fredag 12 juli 2013

Stökigt i Bosnien - Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.


STÖK - Bosnien 1995


Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.


Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.


För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.


Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.


Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.


/C

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?


3 kommentarer:

  1. Hur fungerade det med Freedom of movement? Blev det bättre efter hand eller fick ni finna er i att det spärrades vägar?

    Kd. Braw

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det funkade understundom inte alls och en kort period var campen blockerad. Vi ville hävda vår FOM men högre chefer ville att vi skulle ta det lugnt. Stor frustration.

      Det lättade efter vi hade tagit hand om flyktingarna från Srebrenica. Då hade vi fått bättre anseende.

      Radera
  2. Var uppe på opt när det började. Hade kört ut en artoff till Y02 för att denne skulle få reka området. Har för mig att en deltagrupp med sisu höll platsen. Första granaten kom kort, sen bättrade sig serberna och la en matta rakt över oss. Det var rejält inskjutna och kunde följa oss med elden nä vi tillslut drog ur. Kommer aldrig glömma bilden av när gruppchefen i delta kommer springande sist mot sin vagn och lyckas med bedriften att ta ett kliv rakt in i stridsutrymmet. Om man åkt sisu, inser man att detta är ngt i höstväg eftersom vagnen är allt annat än låg. Efter mycket om och men skickades ett pakistanskt artillerilokaliseringsförband ut - kaos utbröt med hysteriska pakistanier som saboterade sin egen utrustning för att få åka hem.

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.