CYNISMER

I klartext: Obalans!

2012-01-16T18:59:00.002+01:00

Just nu pågår Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Försvarsmaktens ekonomi är ett hett ämne.
Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar gång efter annan att Försvarsmaktens ekonomi är i balans och att det mesta är frid och fröjd inom försvaret. Det är helt fel.
Tyvärr verkar det som att delar av Försvarsmaktens högkvarter förser Regeringskansliet med felaktiga uppgifter. Chefen för Ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand angav nyligen att Försvarsmakten är finansierad fram till 2014 men inte därefter.

Att det inte finns medel att slutföra den omstrukturering som beslutats på politisk nivå är Högkvarteret tydliga med men det bortser Tolgfors från totalt och menar på att det inte finns politiska underlag för den perioden.

Hur ser det då ut på förbandsnivå?

Mitt förband är hårt ansatt. Vi är mitt uppe i en tillväxtperiod då vi ska gå från värnpliktiga till anställda men vi tillåts inte växa i enlighet med den Krigsförbandsplan som beslutats, ekonomin tillåter inte det. Effekten av det är att vi inte kommer att vara uppfyllda när vi ska vara det. Att växa kostar tid, pengar och arbetskraft och det är brist på samtliga delar.
Delar av förband är så kallade "Rörliga PROD:are" som upptar rader för förbandet men som jobbar någon annanstans.
Vi är så tunna på personal att de internationella insatserna är i risk. Det finns ingen uthållighet längre. Officerarna orkar inte hålla 1:4-frekvens på internationell insats.

På materielsidan är det inte bättre. Vi har idag inte materiel för att växa och även om HKV PROD utlovar en del materiel så är jag skeptisk till att leveranser kommer. Allt för många gånger har leveranser uteblivit. Det rör sig om både systemkritiska materielsystem och om fordon som saknas. Vi har ett bättre läge än många andra förband men är ändå i en katastrofalt dålig sits.

Inför detta år har vi varnats för upp till 30%:iga reduktioner i budgeten för övning och utbildning. Reduktioner av den storleken är dråpslag för verksamheten då vi inte kan höja krigsdugligheten på förbandet. Vi kan då inte heller genomföra verksamhet med de som visat intresse för att bli tidvis tjänstgörande soldater. Det finns inte medel för det.

Utan personaltillväxt, materieltilldelning och övningsverksamhet kan vi inte nå de målsättningar som satts upp för IO14. Vi kan inte lösa uppgiften.

Om vi blickar utåt finner vi att Försvarsmakten kan behöva säga upp personal och det innebär att man kanske inte kan anställa nya officerare som verkligen behövs. Det är inte tecken på balans.
2012 tycks bli ett rejält oår för Försvarsmakten men både ansvariga politiker och generaler tittar åt ett annat håll. Det är allvarligt!
Försvarsmakten är inte i balans, vare sig ekonomiskt eller verksamhetsmässigt. Vi kan inte växa, vi kan inte försvara Sverige och snart kan vi inte genomföra internationell insats och vi far illa av det. Det är dags att tala klarspråk om det.

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

/Cynisk

Gästinlägg: I enlighet med lagen!

2012-01-14T12:02:00.000+01:00

Cynismer fortsätter att diskutera personalförsörjningen som inom Försvarsmakten är ett hett ämne. Anledningen är att man anmält att man kommer att behöva säga upp personal i och med omstrukturering under 2012. Samtidigt har man förvarnat kadetter att de bör skaffa en plan B då deras anställning är i risk, något som dementerats av Försvarsmaktens Informationsdirektör.
Försvarsmakten brottas med att omsätta rätt personal och anser sig vara hindrade av lagstiftningen vars grundprincip är att man inte kan anställa samtidigt som man säger upp personal. Ingen regel utan undantag heter det ju. Är det så även i detta fallet? Signaturen CS diskuterar det i detta gästinlägg:
___________________________________________________________________________________

Försvarmaktens omstrukturering börjar snart på allvar. Strax innan julhelgen fick kadetterna
vid OP 09-12 beskedet att deras planerade anställningar var hotade. Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten, tog snabbt tag i frågan och presenterade en dementi.
Försvarsmaktens inriktning var att de ska anställas men han var noga med att påpeka att lagarna på svensk arbetsmarknad ska respekteras i omstruktureringsarbetet.

Vad innebär då detta? De senaste dagarnas diskussioner både på försvarsbloggarna och i fikarummen på våra förband visar på väldigt varierande uppfattningar. En av de vanligare uppfattningarna är att ”man kan inte anställa de nuvarande kadetterna samtidigt som man genomför uppsägningar av andra. Det gick ju inte med YOP 03-05”. Vid senaste personalsamlingen på mitt förband var det uppenbart att cheferna inte ville ge sig in i några försök att räta ut frågetecknen, med all rätta.

Arbetsrätt är snårigt. Jag gör inte anspråk på att vara expert inom området, inte ens sakkunnig.
Att göra det vore förmätet mot de som ägnat större delen av sitt arbetsliv åt ämnet och fortfarande inte till fullo kan förutse Arbetsdomstolens domslut i de ständigt nyuppkomna arbetsrättliga situationerna. En stor del av tvisterna kommer dessutom aldrig till domstol eftersom arbetsgivare och arbetstagare väljer att komma överens istället för att processa.
Följden är att antalet prejudikat begränsats. Det krävs dock inte många timmars läsning i lagstiftningen och i några av de prejudicerande domarna tillsammans med viss insyn i Försvarsmaktens nuvarande omstruktureringsarbete för att förstå vad som sannolikt är på gång.

Lagen om anställningsskydd (LAS) ger arbetstagaren en i internationell jämförelse mycket stark ställning. I synnerhet finns ett starkt skydd för den som varit anställd länge och alla har vi hört frasen ”Sist in, först ut”. Även om den frasen mer eller mindre speglade verkligheten en gång i tiden så är den inte längre lika aktuell. Tittar man närmare på lagstiftningen så är det inte alls så enkelt. LAS i dess strängaste tillämpning är synnerligen förmånlig för personal med lång anställningtid och då gäller i princip frasen. Men, inom ramen för LAS medges upprättande av kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Staten har genom Arbetsgivarverket slutit ”Avtal om turordning av arbetstagare inom staten” (TurA-S).
Här föreskrivs att vid uppsägningar ska arbetstagare med i huvudsak samma arbetsuppgifter placeras i samma turordning. Personal som blir uppsagd ska erbjudas anställning inom myndigheten, inte nödvändigtvis på samma ort, om det finns befattningar kvar där dessa kan nå befattningskraven inom en inlärningstid. Genom domar i Arbetsdomstolen har det utvecklats en rättspraxis om att sex månader är en skälig sådan.

Det torde inte råda några större tveksamheter kring att det finns en skev fördelning av kompetens inom Försvarsmakten om man ser till den organisation som vi ska inta. Frågan är bara hur skev. AG BoK [Arbetsgrupp Befattningsstruktur och Kravsättning] genomför nu ett till synes gediget arbete med att precisera befattningskrav på samtliga befattningar i Försvarsmakten. PRIO har en inbyggt funktion med kvalifikationsprofiler som lyser rött eller grönt beroende på om den som placerats på befattningen uppfyller kraven eller ej. Hittills har kravprofilerna varit väldigt grundläggande och det har inte funnits någon värdering av hur djupa kunskaper och färdigheter som krävs i enskilda befattningar. Det lär det bli ändring på när AG BoK är klara.

Parallellt med detta sker ett stort arbete med att ta fram en ny löneinstruktion för hela FM
där lön tydligare ska kunna användas som styrmedel för att nå verksamhetens mål. Inte en dag för tidigt. Ett litet förhandsbesked om utformningen har vi fått genom det beslut som reglerar lönerna för GSS som trädde i kraft 1 oktober 2011. Det är ingen hemlighet att Försvarsmaktens ekonomi är ansträngd och att man kommer göra sitt yttersta för att få ner de samlade lönekostnaderna. Det är dessutom ett särskilt uttalat krav i regleringsbrevet för 2012.

Hur hänger då allt detta ihop? Min bedömning är att AG BoK nu försöker göra ett så pass gediget arbete så att det vid intagandet av IO14 kan upprättas ett stort antal turordningslistor.
Genom att precisera befattningskraven i detalj blir jämförbara arbetsuppgifter avsevärt mer
begränsat än vad det varit tidigare i Försvarsmakten. Sex månaders inlärningsperiod kommer för många uppsagda inte att vara tillräckligt för att nå kraven i andra befattningar där kraven i allt större omfattning kommer utgöras av formella utbildningar. Är man därtill tydlig med att även fysiska krav ska uppfyllas och räknas som kvalifikationer så kan man i samband med en omorganisation genomföra uppsägningar i en sådan omfattning att vi kommer att få akut arbetsbrist. Anställning av kadetterna blir då inget problem. Applicera därtill en ny lönestruktur som tydligt anger lönetak på varje befattning.

AG BoK och PRIO har gett Försvarsmakten en möjlighet som är ny i modern tid. Frågan är bara om vi har en chef som vågar genomdriva förändringen och en gång för alla rensa upp i denna myndighet - helt i enlighet med lagarna på svensk arbetsmarknad.

/CS

Gästinlägg: En Kadetts Reflektioner

2012-01-08T04:10:00.001+01:00

Ett rykte i bloggvärlden har den senaste veckan givit vid handen att kadetterna vid OP 09-12 har fått rådet av FM att börja planera för en civil framtid, eftersom det inte längre är säkert att de kan anställas pga en stundande omstrukturering i FM personalkader. (Ryktet dementerades senare av INFODIR via Twitter.)

Att vara på väg in i FM har sannerligen inte varit en lätt resa de senare åren, åtminstone inte om det är Officer man siktat på. Med ständigt omgjorda skolsystem, oklarheter under utbildningen, centraliserat antagningssystem, borttagen förbandstillhörighet under utbildning och så vidare uttrycker många kadetter ofta stor bitterhet och frustration innan de ens har börjat i yrket.
Jag frågar mig ofta vilken bild våra framtida kollegor faktiskt får av sin arbetsgivare under sin utbildning.

Cynismer har nu glädjen att kunna erbjuda en kadetts perspektiv på saken; Varsågod, Kadett vid OP 09-12!

/Parabellum

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mycket har förändrats i Försvarsmakten de senaste åren och ännu har vi långt kvar innan vi nått i hamn med omställningen. Inte minst den grundläggande officersutbildningen har förändrats. De officerare som läst det tidigare Yrkesofficersprogrammet skulle förvisso känna igen sig i stora delar av såväl specialistofficersutbildningen som officersprogrammet, men den senare har fått en dimension som inte funnits tidigare. Jag tänker då inte på den ofta debatterade akademiseringen utan på den sällan omnämnda ovissheten.
I det gamla systemet skickade förbandet duktiga värnpliktiga på vidareutbildning och dessa kadetter kunde sedan med säker förvissning se fram emot att få återse sina förra befäl som kollegor. I viss mån lever detta kvar i den nuvarande specialistofficersutbildningen.

För kadetten på officersprogrammet är tillvaron dock annorlunda. Vi tillhör nämligen inget annat förband än militärhögskolan, vi tillhör inte heller något särskilt truppslag eller ens något särskilt vapenslag. Till och med utbildningens inriktning är något vi söker efter det att vi börjat på skolan. Men även när inriktning och kommande så kallad verksamhetsförlagd utbildning är klar vet vi fortfarande inte vilket förband vi ska till. Först efter ett år ges möjlighet att söka förband och inför termin fyra meddelas en preliminär tillsvidareplacering. Beslut om slutlig tillsvidareplacering utlovas till slutet av den femte och näst sista terminen. Fram till sista terminen vet vi alltså inte var i landet vi kommer att hamna efter examen.

Den här nya ordningen har emellertid många fördelar. För det första skapar den en flexibilitet i personalförsörjningen så att produktionen bättre kan matcha behoven på förbanden. För det andra har den gett oss kadetter möjlighet att välja och byta inriktning efter att ha tagit del av andras erfarenheter istället för att som tidigare bara utgå från sin egen GU.
Ovissheten för oss kadetter bör också sättas i relation till förutsättningarna för civila studenter, vilka inte ens vet om de får jobb efter examen. Vi kadetter är förvisso inte formellt garanterade arbete, men att vi blir anställda har känts tämligen säkert. Även detta förändrades dock strax före jul. Istället för slutlig placering blev vi meddelade att de preliminära inte längre gäller. Ambitionen är fortsatt att vi alla ska erbjudas anställning men förutsättningarna kommer att påverkas av Försvarsmaktens omstruktureringsorder vilken utkommer i februari och besked kan tidigast utlovas till maj. Mellan skål och vägg har vi förstått att man är rädd för att LAS ska tvinga till anställningsstopp och att vi gör bäst i att skaffa en reservplan.

Vår utbildning beräknas kosta omkring en miljon kronor per kadett och år. Med 150 kadetter i årskullen ger det en investering på 450 miljoner kronor. Det är kanske lite pengar i sammanhanget men jag tror att risken för anställningsstopp likväl är ett tydligt symptom på en reformprocess som börjat skena.I början av utbildningen var ovissheten en förutsättning för det nya utbildningssystemet, nu är den ett resultat av en bristande personalpolitik. Oavsett hur det hela utvecklas har det skadat mångas förtroende för såväl försvarsledningen som försvarsreformen.

Vad jag inte kan förstå är att det hela verkar ha kommit som en överraskning inte bara för oss på skolan utan också för FML. Att vi har en övertalighet på officerare har varit känt i snart tio år och antalet platser på OP 09-12 bör ha varit känt i åtminstone fyra år. Trots det är alltså ovissheten total på alla nivåer bara månader innan vår examen.

När jag nu börjar titta på alternativ till hösten är det inte självklart att det handlar om en reservplan. Kanske får alla anställning, kanske bara vissa men om inte klara besked ges i tid kan problemet bli det omvända. Då kan allt för många kadetter komma att tacka nej till anställning.

Förre ÖB Gen Håkan Syrén utkom 2004 med boken Vägen framåt.Under rubriken "Mitt mest korkade beslut" skriver han:
“Det innebär att vi stryper återväxten. Det får konsekvenser som kommer att bli mycket kännbara under lång tid. Jag kommer att agera med kraft för att detta aldrig sker igen."

Kommer historien trots det att upprepa sig bara åtta år senare?

/Kadett vid OP 09-12

FN problemet själv?

2012-01-01T17:18:00.001+01:00

Jag har upplevt allvarliga problem med andra nationers FN-trupp i insatser jag deltagit i. Chefen för den fijianska skyttebataljonen i UNIFL-insatsen försökte smuggla hem en FN-bil till Fiji för att han tyckte att det var hans som bataljonchef. Ghanas ingenjörer på samma insats som var samgrupperade med det svenska ingenjörkompaniet sålde el från FN-aggregaten till locals utanför campen.

I Bosnien hade vi problem FN-soldater från ett centralasiatiskt land. De sålde drivmedel till en av parterna, våldförde sig på kollegor och bedrev sexhandel med flyktingbarn. De var inte ett dugg bättre än de krigförande parterna.

Om vi tittar på vilka som bidrar till FN-insatsen i Elfenbenskusten så hittar vi representation från länder som själva är i djup kris. Vad sägs om denna laguppställning:
Militär personal
Bangladesh, Benin, Bolivia, Brazil, Chad, China, Ecuador, Egypt, El Salvador, Ethiopia, France, Ghana, Guatemala, Guinea, India, Ireland, Jordan, Moldova, Morocco, Namibia, Nepal, Niger, Nigeria, Pakistan, Paraguay, Peru, Philippines, Poland, Republic of Korea, Romania, Russian Federation, Senegal, Serbia, Tanzania, Togo, Tunisia, Uganda, Uruguay, Yemen, Zambia and Zimbabwe.

Poliser
Argentina, Bangladesh, Benin, Burundi, Cameroon, Canada, Central African Republic, Chad, Djibouti, Democratic Republic of the Congo, Egypt, France, Ghana, Jordan, Niger, Pakistan, Senegal, Switzerland, Togo, Turkey, Ukraine, Uruguay and Yemen.

Pakistan, Tchad, Centralafrikanska republiken och DR Kongo känns väl inte som nationer som är i stånd att värna om FN:s grund, mänskliga rättigheter och demokrati och rättssäkerhet?

UNMIL, FN:s insats i Liberia är inte ett dugg bättre. Bangladesh, Benin, Egypt, El Salvador, Ethiopia, Indonesia, Kyrgyzstan, Malaysia, Mali, Namibia, Senegal, Yemen, Zambia and Zimbabwe är ett urval av de bidragande länderna, samtliga med stora egna problem.

Förenta nationerna är dess medlemsstater visst, men det blir det verkligen bra med import av problem?

De vänsterorienterade i Sverige motsätter sig vårt deltagande i NATO-insatser trots bakomliggande FN-mandat. De vill att vi i stället ska koncentrera oss på rena FN-insatser, trots att dessa ofta är väldigt ineffektiva. Det är givetvis partipolitik och ideologi men jag undrar vad man skulle säga om man visste hur det kan se ut under en FN-insats?
Jag kontaktade svenska UNICEF och lämnade vittnesmål på FN-truppers övergrepp i Bosnien. Lisbet Palme med kollegor trodde tydligen inte på våra uppgifter. Det förblev helt tyst om det. Det var väl inte i linje med den politiska ideologin?

Tanken på ett världssamfund är god. Jag stödjer FN. Min erfarenhet av internationell krishantering säger mig dock att FN är bäst som beslutande och stödjande organ. Rena övervakningsuppdrag kan FN nog sköta själva men genomförandet av lite svårare Peace Support Operations bör överlåtas till andra. Det har historien visat med tydlighet. Inte bara pga problemen med den ingående personalen utan också på grund av den omfattande ineffektiviteten och kraftlösheten.

/Cynisk

Tidigare inlägg: Inte bara FN

God Jul från Cynikerna!

2011-12-24T13:11:00.002+01:00

En God Jul till alla och envar önskar vi på bloggen.
En särskilt varm hälsning går ut till alla er som på något sätt kämpar för sina medmänniskor i juletider, oavsett om ni är soldater, poliser, brandmän, hemtjänst, stadsmission eller arbetar i sjukvården. Ni gör världen lite bättre för alla oss andra.

GOD JUL!

Vi vill med denna bild särskilt påminna Högvakten om att inte alla tomtar i juletid vill er väl ;-)

/Cynisk och Parabellum

Ej FM-bloggare

2011-12-21T15:06:00.000+01:00

Försvarsmakten har valt att ta med Parabellums senaste inlägg Nya FM - utan självförtroende, på sin egna blogg.
Vi på Cynismer ser det som ett kvalitetserkännande och tycker att det är modigt av Högkvarterets Informationsstab att ha med ett sånt kritiskt inlägg i sin publicering.

