söndag 20 mars 2011

Om dödens hantverk och fårhundar







Som ung kadett och senare fänrik tänkte jag mycket på mitt yrke och vad det egentligen innebar.

Under skoltiden så minns jag att jag reflekterade över att man aldrig någonsin tog upp problematiken att ta livet av någon, utan man nämnde det alltid med vaga omskrivningar som exempelvis -uppnå verkan, få effekt, nedkämpa, försätta ur stridbart skick eller slå ut. Man pratade sällan om att nedkämpa enskilda människor utan det var enheter, förband eller motståndare. Det var precis som att det där inte var viktigt, utan det var så självklart att man inte behövde beröra det. Eller så var det kanske så obehagligt att man inte ville?

Jag minns att jag fick känslan att man mest var intresserad av att prata om de stora sammanhangen, system av system, manöverteori, OODA-loopar och indirekt metod som leder till systemkollaps osv, men man pratade väldigt lite om att verkligen se fienden i siktet och trycka av.

Jag ville gärna prata om sånt, och folk tyckte att jag var lite konstig och apart. Oavsett så tyckte jag alltid att det var lite märkligt att man inte gick in på det djupare än man gjorde.


Som nyutnämnd Fänrik så var jag såklart väldigt stolt över mitt yrke, och naiv som jag var så pratade (skröt) jag gärna om det för folk när jag var på fest med civila vänner och på studentkårer och så vidare. Till min förvåning och milda besvikelse så möttes jag inte av respekt för mitt yrkesval utan av misstro och ifrågasättande.

”Varför vill du döda människor?” ”Gillar du att skrika på folk och ha makt?” och ”Jag tror inte på krig, det finns alltid bättre lösningar” var vanliga reaktioner.

Jag lärde mig snabbt att det inte var förenat med framgång att nämna att jag arbetade i Försvarsmakten, och taktikanpassade följaktligen genom att inte ta upp ämnet.

Jag tyckte att det var väldigt tråkigt att det var så. Varför var inte folk tacksamma för det arbete jag och mina kollegor lade ner? Alla kalla veckor på skjutfält och monotona postpass på nätterna, vi gjorde det ju för deras skull? Varför såg dom ner på oss och tyckte att vi var idioter som gillade att gå i uniform och skjuta med vapen?

Jag hade inte svaren på frågorna, men det hela gjorde mig milt desillusionerad och fick mig att se ner på ”civilister” som ”inte fattade nånting”.

Sen gick jag en kurs där en av föreläsarna var psykolog och officer i Norska FM. Han höll en mycket intressant föreläsning om akut stress och dess effekter och konsekvenser på soldater i strid, och hur man kan lägga upp utbildning som verkligen förbereder soldater för strid. Han hänvisade till bland andra LtCol Dave Grossman och hans böcker On Killing och On Combat, och jag tyckte att det hela var mycket intressant. Det verkade som att det där med att döda inte var så självklart ändå.

Senare på kvällen med en öl i handen på mässen så tog jag upp just min känsla av utanförskap och oförståelse från min civila vänkrets med honom, och då berättade han en historia som jag faktiskt nu i efterhand kan säga förändrade mitt liv där och då. Han berättade historien om fåren, fårhundarna och vargarna. (Läs den väldigt gärna i sin helhet!)

För mig var det som att titta in i ett kalejdoskop där bilden helt plötsligt vreds rätt och blev klar och knivskarp.

I korthet beskriver historien skillnaderna mellan fåren, fårhundarna och vargarna med att fåren är snälla mjuka djur som spenderar dagarna med att beta gräs i lugn och ro och att producera ull. De är harmlösa, lever i flock och söker trygghet hos varandra. Vargarna å andra sidan lever på fåren. De är rovdjur med raggig päls och vassa huggtänder och de morrar illavarslande. När de hittar ett lämpligt får går dom till attack, och fårflocken skenar i panik.

Fårhunden däremot lever i fårflockens utkant och har som uppgift att skydda fåren den dagen vargen kommer. Han patrullerar i utkanterna, sniffar efter vargens doft och sover med ett öga öppet. Fårhundarna lever för den dagen vargen kommer, och därför håller han sina huggtänder skarpa och sitt sinne vaket.

