torsdagen den 28:e april 2011

Krig för fred III

Det tredje avsnittet av SVT:s afghanistanserie Krig för fred visades igår.
Avsnittet handlade till stor del om en joint-operation med ANA och ANP där en höjd med en mastinstallation skulle tas. Tagandet gick bra men när objektet skulle överlämnas till ANP hade de gått hem. Typiskt.

Så är det i mångt och mycket. Våra ansträngningar kan tyckas vara fruktlösa och vi tar gång på gång risker för att nå kortsiktiga framgångar men man får inte glömma att det är den afghanska viljan som är gränssättande. Det är ANA och ANP som är huvudspelare i detta. Vi ska vara ett stöd för dem. Vill de gå hem så kan vi ge rekommendationer och stöd men där slutar vårt mandat i princip. Visst kan vi hävda att säkerheten kräver en egen operation och ibland är det så men syftet med allt är att afghanerna själva ska kunna lösa säkerhetsproblemen.


Några vänner har kallat avsnittet för "skinntorrt" och att det inte hände något. Förvisso får man inte längre förhöjd puls av verkanseld från svensk trupp men det finns inte så många TV-avsnitt som har det på menyn.
Avsnittet visade på hur marigt det kan vara att operera med ANA, något som är det viktigaste vi gör där borta. Den svenske kameramannen höll på att bli skjuten av en KSP-skytt och man kan ju undra över vapenhantering och säkerhet överlag. Men, mina damer och herrar, där har ni framtiden för Afghanistan, själva lösningen. Genom OMLT och liknande verksamhet byggs afghansk förmåga upp. Hur svårt det är tycker jag framkom i detta avsnitt.

Det tar sig.


Krig för fred I
Krig för fred II

torsdagen den 21:e april 2011

Krig för fred II

Andra avsnittet av SVT:s Krig för fred visades igår. Vi fick följa verksamheten ute vid Ali Zayi-hill i området som kallas West of MES av Försvarsmakten.
Området har en dominerande pashutnsk befolkning som är väldigt självständiga och ogärna ser inblandning i deras angelägenheter, något som yttrar sig i deras syn på afghanska myndigheter. Området har varit en samlingspunkt för kriminella och talibananhängare varvid ISAF under 2010 bestämde sig för att ta tag i problemet på allvar och etablerade närvaro på "kullen" som den ryska grushögen benämns internt.


Även detta avsnitt kändes allt för avskalat. Rätt på bara, inget sammanhang och inga förklaringar. Det var bättre än första avsnittet dock. Vad jag saknade var till exempel hur det är att vistas där ute; hur besvärligt det är att ta sig dit (med anledning av IED:er och dylikt); hur läget är i området och sånt.


Intressant var att följa arbetet med tolk och dess våda. Viss diskrepans mellan vad som egentligen sades och vad som översattes blev tydlig, något som de flesta misstänker men som är svårt att bevisa. Tolkarnas jobb är svårt och farligt men är oerhört viktigt. Eftersom Sverige har otroligt svårt att få fram egna svenska tolkar är truppen beroende av lokalanställda för att kunna kommunicera. Det är inte optimalt.

Apropå att kommunicera var det också intressant att ta del av den informationshantering som Tactical Psyops Team (TPT) utför. Informationskrigföringen är väldigt viktig i Afghanistan. Talibaner och andra motståndsgrupper använder sig av informationsoperationer och propaganda för att vinna stöd för sin verksamhet och för att omintetgöra FN och NATO:s arbete. För att nå framgång måste man vinna folkets öra.
Genom att ligga på framkant med informationen får man genomslag för sin bild, menade chefen för TPT:t. Självklart kan man tycka men det är inte lätt att verkställa alla gånger.


Detta andra avsnitt var ganska bra. Fortfarande saknas perspektiv, kontext och miljöbeskrivningar men det kanske kommer? Jag hoppas det.

söndagen den 17:e april 2011

Whom shall I send, and who will go for us?

Jag spenderade nyligen ett par dagar i tjänsten tillsammans med ett antal polismän från hela Sverige. Ingen av oss kände någon av varandra innan vi träffades, och vi kunde snabbt konstatera att det var mer som förenade oss än vad det var som skilde oss åt mellan myndigheterna. Samma problem med löner, bristande ledarskap och moralpanik fanns även hos dom men även samma glöd och iver att göra ett bra jobb.
Det var dock en sak dom sa som högg tag i mig lite extra.