Informationsdirektören har tidigare inbjudit Cynismer att vara med på Försvarsmaktsbloggen under rubriken Inlägg utifrån men vi valde då att stå utanför för att säkerställa bilden av Cynismer som en fristående blogg.

Med detta inlägg vill vi meddela att vi fortfarande är helt oberoende och fristående. Jag har ställt en fråga till den på INFOS som är ansvarig för sociala medier om hur de resonerat när de tagit med Cynismer utan godkännande från oss.

Vad tycker du som läsare? Riskerar vi oberoendet? Är det bra att kunna länkas vidare från FM:s egna blogg?

/Cynisk

Nya FM - Nu utan självförtroende!

2011-12-15T15:17:00.005+01:00

När jag var ung KB-elev i infanteriet så hade Chefen KB-skolan tillika krigsbataljonchefen ledarskapsutbildning med oss unga befälselever. Jag minns att hans ledstjärna i ledarskapet var "Följ Mig", och han levde som han lärde. Jag minns att Majoren höll minst tre övningar i veckan med oss soldater, och ofta var det han som höll i BRAK på morgnarna. Han inpräntade sin syn på ledarskap i oss både genom att vara en föredömlig officer och genom lektioner i ledarskap.
Under dessa lektioner minns jag att han tryckte på att Sveriges militära modell för ledarskap var så framgångsrik och effektiv just eftersom chefer ledde genom begreppet "Följ Mig" och genom föredömets makt. Han var mycket förtjust i begreppet uppdragstaktik och tredjedelsprincipen och försökte förmå oss att använda det i vårt eget ledarskap, när vi fick senare fick möjlighet att truppföra våra egna plutoner.
Jag minns också att han tog upp skillnaderna mellan angloamerikanska officerare och svenska, och att han ansåg att vårt system var mycket bättre -där officerarna under sin utbildning lärde sig hantverket underifrån. först som soldater, gruppchefer och plutonchefer under GU och därefter vidareutbildning under OHS. Det stod till och med om begreppet "fragging" i böckerna om ledarskap, och det var ett begrepp från vietnamtiden där soldater, missnöjda med sina chefer, kastade in handgranater i chefens barack för att göra sig av med honom. Detta skulle aldrig kunna hända här, menade han, eftersom vår ledarskapsutbildning och syn på chefer var så annorlunda.

Nu spolar vi fram tiden nåt decennium och landar i 2011.
Saker och ting har förändrats.
Officersutbildningen är helt annorlunda. Blivande officerare lär sig inte hantverket från grunden under sin utbildning. Majorer som håller tre övningar i veckan och dessutom BRAK med sitt kompani är oerhört sällsynta.
Det ledarskapsrenommé som FM traditionellt haft håller på att dö ut. Fortfarande är det hyfsat starkt utom FM, men inom organisationen så vet alla vart vi är på väg.
Istället för att den civila sektorn inhämtar erfarenheter och kunnande kring ledarskap från FM så är det nu tvärtom.

I en utbildning för första linjens chefer på A9 får officerare utbildning i "Coachande ledarskap". Det är Peter Cederqvist från företaget Newstart som utbildar officerarna i ledarskap och han säger bland annat "att det moderna mjuka ledarskapet är tvärt emot den förlegade bilden av Försvarsmaktens officerare."
Dessutom får officerarna lära sig att "Det mjuka ledarskapet handlar mycket om att samtala, skapa dialog och framför allt intressera sig för den man pratar med. Chefen behöver tillit och förtroende av medarbetaren, då kan han eller hon ge en order som utförs utan en massa missförstånd."

Jag vet inte, men sist jag kollade så var detta med dialog, empati och förtroende grundläggande verktyg hos officerare för att kunna ha ett bra ledarskap. Måste vi nu ha civila som lär oss detta?? Varför har vi fått för oss att vi inte klarar av detta själv?

"Plutoncheferna Niklas Hemphälä och Kent Andersson har gått sista uppföljningsdelen av kursen. Båda anser att den är bra och att alla oavsett antalet år som chef i Försvarsmakten har någonting att lära via det mjuka ledarskapet. Strategin är att delegera ner ansvaret där det löses bäst av personer som sitter med detaljkunskap."

Detta är också något jag vill minnas från min värnpliktsutbildning, jag vill bestämt minnas att Majoren kallade det för uppdragstaktik, något som vi som sagt höll på med på den tiden i FM. Har vi tagit bort det och glömt allt? Är det därför ett civilt företag nu skall lära oss detta igen?

Utbildningen är för övrigt "en intensiv kurs under två dagar där cheferna får lära sig nya grepp för att lättare leda bakifrån än framifrån."

Här trodde jag först att jag läst fel, men efter att ha läst om texten så förstod jag. Man vill alltså nu på allvar lära officerare att leda BAKIFRÅN hellre än framifrån.
"Följ Mig" har ersatts av "Framåt era svin"...

Samtidigt larmar anställda om förhållandena som råder på trupp. Händelserna på P4 som blåstes upp i media i höst visade att officerarna behöver leda just framifrån, inte bakifrån förankrad vid en dator.

Ett annat exempel på detta administrationens vansinne är konceptet Healthscore, som skall börja användas vid ett antal pilotförband i FM. Detta är ett system med enkäter som regelbundet skall fyllas i av den enskilde medarbetaren där chefen skall kunna utläsa hur hans medarbetare mår mentalt och vad dom anser om sin arbetsmiljö och om dom upplever att dom syns och får vara med och bestämma. Detta är såklart ett system utformat för civila arbetsplatser med den miljö som råder där och inte anpassat till militära sammanhang. Kulspruteskytten skall alltså sitta på sin tjänstetid framför en dator och fylla i långa enkäter där han på en sjugradig skala får ta ställning till om hans synpunkter tillåts bestämma slutproduktens utformning eller om han anser att hans arbetsmiljö är säker och fri från risker.
När jag var krigsplutonchef så behövde jag inga enkäter för att förstå vad mina soldater tyckte, det räckte med plutonens timme en gång i veckan och att jag var med dom dagligen i deras tjänst. Återigen ett civilt företag som tjänar pengar på FM.

FM saknar uppenbarligen självförtroende i ledarskapsfrågor.
Vi är själva så övertygade att vi inte har det som krävs att vi hyr in civila företag för att lära oss det vi har lärt dom en gång för tio-tjugo år sedan.
Vad har hänt? Hur har det kunnat bli så här?
Vad skall vi göra för att komma på rätt köl igen?

Vem är det som förstör min Försvarsmakt?

/Parabellum

Gästinlägg: Lillejulstider

2011-12-09T23:46:00.000+01:00

Nu är det tid för Lillejul, den afton då den hierarkiska ordningen på förband sätts å sidan för framlyftande av mer och mindre begåvade genomföranden. Lillejul är tiden då förbrödring mellan yngre och äldre officerare sker och då yngre ofelbara officerare passar på att driva gäck med de äldre, väl medvetna om att de själva snart en dag ska vara de bespottade.

Lillejul är också en tid för uppträdanden och konst. Cynismer har fått ett bidrag från en läsare, tillika skald, nämligen EXC. Fler bidrag välkomnas:
-------------------------------------------------------------------------------------------

Lillejulstider! Här ska det nu diktas!

Ett spännande år i horisonten siktas

Vad väntar oss alla på andra sidan?

Kanske en fortsättning på den långa blidan…

Hur FM tar sig an år 2012

Blir intressant för oss nere på fabrikens golv

Många orgar ska första ljuset få se

Måntro om några av oss får stå breve’

Och titta på hur verksamheten krackelerar

En stark IO, man från högsta ort nonchalerar

Nu ska väl inte jag måla själve fan på väggen

Jag kan inte styrka alla dessa beläggen

Det är mer en känsla i magen jag har

Jag tror att många viss tvekan har kvar

Att alla förändringar ej ger den effekt

Som visas på bilder och kallas ”projekt”

Det syns att vår Tolgfors sig klamrar vid strån

Tyvärr vill vår ÖB ej säga ifrån

Många där uppe har tappat all sans

De säger att ekonomin är i balans!

Olämplig Lämplighetsbedömning?

2011-12-07T19:54:00.001+01:00

Försvarshögskolan ansvarar för utbildningen till Taktiskt/Operativ officer. Den treåriga utbildningen Officersprogrammet leder till en akademisk yrkesexamen med olika inriktningar: Krigsvetenskaplig, Militärteknisk och Nautisk.
Efter examen ska den studerande vara anställningsbar som officer och fänrik i Försvarsmakten. Den nybakade officeren förväntas då kunna leda trupp och utbildning på lägre nivå i eget förband eller ansvara för komplexa tekniska system.

Ca en tredjedel av utbildningen sker vid någon av Försvarsmaktens skolor och centra genom så kallad Verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Under VFU:n får kadetten lära sig specifika kunskaper inom vald inriktning. Men skedet innehåller också grundläggande officerskompetenser såsom skjutledareutbildning, kastledare handgranat och andra kompetenser som anses behövas inom de flesta inriktningar. Det handlar om praktisk utbildning och övning med vapen, ammunition och trupp samt för vissa dyra komplexa system. Det är dyr och stundtals riskfylld verksamhet.

För att säkerställa att utbildningen kan genomföras på ett säkert sätt och att den studerande efter examen faktiskt är anställningsbar har Försvarshögskolan satt upp särskilda behörighetskrav stipulerande att den sökande ska vara godkänd vid lämplighetsbedömning. Den lämplighetsbedömningen bygger på intervjuer som genomförs av psykologer och professionsintervjuare, officerare som är utbildade att genomföra rekryteringsintervjuer. Utfallet av intervjuerna sammanställs vid kommissioner där den sökande bedöms som lämplig eller ej lämplig.

Vid lämplighetsbedömning framkommer inte sällan egenskaper som inte är önskvärda i Försvarsmaktens verksamhet. Vissa av de sökande bör absolut inte ha ansvar för vapen och inte heller leda annan personal. Det är dessa som sållas bort eftersom de inte kommer att kunna anställas som officer och dessutom kan utgöra en risk under själva utbildningen.
Denna säkerhetsåtgärd är satt under lupp och anses vara underordnad Högskoleförordningens betydelse.

Högskoleverket skriver i senaste numret av Studenträtt:

"Överklagandenämnden har ännu en gång underkänt lämplighetsprov som behörighetsvillkor. Sedan 2008 har Överklagandenämnden underkänt att Försvarshögskolan ställt upp krav på godkänt resultat på lämplighetsbedömning som behörighetsvillkor för sökande till officersprogrammen. Nämnden anser att behörighetskravet inte är förenligt med högskoleförordningens bestämmelser. Totalt rör det sig om ca femton studenter som fått bifall av nämnden.

Då Försvarshögskolan inte vidtagit åtgärder med anledning av nämndens beslut, har nämnden överlämnat en kopia av detta beslut till Högskoleverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Ärendet är under utredning hos Högskoleverket.
(ÖNH:s beslut 2011-08-19, reg.nr 33-771-11)"

Här har vi alltså 15 sökanden som bedömts som olämpliga att utbildas till officer men som fått rätt av Överklagandenämnden för att...?
Det finns en lång historia av misslyckade rekryteringar som lett fram till de särskilda kraven. Har Överklagandenämnd och Högskoleverket redan glömt Fk Flink?

Jag hoppas verkligen att man snabbt kommer fram till en lämplighets-lösning som Högskoleverket accepterar. Det är helt avgörande att man sållar bort de värsta ytterskotten innan de får för stort ansvar där andras liv är i risk. Måtte ansvariga nu ta sitt förnuft till fånga och se till att en säker antagning till OP kan genomföras. Med säker avses inte bara rättvis utan framförallt med perspektivet verksamhets- och utbildningssäkerhet.

/Cynisk

Budgetnedskärningar

2011-12-03T10:37:00.001+01:00

Nu aviseras kraftiga budgetnedskärningar för förband inför 2012. Den exakta innebörden av det är inte klart än eftersom förbanden analyserar uppgifterna men konsekvenserna lär stå klara inom ett par veckor.
Jag vill inte gå ut med siffror men vågar mig ändå på en gissning om konsekvenser, även om de får anses som så självklara att de inte borde behöva yttras:

-Minskad tillväxttakt för förbanden mot IO14. Förbanden får inte anställa GSS/K i den omfattning som är planerad. Det innebär att de redan anställda kommer att få fortsätta gå Högvakt och IBSS.

-Minskad andel GSS/K till fördel för GSS/T. GSS/T behöver inte kosta något alls om raderna fylls med tidigare värnpliktig personal. Förbanden är då uppfyllda numerärt och Försvarsdepartementet blir nöjda.

-Minskat övningsdeltagande. Det är en självklarhet att övningsverksamheten får stryka på foten när det ska sparas pengar. Om man inte ska genomföra KFÖ med GSS/T (enl antagande ovan) sparas ännu mer pengar.

-Reduktion av internationella insatser. Att FS-insatsen ska minska i slutet på 2012 är redan aviserat men jag tror att vi kan få se än fler reduktioner.

Samtidigt annonserar Försvarsmakten efter personal och Tolgfors slår sig för bröstet över framgångssagan Försvarsreformen och om en "ekonomi i balans".
Verkligheten ute på förbanden är en helt annan än den som förmedlas av de officiella organen.

För den som är genuint intresserad av hur det egentligen är kan ställa frågor till oss på bloggen. Räkna med att det kommer mer information på bredd i den här frågan.

/Cynisk

Se också blogg-kollegan Skipper: Stort underskott i FM ekonomi inför 2012

Fru Fara

2011-11-16T21:01:00.010+01:00

"En del män är förälskade i livsfaran. De uppvaktar henne som en skräckinjagande älskarinna, utmanar henne eftersom det får dem att känna sig mer levande än någonting annat.

Krigare har gett henne många namn. Ishtar, Kali, Pallas Athena, Freja, alla var de aspekter för åtrån och fasan nära döden.
För andra var hon snarare en jobbig gammal släkting som man var tvungen att umgås med ibland.
Men visst ökade hon pulsen och lockade fram ett rus när kulorna ven genom luften under dödsdansen på kullen. Solen sken allt klarare från himlen, molnen blev vitare, luften blev ljuvligare att andas, livet hade aldrig varit så bräckligt och dyrbart.

Men det spelade ingen roll hur mycket hon än lockade och kråmade sig, för dem som inte undkom hennes förförelsekonster fanns bara sorg, smärta och död.
Hon var en omättlig bitch som tog betydligt mer än hon gav och det bästa var att hålla sig långt borta från henne."

Johanne Hildebrandt, Krigare 2011.

Recension av boken Krigare kommer senare.

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

2011-11-15T09:38:00.005+01:00

1.Lt Ring, ROTC

Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.

/Parabellum

Dubbelfel FM

2011-11-09T19:01:00.000+01:00

Med anledning av de senaste dagarnas mediarapportering om svenska veteraner och hur de mår efter hemkomst väljer Försvarsmakten att gå i svaromål. Man anser att media har fått det hela om bakfoten: Svensk trupp mår inte så dåligt som statistiken visar:

Fel i medierapporteringen om veteraner
"En jämförelse gjordes mellan två förband som tjänstgjort i Afghanistan, FS 17 och FS 19. Aktuellt redovisade absoluta tal vilka inte tog hänsyn till antalet undersökta individer. Vid FS 17 var det sju procent som visade milda symptom på ångest vid hemkomsten. Motsvarande tal för FS 19 var 8,4 procent. Vid FS 17 var det två procent som angav måttliga besvär av ångest och vid FS 19 var siffran 1,5 procent. Sammantaget finns det inga tecken på en statistiskt säkerställd ökad förekomst av ångest mellan de två angivna förbanden."

Det kan vara så. Vad jag vet är att det var en hel del folk som for illa under FS17 och en hel del som for illa under FS19. FS19 var i fler strider och drabbades även av dödsfall. Det var inga större skillnader på det psykosociala omhändertagandet vid rotation utan det var det vanliga. Det finns fler stressorer som påverkar men det är ingen skräll om FS19 har medfört mer problem än de tidigare FS-förbanden.
Man borde också jämföra antalet repatrierade (hemskickade) pga psykisk ohälsa mellan förbanden för att få rättvisande siffror.

Vidare skriver man:

"I jämförelse med svensk normalpopulation har hemvändande soldater från internationella militära insatser en betydligt lägre nivå av ångest än den genomsnittlige svensken. Ungefär 15 procent av svenska män och 25 procent av svenska kvinnor lider av oro eller ångest enligt Folkhälsorapport 2009."

Det är verkligen en dålig jämförelse. Ansvarig på HKV nästintill dumförklarar läsaren med den jämförelsen!
Det är INTE genomsnittlige svensken som åker på internationell insats. Därför är inte den jämförelsen relevant. De som tas ut för att åka har alla genomgått en rekryterings- och selekteringsprocess som sållar bort de som drar ner snittet för mycket. De som inte har psykisk profil att genomföra tjänsten får inte plats.

En riktigare jämförelse vore att mäta ett motsvarande klientel som INTE genomfört internationell tjänst och jämföra med våra veteraner.

"Som grupp mår svenska hemvändande soldater och sjömän bra men Försvarsmakten kan inte bortse från att enskilda individer mår dåligt. Därför satsar nu Försvarsmakten på att stärka stödet till veteranerna genom att tillföra ytterligare 60 personer till veteranstödet. Cirka 60 miljoner kronor satsas på rekrytering, veteranstöd, stöd till ideella organisationer och på forskning inom området."

Tidigare undersökningar har kommit fram till att dryga 10% har sviter efter internationell insats. Om det innebär att "gruppen mår bra" är väl en fråga om toleransnivå men jag tycker att andelen med problem är för hög för att det ska betecknas som "bra".
Man ska komma ihåg att det är fullständigt naturligt att ha lindriga stressymtom efter hemkomst. Det är kroppens och sinnenas sätt att bearbeta månader av förhöjd stress. Det är när man inte kan hantera det som det blir allvarligt och man ska ta hjälp.

Det är viktigt att detta tas på allvar och jag välkomnar Försvarsmaktens satsning. Det är inte en dag för tidigt. Jag välkomnar dock inte Försvarsmaktens företrädares laborering med statistiken. Att med ett sånt debattinlägg beskylla media för att ha fel blir ett dubbelfel. Lek med siffror flyttar fokus och det är bättre att konstatera att veteranstödet varit bristfälligt men att det nu tas tag i det.

Kränkande utbildning?

2011-11-08T21:11:00.000+01:00

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att en av Försvarsmaktens piloter ska ha anmält Försvarets Överlevnadsskola (FÖS) för att han kränkts under en fångövning. Han ska ha kallats "bög" under fångövningen, vilket då ska ha fått honom att känna sig kränkt.