Fåren tycker inte om fårhundarna. Dom har ju också raggig päls och huggtänder och liknar vargarna ganska mycket. Fåren tycker att fårhundarna är obehagliga och att det vore mycket bättre om dom hade målat sin päls vit, slipat ner huggtänderna och tagit sin plats i flocken. Detta tycker dom tills den dag vargen kommer. När vargen kommer flockar sig de livrädda fåren bakom fårhunden som tar upp kampen med vargen och kämpar för fårens liv. Då är fåren oerhört tacksamma för fårhundarna, men när en viss tid har passerat så glömmer fåren bort vargen och börjar återigen tycka att det är dags att måla pälsen vit.

Jag förstod direkt att jag var en av fårhundarna som vaktade fåren mot vargarna, och att de oförstående civila var får som inte förstod varför jag ville bära päls och ha vassa huggtänder. Detta gjorde att jag kunde förstå mina civila vänner på ett helt annat sätt, men det gav mig även insikt i större sammanhang som jag tidigare haft svårt att förstå och acceptera.

Varför ser man så annorlunda på sin försvarsmakt i våra grannländer?

Varför får Norska FM öva vart dom vill i landet, varför är man så stolt över sina soldater i Danmark att man firar deras hemkomst från insatsområdet med stora parader i hembyarna och varför är Marskalk Mannerheim en Finsk nationalhjälte? Min privata teori är att allt detta beror på att man i dessa länder minns vargarna som härjade för 70 år sedan och att man fortfarande inte har glömt varför de behöver ha fårhundar bland sig.

Varför är det en sådan debatt om polisens hålspetsammunition i Sverige och varför är det ett sådant liv om dessa ”klusterbomber” som flygvapnet har förfogat över? Min teori är att det beror på att fåren tycker att det är obehagligt att fårhundarna vill ha vassa huggtänder.


Varför har många i Sverige så svårt att förstå hur man i andra länder kan vara så stolta över sina soldater att hela flygplatser ställer sig upp i stående ovationer när soldater kommer tillbaka från insatsområdet? Min teori är återigen att man i dessa länder minns vargen och vet att vara tacksam för fårhundarna.


Detta är inga nyheter, redan för längesedan diktade Alf Robertsson följande: ”Gud och soldaten vördar vi, när i tider av fruktan de står oss bi. Men när tiderna ändras och fyllda blir faten, då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.”


Denna glömska kanske till del kan förklara varför vi i vår FM har haft så svårt att vilja ta i det känsliga ämnet ”att döda”? Det kanske är så att även vi fårhundar har glömt bort varför vi en gång utrustades med dessa huggtänder och varför vi har rört oss i flockens utkanter? Jag kan få den känslan ibland när jag ser hur FM ”kommunicerar” med övriga samhället. Jag får ofta känslan att vi i FM skäms lite för vilka vi är och för den uppgift vi skall vara beredda att lösa. Vi vill gärna göra vår päls så ullig och vit som möjligt och våra huggtänder hade vi helst opererat ut och grävt ner nånstans så att ingen skall behöva kränkas av vår närvaro eller ta anstöt.

Vi framhåller mjuka värden, vi rekryterar inte folk som skall anfalla med bajonett på (vi har inte ens några skarpa bajonetter längre) utan folk som vill ”göra skillnad”. Vi profilerar oss med gendergodkända samverkansteam som klappar barn på huvudet och pratar inkännande med deras mödrar, inte prickskyttepar som nedkämpar insurgenter som försöker omfatta skadade Afghanska soldater. Vi har en Gender Field Adviser i PRT-staben i Afghanistan, men ingen COIN-adviser.

Och vi vill inte ha några rambotyper...


