måndagen den 30:e april 2012

Anti-försvarsdebatt

Kommentarerna på Wisemans Wisdoms, Strilaren II och på diverse andra sidor gör en sak gällande: Man ska vara emot någonting!


Det är mode att vara emot internationella insatser. Det har varit så en lång stund och det kanske är på väg ut att vara det igen eftersom moden går i cykler. Det handlar inte om att vara för nationella insatser utan på internet handlar det om att vara emot. Förr kunde FM genomföra både och men nu tycks debattörerna anse att bara det ena är möjligt.

Anställda soldater är också helt fel. Kommentatorer på bloggarna tycker att dessa är mycket sämre än värnpliktiga. Huvuddel av dessa "anti-kommentatorer" tycks inte ha erfarenhet av att utbilda och truppföra soldater/sjömän ur respektive kategori. De flesta jag känner inom Försvarsmakten föredrar att ha underställda med gedigen utbildning i sin tjänst något som endast medges yrkessoldater. Många av de värnpliktiga som gjorde 10 månader eller mer blev riktigt bra lagom till muck. Sedan var det tack och adjö. Det fanns inom de flesta förband de som helst ville vara någon annanstans och drog ner nivån.
Nu när soldaterna och sjömännen kan tjänstgöra under längre tid når vi längre med utbildningen och de är duktigare i sin huvudtjänst. Det betyder mycket när striden är på riktigt och inte bara med BT och lös ammunition.

Det är också mode att vara emot Försvarsmaktens högkvarter och Försvarsmaktsledningen (FML), även för politiskt fattade beslut. Det är ett tacksamt mål och understundom är processerna i det särgrupperade högkvarteret kontraproduktiva. Riksrevisionen har här kommit HKV till stöd då man påtalat allvarliga brister i departementets styrning av försvaret. Det har inte anti-kommentatorerna bemött sig att skriva en rad om.

Förbättringar av personalens villkor är man också emot. FM:s personal ska ha inte ha det något bättre än nu! Man stödde Chefsingenjörens kamp för tydligare villkor och förutsättningar men det var nog mest för att HKV stod i den andra ringhörnan.

Arméinspektör Grundevik har lagt fram ett organisationsförslag som har inneburit en rejäl utmaning för läktarexperterna; förslaget är riktigt bra! Dock vänder sig anti-kommentatorerna mot honom och konstaterar att han gjort sitt och därför kan ta bladet från munnen. Någon enstaka kommentator har försynt påtalat att han även tidigare sagt bra saker men det har viftats bort på bloggarna.

Tvåbefälssystemet är man också emot. Nu senast jämfördes det med Apartheid för att det sågs som orättvist och klassindelande. Då har man inte förståt alls vad det handlar om. Jag betvivlar att den som skrev den kommentaren har varit aktiv i FM på länge. Jag håller med om att beteckningen borde ha varit Underofficerare men jag välkomnade verkligen införandet av tvåbefälssystemet. Äntligen kan det bli lite ordning på torpet. Ett orosmoln är FM:s lönehantering, som det skrevs om i förra numret av Officerstidningen. Bristen i lönehantering är inte diskvalificerande för tvåbefälssystemet dock.

Försvarsmaktens Värdegrund är man emot. Den anses vara ett uttryck för åsiktsförtryck och sånt ska inte förekomma. Jag undrar om man ens tagit del av den? Den borde vara självklar i vilken verksamhet som helst. Visst kan man ha synpunkter på hur den kommunicerades vid införandet men som fundament i organisationen är den rätt i höjd och i sida. Den syftar till en ökad försvarseffekt.


Nej, debattklimatet lämnar en del övrigt att önska. Flera sakkunniga har dragit sig ur nätdebatterandet vilket har sänkt kvaliteten ännu mer på kommentarerna. Säkerligen har man tröttnat på osakliga påhopp och dålig argumentationsteknik. Jag förstår dem och har själv tackat nej till medverkan i finare sammanhang i försvarsdebatten. Kalla mig feg men jag är inte intresserad av pajkastning när det är jobbrelaterat men ändå sker på min fritid. Jag engagerar mig i färre debattrådar och skriver allt mindre. Det har gått röta i försvarsdebatten på internet.

Det är svårt att föra bra resonemang i kommentarsfälten på bloggar. Därför måste man vara noggrann i sina formuleringar och skriva vårdat. Nu är det egentligen inte formuleringar och språk som är värst utan bristen på hyfs och argumentationsteknik. Personpåhopp, guilt by association och implikationsfel (dvs logiskt fel).