Försvarsmakten genomför fångövningar med personal som kan komma att tas tillfånga för att förbereda dem mentalt på en del av de hemskheter som de då kan utsättas för. Tidigare genomgick de flesta blivande officerare fångövning men jag vet inte hur det ser ut nu för tiden.

Övningarna är jobbiga, framförallt första gången man utsätts för det. Många långa timmar stående med huva över huvudet och minst sagt omysiga förhör. Jag genomgick en rejäl fångövning under min officersutbildning. Det var bland det värsta jag varit med om!

Efter en veckas strapats med ytterst lite sömn och mat fångades vi in och placerades i fångfålla i knappt ett dygn. Jag mådde dåligt och svimmade ett par gånger men efter kontroll av sjukvårdspersonalen tilläts jag fortsätta. Mitt huvud spökade och jag hade hallucinationer.
Fångvaktarna var bryska men att få ett knä i njuren var ett skönt avbrott på den isolering som jag upplevde i min fånghuva; mänsklig kontakt. Det förekom en del jobbigheter och milt våld men inget som inte kändes motiverat med tanke på målsättningarna med övningen; att utbilda oss och träna oss i att överleva fångsituation. Det var läskigt, vissa grät och andra slogs. De flesta upplevde nog någon gång något som skulle kunna klassas som "kränkt" om det hade varit i den normala vardagen. Garanterat användes tillmälen som annars inte är okej.

Efter övningen hade vi ett samtal med förhörsledare och övriga inblandade som en defusing och för att diskutera eventuella oklarheter. En skön avslutning.
Förutsättningar och regler för genomförandet var tydligt, även om jag i min "komighet" hade svårt att skilja verklighet från fantasi, och allt sköttes utmärkt. Det är ändå bland det jobbigaste jag varit med om. Min självbild fick sig en liten törn eftersom jag inte hade sån bra resistans som jag hade trott men det samma gällde för huvuddel av de andra deltagarna.

Jag har svårt att tro att det bara är att piloten har blivit kallad "bög" som fått honom att göra anmälan. Det borde finnas något mer som får honom att göra det. Svenska piloter har hög mental kapacitet och är psykiskt starka och borde därför inte påverkas på detta sätt under av ett övningsscenario. Det torde vara uppenbart för alla att en fångsituation hos en motståndare skulle vara betydligt värre och att man behöver öva för att kunna hantera det om det skulle ske. Sålunda bedömer jag att det måste finnas något mer bakom; att övningen gjorts på ett felaktigt sätt; att det finns en historia mellan de inblandade; eller att man helt enkelt skyller på övningsledningen.

På Twitter och andra media pratas det om "Värdegrund" och att övningen skulle vara stick i stäv med Försvarsmaktens värdegrund i och med nyttjandet av tillmälen. Det är tydligt att folk missförstått värdegrunden.
Försvarsmakten är skyldig att tillhandahålla utbildning för att ge de bästa av förutsättningar för sin personal som i sin yrkesutövning tar oerhörda risker. Realistiska övningar är en självklarhet, inklusive fångövningar.

Jag tycker att Försvarsmakten och dess Överlevnadsskola genomför bra utbildningar som verkligen är viktiga. Även om det var bland det värsta jag genomlidit vill jag tacka för utbildningen. Låt oss hoppas att jag inte behöver nyttja kunskapen på riktigt.

Han kom hem

2011-11-03T20:36:00.000+01:00

"Han kom hem som han var och blev aldrig riktigt bra efter drygt ett år i någon annans krig,
och familjen fick stå ut med att nerverna var slut och att kroppen lämnats trasig för alltid.
Över gräs och billigt vin till tabletter och morfin, bara något som lindrar smärtan och ger tröst som medalj över hålet i hans bröst.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio.

Några jobb men inget fast mer än skuggan av hans last 4 munnar och en djävul i hans blod. Och när pengarna tog slut såg han inga vägar ut så han skapade en väg som han förstod. Han var på gatorna jämt och han kom allt mer sällan hem och när han var där kändes huset som en kvart och när han gick ville ingen veta vart.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio.

Han kom hem som han var och blev aldrig någonsin bra, när demonerna besegrade hans själ. Och han är blind och döv och stum i de svala vita rum där de som söver honom bara vill honom väl. Och när drömmarna tar slut kan du bara härda ut och sedan be att det ännu finns någon kvar som kan se dig den man du en gång var.

Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går och jesus dog för någon annans synd än vår.
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro och ingen sång blir vacker i en trasig radio..."

---------------------------------------------------------------------------------------------

En ganska stor del av våra utlandsveteraner har, genom att arbetet i förhöjd stressmiljö, dragit på sig skavanker. Jag väljer "skavanker" efter en kongo-veterans beskrivning av sina sviter som han dragits med i 30 år. De var inte "problem" eller "fel" utan "skavanker" var bästa ordet för att beskriva det.

Alla dessa skavanker är normala (det är viktigt att förstå det) eftersom det är kroppen och sinnenas sätt att hantera det som man gått igenom. De flesta skavanker är lindriga och klingar av med tiden men en del är värre problem och kan följa med en hela livet, särskilt om man inte får hjälp att hantera dem.

Beräkningar anger att var tionde afghanistanveteran upplevt problem vid hemkomst, mörkertalet är dock stort.

Behöver du eller någon du känner någon att tala med?
Fredsbaskrarna har Kamratstöd och Invidzonen genomför stöd till anhöriga.

Om Stress och Återhämtning

Totta Näslund - Han kom hem

Vad ÄR egentligen klockan?

2011-10-25T20:59:00.002+02:00

I ett tidigare inlägg ställde jag frågan om Flygvapnets klocka för flygande personal verkligen behövde vara så dyr och om det inte räckte med en Casio G-Shock eller motsvarande.
Jag fick svaret att det inte gick för sig eftersom det var oerhört viktigt att klockan ALLTID fungerade och att det inte fick finnas någon som helst risk att klockan skulle falla isär i bitar i cockpit.

Nu rapporterar Aftonbladet om att klockorna börjar komma tillbaka med reklamationer.

Vad är det som händer?
Ni med mer insyn: Fungerar klockorna inte som det var tänkt eller har Aftonbladet gjort en höna av en fjäder?

/Parabellum

Debattinlägg från KDU

2011-10-19T19:29:00.001+02:00

Cynismer vill tipsa om ett debattinlägg från KDU som publicerats idag på Uppsala Nya Tidning UNT. Inlägget är ett svar på MUF:s vinkel om försvaret som en arbetsmarknadspolitisk funktion.
Deras grundsyn håller jag med om:

"Som medborgare har man nämligen inte enbart att kräva sina rättigheter, utan också att leva upp till plikter och skyldigheter. Tanken att man som medborgare ska kunna välja att avstå från att försvara friheten och demokratin är för oss främmande. Den som är bäst lämpad att försvara Sverige ska också kunna tas ut för att försvara landet då detta är nödvändigt. Därför är det vår grundinställning att Försvarsmaktens utbildningssystem även i fortsättningen ska bygga på plikt – inte på frivillighet. Ett sådant system ska kompletteras med kontrakterade och samövade förband som omedelbart är redo att sättas in i insatser hemma och utomlands."

Jag ser gärna ett system med allmän värnplikt kombinerat med en anställd del för omedelbara insatser och internationella diton. De många fördelarna med kontinuerligt tjänstgörande soldater som jag haft förmånen att få uppleva vill jag behålla men allmän värnplikt som grund är mycket bra. Det skulle dock kräva en hel del av samhället, inte minst ökade ekonomiska ramar för förbandsverksamheten.

Driftinformation

2011-10-19T19:18:00.001+02:00

Cynismer har fått starta om räkningen med Statcounter, efter en uppdatering.
Vid uppdateringen hade vi haft drygt 120000 besökare.

Update: Vi har nu fått tillbaka vår gamla Statcounter

Norge tar bort röda korset

2011-10-18T11:07:00.001+02:00

Norska försvaret har beslutat sig för att ta bort rödakors-markeringen på sin sjukvårdspersonal i Afghanistan. Rödakors-markeringen ska vara ett skydd för personalen enligt internationell rätt men det har återigen visat sig inte fungera som det är tänkt. Grundtanken är att sjukvårdspersonal inte ska bekämpas vid strid men det struntar man högaktligen i i Afghanistan.

Rödakorsmarkeringen innebär också att personalen endast får bära vapen för egenskydd. De får försvara sig själva och sina patienter när det är fara på färde men får inte gå post eller delta med eldgivning i normal strid. Såsom striderna är i Afghanistan har det inneburit en försämring av säkerheten för sjukvårdspersonalen. Norrmännen plockar därför bort röda korset och har därför större handlingsfrihet med sin sjukvårdspersonal. De kan då utrustas med tyngre vapen.
Det norska beslutet gäller Afghanistan enkom så de avser fortsätta bära utmärkningen i andra områden.

Ett brott mot Genève-konventionen, säger vissa men det ifrågasätter jag. Konventionen anger att det ska märkas ut till skydd för sjukvårdspersonalen för att den ska kunna arbeta med att rädda liv. Om man väljer att inte märka ut dem särskilt så åtnjuter de inget särskilt skydd utan omfattas av samma regler och villkor som övriga soldater. Det är inte konstigare än så faktiskt.

Tyskland har valt att inte ha rödakors-märkning på sina medics i Afghanistan, till skillnad från Sverige. Det har inneburit att tyska sjukvårdare har fått stå vakt i gemensamma operationer i det svenska området medan de svenska inte har fått göra det. Hos vissa svenskar har det varit upphov till frustration, eftersom personalläget är ansträngt och alla vill kunna vara med och bidraga.

I både Libanon och Bosnien var de röda korsen på vit bakgrund tacksamma måltavlor för motståndarna. De röda korsen var som kulmagneter och det är inte mycket bättre i Afghanistan.
Är det läge även för den svenska Försvarsmakten att överväga att ta bort rödakors-märkningen från vissa sjukvårdsresurser?

/C

Aftenposten.no

Uppdatering 2011-10-18 1545:

Kommentatorn H gjorde mig uppmärksam på att de svenska Medevac-helikoptrarna inte heller för det röda korset. Detta trots att de kör sk Taktisk Medevac mellan sjukvårdsinrättningar i norra Afghanistan.

Islossning?

2011-10-18T09:39:00.000+02:00

Flera medier rapporterar att den israeliske soldaten Gilad Shalit är fri efter fem år i fångenskap hos Hamas. Han utväxlas mot 477 palestinska fångar, som senare ska kompletteras med ytterligare 550 stycken.

Även om växeltalet kan tyckas skevt så är själva utväxlingen ett viktigt steg mot bättre relationer mellan Israel och Palestina. Att Hamas överhuvudtaget samarbetat med Israel är uppseendeväckande och positivt.

CNN beskriver innebörden av det hela mycket bra på sin nätupplaga.
"Any movement in the stalled peace process might be enough to get the wheels of this heavy cart out of the rut in which it is trapped." säger Ronald W. Zweig, Professor of Israel Studies på New York University.

En liten farhåga för dock växlingstalet med sig; att terrorgrupper profiterar på fångna soldater. Om en IDF-sergeant ger närmare 1000 fångar, hur mycket får man då för en hel grupp, eller en officer?

Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
CNN

Gästinlägg: Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning

2011-10-03T19:12:00.003+02:00

Cynismer har förmånen att edera följande gästinlägg som är skrivet av en kollega med flera internationella insatser i bagaget. Det speglar en något mer positiv bild av Försvarsmakten än vad mina tidigare inlägg visat på.

/Cynisk
------------------------------------------------------------------------------------------

Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning

I väntan på att vi ska inta insatsorganisation 2014 (IO14), vilket sker 2013-01-01, har våra krigsförband organiserats i en övergångsorganisation och fyllts på med officerare, specialistofficerare och till del även med soldater. Ännu så länge är det främst kontinuerligt tjänstgörande som placerats och endast i liten omfattning har man lyckats rekrytera tidvis tjänstgörande. I många fall bemannar kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare även de befattningarna som egentligen är avsedda för deras tidvis tjänstgörande motsvarigheter. Det är ett resultat av att det finns ett kraftigt överskott av
yrkesofficerare. I alla fall utfirån tilldelade ramar.

De stora skillnaderna mot den övergångsorganisation vi nu har jämfört med IO14 är egentligen ganska liten. Kvalifikationskrav för respektive befattning ska tas fram, mindre organisatoriska förändringar ska genomföras och kanske viktigast är att rätt person ska sättas på rätt plats. Så är det verkligen inte i nuläget.

I stor omfattning kan vi nog kalla armén för ett typiskt pappersförband. För även om officersbefattningar och specialistofficersbefattningar i stort är uppfyllda med namn så saknar mycket av personalen rätt kompetens och träning i sina befattningar. När det gäller soldatbefattningar så har dessa börjat fyllas på men det är egentligen bara befattningarna för kontinuerligt tjänstgörande som närmar sig uppfyllnad utifrån de ramar som ekonomin hittills har medgett.

När det gäller våra möjligheter att personellt delta i ytterligare internationella insatser är dessa sannolikt ganska goda eftersom inte alla krigsförband sätts in samtidigt och det finns tid för att rätta till brister i träning och för att rekrytera tidvis tjänstgörande inför varje insats. Men ur aspekten, nationellt försvar, är vi inte ens i närheten av att kunna nyttja förbanden. Då handlar det om enstaka plutoner och i undantagsfall något kompani som är gripbara.

Det kanske största orosmomentet är nog egentligen den enorma bristen på modern materiel och splitterskyddade fordon. Fråga vilken batljonschef som helst var dennes samtliga fordon befinner sig och jag lovar att svaret kommer bli skrämmande.

Vid våra förband finns det utöver insatsorganisationen en basorganisation som ska stödja den förra. Egentligen borde det vara solklart vilken personal som tillhör vilken men för att verksamheten ska gå runt har man av olika skäl hittat på egna organisationer, ibland sanktionerat men oftast inte, där personal är dubbelintecknad på flera olika befattningar för att få verksamheten att gå runt. Det kan tyckas vara ett smart drag att man gör sitt yttersta för att försöka lösa sina uppgifter men konsekvenserna blir förödande. Personal vet inte vem som är deras chef, löneutbetalningar fungerar inte, ansvar kan inte utkrävas och framförallt – den beordrade organisationen kan inte utvärderas eftersom den inte följts. Detta är ett lysande exempel på där lojalitet mot uppgiften inte går går att kombinera med lojalitet mot högre chef och övergripande syfte. Det vore önskvärt om vi nu på allvar faktiskt följer den beordrade organisationen, alltså den som är indaterad i PRIO, och därefter får det bära eller brista. Först då är vi lojala och kan gå vidare.

Folk och Försvar höll nyligen ett seminarium (http://www.folkochforsvar.se/index.php/fof-
play-filmvisare/items/foersvarsmakten-2014-makt-nog-att-foersvara-sverige) där det gjordes flera försök från politiker om att få ett svar om vilka förband som var gripbara. Det som förvånar min starkt är att Försvarsmakten inte besvarar frågorna. Det är trots allt politikerna som ger oss våra uppdrag. Det hänvisas ofta till sekretess men jag upplever att det används som ett svepskäl för att dölja våra tillkortakommanden och i vissa fall okunkap. Mycket av den informationen som politikerna efterfrågar finns i offentliga handlingar vid våra förband.

Om inte ens politikerna medvetandegörs om våra brister så kommer vi aldrig få resurserna för
att rätta till dem. Detta om något är bristande lojalitet mot vår uppdragsgivare.

/CS

Rörande personalrörlighet

2011-10-02T15:01:00.000+02:00

Försvarsbloggaren Sinuhe refererade i ett inlägg till ämnet personalrörlighet och att det diskuterades väl lite under ÖB:s chefsmöte. Det fick mig att ta upp ämnet här.

I Försvarsmakten tycks personalrörlighet på många håll vara ett problem. Åtminstone hanterar man det som ett problem för även om man utåt sett säger sig sätta personalen i första rummet så behandlar man i vissa fall personalen som materiel, ett behov precis som många andra.

Jag vet flera fall de senaste åren där förband förhindrat förbandsbyte för anställda. Man har hävdat att den sökande har varit oumbärlig för förbandet och inte kunnat avvaras. Följden har blivit att officerarna slutat helt i Försvarsmakten och i stället blivit civila. Därmed står två förband utan den kompetensen i stället för ett. Denna trångsynthet är dålig för alla inblandade parter. Här måste FM inta ett helhetsperspektiv. Försvarsmakten och personalurvalet är för litet för en förbandscentrerad syn. Det kommer att bli än mer viktigt med en högre andel anställda, där de yngre har en högre rörlighet i uppträdandet.

Det finns goda exempel i Försvarsmakten också. Vissa chefer har förstått att det inte går att hålla personal mot deras vilja och att det är bättre att personal gör nytta någon annanstans i FM än utanför.

Nu kanske helt fri rörlighet är för svårt att hantera i FM med datasystemet PRIO och så men då kan man väl hitta lösningar. Sporten har transferfönster för att få lite stadga i säsongerna, något som kanske skulle kunna vara applicerbart även i FM? Förbandsbyte är möjligt vid hel- respektive halvårsskifte. På det sättet skulle cheferna kunna få en mer lätthanterlig personalrörlighet åtminstone.

Glöm era drömmar M och S!

2011-09-29T18:41:00.002+02:00

Socialdemokraterna Urban Ahlin och Peter Hultqvist tycker att Sverige ska delta i fler FN-insatser. I en debattartikel i Göteborgsposten skriver de:

"FN ber om svenskt deltagande i en FN-ledd fredsbevarande insats i Sydsudan. Det är en insats vars uppgift ligger väl inom ramarna för svensk utrikespolitik. Socialdemokraterna har redan sagt ja, men varför dröjer regeringens svar?"

Man vänder sig inte emot NATO utan vill bara öka stödet till FN. Moderaterna å sin sida kontrar med:

"Det räcker inte bara prata om hur viktigt det är att Sverige bidrar med fler soldater till FN-ledda insatser. Vi måste även mer aktivt arbeta med hur dessa insatser är utformade, skriver Karin Enström och Cecilia Widegren (M), i en replik."

Moderaterna hänvisar till FN-resolution 1325 och påtalar bristen på kvinnor i fredsoperationer.

Vad ingen av dessa partier tycks ta någon som helst notis om är att det inte finns någon trupp att skicka. Alla förband har fullt upp med redan pågående insatser och tillväxt in i det anställda försvaret.

De anställda som är gripbara här och nu kan man säkert skramla ihop ett förband av men då får man begå rovdrift på personalen och göra stora avsteg från Skyddsregeln som anger att man efter internationell insats ska vara hemma dubbelt så lång tid som man var ute. Om jag gjorde sex månader ska jag alltså vara hemma ett år innan det är dags igen. Om avsteg från det ska göras ska jag genomgå en fördjupad undersökning för att säkerställa hälsostatusen.
Redan idag görs det avsteg, ganska många. Jag vet officerare (även kvinnliga) som de senaste åren varit ute på varannan insats i Afghanistan. De vill säkert det själva men hur bra är det ur systemsynpunkt och hälsomässigt? Skyddsregeln finns ju av en anledning.