Frågan är för det första vad man menar med ordet rambotyp. Jag personligen tänker mig en desillusionerad gammal fårhund, som besviken på samhällets mottagande efter insatserna känner sig utstött och lever ensam. Han lider svårt av PTSD, och när han mobbas svårt av en oförstående och otacksam hemmabefolkning brister det för honom. Om det är det som avses med rambotyp så håller jag helt med om att vi inte skall skapa sådana människor och att vi skall ta hand om våra veteraner, men jag har å ena sidan faktiskt läst boken och å andra sidan är jag fårhund, så jag misstänker att jag inte har tolkningföreträde på begreppet.

Jag misstänker att det är fårens tolkning som får gälla, och jag gissar på att dom menar att vi inte vill ha några muskulösa vapenintresserade militärt överintresserade personer som vill hamna i strid och skjuta folk. Musklerna skall ju bara sitta 15 cm ovanför axlarna nuförtiden... Tittar man på en sådan person utan att lägga nån värdering åt något håll så låter det faktiskt som en perfekt fårhund. Han söker sig till flockens ytterkanter och han slipar sina huggtänder och lever för den dagen vargen visar sig, men nu hade vi ju glömt varför vi behövde såna medlemmar i flocken och då är det bekvämare om de vi rekryterar har traditionella snälla ofarliga egenskaper och käcka små mjölktänder istället för huggtänderna.


Om det nu är snälla människor vi skall rekytera för att dom skall kunna göra skillnad i världen och inte naturbegåvade soldatämnen, då måste vi förstå vissa saker.
Psykopater har generellt inga problem med att döda andra, det påverkar dom inte känslomässigt nämnvärt. De behöver inte förbereda sig mentalt på det utan när dom anser att dom gynnas av att göra det så gör dom det helt enkelt och så är det bra med det. Sällan behöver dom psykologiskt stöd efteråt av den anledningen utan dom går vidare enkelt i livet.

Nu är det ju INTE psykopater vi vill ha i FM utan sunda människor som kommer från trygga förhållanden hemma i Sverige. De har generellt inte slagits särskilt mycket och de har inte suttit inne för något. Det våld dom har sett har oftast varit nån enstaka gång på krogen, på hockeyrinken eller möjligen när dom blivit rånade på sin dyra jacka och telefon.

Det är generellt inte lätt att för det första få sunda människor att döda, och att få dom att döda utan att få mentala problem efteråt är ännu svårare. Förhoppningsvis är vi alla överens om att målsättningen måste vara att soldaterna vi skickar iväg skall kunna göra sitt arbete utan att tvingas få livslånga besvär efteråt.

Vad gäller träningen innan insats så måste den vara realistisk, effektiv och bära mot målet. Den måste få kosta och chefer måste få öva med sina förband, men jag går inte in på det mer utan riktar in mig på hur dessa normala snälla soldater behöver få förbereda sig mentalt för strid och realiteten att någon försöker döda dom.

Det är tro det eller ej mot vår natur som människor att bekämpa varandra, och rädslan för interpersonellt våld är den största fobin av alla. Många säger att det är att tala inför folk som framkallar störst ångest hos medelsvensson, men om någon i auditoriet tar fram en motorsåg och börjar slakta de andra i lokalen så kommer nog den situationen att vara jobbigare och mer stressande att hantera.

Kopplat till detta så är det en helt naturlig reaktion bland vanliga sunda människor att behöva avhumanisera sin motståndare för att kunna utföra det som krävs av dom som soldater.

Om man ser sin motståndare som en tänkande kännande älskvärd människa så blir det oerhört svårt för en vanlig vettig människa att utöva kraftigt våld mot motståndaren, dessutom ökar risken för problem efteråt. En psykopat har återigen inga problem med detta, men en vanlig vettig människa har. Därför har det i alla konflikter varit vanligt att motståndaren har tilldelats öknamn såsom kraut, gook, fritz, zipperhead, yankee, tango, bad guy, rag head, buse eller yxa. Att namn som dessa används är inte tecken på att personerna som uttalar dom är rasister från helvetet utan vanliga människor, det är därför dom behöver använda sådana ord dels som en övertrycksventil men även för att det gör det enklare för dom att använda våld mot motståndaren vilket är deras arbete.

Man kan exempelvis tänka sig en polisman i exempelvis en kravallsituation som utsätts för upprepat våld och hot om våld (interpersonellt våld, stressnivån höjs) samt insikten att han när som helst kan beordras ut för att utsätta demonstranter för våld (vilket är mot vår natur som människor).

