrat sig så det de svek var mina farhågor. Det kan jag leva med.

I ett annat inlägg skrev jag: "Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, det tror jag till och med Mona Sahlin begriper. Jag tror inte att hon är så naiv." Tydligen hade jag rätt om Mona.



Oavsett detaljer är jag nöjd över att beslutet tagits på balanserade grunder så att det blir saklighet snarare än valfiske som grundat det. Jag är också, precis som ÖB, nöjd över en blocköverskridande samsyn som är så viktig för truppen därute.
Men framförallt är jag nöjd över beslutet att fortsätta med de svenska ansträngningarna i Afghanistan.

Svenska Afghanistan-kommittén är också nöjd över uppgörelsen, vilket är ett bra tecken.
– Den afghanska staten är svag och i vissa delar korrupt. Men landet behöver en stark rättsstat så det är rimligt att man stannar kvar och bygger upp det, säger Peter Brune på SAK.


Jag sammanfattar min syn genom att citera Utrikesminster Carl Bildt med skorrande R: "Bra för Sverige - och Afghanistan."


Mer läsning: Regeringen
Försvarsminister Sten Tolgfors blogg
Utrikesminister Carl Bildts blogg
Yrke: Soldat

Olika perspektiv på afghanistan-insaten


Foto: Privat

DN.se ger oss ett antal olika perspektiv på afghanistan-insatsen vilket nyanserar bilden av innebörden av internationell insats.

Dagens Nyheter publicerade igår ett flertal artiklar som belyste afghanistan-insatsen ur flera olika perspektiv:
En sjuksköterska berättar om hennes upplevelser;
En anhörig med egen erfarenhet från internationell tjänst beskriver att det är än värre att vara kvar hemma;
En officer berättar om den ensamhet som en chef kan känna och;
David Ström som sårades under tjänstgöring i Afghanistan är stolt över sin insats men är säker på att han aldrig kommer göra det igen. Han vill inte utsätta sina anhöriga för det ännu en gång.

Reportagen kompletterar bilden av innebörden av internationell tjänst. Det är inte bara Försvarsmakten som genomför den. Det är inte bara politiskt spel. Det är verkliga människor som arbetar hårt i krävande och farlig miljö och där skador och dödsfall är realitet. Det är deras anhöriga som svävar i ovisshet (i bästa fall) och krass tragedi i andra fall. Det handlar också om veteraner som kommer hem efter att ha levt och verkat under enorm stress och som i många fall behöver hjälp och i samtliga fall förståelse från sin omgivning. Förståelse för det de genomgått.

Genom de olika perspektiven kan också presumtiva soldater och anhöriga förberedas på ett bättre sätt, genom att de ges en mer fullödig bild av innebörden av insats. Med bättre underlag blir alla mer förberedda, beslut fattade på bättre grund och förutsättningarna för insats blir bättre. När förväntningarna är realistiska minskar belastningen på både soldat och anhöriga, insatsen blir hanterbar och relationer håller lättare.


Att genomföra internationell insats är väldigt givande och utvecklande för den som får göra det, på många sätt och vis. Jag rekommenderar alla hugade att ta chansen så länge det är görligt ur det sociala perspektivet.


Dagens Nyheters fotograf Anders Hansson har fångat essensen i internationell insats ur trupp-perspektivet i sin bildserie i DN. Det är fantastiska bilder som får igång minnena och lockar fram känslorna från internationell tjänst. Jag minns sandstoftet i munnen, lukten från ökenkängorna, tristess på O-plats, hemlängtan, adrenalin vid stridssituationer, stress vid IED-hot och gemenskap. Bilderna får mig att längta ut igen och jag är stolt över att ha gjort ett antal insatser och jag är stolt över svenska soldater och truppofficerare.
Titta på bilderna och insup atmosfären. Den är genuin.