Poliserna hade mellan tre och trettio år i tjänst, och de första dagarna märkte jag att konstaplarna tystnade tvärt när frågan om rekrytering och värderingar hos nyanställda kom upp. De slöt sig och uppträdde lite misstänksamt och svarade bara i korta stavelser utan att säga nåt alls egentligen. Efter ett par dagar, när vi hade kommit en bit längre i FIRO-cirkeln och alla förstått att det inte var någon som skulle anmäla någon i det här sällskapet så lossnade tungornas band (så till den milda grad..)

I princip ALLA konstaplarna var rörande överens om att det hade skett något allvarligt med rekryteringen till poliskåren de senaste åren.
Kårandan som har varit en grund för trygghet inom kåren är tydligen på utdöende med kraft.
Nuförtiden är det tydligen vanligt att man som kollega anmäler varandra för tjänstefel till högre chef utan att i förväg tala med sin kollega. Dessutom är det tydligen så att man rekryterar folk som inte över huvudtaget har förmågan till våld i sig, såsom uttalade pacifister.
En polis berättade historien om när han och en nyexaminerad polisaspirant (under de första sex mån. provtjänst) fick uppgiften att gripa en psykiskt störd person som uppträdde hotfullt och störde den allmänna ordningen. När det var läge att gå fram så fick aspiranten nån form av stressreaktion och började applicera alkogel på händerna och sortera sina anteckningar istället för att hjälpa till med omhändertagandet.
Detta fick till följden att polisen, istället för ett kontrollerat tvåmannaingripande, hamnade själv med den psykiskt sjuke personen som blev våldsam och därigenom försatte den ensamme polismannen i en nödvärnssituation.
För att avbryta mannens brottsliga angrepp, återfå kontrollen och kunna handfängsla mannen var polismannen tvungen att knäa honom i magen. Väl inne på stationen blev polismannen uppkallad till sin chef, som berättade att polismannen anmälts av sin kollega för övervåld och tjänstefel.....

Denna typ av situationer bekräftades av i princip samtliga polismän.
En snabb sökning på internet visar att det finns fler exempel på poliser som anmäler poliser.

En annan standardhistoria som återberättades från alla landets hörn var den om de snälla polisaspiranterna som valde att se endast det goda i personerna de skulle hantera i tjänsten. I vissa fatala fall underskattade de avsikterna hos brottslingarna som misshandlade poliserna så grundligt att de slutade i yttre tjänst och i många fall helt inom yrket. Deras själv- och världsbild hade rämnat.
FBI gjorde en studie på Amerikanska poliser som dödats i tjänsten, och kom fram till att vissa gemensamma personlighetsdrag fanns hos många av de dödade polismännen:
-Friendly and well-liked by community and department
-Uses less force than other officers in similar situations
-Only 8% of partner officers returned fire

-Uses force only as last resort

-85% failed to fire their weapon

-Doesn’t follow all the rules, especially in regard to: - Arrests - Traffic stops

-Does not call for or wait for back up

-Tends to look for the “good” in others

-“Laid back” and “easy going”

-57% of the offenders characterized the victim officer as unprepared

-Only 15% were wearing body armor


Man skulle kunna dra slutsatsen att poliser med ovanstående personlighetsdrag utgör en riskgrupp för att utsättas för dödligt våld i tjänsten. Man skulle också kunna dra vissa paralleller mellan riskgruppen och många av egenskaperna och dragen hos de polisaspiranter som examinerats de senaste åren, om man skall tro polismännen jag träffade.

Nu är jag inte polis själv, så detta är bara andrahandsuppgifter som jag inte har kunnat bekräfta. Men om dom stämmer så är det allvarligt anser jag. Då har någon släppt in får på befattningar som bör bestridas av fårhundar, och det är farligt för alla.

Ni som är poliser, vad säger ni? Har poliserna jag pratade med rätt eller fel?
Hur ser det ut i poliskåren idag?
Hur bör det se ut?

Skickar vi rätt personer i farans väg?

/Parabellum

Inte bara jag

Det är tydligen inte bara jag som fått nog av den onyanserade bild av soldaterna i Afghanistan som vissa förmedlar. Dilsa Demirbag-Sten skriver i Göteborgspostens gästkrönika om det. Rekommenderas!