Om han i den situationen yttrar fraser som för någon som befinner sig utanför situationen låter väldigt överilade och kränkande så kan det såklart bero på att han bär på en avgrundsdjup rasism, men det kan också vara konsekvensen av att en sund och vanlig människa utsätts för en väldigt ovanlig och stressande situation i vilken han svårligen kan besinna sig.

Vi skall alltså kanske inte alltid skrika i högan sky när våra soldater eller poliser gör eller säger saker som kan förefalla märkliga, vi kanske istället skall vara tacksamma för det eftersom det bevisar att vi tar ut rätt personer till arbetet. Tystnad hade i dessa fall varit värre än kraftiga reaktioner.


Vad vill jag då säga med detta långa och inte helt sammanhängande inlägg i debatten?

Jag tror framförallt att jag vill säga att jag tycker att vi skall vara försiktiga så att vi inte helt och hållet glömmer varför vi behöver ha fårhundar i vårt samhälle.

Jag tycker även att vi måste försöka förstå och respektera varandra mer, fåren och fårhundarna, och inte bedöma varandra efter de måttstockar vi är vana vid.


Vi utgör samma flock, men vi har väldigt olika uppgifter i den.

30 kommentarer:

  1. Som fd yoff (som ofta "studerade Praktisk kris och konflikthantering" på civila fester) känner jag igen mig. Efter Leni Björklunds drive och en sväng till Absurdistan valde jag att byta karriär. Till Inrikestrupperna. Under långa nätter i radiobilen har jag funderat vad skillnaden i hanteringen av döden i de båda yrkena är. På Militärhögskolan hade jag lärare som aldrig varit i utlandstjänst. På polishögskolan hade jag lärare som dödat gärningsmän. Ditt inlägg manar till eftertanke...

    SvaraRadera
  2. Intressant inlägg, men jag vet inte om liknelsen varg, får och fårhund är så där jättebra för att förklara förhållandet soldaten, fienden och civilbefolkningen.

    Vad för fårhund menar du i sammanhanget? På bilden som du valt att illustrera din text med finns en collie, en bordercollie, den absolut vanligaste vallhunden/fårhunden.

    Den vaktar vanligtvis inte så som hunden i allegorin du hänvisar till, utan den samarbetar med herden, samlar ihop flocken och driver den efter herdens direktiv.

    Den typ av hund som jag tror att du menar är mer vad man kallar boskapshund, en hund som vaktar och skyddar fårflocken. Exempel på sådan ras är Kaukasisk ovtjarka. Ingen jättesympatisk ras, precis. I flera länder har man infört importförbud för den typen av raser.

    Så vilken sorts ”fårhund” är de svenska militärerna? Om de svenska soldaterna mer ska likna bordercollies, så undrar jag: vem är herden?

    ”ingen rädder för vargen här”

    SvaraRadera
  3. För att gå längre med liknelsen så är hundrasen som nu väntas rekryteras av FM det du får över och som accepterar 17000kr i månaden, är billig i drift, liten så den snabbt kan tas med och inte ser så farlig ut->Chiuaua?
    Helst kastrerad för att visa så få han-hundegenskaper som möjligt såsom sexualdrift och revirpinkande.

    SvaraRadera
  4. Jag skulle säga att herden är den politiska ledningen i den här allegorin, eller vad tror ni?

    /Aouto

    SvaraRadera
  5. Bra inlägg (om än lite långt)!
    Jag har läst lite Grossman och försöker förmedla så mycket av hans tankar jag bara kan till min deltidsavdelning av FM ("de kallar oss prostatagerillan") men även jag har svårt med fårhundsliknelsen. Jag har nämligen vänner som föder upp får och det som de använder jycken till är mest att driva in ullbollarna i släp som tar dem till slakten.

    För övrigt är väl den nya taktiskt svarta bajonetten till AK5C vass?