Ett av de mer förekommande övertrampen i debatten är fel i bevisbördeargumenten. Det leder ofta till (eller kommer från) en polarisering av argumenten, debatten blir svart-vitt eller för och emot. En balans mellan de olika polerna i sakfrågor är omöjlig och ett skrivet skyttegravskrig är ett faktum. En del kommentarer blir rent infantila och föga värda försvarsdebatten.


Att debatten börjar falna är oroväckande och jag uppmanar till skärpning!
Det finns ett antal seriösa bloggare som skriver till förmån för försvarets väl. Låt oss andra stödja det arbetet genom att själva vara seriösa i kommentarsfälten. Endast genom en bra debatt som förs med sakliga argument kan vi få gehör, sandlådedebatter avfärdas direkt. Vänd debatten från en anti-debatt till en pro-försvarsdebatt.

Jag menar inte att man inte får vara emot någonting men man bör ha sakliga skäl att förkasta företeelser. Ifrågasätta visst, men när man sågar något (ofta med invektiv) så tycker jag att man ska kunna referera till giltiga exempel. Om man inte har så solid grund, man har kanske inte varit i direkt kontakt med försvaret på flera år, så bör man läsa och lyssna. En del av kommentarerna är från Försvarsmaktens inre, från alla nivåer (soldat-överste åtminstone) och från de flesta verksamheter. Där finns kompetens som man ska lyssna på, läsa det som skrivs.

Det finns stora och omfattande brister i Försvarsmakten. Läget är kritiskt och det är allvar. Därför är det än viktigare att föra en saklig debatt som inte kan viftas bort i en handvändning. Alla vänner av ett fungerande försvar bör därför ta sig i kragen och jobba aktivt för att få till en debatt värd namnet. Läs det som skrivs, korrekturläs egna inlägg innan publicering, använd sakliga argument och strunta i värdeord och invektiv då de sällan tillför något egentligen. Var inte så ensidigt polariserade utan tillåt ett förande av resonemang, tes-antites, pros and cons. Och använd signatur!


Uppdatering: Jag fick just feedback och inser att jag varit otydlig (tack Skipper).
Självklart är det bra att belysa problemområden och att argumenta för ändringar syftande till ökad försvarseffekt. Man måste inte hålla med, det är inte det jag menar. Det jag menar är att man inte bara ska vara emot utan försöka vara för något. Argumentera för i stället för emot och med sakliga argument och god ton. Då blir debatten konstruktiv.


/C

tisdagen den 24:e april 2012

Militär och försvarsminister?

Leif Pagrotsky frågade på sin Twitter:
"Militär som försvarsminister, när hände det senast? Var hände det senast i en demokrati? #svpol"

Leif verkar anse att det är uppseendeväckande att en yrkesman blir politisk företrädare för det funktionsområde som hon har expertis i. Detta som kritik mot utnämningen av Karin Enström som försvarsminister. En officer ska tydligen inte kunna engagera sig politiskt och bli försvarsminister?

Undertecknad gjorde en snabb googling och svarade att det skedde i Norge för knappt 100 år sedan, något som Pagrotsky inte tycks ha tagit till sig. (Finns det blocker/spamfilter på Twitter?)
Han har twittrat "Tyvärr, fick inget svar på min blyga fråga. Tydligen känsligt." och igen: "@Tyktikern Har du svarat på den enkla fråga jag ställde?" Han tycks undvika det faktum att han har fått svar.

Försvarsmakten har bemött Pagrotsky på både sin egen hemsida och på vanliga media:

  "Som företrädare för en myndighet så brukar vi normalt sett inte ha anledning att blanda oss i den allmänpolitiska debatten. Men när Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister, på Twitter kommenterar utnämningen av Karin Enström till försvarsminister genom att fråga ”Militär som försvarsminister, när hände det senast? Var hände det senast i en demokrati?” så finns det skäl till att reagera. 


Jag och flera med mig tolkar kommentaren som att Pagrotsky inte tycker att en demokrati kan ha en officer som försvarsminister. Om det är Pagrotskys uppfattning blir följdfrågorna många, Vilka andra yrkesgrupper ska uteslutas från möjligheten att göra politisk karriär och politiskt företräda egna kompetensområden? Kan t ex en jurist bli justitieminister eller en lantbrukare jordbruksminister? 


Det vore bra om Pagrotsky tydliggör vad han faktiskt menar. Förhoppningsvis ser han inte några som helst problem med att en officer, eller tidigare officer, kan göra politisk karriär inom alla politikområden precis som alla andra yrkeskategorier. Om så inte är fallet, som hans kommentar indikerar, är det ytterst oroande och jag hoppas att det inte är en allmän uppfattning bland flera politiker. 