"Det är bra att Sveriges insats i Afghanistan granskas. Men tröttsamt mycket har handlat om soldaternas syfte med att åka till Afghanistan. Ingen skulle få för sig att högt vädra åsikten att kirurger förmodligen är oförlösta styckmördare som vill leka gud, skriver Dilsa Demirbag-Sten i veckans gästkrönika.
...

Det borde gå att respektera våra soldaters val att riskera sina liv för ett politiskt beslutat uppdrag och skilja det från enskilda idioters agerande och en försvarspolitik vi ogillar."

torsdagen den 14:e april 2011

Krig för fred I

Då har SVT:s serie Krig för fred, om afghanistan-insatsen haft premiär.
Avsnittet var godkänt, inte mer. Kanske berodde det på mina förväntningar?
Jag tyckte att det var lite fattigt, att man inte fick förutsättningarna berättade för sig utan helt enkelt kastades in i historien.
Som insatt i skeendena kunde jag tillgodogöra mig avsnittet men hur togs det emot av mindre insatta? Vilken bild får de?

Det har kommit synpunkter på officerarnas ordval och cyniska uttalanden. Att ondgöra sig över sådant är typiskt svenskt. Gemene svensk reflekterar nog inte över det fullständigt naturliga i det.
Exempel på det har varit mångas synpunkter på OMLT-majoren som till synes nöjd efter en bombning: "Nu tar vi lunch".
En självklarhet för många därute och skrämmande cyniskt och politiskt inkorrekt för andra här hemma. Man ondgör sig över uttalandet men har i övrigt inga synpunkter på agerandet, att man faktiskt dödat folk. Det är helt i sin ordning att döda andra men inte att vara nöjd över att få ta lunch?!

Ska sådant inte skildras utan hållas i det fördolda? Nej, det tycker inte ajg. Skildra verkligheten som den är. Är den inte som du önskar dig får du fundera över din lägesuppfattning.


Jag är inte helt nöjd med första avsnittet men väntar med sammantagen värdering när jag sett hela serien. Förhoppningsvis tar det sig.

tisdagen den 12:e april 2011

Det går inte att blunda!

Aftonbladets Åsa Linderborg uttrycker på AB:s kultursida sitt missnöje med hur Afghanistan-insatsen skildras och den effekt hon tror att det får på människor. Rubriken på artikeln är "Medier lockar unga till blodbadet i Afghanistan". Vad är det för blodbad hon avser? Vad tror hon egentligen om den svenska insatsen där borta?

Hon har hört några unga killar prata om att åka iväg till Afghanistan och skriver:

"Jag funderar, medan jag tjuvlyssnar, vad det är som behövs för att grabbarna ska övertygas om att deras framtidsutsikter ligger i att skjuta ihjäl afghaner.
Kanske SVT:s dokumentär Krig för fred, som ska börja sändas om några dagar."


Hon fortsätter med att döma ut SVT:s dokumentär med:

"Det är John Mork som ligger bakom serien, han som 2008 gjorde Fredssoldaterna för TV4, en propagandarulle i sex delar som kanske mer än nåt annat lockat unga svenska män att ta värvning i tron om att ett granatgevär kan sprida demokrati och jämställdhet. Jag har sett för lite för att avgöra om Krig för fred på samma sätt säljer in blodbadet, men det jag sett får mig att tro att den kan få grabbarna på tåget att lämna in sin ansökan."

Hon har alltså sett för lite av serien för att avgöra något men hon TROR att den kan få grabbarna att söka militärtjänst med möjlighet till tjänstgöring i Afghanistan.
Filmaren Mork uttryckte själv i SVT att han inte var riktigt nöjd med sitt tidigare arbete Fredsstyrkan och att han därför gjorde den här dokumentärserien för att bättre visa på hur det är. Om det är rekryteringsfrämjande eller ej är bedömt inte i Morks intresse.


I artikeln skriver hon om danska soldater och anklagar dessa för allvarliga brott:
"”Krig för fred” är inte Armadillo, den prisbelönade danska filmen som avslöjade hur danska soldater under Natobefäl avrättade obeväpnade män, kvinnor och barn."

Här är hon ute på riktigt tunn is. Utredningar har fastställt att danskarna inte begick några felaktigheter utan har handlat enligt både krigets lagar och ROE. Åsa har uppenbarligen inte kunskap i ämnet hon debatterar men det fråntar henne ändå inte ansvaret. Anklagelser av det här slaget är inte OK utan väldigt osmakliga.