    SvaraRadera
  6. Tänker inte haka upp mig på detaljer och tycker att liknelsen är lika bra som första gången jag hörde den. Intressanta tankar om FMs yttersta uppgift, en uppgift som man ibland undrar om alla soldater är medvetna om. Soldatyrket handlar i slutändan inte om pingis, trafikdagar och värdegrundsarbete.

    Bra skrivet!

    /L.O

    SvaraRadera
  7. Jag förstår att de civila i sverige som inte upplevt krig tycker militärer är lite läskiga som fårhunden. Det jag inte förstår är varför så många inom FM vikt ner sig och slipat tänderna.
    Det finns fortfarande inget som premierar oss som vid många tillfällen använt tänderna något som tycks märkligt då en fåraherde borde uppskatta en hund som slagits och dräpt vargar.
    Nä nu blev de så där mysigt fluffigt igen:)
    Det jag menar är självklart att vi som dräpt massa fiender borde premieras i syfte att öka viljan hos övriga att slipa tänderna.
    Markstrids officer
    Brasklapp(Ja jag menar dom lägena vi är hotade till livet inte något urskillningslöst dödande något som vi med trygg svensk uppväxt förmodligen är världsbäst på att särskilja)

    SvaraRadera
  8. Bra skrivet, mycket bra till och med. Mången tack.


    "Norrländsk Fårhund"

    SvaraRadera
  9. @”ingen rädder för vargen här”:
    Jag drar inga automatiska likhetstecken mellan fårhund/militär och får/civil. Det finns gott om fårhundar i det civila samhället precis som att det finns gott om får i FM.
    Ang exakt vilken hundras som avses och avbildas så ber jag om lite konstnärligt svängrum i liknselserna. Det fanns inte så många andra bilder på hundar och får samtidigt, och i originalberättelsen som jag länkar till så omnämns hundarna som just "sheepdogs". Jag ville hålla mig trogen originalet.

    @Lew: Den bajonetten köptes aldrig in utan bara den förnicklade högvaktsbajonetten som är rundslipad för att ingen skall kunna skada sig på den. På tal om mjölktänder......
    (ledsen om jag tråkar ut dig med långa inlägg ;-) )

    SvaraRadera
  10. Men för i helvete...nu har man alltså lagt på vikt på vapnet enbart för att fylla ett fredssyfte? Jag blir matt, trött och arg. Speciellt som det dräller av vita vapenrem06 och FV låtit bli att förneka sig själva genom att köpa in Sjöö & Sandström för 10 loppor styck. Slogs själv av det bisarra i bajonettänket i somras när man fick ut bajonetter (AK4) för bröllopet och sedan direkt fick ge tillbaka dem eftersom det var "brist". Nu vet jag inte vilka andra förband förutom HV som är utrustade med AK4, men jag har svårt att se några som behöver dem mer än oss...

    Ur led är FM.
    (Och du tråkar inte ut mig, är snarare så att bloggens format lämpar sig mer för korta texter. Ska man skiva längre texter är en bredare kolumn att föredra.)

    SvaraRadera
  11. en annan version av får-fårhund-varg historien finns med i Team-America om jag inte missminner mig, tror också att den är ännu mer träffande för den unga publiken.

    SvaraRadera
  12. Oerhört bra inlägg. När man skriver bra/rätt kan det inte bli "för långt".

    @Lew
    Det är värre än så med de nya högvaktsbajonetterna. Läser man SoldR Mtrl Ak5 C/D står följande:

    "Bajonetten får ej slipas eller övningsskjutas p g a skador uppstår på förkromningen"

    Skräpet tenderar också att ramla i sär i småbitar vid bruk.

    /m/21D millsberg

    SvaraRadera
  13. En väldigt välskriven text som leder till eftertanke för en nuvarande officerskadett.

    SvaraRadera
  14. Gud och soldaten vörda vi
    När i tider av fara de stå oss bi
    När faran är över och fyllda stå faten
    Då glömma vi Gud och förakta soldaten

    SvaraRadera
  15. ...vilket jag uppenbarligen lyckades missa att du redan skrivit i bloggen. Dags att byta kontaktlinser.