Hur som helst, M och S; glöm beteckningarna på den som leder insatserna; NATO, FN, EU eller AU. Glöm 1325 med tilläggsresolutioner. Försvarsmakten har ingen personal att skicka. Det finns knappt några förband, det finns ingen materiel.
Ge Försvarsmakten lugn, ro och ekonomiska ramar för att lösa ut sin överlevnad. En ny markinsats vore förödande just nu. Om 5-8 år och med ökade försvarsanslag kan FM säkert lösa tre markinsatser och ha en högre andel kvinnor i insatserna.
Men jag kan väl även jag glömma min dröm...

/Cynisk

Oro på vår bakgård

2011-09-27T17:21:00.001+02:00

Idag rapporteras det om oroligheter på vår bakgård, Kosovo.

AFP rapporterar:
"Fyra soldater ur Nato-styrkan Kfor och sex kosovoserber har skadats i oroligheter vid en omstridd gränsövergång mellan Kosovo och Serbien. Soldaterna skadades av en rörbomb som kastades mot dem, medan övriga skador inträffade när styrkan använde tårgas och gummikulor för att skingra omkring 1 500 serbiska demonstranter.
– De kastade stenar på tyska soldater. En soldat träffades och styrkorna tvingades öppna icke-dödlig eld i självförsvar, sade en Kfor-talesman."

Och bara en liten notis i DN.

Expressen sluter upp

2011-09-17T10:32:00.002+02:00

Expressen sluter upp på utlandssoldatens sida!
Expressens Sakine Madon skriver idag en ledare om Afghanistan-insatsen och synen på den. Hon är mycket kritisk till hur svenska soldater behandlas och skyller det på att Sverige har haft fred i 200 år.
Sakine har tagit intryck av Johanne Hildebrandts skildringar av insatsen. Johanne hade nyligen ett release-party för sin bok Krigare som hon skrev som inbäddad med FS19.

""Världens bästa jobb, världens sämsta arbetsgivare", säger soldaterna om Försvarsmakten. De svenska Afghanistan-soldaterna har inte bara sämst betalt av alla i Norden; de som riskerar sina liv på mark tjänar sämst i den svenska försvarshierarkin. De får skyddsvästar som är livsfarligt utformade och deras löner utbetalas fel. Kurser om värdegrund erbjuds de, däremot. Jämförelsen med de danska flygplanen, till och från Afghanistan, är träffande. Svenskarna åker i ett osäkert charterplan och packas som sillar; danskarna har tillgång till god mat och rymliga säten."

Det är bra att bilden nyanseras. Soldaterna är bra men behandlingen av dem är undermålig. Det måste kommuniceras. FS19 hade för övrigt återträff den gångna veckan. Nu är den insatsen lagd till handlingarna men en del av arbetet man gjorde består.

Något som däremot inte alls är och som jag vänder mig mot kraftfullt är den polarisering mot Flygvapnet som artikeln innehåller:

"Och vad är tacken för insatsen? Medan Afghanistansoldaterna skälls ut på krogen när de kommer hem, hyllas Jas-piloterna i Libyen som hjältar."

Det här är ingen vi/dem-fråga. JAS-piloterna förtjänar hyllningar precis som knektarna från FS/KS och sjöbusarna i Adenviken gör det. Alla har valt bort familjen för att värna svenska intressen med risk för eget liv. De ska alla ha lön för mödan (i tid) och en god behandling.

Sakine avslutar med att ge Aftonbladet en rejäl känga och jag bedömer att vi snart får se en retur på den. Bra är att fler börjar stå upp för våra soldater och sjömän. Får vi se Försvarsmakten kommentera Expressens artikel?

/Cynisk

Försvarsmakten Blogg

2011-09-13T17:30:00.003+02:00

Nu är den här, Försvarsmaktsbloggen!
Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten betecknar det som ett steg från information till relation. Med viss cynism väntar jag på när Försvarsmakten ska ta samma steg i förhållande till den egna personalen.

Han skriver:
"Bloggportalen innehåller dels bloggar som företrädare för de olika stridskrafterna svarar för, dels bloggar som skapas av enskilda inom ramen för befattning eller av intresse att förmedla kunskap och känslor. Till skillnad från Försvarsmaktens officiella webbplats är formen fri och utan begränsning av våra skrivregler. Försvarsmaktens officiella ståndpunkt kommer främst till uttryck genom denna blogg eller mitt twitterflöde."

Försvarsmaktsbloggen är alltså egentligen en bloggportal som länkar till flera olika bloggar som handlar om allt möjligt:
Afghanistan; Armén; Debatt; Flygvapnet; Gladan och Falken och; Helikopterkadetterna, för att nämna några stycken.
Bloggsamlingen är bred och kan kanske upplevas som spretig. Men jag ser hellre mer och själv få sålla än tvärtom.

Informationsstaben har spänt bågen hårt. Det finns potential i portalen och den kan med mycket engagemang ersätta en del andra kommunikationsvägar, såsom tex. Försvarets Forum. Utan hårt engagemang riskerar det bli ett trögrörligt forum som folk snabbt tröttnar på. Det kommer att kräva hög inläggsfrekvens från aktiva skribenter för att det ska lyckas.

Snabb recension:
+ Layouten är fräsch om än något blaskig i kulörerna.
+ Tydlighet att det är officiell blogg i förekommande fall.

- Vissa bloggar är inte så tydliga. Vive Somnium någonting är en sån vag blogg. Vilken del av FM representerar den?
- Något bristande överskådlighet på grund av mängden bloggar. Om det går att välja favoriter vore det kanske något?

Jag får säkert anledning att återkomma till en mer grundlig utvärdering. Om någon vill komma med sitt tyckande så är kommentatorsfältet öppet och det finns möjligheter till gästinlägg.

Det är ett spännande steg som Försvarsmakten nu tar. Informationsdirektören har fått utstå mycket kritik men han visar prov på dåd- och initiativkraft och har nu förändrat Försvarsmaktens kommunikation på flera plan. Bra!

Hur kommer Försvarsmaktsbloggen förhålla sig till den vanliga hemsidan egentligen? Det har inte jag lyckats lista ut. Någon som vet?

Andra i samma ämne:
Wisemans Wisdoms
Skipper
Commanders log
Cornucopia
Chefsingenjören

/Cynisk

FOI bekräftar Cynismer

2011-09-04T10:34:00.000+02:00

På Ledarsidan i dagens Svenska Dagbladet skriver FOI:s Stefan Olsson om biståndet i Afghanistan och det i förhållandet till truppbidrag. I stort bekräftar han den syn som vi på Cynismer framfört flera gånger; att truppen behövs.

"Den humanitära nöden är stor och allt bistånd är inte meningslöst. Exempelvis driver sedan lång tid tillbaka Svenska Afghanistankommittén ett framgångsrikt arbete med skolor i landet.

Det vi bör ta till oss är snarare att bistånd inte kan ersätta soldater när det gäller att skapa fred."

Stefan Olssons inlaga har rubriken Bistånd kan inte ersätta soldater. Givetvis gäller det även det motsatta.

/Cynisk

Framsteg i infospåret!

2011-08-31T22:33:00.006+02:00

I en tidigare diskussion här på Cynismer angående Försvarsmaktens sätt att publicera nyheter från insatsområden skrev jag:
"Ofta har det slagit mig att det verkar vara viktigare för FM info-tjänst att informera om att Kalle, 23 år och Maja, 21 år ryckte in på Ledningsregementet i måndags och att det känns jättespännande, än att informera allmänhet och anhöriga om vad som händer med deras soldater som faktiskt UTFÖR tjänsten och inte bara utbildas till den. Hur detta rimmar med Öppenhet, Resultat och Ansvar kan jag bara spekulera i."

Döm om min förvåning när jag idag hittar en mycket detaljerad redogörelse från striden häromveckan där en soldat skadades så svårt att han tvingats amputera ett ben.
Reportaget upplevs inte som friserat alls, utan de intervjuade soldaternas egna uttryck verkar få finnas kvar vilket så klart ger reportaget en oerhört mycket större tyngd och relevans än de torra texter som tidigare publicerats kring dessa ämnen.

Jag är helt övertygad om att detta är HELT rätt väg att gå för FM och Infotjänsten.
Det är sådant här, som osminkat speglar soldatens inte alltid speciellt glamorösa vardag, som faktiskt attraherar den typen av folk som vi behöver.
Det är smutsigt, folk blir skadade, vi dödar fiender och dom dödar oss. Att försöka förneka eller dölja det är bara kontraproduktivt, och det här reportaget representerar ett definitivt trendbrott och förhoppningsvis ett paradigmskifte inom Infotjänsten.
BRA jobbat FM, INFOS, INFODIR och PAO FS21, det är sånt här som ger mig hoppet åter!

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Striden--verklighet-i-Afghanistan/

Krya på dig vapenbroder, och stöd våra trupper!

/Parabellum

Skjutfältstrams

2011-08-28T20:29:00.000+02:00

Wiseman skriver idag om Någon-annanstansismen som går ut på att visst vill man ha ett försvar men öva, det får de göra någon annanstans.
Förbandsnedläggningarna har medfört högre tryck på vissa av de kvarvarande skjutfälten. Tex Härads skjutfält i Strängnäs används inte mindre sedan P10 lades ner utan minst lika mycket.
Andra skjutfält har använts sparsamt under de militära oåren som varit det senaste decenniet. Nu ska de börja användas mer igen och då klagar närboende. Exempel på det ses i Härnösand och Enköping, två gamla garnisonsstäder.

Häromåret var en tjänsteman i offentlig förvaltning inne på ett militärt övningsområde och gick på en Larmmina som glömts kvar efter övning. Tjänstemannen hotade i brev till garnisonen att polisanmäla Försvarsmakten för att man skadat henne. Området är uppskyltat och det är inte ens 50 meter mellan skyltarna. Dumheten vet inga gränser tydligen.

Självklart kan man ha synpunkter på att det smäller från skjutfält men ärligt talat: Den som köper en fastighet i närheten av ett skjutfält får faktiskt skylla sig själv.
Samma dumheter har förelegat i Linköping och flygfältet på Malmen. Trams!

Nu får Staten ta tag i detta och förklara att Sverige behöver ett försvar och att det måste öva. Just nu finns det inget förband i Storuman så jag rekommenderar en flytt dit.

Vädjan till ansvariga

2011-08-21T20:21:00.001+02:00

Till höga vederbörande.

En gång i tiden, faktiskt inte så länge sen, var jag stolt över mitt yrke. Jag var stolt över att vara officer i den svenska Försvarsmakten. Det var en organisation som stod för gediget arbete, sunda värderingar, ledarskap, föregångsmannaskap och fina insatser världen runt.
Det kändes bra att bära uniform även utanför grindarna. Nu är nästan all stolthet borta.

Jag, liksom många andra, drar mig för att visa att jag tillhör Försvarsmakten. Organisationen har inget vidare rykte längre. Det har varit alldeles för många turer.

Folk frågar: "Är inte ni nedlagda? Några mutor på sistone, tveksamma konsulttjänster? Hur går det med SAP, hehe? Ni har väl inga soldater? Är det inte bäst att lägga ner hela skiten?" Jag ids knappt bemöta det längre.
Det har gått så långt att jag inte gärna bär minneskläder från missioner eller någonting som ens påminner om militärt utanför grindarna.

Jag vädjar nu till ansvariga: Återupprätta vår heder!
Med det menar jag inte att dåliga nyheter ska sopas under mattan eller döljas. Jag menar att vanvården av vår organisation måste sluta.
Sluta upp med att hitta på dumheter. Sluta upp med att trixa med siffrorna. Om ni märker att vi inte kan lösa uppgiften; men säg det då till Regeringen och Riksdagen: "Vi kan inte lösa uppgiften inom ram". Sanningen är bättre än skönmålningen.
Sluta upp med att gång på gång skämma ut oss!

The truth, the whole truth and nothing but the truth.

2011-08-16T20:30:00.003+02:00

Jag, och fler med mig, har länge stört mig på att det som läggs ut på www.forsvarsmakten.se är en tvättad version av sanningen och mest avsett att vara rekryteringsfrämjande och inte avsett att vara informerande.

Ofta har det slagit mig att det verkar vara viktigare för FM info-tjänst att informera om att Kalle, 23 år och Maja, 21 år ryckte in på Ledningsregementet i måndags och att det känns jättespännande, än att informera allmänhet och anhöriga om vad som händer med deras soldater som faktiskt UTFÖR tjänsten och inte bara utbildas till den. Hur detta rimmar med Öppenhet, Resultat och Ansvar kan jag bara spekulera i.

I helgen skadades en Svensk soldat i strid i Afghanistan. Tyvärr var det nödvändigt att amputera hans ben. (För att hitta länken var jag tvungen att klicka runt på hemsidan ett tag. Man har tagit bort den från framsidan nu trots att äldre, mer rekryteringsfrämjande, nyheter får stå kvar.)

Hans kamrat, 1. Serg Christoffer Persson som också är på plats i Afghanistan upplever samma sak som jag och har skrivit ett läsvärt inlägg på FS21:s blogg om detta.
Läs det gärna!

Vad det innebär för den skadade soldaten att i ung ålder bli amputerad kan jag just nu inte föreställa mig här hemma i trygga Sverige.
Jag hoppas att han får all vård han behöver och att FM tar sitt fulla ansvar som arbetsgivare. Man har ju en del att bevisa på den fronten, minst sagt.

Krya på dig kamrat, och tack för din insats!

/Parabellum

Nytt utseende

2011-08-16T20:09:00.000+02:00

Vi provar med ny design på bloggen.
Den gamla kändes plottrig och otydlig och vi har tänkt att byta layout ett tag. Den nya är lite mer militär i sin utformning, något som förhoppningsvis tilltalar.

Det kan komma att ske fler förändringar efterhand och ber om överseende för eventuella problem med det.

Kom det som någon överraskning?

2011-08-15T19:08:00.000+02:00

Följande text skickades till mig idag. Den kommer från ett förbands felrapporteringssystem.
På ett jordnära sätt beskriver den hur viktiga detaljerna kan vara och hur illa det är på sina håll. Det finns en del att ta tag i för Försvarsmakten, något som belyses i inlägget.

/C
------------------------------------------------------------------

Kom det som någon överraskning?

För den som händelsevis inte har uppfattat det håller FM på att övergå från invasionsförsvar till insatsförsvar. Det innebär en del förändringar. Anställda soldater och gruppchefer är ett sådant exempel. Att materiel och persedlar måste finnas tillgänligt skulle kunna vara ett annat exempel.

Det har också bestämts, sannolikt på ganska hög nivå, att även dessa soldater och gruppchefer skall ha militära grader (lätt beslut eftersom huvuddelen av alla andra länders soldater också har någon form av gradbeteckning).

För vissa verkar dock ovanstående komma som en överraskning. Det finns nämligen inte, och har inte funnits "under mycket lång tid", några gradbeteckningar för sergeanter, korpraler och vicekorpraler att hämta ut på förrådet.

I ett koncernperspektiv är detta säkert en skitfråga, eller ännu värre en ickefråga. Men för den som inte förstått det, blir detta ett ledarskapsproblem för första linjens chefer (det betyder dom chefer som i verkligheten möter soldaterna dagligen - på riktigt).

Jag befarar att i den allmänna uppgivenheten över brister i storlekar, otillgänglighet på persedlar, brist på kläder för kvinnlig personal och alla andra problem som vi dagligen dras med i kampen att utrusta våra insatsförband till en lägsta-acceptabel-nivå, kan en sådan enkel sak som att "nu är även gradbeteckningarna slut" bli droppen som gör att bägaren med svart-vatten faktiskt rinner över och soldaterna slutar. Risken att vi "bara" tappar (ännu mer) trovärdighet tror jag vi ganska snart kommer att passera.

Nu är det läge att hjälpa FMLOG och stödja personalen på förrådet som faktiskt försöker beställa men hela tiden möts av "det är slut" eller "det finns inte". Jag bedömer att vi på förbandet måste bli mer aktiva och att chefer på olika nivåer måste börja slå näven i bordet.

Risken är annars som sagt att våra soldater faktiskt inte vill jobba hos oss innan dom ens hunnit bli varma i kläderna (om dom får ut några)...

Generalen lovar runt!

2011-08-10T00:08:00.000+02:00

General Grundevik, Armeinspektören, skriver på Armébloggen väldigt fina ord som väcker förväntningar hos gemene man:

"Under hösten 2011 kommer armén att ha ett stort fokus på bl a följande utvecklingsfrågor;

1. Det nya personalförsörjningssystemet, främst utveckling av de tidvis tjänstgörande soldaterna (GSS T), och därtill kopplat utvecklingen av ett nytt KFÖ-system (Krigsförbandsövningssystem), dvs hur dessa soldater skall tränas på ett effektivt sätt för att kunna vara tillgängliga, användbara och väl samövade. Öv Tommy Karlsson, nyligen avlöst som chef Ing 2 i Eksjö, kommer under ett års tid att på heltid leda arbetet med att utveckla GSS T och det nya KFÖ-systemet."

Här pratas det om att utveckla GSS/T och KFÖ-systemet. Man borde i stället tala om att implementera det. Just nu finns det inget att utveckla. Hela personalsystemet är i olag och Försvarsmakten kommer att leva i en övergångsfas under lång tid framåt.

"2. Nationellt försvar. Artikel i Arménytt kommer att skapa både information och möjlighet till fortsatt debatt inom detta viktiga område."

Spel för galleriet eller på allvar?
Övningsscenarion blir allt mer nationellt präglade så vi kanske ser ett uppvaknande även på taktisk nivå?

"3. Fortsätta att utveckla systemet för specialist- och reservofficerarna."

"Börja utveckla" borde det heta. Det har inte gjorts mycket för att få Befälsordningen i balans. Just nu är det ett vakuum i vilket många förtvinar. Visst har man satt igång en arbetsgrupp på Militärhögskolan i Halmstad men det går ju för långsamt! Allt går för långsamt så bra personal hinner ge upp. En driftig kollega med många år som nischad officer ville karriärväxla men när handläggningstiden hade passerat två år fick han nog. Nu är han civil och anlitas av FM som konsult i stället. Hur många har vi råd att tappa?

"4. Minska det administrativa trycket på främst pluton- och kompanichefer så att bättre förutsättning skapas för att bedriva ett tydligt och fältnära ledarskap."

Halleluja!
AI har framfört det tidigare men än har inget hänt. En annan general slog sig för bröstet och försökte få bort lönerapportering i Palasso för soldatnivån men misslyckades totalt (det var bara HKV som fick använda de enkla beräkningsunderlagen). Byråkratin är ett arbetsmiljöproblem som ohanterat kan komma att få ödesdigra konsekvenser för personalsituationen.