I avslutningen på sin artikel visar hon på att hon inte förstått någonting om varför länder har en säkerhetsapparat, varför FN finns och hur världen fungerar på riktigt. Avslutningen vore gullig om den kom från en 10-åring men när det kommer från en journalist på en stor svensk tidning blir naiviteten nästintill ointaglig.

"Jag vill inte att pojkarna bakom mig på tåget ska komma hem i kistor.
Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu."


Om "Krig för fred" är rekryteringsfrämjande eller ej återstår nog att se. Enligt erfarenhet brukar skriverier om strider och incidenter öka söktrycket till internationell tjänst men eftersom de internationella insatserna nu ska bemannas av i huvudsak stående förband kommer inte själva insatserna att vara så påverkade av media. Intresserade (såsom killarna på tåget) får söka sig till Försvarsmakten för att senare eventuellt sättas in med sitt förband.


Det är tydligt att Åsa Linderborg inte tycker om att unga män är intresserade av att åka på insatser under FN-mandat. Det är tydligt att hon inte uppskattar skildringar av dessa insatser. Frågan är om hon reflekterat över vad alternativen är?

Det går inte att blunda för världens realiteter och låtsas som att allt är perfekt. Livet är farligt och det behövs säkerhetsfunktioner för ordningshållande. Ibland krävs det våldsinsats där liv spills för att hålla nere en ännu större dödssiffra. Våra förband behöver personalförsörjas och världen behöver hållas uppdaterad genom media och dokumentärer.


Jag vill inte läsa fler kolumnister som inte vet vad de talar om. Aftonbladet har även tidigare kommit med mycket oinitierat tyckande om insatsen i Afghanistan. Det vore på sin plats med en kvalitetshöjning i tyckandet och gärna med fakta som grund. Åsa och hennes kollega Helle ombeds titta på dokumentärserien och efter det är de välkomna att ställa frågor till mig om insatsen.

Det räcker nu.

torsdagen den 7:e april 2011

Var försiktig med mobilen!

"En soldat hade skickat ett sms till sin dotter från sin privata mobiltelefon. Bara några timmar senare fick hon ett samtal som skrämde henne.
Pappan och dottern uppfattade båda att samtalet hade koppling till hans tjänstgöring i Afghanistan."


Så skriver Expressen idag och hänvisar till en rapport till Högkvareret från Afghanistan.

"– Mobiltelefonnätet i Afghanistan är inte säkert. Det avlyssnas förmodligen av både främmande makt och sådana som vill de svenska soldaterna illa. Det finns exempel på hur den informationen använts för att ringa eller skicka meddelanden till personer som vår personal ringt upp i god tro från sin privata mobiltelefoner, säger Roger Magnergård, Försvarsmaktens presschef."

Jag har i tidigare inlägg skrivit om anhöriga som blivit hotade och om Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänstens ibland konstiga agerande. Nu är det återigen på tapeten alltså. Det aktuella fallet är från Afghanistan men det kunde lika gärna ha varit från något annat land där vi har trupp. De länder vi skickar trupp till kännetecknas normalt inte av ordning och säkerhet så man bör räkna med att ens telefon och annan kommunikation är övervakad.

De flesta är måna om sin integritet men väldigt få vidtar åtgärder för att skydda sig och de sina. En mycket enkel sak är att tänka till på hur man kommunicerar, med vem och vad det kan innebära.

Till soldater, sjömän och officerare var försiktiga där ute. Dagens motståndare känner inga gränser och drar sig inte för att angripa mjuka mål för att nå sina mål. Det är inte bara er själva ni ska vara rädda om utan även era anhöriga. Genom enkla försiktighetsåtgärder slipper ni få kriget levererat hem.

söndagen den 3:e april 2011

Kort reflektion: Skevt ang. Pakistan

Minst 41 personer dödades idag vid ett attentat i Punjab-provinsen i Pakistan, enligt Expressen.

Är det inte konstigt att världen satsar på Libyen och Afghanistan med flera, och låter Pakistan komma undan med en observatörstyrka i Kashmir och spridda amerikanska flyganfall mot Talibanfästen i västra Pakistan?

Pakistan är en genuin skurkstat som menligt påverkar sin omgivning genom egna anfall mot Indien och stödet till Al Qaida och Talibaner. De är dessutom en kärnvapenstat!

Dagens attentat visar på behov av ordning och stabilitet i Pakistan. Kanske de skulle vara betjänta av internationell trupp i stället för att själva bidra såsom de gör till FN-insatserna i Elfenbenskusten och Västsahara?