    SvaraRadera
  16. Vilket klagande det var på jämförelsen får,hund och varg.
    Förstå helheten, även om det för en fackman inom fårskötsel ter sig konstigt med historien och att olika raser jobbar på olika sätt, så är det ju en klockren jämförelse.

    SvaraRadera
  17. Bra inlägg!!! Härom året var jag på andra sidan Atlanten och vid ett besök på en lokalt café, så kommer en äldre grånad herre upp till oss och ber, ja han ber att få tacka oss för att vi tjänstgör och för att vi beskyddar honom och hans landsmän. Vi skakade hand med honom och gick sen tysta därifrån. Att vi bar svensk uniform gjorde allt mer konstigt för oss. När vi satt i bilen på väg därifrån tänkte vi nog alla: " detta skulle aldrig kunna ske i Sverige".

    SvaraRadera
  18. Jag räknar inte med förståelse från "fåren". Faktum är att jag inte räknar med något alls. Jag önskar bara att jag inte behövde få skit för att jag gör det jag gör. Bara för att jag är "fårhund" innebär inte det att jag är legitim måltavla för otidigheter och beskyllningar.

    När jag ändå är igång och önskar skulle jag vilja ha fler "fårhundar" på FM:s chefspositioner. Dessa har fått stå undan för smidiga administratörer och byråkrater.

    SvaraRadera
  19. Det är en enkel sak sålänge man inte behöver något eller någon anses denna/denne överflödig och därmed ett slöseri det tycker nog alla...

    Jag vill inte ha polisen springande framför min dörr dagarna i ända men så skede ju ett inbrott nåt år sedan och snabbt som attan var ju polisen här och tog dem innan de ens hann lämna huset då var man glad över väl spenderade skattepengar...

    Lite haltande jämföranden med dagens mer valhundar än vakt som tidigare påpekat av andra, men så närmar sig FM mer valhund med löständer, men väl skrivet
    /Skytteslusk från -08

    SvaraRadera
  20. Tack för att du bjuder på dina tankar. Viktig text. Johan

    SvaraRadera
  21. @ Cynisk:
    Mycket intressant, välskrivet och viktigt! Delar såväl dina funderingar som dina erfarenheter från studentkårer för länge sedan. Taktikanpassning var ordet!

    By the way - kan tänka mig en del chefer på INS som knappast kan betecknas som "smidiga administratörer och byråkrater" även om de knappast är alerta fårhundar heller.

    @ FC1, BA01:
    Har faktiskt upplevt något liknande i Sverige, närmare bestämt på Statshotellet i Lysekil där äldre gentlemen kom fram och bjöd oss unga sjömän på öl på 80-talet (och nej, det var inte "Blue Oyster"...) Om det var för att de uppskattade vad vi gjorde och stod för eller om de bara såg ett tillfälle att ventilera sina erfarenheter från sin egna tjänstgöring i Flottan låter jag vara osagt. Kanske en kombination - vi uppskattade det i alla fall.

    / Commander

    SvaraRadera
  22. @Commander
    Tacka Parabellum som skrivit inlägget.
    Även jag har motsvarande erfarenhet, bland annat från studentkår.

    SvaraRadera
  23. http://www.expressen.se/nyheter/1.2383621/bjorklund-nar-det-galler-da-backar-s


    Fårhundarna skickas, fast med utdragna huggtänder och stränga order att inte ingripa om någon varg skulle synas till.....

    Jag blir inte förvånad, däremot skäms jag just nu över att ha Svenskt pass.

    SvaraRadera
  24. Bra skrivet!

    Instämmer.

    Visst måste man kunna vara trevlig, förtroendeingivande och vänlig mot såväl kamrater som civilbefolkning - här och på mission.

    Men det gäller att prioritera; är man oförmögen att hantera att både bli utsatt för och utöva dödligt våld har man inget som helst värde som soldat.

    Man måste börja där.

    Tyvärr tycks man ständigt glömma bort det när man syr ihop rekryteringskampanjer i FM...