Det är helt rätt av Grundevik att jobba i den här riktningen men han måste få understöd av samtliga funktioner på HKV, inklusive GD. Den byråkratiska degenereringen har gått för långt för att han ensam ska kunna räta upp det.

Jag applåderar hans utspel men bedömer hans chanser att lyckas som små. PRIO är större än Arméinspektören.

"Därutöver är det också viktigt att få ordning och reda i materielfrågor, vidareutveckla övning i brigads ram samt tydliggöra de fysiska kraven på all krigsplacerad personal."

Fyskraven är tydliga så där finns det inget att göra. Det som ska till är att styra upp konsekvenser för den personal som inte klarar de tydliga kraven. Just nu blir det inga konsekvenser utan den underkände officeren kan bara fortsätta att underprestera.

KFS-arbetet som genomförts under året på många håll hyser jag förhoppningar till. Jag tror att det kan vara första steget till en fungerande materielförsörjning. Inknappningar i olika system och beställningar är det andra. De springande punkterna är dock ekonomi och tillgång. Det finns för lite pengar och för få nyckelsystem (tex PTGB:er).

Generalen fortsätter med:

"Nu efter semesterperioden öppnas möjligheten till att mer föra debatt på Armébloggen. För detta krävs ditt engagemeng och dina idéer. Parallellt med Armébloggen (som skall ses som debattforum och information) publicerar vi Arménytt med fördjupningar, etc i centrala frågor.

Debattera och kommentera det vi skriver i Arménytt på Armébloggen och kom med förslag på fördjupningar i Arménytt och inlägg på Armébloggen."

Det är bra att Försvarsmakten och Armén äntligen förstått Internet och att Internetinformation är bäst i duplex. Jag tror dock att det kommer att ta många år innan Arméns anställda personal kommer att föra en sund debatt på Armébloggen. Det ses inte med blida ögon att "go public" särskilt inte på lägre nivå. Man ska gå till sin chef med sitt tyckande så att denne ges möjlighet att "hantera det", som en viss general uttryckte det. Hanteringen är oftast av karaktären filtrering, ibland rättmätig - ibland inte. Att inte tycka som chefen är dock sällan bra för ens trevnad på arbetsplatsen.
Det finns kategorier som inte har samma beroende av att hålla sig väl med sin chef; Tidvis tjänstgörande personal GSS/T och Reservofficerare samt Hemvärnspersonalen. Dessa tror jag kommer att gå i bräschen för armédebatten.

Arméinspektören har nu spänt bågen offentligt och med det väckt förhoppningar hos mannarna. Nu får han visa om han kan genomföra det också. Jag önskar honom all lycka i det arbetet. Det är välkommet och skulle öka Arméns förmåga väsentligt. Upp till bevis!

/Cynisk

Patetiskt Ofog

2011-08-07T19:24:00.003+02:00

Anti-det-mesta-gruppen Ofog fortsatte sina aktioner under Stockholm Pride.
Den här gången gick de på försvarsanställda och trakasserade dessa under festivalen.
Det visar att det är en bra bit att gå innan världen kan vara utan skyddsfunktioner såsom Polis och Militär. Ofog tydliggör verkligen behovet av de som de försöker motarbeta. Snacka om kontraproduktivt!

Jag tror inte att Ofog fick särskilt mycket stöd för sin verksamhet genom den aktionen. Patetiskt!

/Cynisk

Uppdatering: SVD.se om manifestationen

INFODIR Lagersten:
– Här är vi besjälade av demonstrations- och yttrandefrihet och Försvarsmakten finns till för att garantera den. Men det är förjävligt att våra medarbetare som vågar stå upp och visa vilka de är ska ifrågasättas på ett personligt plan. För en del av dem i paraden har det säkert varit en svår process att våga visa vem de är, säger Erik Lagersten.

För jävligt sa Bull!

Uppdatering II: Soldater kränkta
Det antimilitära nätverket Ofogs attack mot Försvarsmaktens deltagande i Prideparaden kommer att polisanmälas. Flera soldater tog illa vid sig och kände sig kränkta.

Att kränka folk tycks inte vara helt i linje med Ofogs verksamhetsidé och nu polisanmäls de. Ganska misslyckat!

Gulligt Ofog!

2011-08-06T12:53:00.000+02:00

Ofog har genomfört en liten "die-in" vid Försvarsmaktens tält på Stockholm Pride.
En "die-in" innebär att folk lägger sig ner och spelar död. Detta för att markera... ja vad vill man egentligen markera? Att militär makt kan innebära att folk dör? Det vet ju minsta barnunge som läst/sett Astrid Lindgren! De vet också att Nangilima är ett sagoland.

Ofog skriver på sin sida:

"Försvarsmaktens verksamhet är krig, krig som handlar om att få full kontroll över olja och andra naturresurser, om att använda mark som folk bor på eller lever av för att lägga pipelines och om att få ännu ett land att rätta sig i ledet."

Försvarsmaktens verksamhet är att var det yttersta verktyget för svensk politik och medel för den gemensamma politik som förs inom EU och FN med demokratiska och humanistiska värden framför ögonen.
Sveriges politiker verkar inte ha som målsättning att ta kontroll över andras olja men den dagen det händer kommer jag att rösta emot det.
Hittills i Försvarsmakten har jag inte utfört uppgifter åt det hållet som Ofog menar. Någon av oss har fel.

Vidare skriver de:

"Militären använder sin närvaro på Stockholm Pride för att legitimera sin övriga verksamhet, en verksamhet som handlar om våld och hot om våld."

Det stämmer inte och FM behöver inte legitimera sin verksamhet. Att vara med i Pride är rekryteringsfrämjande och eftersom plikten är borta måste FM ta alla chanser att framstå som en bra arbetsgivare där sexuell läggning och dylikt inte spelar någon roll. Även om jag själv är tveksam till statligt deltagande i manifestationer av den här typen förstår jag varför FM är med.

En sak har Ofog rätt i: Att Försvarsmaktens verklighet dödar. Det är liksom organisationens signum, att vara den yttersta utvägen när allt annat gått åt pipan. Hårdnackade motståndare rubbas inte av "Die-ins" eller klotter utan det krävs faktiskt lite mer för att få effekt.
Försvarsmaktens verksamhet syftar till att skydda Sverige och det samhällsskick som gör att folk kan vara öppet HBTQ eller för den delen manifestera med "die-ins".

/Cynisk

Fler som protesterar

Positivt om Flygvapnet

2011-08-04T10:40:00.000+02:00

Så här i semestertider är det emellanåt svårt att få igång skrivlusten. Fokus är på badning, utflyktsmål och dylikt. Inte riktigt i bloggens anda varvid inläggen blivit få. Idag fick jag anledning att skriva lite:

Det brukar sällan skrivas positiva saker om Försvarsmakten, särskilt inte när SVD:s Mikael Holmström suttit vid tangenterna. Men i dagens Svenska Dagbladet skriver han en positiv artikel om Flygvapnets insats i Libyen.

Jag tycker att det är bra att även spetsflyget får känna på skarp insats, eftersom det brukar medföra en organisatorisk utveckling. Enligt utsago har man haft lite interna friktioner (som väntat) och jag hoppas att man tar till sig det för att förädla organisationen.
Nu är inte jag någon flygexpert så det kanske inte fungerar så men det kan säkert ni läsare skriva något om i kommentarerna?

Som försvarsvän blev jag nöjd över den positiva artikeln. Det är klass på svensk militär, det är bara kvantiteten som är för liten.

/Cynisk

Skärpning Försäkringskassan!

2011-07-08T20:51:00.000+02:00

Aftonbladet skriver idag om att Försäkringskassan krävt att Mikael Thorén, afghanistanveteran, skulle börja jobba tre månader efter hans skada trots att läkare angivit sex månader som rehabiliteringstid.

Thorén bröt armen och fick en fraktur i bäckenet efter en IED-attack i Afghanistan i november 2009, den attack då en lokalanställd tolk dog.

Försäkringskassans agerande visar på hur dåligt Sverige är på att ta hand om soldater (och sjömän) som skadas i tjänsten. Det är bedrövligt och jag skäms för Sveriges och Försvarsmaktens räkning.

Försäkringsläget är vagt och Försäkringskassan kör ett eget race. Det borgar inte för en bra grundtrygghet och är verkligen inte rekryteringsfrämjande. Min uppmaning till HKV: Avbryt all rekrytering tills dess att personalens grundläggande behov kan tillgodoses. Till dessa hör trygghet i händelse av skada.

En bra bild med många bottnar

2011-06-30T10:32:00.005+02:00

Jag läste i den faktiskt alldeles utmärkta flygvapenbloggen härförleden.

Det slår mig att vi inom Armén verkligen ligger efter på många fronter, kanske framförallt öppenheten hos chefer och anställda. Jag läser inlägg och kommentarer av både piloter, förbandschefer och även flygvapeninspektören himself och jag kan konstatera att inom Armén kommer det nog dröja ett tag till innan vi vågar och kan göra nåt liknande på de nivåerna.
Jag läste inlägget om SAE i Afghanistan, och det var framförallt en bild som tilldrog sig mitt intresse.
På Kaptenen till vänsters handled kan man skåda inget mindre än den omdiskuterade nya klockan för flygtjänst.
I ett tidigare inlägg blev jag upplyst om varför flygande personal behöver speciella klockor. Jag visste inte hur det förhöll sig och därför gladdes jag åt att få lära mig någonting nytt. Kul att få se den live!
Sen tittade jag lite närmre på detaljerna i bilden och gladdes faktiskt väldigt mycket!
Jag återkommer till varför, men först en liten bakgrund:

På många av försvarsbloggarna den senaste tiden har det uppstått ett ganska hätskt debattklimat kring utrustningens bärande och huruvida man som enskild medarbetare skall tillåtas gena i kurvorna eller inte.
Jag citerar en del av en kommentar till Wisemans Wisdoms inlägg "Signaleffekter"

Anonym 28 juni 2011 09:31
"Soldater ska INTE, på eget bevåg, ändra i sina arbetsredskap. Så gör inte arbetare i andra företag. Om inte arbetsredskapen passar i FM, vänligen sluta anställningen. Regelverk ska hållas. Drängstugan som t ex åskådliggjordes med stridsvästsymposiet-om uttrycket tilåts-var ett superbt exempel på kverulerande, egocentrerade,MÖP-nördar som gör ALLT för att få vara balla i lagom mängd i Affe. Tillräckligt balla för att få bilder att visa för kompisarna hemma.
Den typen av soldater ska bort ur FM. De har inget berättigande alls."

Hårda bud!

En annan kommentar från samma inlägg:

Anonym 26 juni 2011 08:38
"Händelsen i Vikbo, som sofliggaren tycker är ett bra exempel-från 1960(!), exemplifierar inställningen som fanns i Flygvapnet under 1950-talet. Det ledde fram till den katastrofala FV-övningen 1966 då en halv division förlorades-under övning-på en enda dag. Den händelsen blev sannolikt någon slags vändpunkt i tankesättet att gena i kurvor, tillämpa, alltid lösa uppgift, mörka, köra överlastat etc inom FV. Flygvapnet började alltså förändra detta macho-pannbens-samhällsbärande-synsätt för ungefär 45 år sedan. Med arméns stelbenta förhållningssätt till det mesta är det ju förståeligt om ungefär samma förändring kommer ta minst lika lång tid."

Jag får lätt intrycket att man från vissa håll i bloggosfären just nu vill polarisera Försvarsmakten på de lägre nivåerna i två motsatta läger- de som vill ändra och modifiera sin utrustning, och de som inte överhuvudtaget kan tänka sig att gena i några som helst kurvor.
Underförstått menas att i Flygvapnet råder ett oklanderligt säkerhetstänkande där man har lärt sig av dyrköpta erfarenheter med stora förluster som nu har lett fram till en kultur där man aldrig överhuvudtaget genar i några som helst kurvor.
Samtidigt menar man underförstått att i Armén, i Afghanistan framförallt, där råder en kultur där soldater har herrarnas fria åkning med materielen. Man köper och bär vilken utrustning som helst, allting man gör bryter mot alla former av säkerhetsbestämmelser och man gör detta endast för att se tuff ut på bild när man efter missionen skall visa bilder från kriget och på så sätt få respekt i andra likasinnade idioters ögon.

Jag vet inte om jag fullt ut vill lägga mig i just den diskussionen just här, eftersom jag inte har så bra koll på Flygvapnet och flygsäkerheten utan desto bättre koll på Armén och läget i Afghanistan just nu. Det jag kan säga om den situationen är att den inte är så extrem som vissa ger uttryck för i bloggosfären just nu. Man modifierar sin utrustning och man blundar för exempelvis lastvikter på RG32, men man gör det inte för att se tuff ut utan för att klara av att genomföra nästa uppgift. En uppgift som skall genomföras I NATT, inte om fem år när förslagsärenden och avvikelserapporter har nått hela vägen upp till beslut och sen hela vägen ner igen till åtgärd.

Eftersom jag inte har så bra koll på FV som sagt så har jag inte vetat vad jag skall tro, om det verkligen är så svartvitt som vissa vill få det att verka som.
Jag har inte riktigt trott på det, eftersom jag som sagt vet hur läget är inom Armén; det är inte så extremt som många vill påskina.

Därför blev jag glad, för att återkoppla till bilden, att se lite initiativ även inom flygverksamheten.

-Kaptenen till vänster med klockan bär en oknäppt flyghjälm under flygning.
-Skytten till höger bär sin pistol på ett sätt som strider mot SäkI Ehv/Pv. Han bär den inte i ett av FM godkänt hölster utan i en duellficka, fasthållen av det elastiska snöre som skall hålla kvar magasinet när locket inte är stängt.
-Samma person bär en väska på sin stridsutrustning som förmodligen inte är kronmärkt på sin högra höft bakom magasinsfickan som för övrigt är öppen utan att magasinet hålls fast av det elastiska snöret runt fickan.
-På operatören med ryggen mot kameran ser man att han har tagit bort stjärtlappen på sitt kroppsskydd 94 och dessutom inte använder grenremmen.

Jag är övertygad om att FM rekryterar och utbildar inget annat än proffs till dessa befattningar. Det skulle aldrig falla mig in att tro att dessa yrkesmän har gjort dessa modifikationer och tagit dessa genvägar för att se tuffa ut på denna bild. Jag tycker att dom ser tillräckligt tuffa ut ändå.
Jag tror att dessa besättningsmän vet EXAKT vad deras utrustning presterar och vad den behöver prestera, och de har fortfarande åtminstone mitt fulla förtroende, även efter att jag sett den här bilden. Om jag måste åka i en sjuktransporthelikopter någon gång så åker jag gärna i en Svensk sådan. Där får man till och med ett hemtrevligt logementstäcke, och man slipper förhoppningsvis psykopater bakom sidosprutorna.

Det glädjer mig att situationen inte verkar vara så polariserad som vissa vill få det att framstå.
Extremism är enligt min uppfattning alltid av ondo och sanningen är sällan svart eller vit.

Säga vad man vill, men en bra bild är det i alla fall. Även enligt FVI, som faktiskt personligen har kommenterat den i kommentarsfältet.

/Parabellum

Årets Fredsbevarare 2011

2011-06-02T14:54:00.000+02:00

Stig von Bayer
Foto: Per Lennartsson

Veteranförbundet Fredsbaskrarna delade på Fredsbevararnas dag den 29 maj ut utmärkelsen Årets Fredsbevarare.
"Utmärkelsen Årets Fredsbevarare tilldelas person som utöver vad tjänsten normalt kräver gagnat svenska fredssoldater i internationell tjänst eller på annat sätt gynnat fredsutveckling på den internationella arenan."

I år gick utmärkelsen till Stig von Bayer, pensionerad officer och mångårig veteran. Motiveringen löd:

"Han får priset för sitt livslånga engagemang i fredens tjänst. Stig är en hängiven orädd fredsbevarare med ett livslångt engagemang i fredens tjänst och då inte bara under FN blå flagg. Han är en budbärare och talesman för Sverige och vårt fredsarbete."

Stig har bland annat fyra år i Kongo och fyra år på Cypern som officer i FN-tjänst i sin meritlista. Dessutom har han under många år värnat om veteransoldater i kamratföreningar, främst Kongoveteranerna.

Vi gratulerar Stig von Bayer till utmärkelsen och glädjs åt att det finns sanna hjältar i Sverige.

Tidigare mottagare av utmärkelsen:
Anders Brännström - General
Roland Rosenqvist - Fältartist
Ingemar Robertson - Officer
Helge Stålnacke - Bataljonspastor
Maria Sääf - Soldat
Jonas Jonasson - Soldat och skapare av Gula bandet.

/Cynisk

Peacekeepers day

2011-05-29T09:59:00.001+02:00

Idag firas Veterandagen runt om i världen. I Sverige sker en ceremoni vid FN-monumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm med start 1430.
Syftet är att hedra personal som deltar eller har deltagit i internationella militära operationer och att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.

I år kommer även Försvarsmaktens nyinstiftade medalj för sårad i strid att delas ut till sårade i Afghanistan-insatsen.

Åk ut till Sjöhistoriska om du kan. Tyvärr har jag själv förhinder men gjorde mössa av när jag passerade igår.

/Cynisk

Fredsbaskrarna
Flygvapenbloggen
Aftonbladet
Annicka Engblom

FM-dagar på Karlberg!

2011-05-27T21:12:00.001+02:00

Just nu pågår Försvarsmaktsdagarna på Karlbergs slott.
Där bjuds man på förevisningar av olika slag och får möjlighet att tala med personal från Försvarsmaktens alla håll.

Det är värt ett besök, även för anställd personal. Det finns lite nya prylar att titta på och alltid träffar man någon gammal bekanting, kanske fler än man önskar eftersom flera karlbergskurser firar jubileum där den här helgen.

Själv var jag där och fick se formidabla fallskärmslandningar på yttre borggården.

/Cynisk

Krig för fred VI

2011-05-21T18:02:00.000+02:00

Det sjätte och sista avsnittet av SVT:s serie Krig för fred visades i onsdags. Titeln var Ten dollar taliban vilket symboliserar att allt går att köpa i Afghanistan även krigare och att alla motståndare inte är hårdkokta islamister.

Vi fick se en motståndargrupp ge upp och överlämna sig till myndigheterna. De fick behålla sina vapen och fick uppgiften av den lokale polischefen att skydda sitt område. I slutet framkom att några av dem hade bytt sida igen en stund senare. Typiskt afghanskt.