 Jan Salestrand Chef Ledningsstaben & chef Högkvarteret"


Leif Pagrotsky har inte svarat generalen Salestrand. Nätet kan ge Pagrotsky svar och utan att förta mig har jag hittat några exempel på yrkesmilitärer som blivit försvarsminstrar:


Lars de Geer, svensk försvarsminister 1978-79 var artillerist vid Svea Artilleriregemente och kapten.

Ivar Aavatsmark Norge var generalmajor och senare försvarsminister 1921-1923.

Caspar Weinberger USA var kapten och underrättelseofficer i US Army under Andra Världskriget och var försvarsminister under stora delar av 80-talet.


Lauri Malmberg Finland var generalmajor och försvarsminister 1924-25.

Rudolf Walden var general och försvarsminister under Andra Världskriget.

En av de mest kända kan jag förstå om Pagrotsky inte ser som en bra företrädare eftersom deras politik är raka motsatserna. Det är ändå ett exempel på en yrkesmilitär (fd) och officer som försvarsminister i en demokrati:
Donald Rumsfeld var pilot i US Navy. Han blev efter några år reservist och slutade som Kommendör. Han var försvarsminister 1975-77 och 2001-2006.

Listan kan säkerligen göras betydligt längre men ett enkelt svar till Leif: för sex år sedan i USA.
Kan du Leif Pagrotsky sluta med att undvika Försvarsmaktens fråga och svara på om officerare inte ska kunna engagera sig politiskt och vilka andra yrkesgrupper som ska undantas från sina demokratiska rättigheter?


/C

torsdagen den 19:e april 2012

Ny försvarsminister

Sverige har fått ny försvarsminister. Karin Enström (M) har tagit över efter Sten Tolgfors avgång. (Jag höll på att skriva avhopp.)
Enström är tjänstledig från sitt arbete som officer vid Amfibieregementet och har arbetat politiskt sedan 1989. Med erfarenhet från både Försvarsmakten och från sin tid i Utrikesutskottet, Försvarsutskottet och som ordförande i Försvarsberedningen har hon mycket goda sakkunskaper för ämbetet. Det finns få med lika goda meriter!

Utnämningen är mycket bra. Enström har de bästa av egenskaper för att göra ett bra arbete. Det blir således svårt att skylla på henne och ev. okunskap om de politiska besluten går åt tokigt håll. Det är inte ett statsråd som för politiken utan partiet, Regeringen och Riksdag. Man ska heller inte glömma statssekreterare och tjänstemän i kulisserna som bereder många ärenden. Dessa har reell påverkan. Det har vi fått ganska tydliga bevis för, inte alltid trevliga sådana.

Eftersom Enström representerar Moderaterna ska vi inte ha förväntningar på en omvändning i den förda politiken. Kursen är utstakad sedan tidigare och vi är alla passagerare. Den förra befälhavaren på skutan klev av halvvägs och vi har nu en ny kapten.
Många inom Försvarsmakten har säkert fått för höga förväntningar och kommer att bli besvikna.

Enström står inför en nästintill omöjlig uppgift. Att få ordning på all verksamhet inom departementets ansvarsområde kräver krafttag. Flera av verksamheterna är illa däran och i synnerhet Försvarsmakten. Krafttagen kommer att kräva åtminstone delvis omtag på beslut fattade under moderat styre. Det lär inte vara lätt att få igenom det inom partiet, ännu svårare i Regeringen och hart när omöjligt i Riksdagen. Det kommer ju att kosta.

Cyniskt kan man säga att det är synd på en bra politiker.


/C

Flera i samma ämne:
Wisemans Wisdoms
Skipper
Doktoranden
Försvar och Säkerhet
Commanders Log

tisdagen den 10:e april 2012

Krigare - Recension

Vi har tidigare utlovat en recension av boken Krigare men av olika skäl har vi väntat. Nu har mina anhöriga läst den och har bidragit till min utvärdering av boken. Är man det minsta intresserad av det militära och internationella insatser bör man läsa den. Det är på riktigt.


Boken Krigare ISBN 978-91-37-13614-1 är skriven av krigsreportern Johanne Hildebrandt och skildrar svenska soldaters värv i Afghanistan under 2009 och 2010. Som inbäddad i den svenska kontingenten FS19 följde hon truppen under både utbildning och insats på nära håll, riktigt nära. Hon lyckades likt få andra vinna truppens förtroende och fick därigenom tillträde till soldaternas tankar och känslor. Johanne kom soldaterna riktigt nära, något som syntes på plats på Camp Northern Lights och som märks tydligt i boken som har ett tydligt soldatperspektiv. Just det sistnämnda är intressant och underhållande men som läsare missar man en dimension av insatsen eftersom officers- och stabsperspektivet saknas. Det är till och med så att staben i boken beskylls för saker som de inte var skuld till men soldatens ord är det redovisade.