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  25. Väl skrivet! Det är passande metaforer, även om det givetvis finns mer djup i det verkliga livet. Under mina knappa 20 år som aktiv Ovtjarka (fö ett j-vligt coolt namn på en hundras) har jag dock alltid tyckt/känt att det varit viktigt att kunna hålla en aktiv kontakt med omvärlden, med fåren om du så vill. Jag har alltid haft ett civilt sammanhang också. Det är nyttigt med distans till sig själv och det man gör. Det gör en inte sämre, tvärtom. I de sammanhangen tycker jag alltid att jag blivit respekterad för vem jag är och vad jag gör. Visst, det kanske inte varit översvallande hyllningar och lovsång, men det förväntar jag mig inte heller. Med undantaget från några fyllskallar på Lappis har jag heller aldrig blivit ifrågasatt. Inte på riktigt. Jag tänker att studentkårer kanske inte är den bästa referensen…. ;o)

    Jag kan tycka att det är allt för många som väljer utanförskapet och ”isoleringen” inom kåren, vilket kan vara lite olyckligt.

    Jag tycker att du beskriver bristen på förhållningssätt till döden och dödandet, och bristen på förståelse för detsamma, på ett träffsäkert sätt.

    /Numer i fårakläder på heltid

    SvaraRadera
  26. Bra skrivet, intressant läsning. Jag förstår din fårhundsliknelse och jag delar din uppfattning om att fårens "rädsla" för hundar kan ha att göra med att dom inte sett vargen på länge. Men problemet är väl att vargen i verkligheten inte längre beter sig på samma sätt som vargen i sagan. Åtminstone inte för tillfället, och kanske aldrig mer, vem vet, och det måste även du som officer erkänna att innerst inne så känns inte hotet mot Sverige i form av en invaderade främmande krigsmakt särskilt påtagligt.
    Självklart är det svårt för oss får och ex-hundar som anslutit sig till flocken att känna någon stark samhörighet men en fårhund som åker iväg till Afghanistan för att käka upp en varg som har blivit provocerad av ett annat lands steroidpumpade dobbermankamphund, och dessutom förvara en flock som i stor utsträckning inte ens vill bli försvarad. Det måste ju till och med vara svårgreppat för den allra mest framavlade bordercollien. (Jag nappade verkligen på dendär hundmetaforen)
    Jag förstår att fåren inte förstår sig på hundarna, och jag undrar om hundarna verkligen förtår sig på sig själva, eller om dom bara har fastnat i stadiet där dom lyder kommandon och gör det dom är tränade till utan att förstå sig på dom dumma fåren som betar på som att vargen varit näst intill utrotad i 60 år nu.

    /Vargen

    SvaraRadera
  27. Mycket bra skrivet, liknelsen är, som många skrivit, slående. Och naturligtvis är fåraherden våran övergripande statsmakten - som vill väl, men som låter andra agera.
    Det här med döden, som du inledde med, är intressant. Känner igen din situation efter YOP. Såna här saken med döden, att ta liv, är något som kommer under karriären; genom kollegor, genom högre skolor och genom insatser. Men en bra sak är att börja prata om det, kollegor emellan.

    SvaraRadera
  28. För dem som inte läst Grossman rekomenderar jag verkligen de böckerna och dessutom Bruce K Siddle´s - Sharpening the Warriors Edge.

    Vi lär unga mån och kvinnor hur man skall ta liv men nämner inte ett ord om hur de skall hantera efterdyningarna.

    SvaraRadera
  29. Flera här kommenterar liknelsen och har åsikter om bilden på hund etc, men jag tycker de verkar missa poängen.
    Bra skriven och tänkvärd text.

    Fd. frivillig fänrik och numera HVUND-soldat.

    SvaraRadera
  30. Som fd officer och utlandsveteran vet jag att de flesta är gräsätare och några få jägare.
    Grossman är läst och genom andra organisationer har jag träffat överlevare av många slag. Det som verkar är funkis.
    Klart vi behöver sköldar och är glada för att vi har det.
    Alltför många diskuterar hundraser, det påminner om medias "en svensk medborgare".
    Vi behöver givetvis beredda män och kvinnor med vapen tillgängliga 24/7. Jag är tacksam för att de finns och kan verka. Idag och imorgon.

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.