Serien var ett välkommet inslag i mainstream-TV, ett fint avbrott mellan Talang, ESC, Total Blackout och andra kvalitetsprogram. Det var kul att se verksamheten utifrån och jag tycker att den speglade vardagen därborta på ett ganska bra sätt. Personalen som intervjuats har framstått som verkligt öppna vilket är ett tecken på förtroende för filmteamet, något som är långt ifrån självklart. Det är vanligt med misstro mot media i branschen. Förtroendet tycker jag att filmteamet har förvaltat.

Vad jag saknade i serien var miljöbeskrivningar, både av terrängen och av hur det är att vara soldat i Afghanistan, villkor, boende, mat, battle wheel, etc. Jag kunde ha valt bort lite rökande officerare för att få rum med ett avsnitt om "livet på campen".

Klippningen i serien var konstig med hopp och kast mellan avsnitten. Den kronologiska ordningen följdes inte men det kanske bara stör oss som vet det? Men jag tror att en rakare berättelse med ett inledande avsnitt om konflikten i stort hade gynnat helheten.
Det finns extraklipp publicerade på SVT-play och jag rekommenderar verkligen intresserade att ta del av dessa.

Jag tycker att serien var bra, trots allt mitt gnäll, och ser gärna fler såna i svensk TV. Tydligen söker produktionsbolaget bakom Krig för fred veteraner från Afghanistan så det kanske blir något mer?
Det vore väldigt intressant att se en dokumentär om FL01 till exempel.

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Krig för fred IV
Krig för fred V

Vad är klockan? Upplys Parabellum.

2011-05-13T21:30:00.001+02:00

Bra utrustning är tillsammans med rätt rekrytering, realistisk utbildning och rätt mental beredskap en förutsättning för att lyckas i insatsen, det är vi nog alla överens om.

Som alla vet har FM köpt in 1000 nya klockor till flygande personal till en kostnad av ca 10.000 styck.

Eftersom jag inte alls är flygande personal så skulle man såklart kunna dra slutsatsen att jag är avundsjuk och hänvisar till jantelagen eftersom jag ens tar upp detta ämne. Nu är det inte så, utan jag märker att jag uppenbarligen lever i en bubbla av kompetensbrist inom detta område och jag hoppas att någon med mer kunskap än jag inom detta område kan utbilda mig.

Jag trodde i min mekaniserade enfald att en flygförare skulle kunna tänkas ha fullt upp med att hålla händerna på styr och gasreglage och dessutom med att hålla fokus på sitt mål och att man därför kanske skulle kunna presentera tiden i hans hjälmsikte eller HUD när nu tiden på dygnet är av vikt. Att tvingas fokusera om på ett armbandsur stup i kvarten är kanske inget som hjälper den spetsige flygföraren i sin OODA-loop, kunde jag tänka.
Flygande helikoptermekaniker och sjukvårdspersonal skall naturligtvis även dom kunna avgöra tiden på dygnet, och om man inte kan använda en väggmonterad klocka som man gör i Epbv 90 så är såklart ett armbandsur att föredra. Men måste det vara av den kvaliteten? Skulle det inte kunna räcka med en Casio Mudman eller nån annan erkänt hållbar klockmodell?
Om det är av säkerhetsskäl, vilket såklart är ett fullständigt relevant skäl, så borde väl isåfall eventuella passagerare som befinner sig i samma kabin som den flygande personalen tvingas använda samma klocka, eller ingen alls?

Som sagt, detta är bara mina egna försök till resonemang kring saken, och jag är övertygad om att jag har fel på en massa sätt. Så vänligen, ni som sitter på mer information kring dessa saker, upplys mig!

Varför behöver 1000 flygande kollegor varsin UTC Skydiver?

/ Parabellum

Krig för fred V

2011-05-13T20:42:00.000+02:00

Det femte avsnittet av Krig för fred visades i onsdag. Veckans avsnitt lade fokus på den civila utvecklingen av Afghanistan varvid vi fick höra ambassadör Bringéus syn på saken. Han gav en ganska bister syn på läget men var väldigt tydlig med att det är bara att fortsätta kämpa, även om det finns ljuspunkter. Avseende det militära ansåg han att en västerländsk urdragning nu skulle kasta Afghanistan rätt in i inbördeskrig.

En mer positiv bild gav den politiske rådgivaren på PRT:t. Han påtalade den utveckling som skett de senaste åren och han har jämförelsematerial eftersom han varit på plats ganska mycket, dels som officer på PRT:t och dels åt SAK i Kabul.
Båda var mycket tydliga med att det krävs tålamod, tålamod och åter tålamod. "Ting tar tid".

Vi fick också följa en strid väldigt närgående. Striden var hämtad från en patrull under FS17 sommaren 2009 i området väster om Mazar-e Sharif. Kaotiskt, svårt, mörkt och väldigt korta stridsavstånd kännetecknade striden som slutade mycket bra för den svenska truppen. Motsvarande typ av strid genomfördes även sommaren 2010 vid ett flertal tillfällen.

Filmteamet intervjuade förutom deltagande i den ovan nämnda striden också flera soldater ur hemroterande styrkan FS19. Det var luttrade, stridserfarna och något slitna soldater som reflekterade framför kameran, avspänt men med känsla och djup. Jag hoppas att de tas omhand på ett bra sätt hemma.

Detta avsnitt var det hittills bästa eftersom vi gavs en större bild än tidigare. Möjligen skulle man ha övervägt detta som ett första avsnitt i stället för femte?
Utöver den större bilden tyckte jag att det övriga innehållet kändes mer relevant och att det var bra berättat.

Jag såg just på svt-play att avsnitten bara är tillgängliga online till 10 juni. Passa på att se dem om du inte gjort det än!

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Krig för fred IV

Reträtt eller omgruppering

2011-05-09T17:38:00.002+02:00

Expressen skriver idag om afghanistansinsatsen och synen på en förflyttning av trupp från provinshuvudstaden Aybak i Samangan till huvudcampen Northern Lights i Mazar-e Sharif.
Försvarsmaktens officella hållning har varit att man efter överenskommit med lokala aktörer att dessa skulle ansvara för säkerheten. Afghanska talesmän hävdar att ISAF dragit sig ur av säkerhetsskäl:

"Enligt en högt uppsatt person inom den afghanska säkerhetspolisen fick de svensk-finska trupperna ett ultimatum: Lämna eller ni attackeras.
- Vi sa till soldaterna att vi kan inte längre skydda er och vädjade att de skulle lämna provinsen, säger guvernören."

Överstelöjtnant Peter Nilsson i förbandsledningen på plats redogör för sin syn på saken:

"- Nej, de har inte skrämt bort oss. Problemet var inte att försvara oss själva utan vilka de civila förlusterna riskerade att bli vid en eventuell attack, säger han."

Vad som var en omgruppering för ISAF ses som en reträtt av motståndarna.
Oavsett vilka de tyngst vägande skälen till omgrupperingen från Aybak till CNL var nyttjas den obarmhärtigt av oppositionen i Afghanistan. PRT:t måhända fattade rätt beslut, både för egen måluppfyllnad och för den allmänna säkerheten men det är motståndarna till den afghanska regeringen som framstår som segrare. De anses ha skrämt iväg den finsk-svenska truppen från Samangan. Det blir en tuff nöt för PRT:ts PSYOPS-funktion att bita i.

/Cynisk

Nya besparingar!

2011-05-06T14:22:00.001+02:00

Försvarsmaktens kvartalsrapport är klar, utgiven och till allmän beskådning på Försvarsmaktens hemsida. Jag tänkte inte penetrera den utan bara konstatera att slutsatsen man dragit är att det saknas pengar.

FM ska spara 300 miljoner kronor innevarande år. Det får konsekvenserna att det kommer att skjutas mindre, färre och kortare övningar. Det är vi vana vid.

Vad som också verkar drabbas är den grundläggande militära utbildningen (GMU) för frivilliga soldater. Det sägs att nästa kull kommer att reduceras vilket får förödande konsekvenser för förbandens ingående i Insatsorganisationen och för FM:s trovärdighet och attraktionskraft som arbetsgivare.

Från mig på golvet kan ni få följande tips: Gör tillfälligt halt på Projekt PRIO, avvakta utrullningen av nästa fas tills ekonomin är något bättre i balans. Det är helt obegripligt att satsa mångmiljonbelopp på nya affärssystem och marknadsföring när man inte kan avlöna de man försöker rekrytera. Det är idioti!

/Cynisk

Uppdatering:
Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag:
"Försvarsmakten stoppar inte anställningar av soldater, så som det under dagen spekulerats kring i media, utan följer sin plan. Jag har på förmiddagen ställt frågan till Försvarsmaktens generaldirektör, Ulf Bengtsson. "

En person far med osanning!
Jag har fått tämligen precisa uppgifter om vilken del av GMU som skulle stoppas och vilket/vilka förband som skulle nekas anställa soldater. Uppgifterna kom från de som förser GD med underlag, mycket bra källor med andra ord. Vem av Tolgfors och Bengtsson som är ute och cyklar blir vi nog snart varse om. Men jag är upprörd!

I samma ämne:
Wisemans Wisdoms

Klart skepp!

Krig för fred IV

2011-05-05T22:04:00.000+02:00

Sent om sider såg jag det fjärde avsnittet av SVT:s afghanistansserie Krig för fred. Tack vare SVT-Play kunde jag i efterhand se programmet.
Avsnittet hette Bombmakaren och vi fick följa OMLT Kandak (bataljon) i deras arbete med den afghanska armén ANA.

Vi fick se planeringsmöten, vapenträning och hur det kan bli när en viktig spelare som ANP (Polisen) inte behagar dyka upp till sin egen operation.
Chefsmentorn Gustaf beskrev på ett målande hur afghanens fatalistiska livssyn påverkar allt. Insh Allah - Om gud vill, är devisen och det är ofta som man litar på att gud ska lösa vilken uppgift den än må vara. Därför är planering onödig så också för logistikplanering: Om gud vill så räcker det.

Andra mentorer förstärker bilden av skillnaden mellan svensk och afghansk säkerhetsfunktion. Bara en sån basal sak som läs- och skrivkunnighet som är en självklarhet här hemma men en sällsynt kompetens där borta. Det är då lätt att tänka sig de problem som det kan medföra.

Jag tyckte att det var ett charmigt avsnitt med en hel del känsla. Vi fick se svenska soldater och officerare i nära samarbete med lokala förmågor i en roll som de är så bra i. Det finns säkert många som ifrågasätter värdet i mentorskapet och som väntar sig större resultat snabbare men det finns inga quick fixes. Det är en lång väg att gå innan det blir bra och förändring tar tid, inte minst i ett så konservativt land som Afghanistan, som en mentor uttrycker det.

Trevligt, nära och underhållande och ånyo ett steg framåt för serien om den svenska truppen i Afghanistan. Jag ger avsnittet betyget 3+.
Bombmakaren då? Nej, han kom undan.

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III

Krig för fred III

2011-04-28T17:33:00.000+02:00

Det tredje avsnittet av SVT:s afghanistanserie Krig för fred visades igår.
Avsnittet handlade till stor del om en joint-operation med ANA och ANP där en höjd med en mastinstallation skulle tas. Tagandet gick bra men när objektet skulle överlämnas till ANP hade de gått hem. Typiskt.

Så är det i mångt och mycket. Våra ansträngningar kan tyckas vara fruktlösa och vi tar gång på gång risker för att nå kortsiktiga framgångar men man får inte glömma att det är den afghanska viljan som är gränssättande. Det är ANA och ANP som är huvudspelare i detta. Vi ska vara ett stöd för dem. Vill de gå hem så kan vi ge rekommendationer och stöd men där slutar vårt mandat i princip. Visst kan vi hävda att säkerheten kräver en egen operation och ibland är det så men syftet med allt är att afghanerna själva ska kunna lösa säkerhetsproblemen.

Några vänner har kallat avsnittet för "skinntorrt" och att det inte hände något. Förvisso får man inte längre förhöjd puls av verkanseld från svensk trupp men det finns inte så många TV-avsnitt som har det på menyn.
Avsnittet visade på hur marigt det kan vara att operera med ANA, något som är det viktigaste vi gör där borta. Den svenske kameramannen höll på att bli skjuten av en KSP-skytt och man kan ju undra över vapenhantering och säkerhet överlag. Men, mina damer och herrar, där har ni framtiden för Afghanistan, själva lösningen. Genom OMLT och liknande verksamhet byggs afghansk förmåga upp. Hur svårt det är tycker jag framkom i detta avsnitt.

Det tar sig.

Krig för fred I
Krig för fred II

Krig för fred II

2011-04-21T10:28:00.002+02:00

Andra avsnittet av SVT:s Krig för fred visades igår. Vi fick följa verksamheten ute vid Ali Zayi-hill i området som kallas West of MES av Försvarsmakten.
Området har en dominerande pashutnsk befolkning som är väldigt självständiga och ogärna ser inblandning i deras angelägenheter, något som yttrar sig i deras syn på afghanska myndigheter. Området har varit en samlingspunkt för kriminella och talibananhängare varvid ISAF under 2010 bestämde sig för att ta tag i problemet på allvar och etablerade närvaro på "kullen" som den ryska grushögen benämns internt.

Även detta avsnitt kändes allt för avskalat. Rätt på bara, inget sammanhang och inga förklaringar. Det var bättre än första avsnittet dock. Vad jag saknade var till exempel hur det är att vistas där ute; hur besvärligt det är att ta sig dit (med anledning av IED:er och dylikt); hur läget är i området och sånt.

Intressant var att följa arbetet med tolk och dess våda. Viss diskrepans mellan vad som egentligen sades och vad som översattes blev tydlig, något som de flesta misstänker men som är svårt att bevisa. Tolkarnas jobb är svårt och farligt men är oerhört viktigt. Eftersom Sverige har otroligt svårt att få fram egna svenska tolkar är truppen beroende av lokalanställda för att kunna kommunicera. Det är inte optimalt.

Apropå att kommunicera var det också intressant att ta del av den informationshantering som Tactical Psyops Team (TPT) utför. Informationskrigföringen är väldigt viktig i Afghanistan. Talibaner och andra motståndsgrupper använder sig av informationsoperationer och propaganda för att vinna stöd för sin verksamhet och för att omintetgöra FN och NATO:s arbete. För att nå framgång måste man vinna folkets öra.
Genom att ligga på framkant med informationen får man genomslag för sin bild, menade chefen för TPT:t. Självklart kan man tycka men det är inte lätt att verkställa alla gånger.

Detta andra avsnitt var ganska bra. Fortfarande saknas perspektiv, kontext och miljöbeskrivningar men det kanske kommer? Jag hoppas det.

Whom shall I send, and who will go for us?

2011-04-17T22:02:00.004+02:00

Jag spenderade nyligen ett par dagar i tjänsten tillsammans med ett antal polismän från hela Sverige. Ingen av oss kände någon av varandra innan vi träffades, och vi kunde snabbt konstatera att det var mer som förenade oss än vad det var som skilde oss åt mellan myndigheterna. Samma problem med löner, bristande ledarskap och moralpanik fanns även hos dom men även samma glöd och iver att göra ett bra jobb.
Det var dock en sak dom sa som högg tag i mig lite extra.

Poliserna hade mellan tre och trettio år i tjänst, och de första dagarna märkte jag att konstaplarna tystnade tvärt när frågan om rekrytering och värderingar hos nyanställda kom upp. De slöt sig och uppträdde lite misstänksamt och svarade bara i korta stavelser utan att säga nåt alls egentligen. Efter ett par dagar, när vi hade kommit en bit längre i FIRO-cirkeln och alla förstått att det inte var någon som skulle anmäla någon i det här sällskapet så lossnade tungornas band (så till den milda grad..)

I princip ALLA konstaplarna var rörande överens om att det hade skett något allvarligt med rekryteringen till poliskåren de senaste åren.
Kårandan som har varit en grund för trygghet inom kåren är tydligen på utdöende med kraft.
Nuförtiden är det tydligen vanligt att man som kollega anmäler varandra för tjänstefel till högre chef utan att i förväg tala med sin kollega. Dessutom är det tydligen så att man rekryterar folk som inte över huvudtaget har förmågan till våld i sig, såsom uttalade pacifister.
En polis berättade historien om när han och en nyexaminerad polisaspirant (under de första sex mån. provtjänst) fick uppgiften att gripa en psykiskt störd person som uppträdde hotfullt och störde den allmänna ordningen. När det var läge att gå fram så fick aspiranten nån form av stressreaktion och började applicera alkogel på händerna och sortera sina anteckningar istället för att hjälpa till med omhändertagandet.
Detta fick till följden att polisen, istället för ett kontrollerat tvåmannaingripande, hamnade själv med den psykiskt sjuke personen som blev våldsam och därigenom försatte den ensamme polismannen i en nödvärnssituation.
För att avbryta mannens brottsliga angrepp, återfå kontrollen och kunna handfängsla mannen var polismannen tvungen att knäa honom i magen. Väl inne på stationen blev polismannen uppkallad till sin chef, som berättade att polismannen anmälts av sin kollega för övervåld och tjänstefel.....

Denna typ av situationer bekräftades av i princip samtliga polismän.
En snabb sökning på internet visar att det finns fler exempel på poliser som anmäler poliser.

En annan standardhistoria som återberättades från alla landets hörn var den om de snälla polisaspiranterna som valde att se endast det goda i personerna de skulle hantera i tjänsten. I vissa fatala fall underskattade de avsikterna hos brottslingarna som misshandlade poliserna så grundligt att de slutade i yttre tjänst och i många fall helt inom yrket. Deras själv- och världsbild hade rämnat.
FBI gjorde en studie på Amerikanska poliser som dödats i tjänsten, och kom fram till att vissa gemensamma personlighetsdrag fanns hos många av de dödade polismännen:
-Friendly and well-liked by community and department
-Uses less force than other officers in similar situations
-Only 8% of partner officers returned fire
-Uses force only as last resort
-85% failed to fire their weapon
-Doesn’t follow all the rules, especially in regard to: - Arrests - Traffic stops
-Does not call for or wait for back up
-Tends to look for the “good” in others
-“Laid back” and “easy going”
-57% of the offenders characterized the victim officer as unprepared
-Only 15% were wearing body armor

Man skulle kunna dra slutsatsen att poliser med ovanstående personlighetsdrag utgör en riskgrupp för att utsättas för dödligt våld i tjänsten. Man skulle också kunna dra vissa paralleller mellan riskgruppen och många av egenskaperna och dragen hos de polisaspiranter som examinerats de senaste åren, om man skall tro polismännen jag träffade.

Nu är jag inte polis själv, så detta är bara andrahandsuppgifter som jag inte har kunnat bekräfta. Men om dom stämmer så är det allvarligt anser jag. Då har någon släppt in får på befattningar som bör bestridas av fårhundar, och det är farligt för alla.

Ni som är poliser, vad säger ni? Har poliserna jag pratade med rätt eller fel?
Hur ser det ut i poliskåren idag?
Hur bör det se ut?

Skickar vi rätt personer i farans väg?

