tisdagen den 30:e oktober 2012

Anmälarkulturen hot mot hälsan

Försvarsmakten har tydligen anmält ett vådaskott till civil åklagare. Det var ett VÅDAskott dvs ett skott som gick av när det inte var avsett för det. Inget uppsåt fanns och inte heller något motiv. Lyckligtvis blev ingen skadad så det finns inga graverande omständigheter men det finns ett par förmildrande såsom tex. förändrade rutiner. Det normala i såna här fall är att det hanteras som ett disciplinärende och renderar i varning eller löneavdrag. Nu har Försvarsmakten dragit det ännu längre.

"Som officer har man en fot i graven och den andra i Försvarets Personalansvarsnämnd" är ett gammalt talesätt. Man menar på att utöver att jobbet stundtals är livsfarligt så är man påpassad av omgivningen så att minsta misstag renderar påföljder. Mindre misstag har fått effekt på vitsord med följdeffekter på löneutveckling och köplats till skolor och tjänster. Större misstag har dessutom inneburit löneavdrag eller sparken.

I väpnad tjänst är det helt avgörande att det finns ett stöd från den egna organisationen. Det är betungande nog med eldstrider, mineringar och beskjutningar. När FM själv lägger lök på laxen med genuin misstro som grundsyn på personalen ökar den psykiska belastningen mångfalt. Personalen kan inte behöva utföra ett tvåfrontskrig.

Försvarsmaktens värdegrund bygger på Öppenhet, Resultat och Ansvar. Det innebär för mig att säkerställa produktion med ett gott arbetsklimat. Det verkar missas på många håll då ansvar utkrävs men förutsättningar för att ta ansvar ges inte. Inte heller axlas ansvar för underlydandes misstag. Det är inte att ta ansvar.

Man är riktigt farligt ute när misstag direkt ses som förseelser. Det hämmar organisationen och odlar en missämja och misstro där felaktigheter i stället mörkas. Personalen upplever sig påpassad och pressen ökar. Allt måste vara PK och by the book, annars...
Straff- och Anmälarkulturen bidrar till en miljö där ingen är trygg och till ökad psykisk belastning med konsekvenser för hälsan.


Vår personal; soldater, sjömän, officerare och civila, ska känna trygghet i organisationen. Försvarsmaktens väsen ska vara ett stöd så att vi kan koncentrera oss på den riktiga motståndaren. Stödet ska omfatta en välavvägd basorganisation, bra villkor och en välvillig syn på personalen. Inget av detta finns idag.


/C

Jag försöker inte tala bort vådaskottet. Det ska givetvis hanteras men jag tycker att det har gått för långt när det anmäls till åklagare. Är straffskalan beroende på grad och är straffsatsen byggd på hur dyr utrustning som förstörts? Vad är straffet för att ha förstört personal?

fredagen den 19:e oktober 2012

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.


Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.


Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.


Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.


För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre "nice-uppgifter" såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.


Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.



Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

torsdagen den 18:e oktober 2012

Lön för mödan

Försvarsmakten höjer ingångslönerna för soldater och sjömän till lägst 18000:-. Det var ett välkommet besked i höstrusket. Soldaternas lön har varit på tok för dålig och det finns de som valt bort yrket för den dåliga ersättningen.

Det har höjts röster för att den nya lönenivån kan ge sergeanter mer lön än 1.sergeanter, att det kan vålla stor oreda i organisationen. För egen del har jag inga större problem med att en underställd tjänar mer än jag förutsatt att det finns goda skäl för det. Sådana skäl kan vara specialistkompetens eller fler år i tjänst.
OR6 (1.Sergeant) är i dagsläget en instegsgrad för många men OR5 (Sergeant) är den mest seniora soldatgraden. Det är ur mitt perspektiv inte alls självklart att en nyutexad 1.Sergeant med GMU+KMU och SOU ska ha mer betalt än en Sergeant med mer än dubbelt så lång anställning.

Lönehantering är viktigt och det är avgörande att det blir rätt för att organisationen ska vara välmående. Ökningen av soldaternas löner var välkommen och nu hoppas vi på att höstens lönerevision gör att lönepusslets bitar ligger i ordning. Nu får soldater och sjömän lön för sin möda åtminstone.


/Cynisk