Johanne följde med både 1.Skyttekompaniet och mentorerna i OMLT (Operational Mentoring and Liaison Team) ut på operationer, något som är långt ifrån ofarligt och trevligt. Hon har visat på stort mod genom att följa med på så nära håll. Det är dock inget nytt för henne, erfaren från Balkan som hon är. Ännu större mod tycker jag att hon visade genom att bryta tystnaden om soldatens vardag i Afghanistan och därigenom bryta med stora delar av den svenska journalistkåren som stundtals kommit med riktigt smaklösa utspel om insatsen i Afghanistan. Hon bröt med sin dåvarande tidning, en tidning som gång efter annan kommit med rena påhopp på svenska soldater.


I boken berättar hon om soldatlivet på insats, om strider och det svåra samarbetet med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Stridsskildringarna är både från FS17 och FS19 och är detaljerade och målande. Det är sällsynt med såna redovisningar, särskilt svenska. En anledning till det är att Försvarsmakten inte varit riktigt tydlig med de strider som man varit del i under internationella uppdrag. Även om det förekom fler strider än vad Johanne berättar om i boken framgår det med all önskvärd tydlighet hur svår situationen var under 2010. Mina anhöriga har blivit illa berörda när de har läst boken och min äkta hälft var knappt kontaktbar under ett par kvällars läsning, dels på grund av den spännande berättelsen och dels på grund av det rent otäcka faktumet att anhöriga deltog i striderna.


Jag tycker att Krigare på ett lättläst och smakfullt sätt beskriver den svenska insatsen i Afghanistan med soldaten i fokus. Johanne lyckas skildra essensen i soldatlivet bra och varje hugad rekryt bör läsa den inför ansökan till militär utbildning. Även andra militärer utan egen internationell erfarenhet bör läsa den för att få en bild av vad kollegor har genomgått och för att förstå effekten av beslut som tas här hemma.
När man läser boken bör man dock vara medveten om att det förekom en hel del som inte beskrivs, andra anfall, IED-röjningsoperationer, samverkansmöten, underrättelseoperationer och en massa vådliga transporter. Man bör också vara medveten om det uttalade soldatperspektivet och förstå att en konsekvens av det är att det taktiska perspektivet från chefen för det svensk-finska förbandet saknas helt. Det gör boken lite fattigare tyvärr men jag tror att det aldrig var meningen att boken skulle täcka allt, utan att det var soldaten som var det viktiga.

Boken kan man som militär mycket väl sätta i händerna på sina anhöriga men man bör veta att det kan sätta igång processer. Ehuru en bra skildring visar den på hur otäckt och farligt det faktiskt är och min hustru är inte särskilt sugen på att släppa iväg mig till Afghanistan igen. Hade hon haft samma informationsläge nu som innan jag åkte till Afghanistan så tror jag inte att hon så lättvindigt gått med på att jag åkte. Man har ett bättre förhandlingsläge innan ens anhöriga har läst boken.


Johanne gjorde ett hästjobb där borta och ska ha en stor eloge för sitt initiativ. Det var inte alltid lätt för henne, vid något tillfälle var hon rejält sur och besviken över att hon inte fick åka med på ett uppdrag. Genom tålamod och ihärdighet vann hon förtroendet och släpptes in i ett soldatkollektiv som normalt är mycket misstänksamma mot journalister. Resultatet är en bra skildring av den svenska insatsen i Afghanistan 2010 då svensk-finsk trupp återtog kontrollen i området väster om Mazar-e Sharif och under stora umbäranden lyckades hålla talibanerna stången i Darzab. Insatsen var lyckosam och man nådde de uppsatta målen. Kostnaden var ett antal svårt skadade och en stupad svensk soldat; Kenneth Wallin som dog i sanden väster om MES.

Ett flertal svenskar har tagit stryk även på det mentala planet, hur många är inte klart men minst 50 efter FS19, är min bedömning. Boken kan vara deras berättelse. Nej, det är vår berättelse, vi som var där eller som varit där och som har erfarit hur det är att med livet som insats och med usla förhållanden jobba för det internationella samfundet i den mest oförlåtande av miljöer; kriget.

"Sanden tar dig"
/C