/Parabellum

Inte bara jag

2011-04-17T10:27:00.000+02:00

Det är tydligen inte bara jag som fått nog av den onyanserade bild av soldaterna i Afghanistan som vissa förmedlar. Dilsa Demirbag-Sten skriver i Göteborgspostens gästkrönika om det. Rekommenderas!

"Det är bra att Sveriges insats i Afghanistan granskas. Men tröttsamt mycket har handlat om soldaternas syfte med att åka till Afghanistan. Ingen skulle få för sig att högt vädra åsikten att kirurger förmodligen är oförlösta styckmördare som vill leka gud, skriver Dilsa Demirbag-Sten i veckans gästkrönika.
...

Det borde gå att respektera våra soldaters val att riskera sina liv för ett politiskt beslutat uppdrag och skilja det från enskilda idioters agerande och en försvarspolitik vi ogillar."

Krig för fred I

2011-04-14T12:30:00.001+02:00

Då har SVT:s serie Krig för fred, om afghanistan-insatsen haft premiär.
Avsnittet var godkänt, inte mer. Kanske berodde det på mina förväntningar?
Jag tyckte att det var lite fattigt, att man inte fick förutsättningarna berättade för sig utan helt enkelt kastades in i historien.
Som insatt i skeendena kunde jag tillgodogöra mig avsnittet men hur togs det emot av mindre insatta? Vilken bild får de?

Det har kommit synpunkter på officerarnas ordval och cyniska uttalanden. Att ondgöra sig över sådant är typiskt svenskt. Gemene svensk reflekterar nog inte över det fullständigt naturliga i det.
Exempel på det har varit mångas synpunkter på OMLT-majoren som till synes nöjd efter en bombning: "Nu tar vi lunch".
En självklarhet för många därute och skrämmande cyniskt och politiskt inkorrekt för andra här hemma. Man ondgör sig över uttalandet men har i övrigt inga synpunkter på agerandet, att man faktiskt dödat folk. Det är helt i sin ordning att döda andra men inte att vara nöjd över att få ta lunch?!

Ska sådant inte skildras utan hållas i det fördolda? Nej, det tycker inte ajg. Skildra verkligheten som den är. Är den inte som du önskar dig får du fundera över din lägesuppfattning.

Jag är inte helt nöjd med första avsnittet men väntar med sammantagen värdering när jag sett hela serien. Förhoppningsvis tar det sig.

Det går inte att blunda!

2011-04-12T15:12:00.001+02:00

Aftonbladets Åsa Linderborg uttrycker på AB:s kultursida sitt missnöje med hur Afghanistan-insatsen skildras och den effekt hon tror att det får på människor. Rubriken på artikeln är "Medier lockar unga till blodbadet i Afghanistan". Vad är det för blodbad hon avser? Vad tror hon egentligen om den svenska insatsen där borta?

Hon har hört några unga killar prata om att åka iväg till Afghanistan och skriver:

"Jag funderar, medan jag tjuvlyssnar, vad det är som behövs för att grabbarna ska övertygas om att deras framtidsutsikter ligger i att skjuta ihjäl afghaner.
Kanske SVT:s dokumentär Krig för fred, som ska börja sändas om några dagar."

Hon fortsätter med att döma ut SVT:s dokumentär med:

"Det är John Mork som ligger bakom serien, han som 2008 gjorde Fredssoldaterna för TV4, en propagandarulle i sex delar som kanske mer än nåt annat lockat unga svenska män att ta värvning i tron om att ett granatgevär kan sprida demokrati och jämställdhet. Jag har sett för lite för att avgöra om Krig för fred på samma sätt säljer in blodbadet, men det jag sett får mig att tro att den kan få grabbarna på tåget att lämna in sin ansökan."

Hon har alltså sett för lite av serien för att avgöra något men hon TROR att den kan få grabbarna att söka militärtjänst med möjlighet till tjänstgöring i Afghanistan.
Filmaren Mork uttryckte själv i SVT att han inte var riktigt nöjd med sitt tidigare arbete Fredsstyrkan och att han därför gjorde den här dokumentärserien för att bättre visa på hur det är. Om det är rekryteringsfrämjande eller ej är bedömt inte i Morks intresse.

I artikeln skriver hon om danska soldater och anklagar dessa för allvarliga brott:
"”Krig för fred” är inte Armadillo, den prisbelönade danska filmen som avslöjade hur danska soldater under Natobefäl avrättade obeväpnade män, kvinnor och barn."

Här är hon ute på riktigt tunn is. Utredningar har fastställt att danskarna inte begick några felaktigheter utan har handlat enligt både krigets lagar och ROE. Åsa har uppenbarligen inte kunskap i ämnet hon debatterar men det fråntar henne ändå inte ansvaret. Anklagelser av det här slaget är inte OK utan väldigt osmakliga.

I avslutningen på sin artikel visar hon på att hon inte förstått någonting om varför länder har en säkerhetsapparat, varför FN finns och hur världen fungerar på riktigt. Avslutningen vore gullig om den kom från en 10-åring men när det kommer från en journalist på en stor svensk tidning blir naiviteten nästintill ointaglig.

"Jag vill inte att pojkarna bakom mig på tåget ska komma hem i kistor.
Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu."

Om "Krig för fred" är rekryteringsfrämjande eller ej återstår nog att se. Enligt erfarenhet brukar skriverier om strider och incidenter öka söktrycket till internationell tjänst men eftersom de internationella insatserna nu ska bemannas av i huvudsak stående förband kommer inte själva insatserna att vara så påverkade av media. Intresserade (såsom killarna på tåget) får söka sig till Försvarsmakten för att senare eventuellt sättas in med sitt förband.

Det är tydligt att Åsa Linderborg inte tycker om att unga män är intresserade av att åka på insatser under FN-mandat. Det är tydligt att hon inte uppskattar skildringar av dessa insatser. Frågan är om hon reflekterat över vad alternativen är?

Det går inte att blunda för världens realiteter och låtsas som att allt är perfekt. Livet är farligt och det behövs säkerhetsfunktioner för ordningshållande. Ibland krävs det våldsinsats där liv spills för att hålla nere en ännu större dödssiffra. Våra förband behöver personalförsörjas och världen behöver hållas uppdaterad genom media och dokumentärer.

Jag vill inte läsa fler kolumnister som inte vet vad de talar om. Aftonbladet har även tidigare kommit med mycket oinitierat tyckande om insatsen i Afghanistan. Det vore på sin plats med en kvalitetshöjning i tyckandet och gärna med fakta som grund. Åsa och hennes kollega Helle ombeds titta på dokumentärserien och efter det är de välkomna att ställa frågor till mig om insatsen.

Det räcker nu.

Var försiktig med mobilen!

2011-04-07T22:03:00.002+02:00

"En soldat hade skickat ett sms till sin dotter från sin privata mobiltelefon. Bara några timmar senare fick hon ett samtal som skrämde henne.
Pappan och dottern uppfattade båda att samtalet hade koppling till hans tjänstgöring i Afghanistan."

Så skriver Expressen idag och hänvisar till en rapport till Högkvareret från Afghanistan.

"– Mobiltelefonnätet i Afghanistan är inte säkert. Det avlyssnas förmodligen av både främmande makt och sådana som vill de svenska soldaterna illa. Det finns exempel på hur den informationen använts för att ringa eller skicka meddelanden till personer som vår personal ringt upp i god tro från sin privata mobiltelefoner, säger Roger Magnergård, Försvarsmaktens presschef."

Jag har i tidigare inlägg skrivit om anhöriga som blivit hotade och om Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänstens ibland konstiga agerande. Nu är det återigen på tapeten alltså. Det aktuella fallet är från Afghanistan men det kunde lika gärna ha varit från något annat land där vi har trupp. De länder vi skickar trupp till kännetecknas normalt inte av ordning och säkerhet så man bör räkna med att ens telefon och annan kommunikation är övervakad.

De flesta är måna om sin integritet men väldigt få vidtar åtgärder för att skydda sig och de sina. En mycket enkel sak är att tänka till på hur man kommunicerar, med vem och vad det kan innebära.

Till soldater, sjömän och officerare var försiktiga där ute. Dagens motståndare känner inga gränser och drar sig inte för att angripa mjuka mål för att nå sina mål. Det är inte bara er själva ni ska vara rädda om utan även era anhöriga. Genom enkla försiktighetsåtgärder slipper ni få kriget levererat hem.

Kort reflektion: Skevt ang. Pakistan

2011-04-03T18:53:00.002+02:00

Minst 41 personer dödades idag vid ett attentat i Punjab-provinsen i Pakistan, enligt Expressen.

Är det inte konstigt att världen satsar på Libyen och Afghanistan med flera, och låter Pakistan komma undan med en observatörstyrka i Kashmir och spridda amerikanska flyganfall mot Talibanfästen i västra Pakistan?

Pakistan är en genuin skurkstat som menligt påverkar sin omgivning genom egna anfall mot Indien och stödet till Al Qaida och Talibaner. De är dessutom en kärnvapenstat!

Dagens attentat visar på behov av ordning och stabilitet i Pakistan. Kanske de skulle vara betjänta av internationell trupp i stället för att själva bidra såsom de gör till FN-insatserna i Elfenbenskusten och Västsahara?

Roger Waters veteranstöd

2011-03-29T07:00:00.000+02:00

Svenska veteraner har fått ett oväntat skyddshelgon i forne Pink Floyd-stjärnan Roger Waters. Fredsbaskrarna Sverige skriver:

Roger Waters, det kreativa geniet bakom Pink Floyd firar 30-årsjubiléet av The Wall med en
historisk Europaturné.

Fredsbaskrana kan stolt presentera att han bjuder in 20 svenska veteraner (10 st/konsert) som har skadats under internationell insats till konserten samt till ett personligt möte efter spelningen. Konserterna kommer att äga rum på Ericson Globe Arena, Stockholm 4 och 5 maj.

Nominera senast 4 april en kandidater för en biljett till: jens.pettersson@fredsbaskrarna.
E-postadress och telefonnummer till både Du som nominerar och kandidaten måste finnas med. Därtill en kort beskrivning av kandidatens fysiska skada, eftersom Roger Waters ställt krav på att det ska vara fysiskt skadade veteraner, samt i vilken insats och vilket år som skadan uppkom. Om kandidaten är förhindrad någon av dagarna, så ange det med.

Som veteran (fysiskt hel dock) blir jag varm inombords av denna typ av initiativ. Jag har kollegor som skadats i tjänsten som jag gärna ser får gå på konsert.

Var är de svenska initiativen? Kadett Lindeblad ordnade en bra manifestation, ett exempel på att det faktiskt både går och att det finns behov. Jag skulle uppskatta motsvarande initativ från den svenska eliten. Gratiskonsert med Gessle och Sabaton på veteranfesten Östra Stranden i sommar? Eller en veterankonstutställning på konsthall med Berkans låtar i högtalarsystemet?

Diskussion: Insats och alkohol

2011-03-25T22:46:00.002+01:00

Vi här på bloggen har lite olika syn på det där med alkohol på internationell insats. Det tänkte vi diskutera kring i detta inlägg.Som förtydligande så är både Cynisk och Parabellum glada i god mat och dryck och spottar inte i glaset när det bjuds här hemma.

C: Jag vill helst inte ha alkoholförbud på mission. Det är viktigt för mig att kunna gå till mässen och ta ett par öl och snacka av mig lite. Det är ett sätt att umgås som jag inte vill vara utan.

P: Jag gillar med att gå till mässen och slappna av och snacka skit, men varför måste det man dricker innehålla alkohol? Vad är det för fel på kaffe, te eller läsk?

C: Öl och vin är gott. Det finns hyfsade alkoholfria ölsorter men det är godare med en smärre alkoholhalt i. Dessutom ger det en avslappnande effekt som är positiv. En-två öl är alldeles utmärkt. Varför ska jag inte få dricka det?

P: Javisst är det gott! Men överväger fördelarna nackdelarna? Jag vet att du kan hantera alkohol i utlandstjänst, men jag har träffat på alldeles för många som inte kan det. Tvåölsregeln tolkas på vissa håll gärna som tvingande, dvs 14 obligatoriska öl i veckan.Och är det verkligen ett bra argument att det är avslappnande med alkohol? Är det verkligen sunt att använda alkohol som avslappning?Min erfarenhet är att man kan uppnå samma avslappnande effekt efter ett bra fyspass, det har ju dessutom positiva effekter för stridsvärdet i insatsområdet.

C: Även jag har sett dålig hantering av alkohol, liksom jag sett dåligt uppförande på andra sätt utan alkohol.Varför ska alla bli drabbade av att enskilda individer inte kan hantera sig själva? Är det inte bättre att förbjuda idioter än att förbjuda alkohol? Öl är inte i stället för fyspass och ska inte vara det. Däremot är det ett sätt att komma ner på jorden och relaxa lite. Två standardmått (motsvarar två öl) är inte skadligt för vare sig kropp eller själ. Så länge som tjänsten tillåter det ser jag påbjuden absolutism som överförmynderi.

P: Jo det vore såklart bättre att förbjuda idioter, men det är ju tyvärr inte möjligt i dagens FM. Jag har personligen aldrig vare sig krockat, skjutit ett vådaskott eller ballat ur på fyllan, men ändå så accepterar jag att bära bilbälte när jag kör bil, att bära hörselskydd vid patron ur och att vara torrlagd i insatsen. Andras dåliga omdöme kommer att påverka även mig, det kan jag acceptera. Vad som är överförmynderi är en värdering och inget absolut värde och jag har inga problem med att vara torrlagd. På de insatser jag har gjort har jag och min enhet varit torrlagda medan andra inte varit det. Antalet ärenden hos MP har varit försvinnande få hos oss och dessutom varit av ringa karaktär såsom lackskador, men på andra enheter skickades folk hem pga fylleri och förare togs för rattfylla i insatsområdet. Är det värt det?

C: Ja, för mig är det värt det. Med precision i rekrytering och ett gott ledarskap minimerar man risk för dåligheter i insatsområdet, som till exempel urballning trots tvåölsregel eller tjänstbarhetsprincip. Jag vill ha vissa bekvämligheter för att åka ut gång efter annan. Hade det rört sig om en enda insats hade jag inte brytt mig så mycket men när tiden där ute tickar på så börjar det bli en fråga om vad jag måste välja bort. Jag har varit torrlagd under långa perioder på insatserna, något som jag ibland nödgats vara på grund av tjänsten men också då jag själv valt att vara torrlagd. För mig är inte förbud rätt metod, idioterna struntar i förbud ändå. Förbud drabbar bara de skötsamma, de som inte var målgrupp för förbudet.

P: Tyvärr så har jag inget förtroende för rekryteringen i nuläget och hur det kommer att se ut om några år vill jag inte ens tänka på. Vad gäller ledarskap så har jag tyvärr även där sett alldeles för många dåliga exempel för att känna tillit till alla mina medarbetares förmåga. Jag förstår att du vill ha vissa bekvämligheter för att känna att du ska vilja åka ut igen. Det känner jag med, fast bekvämlighet för mig är inte att dricka alkohol utan att veta att alla mina kamrater på campen är vaksamma och har min rygg, såsom jag har deras. Jag är ALLTID beväpnad i utlandstjänst. Jag har med pistolen när jag går och duschar och jag sover med den under kudden. Jag vet att jag är i fiendeland, och campen är på inget sätt en säker plats, det gäller speciellt CNL i MeS kopplat till dess geografiska läge och mängden lokalanställda. För att återkoppla till Jeff Coopers färgkodsystem så går jag aldrig ner i white utan jag är alltid minst i yellow. Även när jag står i duschen. Tyvärr är det inte alla mina kollegor som är lika vaksamma som jag utan väljer att dricka alkohol så att deras sinnen trubbas av, då får jag ha deras ryggar under tiden istället. Bekvämlighet för mig hade varit att känna att alla på campen är vaksamma och lika intresserade av att skydda mig som jag är av att skydda dom.

C: Min förståelse för hotbilden gör att jag fattar de beslut jag gör, så ock gällande alkohol. På CNL är det en hotbild, på Film City/KFOR Main en annan. Om inte hotbilden medger det, ingen alkohol. Hur enkelt som helst. Olika beredskapsgrader finns för att ingen har uthållighet att hela tiden vara i högsta beredskap. Det gäller att kunna dra nytta av det. Det är viktigt att folk kan slappna av när läget medger det. Det finns gott om exempel på att det faktiskt går att sköta tjänsten med en öl (och till och med flera om man ska tro sägnen om OP Böllebank) i kroppen även om det naturligtvis inte rekommenderas. Tjänstbarhet gäller. Kan man inte hantera det har man heller inte omdöme att hantera andra viktiga företeelser på insats. Vi hade uppe totalförbud för diskussion på enheten inför förra insatsen men vi kom fram till att det inte var önskvärt av någon och att vi skulle hantera risken på andra sätt. Det går alldeles utmärkt utan förbud.

P: Beredskapsgrader absolut, men släppa beredskapen helt för att kunna dricka alkohol? Absolut inte för mig. Den 16 Mars 2004 rådde lugnet i Kosovo och på Film City och ingen kunde förutse vad som skulle hända 24 timmar senare. Det handlar inte om att vara i högsta beredskap hela tiden, det handlar om att inte slappna av fullständigt. Det kan man göra på sin leave, det är därför dom finns. Det går säkert att sköta tjänsten med öl i kroppen, men om det värsta skulle ske och färdiga till campförsvar kommenderas, vill jag då stå i eldställning nykter eller påverkad? Rödpunkten är stor på 100 meter och det är redan svårt att måldiskriminera. Varför göra det svårare? En sak som jag vet strör salt i såren är vi och dom känslan som kan uppstå när soldaterna som inte KAN dricka en endaste öl pga deras ordersatta beredskapsnivå går förbi mässen på kvällen och ser de glada rödmosiga ansiktena på personer iklädda sina släpspännesförsedda skjorta M/93 som faktiskt KAN dricka de där glasen vin eftersom dom är "passfria". Vi behöver inte mer sånt i insatsen.

C: En öl innebär inte fullständig nedgång i beredskap.
Jag ska vara tydlig med att jag inte förväntar mig att kunna dricka öl varje kväll, inte heller varje vecka. På alla missioner jag varit på har alla förbandsdelar någon gång under missionen kunnat dricka ett par öl.
Men det är klart att vissa har det sämre än andra. Jag är faktiskt aningen bekväm av mig. Den rätten förbehåller jag mig om jag ska åka iväg gång efter annan. Vissa söker tjänster med mycket adrenalin, andra söker befattningar där 93-skjorta och rödvin funkar. Det är upp till var och en att söka det jobb man vill ha.
Jag har svårt att tro att det var särskilt många som var påverkade när kravallerna drog igång i Caglavica, trots bristen på förbud. Det går alltså att kombinera internationell tjänst och öl/vin-tillstånd på mässen.

P: Jag travesterar Voltaire när jag säger att jag inte delar din åsikt, men jag är beredd att dö för dig medan du utövar den i mässen. Oavsett vad vi tycker här så är det även så att det finns större problem i utlandsstyrkan än alkohol såsom underbemanning, tveksamt ledarskap och bristande utrustning. Ikväll går mina tankar till de som kämpar för freden på olika håll i världen, oavsett om dom gör det i ett värn på en kulle i fiendeland eller i en skinnsoffa i en mäss.
Och Cynisk, nästa öl bjuder jag på ;-)

Vi kommer aldrig att komma till en fullständig samsyn i detta ämne. Vad vi däremot har samsyn är: Tjänsten främst. Nu har vi nåtts av rykten från Afghanistan att man beordrat personal i tjänst på mässen the Glowing Scorpion. Mässen brukar bemannas av folk som normalt har dagtjänstgöring och ingen beredskap och som därför har lite tid över. Det kan vara ganska trevligt att jobba på mässen men nu tycks det som att det är ont om frivilliga och därför har man tagit steget att beordra folk. Det tycker vi är helt fel. Om det inte finns frivilliga att hålla mässen öppen får den väl vara stängd då? Tydligen har man ställt krav på mässtjänst för förbandsdelar som jobbar udda tider och som inte har så stora möjligheter att använda sig av mässen. Så ska det inte vara och då väljer till och med Cynisk hellre att vara helt torrlagd.

/P & C

Krigstrött

2011-03-24T19:21:00.002+01:00

Så kan jag sätta ett kryss i den rutan också. Den för den femte internationella insatsen. Det var en annan barack men samma jobb, ny insats men samma issues. Det börjar bli slentrian. Att åka iväg på uppdrag känns faktiskt inte lika upphetsande längre. För varje gång jag åker minskar motivationen en aning.

Häromkvällen diskuterades det krigsfilmer. Det visade sig att jag inte har koll längre. Jag kände inte igen de filmtitlar som kollegorna dryftade. Faktum är att jag kollar väldigt lite på TV och film överhuvudtaget men framförallt så tittar jag inte på krig och elände på TV. Det har jag fått nog av.

Jag har för personliga erfarenheter av de hemskheter som visas på TV. Det gör ont i mig när jag ser flyktingar i nöd och jag minns hur det var på Tuzla Airbase efter Srebrenica 1995. Svält och infekterade barnsår har jag sett i Afrika och bilder från Mellanöstern framkallar minnen av artilleribeskjutning och lukten av bränder och sopor från mina resor där.
Det som folk i gemen, och jag själv för länge sen, finner nöje och spänning i, framkallar illamående och missmod hos mig. Jag byter kanal när det visas på TV och ser sällan sånt på bio. Jag känner mig lite vek och konstig. Undrar hur länge det sitter i?

Det är ett ganska billigt pris att betala i och för sig. Jag har varit med om värre och jag kan välja bort filmerna bara jag kan sova på nätterna och i övrigt fungera. Sömnen har det förvisso varit si och så med och familjen har tagit stryk. Lyckligtvis finns det förståelse för sånt på mitt förband. Det är flera kollegor som farit illa under de senaste åren på grund av hög arbetsbelastning och hög insatsfrekvens. Jag har sagt det förr och och kommer att säga det igen: Vi har för låg numerär för att orka med våra internationella åtaganden. Storbritannien har kommit fram till att en insatsfrekvens på 1:9 behövs för att truppen ska orka med. Vi strävar efter 1:4-1:5!

Flera av mina bekanta har gjort fler insatser än jag gjort så jag försöker inte framhäva mig i det avseendet. Jag börjar ändå bli mätt. Det är inte lika givande längre. Villkoren är inte tillräckligt bra jämfört med vad man kan tjäna hemma och med tanke på vad man utsätts för. Det värsta är ändå att vara borta från familjen, att behöva välja bort dem. Jag ångrar ingen mission men kan konstatera att min motivation kräver mer och mer.

Jag har klarat mig ur några TIC:ar men har inte vad jag vet behövt tulla allt för mycket på tur-kontot men funderar ibland på hur jag ligger till hos fru Fortuna. Hur länge ska det hålla?

Sammanräkningen av värdena; Krav, Ekonomi/villkor, Stimulans, Hot och Familj gör att jag har ganska höga krav på en ny insats, åtminstone på kort sikt. Jag har tackat nej till befattningar i utlandet (och ändå har jag kvar jobbet) och kommer inte åka på någon längre insats de närmaste åren. Återhämtning sker, dock utan krigsfilmer. Jag är krigstrött.

/Cynisk

Om dödens hantverk och fårhundar

2011-03-20T21:50:00.005+01:00

Som ung kadett och senare fänrik tänkte jag mycket på mitt yrke och vad det egentligen innebar.

Under skoltiden så minns jag att jag reflekterade över att man aldrig någonsin tog upp problematiken att ta livet av någon, utan man nämnde det alltid med vaga omskrivningar som exempelvis -uppnå verkan, få effekt, nedkämpa, försätta ur stridbart skick eller slå ut. Man pratade sällan om att nedkämpa enskilda människor utan det var enheter, förband eller motståndare. Det var precis som att det där inte var viktigt, utan det var så självklart att man inte behövde beröra det. Eller så var det kanske så obehagligt att man inte ville?

Jag minns att jag fick känslan att man mest var intresserad av att prata om de stora sammanhangen, system av system, manöverteori, OODA-loopar och indirekt metod som leder till systemkollaps osv, men man pratade väldigt lite om att verkligen se fienden i siktet och trycka av.

Jag ville gärna prata om sånt, och folk tyckte att jag var lite konstig och apart. Oavsett så tyckte jag alltid att det var lite märkligt att man inte gick in på det djupare än man gjorde.

Som nyutnämnd Fänrik så var jag såklart väldigt stolt över mitt yrke, och naiv som jag var så pratade (skröt) jag gärna om det för folk när jag var på fest med civila vänner och på studentkårer och så vidare. Till min förvåning och milda besvikelse så möttes jag inte av respekt för mitt yrkesval utan av misstro och ifrågasättande.

”Varför vill du döda människor?” ”Gillar du att skrika på folk och ha makt?” och ”Jag tror inte på krig, det finns alltid bättre lösningar” var vanliga reaktioner.

Jag lärde mig snabbt att det inte var förenat med framgång att nämna att jag arbetade i Försvarsmakten, och taktikanpassade följaktligen genom att inte ta upp ämnet.

Jag tyckte att det var väldigt tråkigt att det var så. Varför var inte folk tacksamma för det arbete jag och mina kollegor lade ner? Alla kalla veckor på skjutfält och monotona postpass på nätterna, vi gjorde det ju för deras skull? Varför såg dom ner på oss och tyckte att vi var idioter som gillade att gå i uniform och skjuta med vapen?

Jag hade inte svaren på frågorna, men det hela gjorde mig milt desillusionerad och fick mig att se ner på ”civilister” som ”inte fattade nånting”.

Sen gick jag en kurs där en av föreläsarna var psykolog och officer i Norska FM. Han höll en mycket intressant föreläsning om akut stress och dess effekter och konsekvenser på soldater i strid, och hur man kan lägga upp utbildning som verkligen förbereder soldater för strid. Han hänvisade till bland andra LtCol Dave Grossman och hans böcker On Killing och On Combat, och jag tyckte att det hela var mycket intressant. Det verkade som att det där med att döda inte var så självklart ändå.

Senare på kvällen med en öl i handen på mässen så tog jag upp just min känsla av utanförskap och oförståelse från min civila vänkrets med honom, och då berättade han en historia som jag faktiskt nu i efterhand kan säga förändrade mitt liv där och då. Han berättade historien om fåren, fårhundarna och vargarna. (Läs den väldigt gärna i sin helhet!)

För mig var det som att titta in i ett kalejdoskop där bilden helt plötsligt vreds rätt och blev klar och knivskarp.

I korthet beskriver historien skillnaderna mellan fåren, fårhundarna och vargarna med att fåren är snälla mjuka djur som spenderar dagarna med att beta gräs i lugn och ro och att producera ull. De är harmlösa, lever i flock och söker trygghet hos varandra. Vargarna å andra sidan lever på fåren. De är rovdjur med raggig päls och vassa huggtänder och de morrar illavarslande. När de hittar ett lämpligt får går dom till attack, och fårflocken skenar i panik.

Fårhunden däremot lever i fårflockens utkant och har som uppgift att skydda fåren den dagen vargen kommer. Han patrullerar i utkanterna, sniffar efter vargens doft och sover med ett öga öppet. Fårhundarna lever för den dagen vargen kommer, och därför håller han sina huggtänder skarpa och sitt sinne vaket.

Fåren tycker inte om fårhundarna. Dom har ju också raggig päls och huggtänder och liknar vargarna ganska mycket. Fåren tycker att fårhundarna är obehagliga och att det vore mycket bättre om dom hade målat sin päls vit, slipat ner huggtänderna och tagit sin plats i flocken. Detta tycker dom tills den dag vargen kommer. När vargen kommer flockar sig de livrädda fåren bakom fårhunden som tar upp kampen med vargen och kämpar för fårens liv. Då är fåren oerhört tacksamma för fårhundarna, men när en viss tid har passerat så glömmer fåren bort vargen och börjar återigen tycka att det är dags att måla pälsen vit.

Jag förstod direkt att jag var en av fårhundarna som vaktade fåren mot vargarna, och att de oförstående civila var får som inte förstod varför jag ville bära päls och ha vassa huggtänder. Detta gjorde att jag kunde förstå mina civila vänner på ett helt annat sätt, men det gav mig även insikt i större sammanhang som jag tidigare haft svårt att förstå och acceptera.

Varför ser man så annorlunda på sin försvarsmakt i våra grannländer?

Varför får Norska FM öva vart dom vill i landet, varför är man så stolt över sina soldater i Danmark att man firar deras hemkomst från insatsområdet med stora parader i hembyarna och varför är Marskalk Mannerheim en Finsk nationalhjälte? Min privata teori är att allt detta beror på att man i dessa länder minns vargarna som härjade för 70 år sedan och att man fortfarande inte har glömt varför de behöver ha fårhundar bland sig.

Varför är det en sådan debatt om polisens hålspetsammunition i Sverige och varför är det ett sådant liv om dessa ”klusterbomber” som flygvapnet har förfogat över? Min teori är att det beror på att fåren tycker att det är obehagligt att fårhundarna vill ha vassa huggtänder.

Varför har många i Sverige så svårt att förstå hur man i andra länder kan vara så stolta över sina soldater att hela flygplatser ställer sig upp i stående ovationer när soldater kommer tillbaka från insatsområdet? Min teori är återigen att man i dessa länder minns vargen och vet att vara tacksam för fårhundarna.

Detta är inga nyheter, redan för längesedan diktade Alf Robertsson följande: ”Gud och soldaten vördar vi, när i tider av fruktan de står oss bi. Men när tiderna ändras och fyllda blir faten, då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.”

Denna glömska kanske till del kan förklara varför vi i vår FM har haft så svårt att vilja ta i det känsliga ämnet ”att döda”? Det kanske är så att även vi fårhundar har glömt bort varför vi en gång utrustades med dessa huggtänder och varför vi har rört oss i flockens utkanter? Jag kan få den känslan ibland när jag ser hur FM ”kommunicerar” med övriga samhället. Jag får ofta känslan att vi i FM skäms lite för vilka vi är och för den uppgift vi skall vara beredda att lösa. Vi vill gärna göra vår päls så ullig och vit som möjligt och våra huggtänder hade vi helst opererat ut och grävt ner nånstans så att ingen skall behöva kränkas av vår närvaro eller ta anstöt.

Vi framhåller mjuka värden, vi rekryterar inte folk som skall anfalla med bajonett på (vi har inte ens några skarpa bajonetter längre) utan folk som vill ”göra skillnad”. Vi profilerar oss med gendergodkända samverkansteam som klappar barn på huvudet och pratar inkännande med deras mödrar, inte prickskyttepar som nedkämpar insurgenter som försöker omfatta skadade Afghanska soldater. Vi har en Gender Field Adviser i PRT-staben i Afghanistan, men ingen COIN-adviser.

Och vi vill inte ha några rambotyper...

Frågan är för det första vad man menar med ordet rambotyp. Jag personligen tänker mig en desillusionerad gammal fårhund, som besviken på samhällets mottagande efter insatserna känner sig utstött och lever ensam. Han lider svårt av PTSD, och när han mobbas svårt av en oförstående och otacksam hemmabefolkning brister det för honom. Om det är det som avses med rambotyp så håller jag helt med om att vi inte skall skapa sådana människor och att vi skall ta hand om våra veteraner, men jag har å ena sidan faktiskt läst boken och å andra sidan är jag fårhund, så jag misstänker att jag inte har tolkningföreträde på begreppet.

Jag misstänker att det är fårens tolkning som får gälla, och jag gissar på att dom menar att vi inte vill ha några muskulösa vapenintresserade militärt överintresserade personer som vill hamna i strid och skjuta folk. Musklerna skall ju bara sitta 15 cm ovanför axlarna nuförtiden... Tittar man på en sådan person utan att lägga nån värdering åt något håll så låter det faktiskt som en perfekt fårhund. Han söker sig till flockens ytterkanter och han slipar sina huggtänder och lever för den dagen vargen visar sig, men nu hade vi ju glömt varför vi behövde såna medlemmar i flocken och då är det bekvämare om de vi rekryterar har traditionella snälla ofarliga egenskaper och käcka små mjölktänder istället för huggtänderna.

Om det nu är snälla människor vi skall rekytera för att dom skall kunna göra skillnad i världen och inte naturbegåvade soldatämnen, då måste vi förstå vissa saker.
Psykopater har generellt inga problem med att döda andra, det påverkar dom inte känslomässigt nämnvärt. De behöver inte förbereda sig mentalt på det utan när dom anser att dom gynnas av att göra det så gör dom det helt enkelt och så är det bra med det. Sällan behöver dom psykologiskt stöd efteråt av den anledningen utan dom går vidare enkelt i livet.

Nu är det ju INTE psykopater vi vill ha i FM utan sunda människor som kommer från trygga förhållanden hemma i Sverige. De har generellt inte slagits särskilt mycket och de har inte suttit inne för något. Det våld dom har sett har oftast varit nån enstaka gång på krogen, på hockeyrinken eller möjligen när dom blivit rånade på sin dyra jacka och telefon.

Det är generellt inte lätt att för det första få sunda människor att döda, och att få dom att döda utan att få mentala problem efteråt är ännu svårare. Förhoppningsvis är vi alla överens om att målsättningen måste vara att soldaterna vi skickar iväg skall kunna göra sitt arbete utan att tvingas få livslånga besvär efteråt.

Vad gäller träningen innan insats så måste den vara realistisk, effektiv och bära mot målet. Den måste få kosta och chefer måste få öva med sina förband, men jag går inte in på det mer utan riktar in mig på hur dessa normala snälla soldater behöver få förbereda sig mentalt för strid och realiteten att någon försöker döda dom.

Det är tro det eller ej mot vår natur som människor att bekämpa varandra, och rädslan för interpersonellt våld är den största fobin av alla. Många säger att det är att tala inför folk som framkallar störst ångest hos medelsvensson, men om någon i auditoriet tar fram en motorsåg och börjar slakta de andra i lokalen så kommer nog den situationen att vara jobbigare och mer stressande att hantera.

Kopplat till detta så är det en helt naturlig reaktion bland vanliga sunda människor att behöva avhumanisera sin motståndare för att kunna utföra det som krävs av dom som soldater.

Om man ser sin motståndare som en tänkande kännande älskvärd människa så blir det oerhört svårt för en vanlig vettig människa att utöva kraftigt våld mot motståndaren, dessutom ökar risken för problem efteråt. En psykopat har återigen inga problem med detta, men en vanlig vettig människa har. Därför har det i alla konflikter varit vanligt att motståndaren har tilldelats öknamn såsom kraut, gook, fritz, zipperhead, yankee, tango, bad guy, rag head, buse eller yxa. Att namn som dessa används är inte tecken på att personerna som uttalar dom är rasister från helvetet utan vanliga människor, det är därför dom behöver använda sådana ord dels som en övertrycksventil men även för att det gör det enklare för dom att använda våld mot motståndaren vilket är deras arbete.

Man kan exempelvis tänka sig en polisman i exempelvis en kravallsituation som utsätts för upprepat våld och hot om våld (interpersonellt våld, stressnivån höjs) samt insikten att han när som helst kan beordras ut för att utsätta demonstranter för våld (vilket är mot vår natur som människor).

Om han i den situationen yttrar fraser som för någon som befinner sig utanför situationen låter väldigt överilade och kränkande så kan det såklart bero på att han bär på en avgrundsdjup rasism, men det kan också vara konsekvensen av att en sund och vanlig människa utsätts för en väldigt ovanlig och stressande situation i vilken han svårligen kan besinna sig.

Vi skall alltså kanske inte alltid skrika i högan sky när våra soldater eller poliser gör eller säger saker som kan förefalla märkliga, vi kanske istället skall vara tacksamma för det eftersom det bevisar att vi tar ut rätt personer till arbetet. Tystnad hade i dessa fall varit värre än kraftiga reaktioner.

Vad vill jag då säga med detta långa och inte helt sammanhängande inlägg i debatten?

Jag tror framförallt att jag vill säga att jag tycker att vi skall vara försiktiga så att vi inte helt och hållet glömmer varför vi behöver ha fårhundar i vårt samhälle.

Jag tycker även att vi måste försöka förstå och respektera varandra mer, fåren och fårhundarna, och inte bedöma varandra efter de måttstockar vi är vana vid.

Vi utgör samma flock, men vi har väldigt olika uppgifter i den.

FN mot Libyen

2011-03-18T16:08:00.001+01:00

Igår kväll fattade FN beslut om att intervenera i oroligheterna i Libyen.
FN-resolution 1973 innebär att:

”medlemsstaterna får tillstånd att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden där civila bor och som står under attack i Libyen, inkluderande Benghazi, men utan att ockupera libyskt territorium.”

Det är mycket bra att FN markerar sitt missnöje med utvecklingen i Libyen. Förvånande nog motsatte sig inte Ryssland och Kina utan de lade ner sina röster, vilket som ska ses som en ganska klar markering.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen av detta. Jag är lite kluven till effekten av resolutionen och den kommande interventionen. För att kunna skydda civila och områden där civila bor krävs någon form av markoperativ kontroll. Ett steg mot sådan kontroll är luftherravälde för med fientligt stridsflyg i luften vill ingen sätta in marktrupp. Nästa steg utgörs normalt av marktrupp och kontrollzoner för att skydda civila. Nu är det uteslutet, åtminstone med den liggande resolutionen. Kanske kan den utökas med ytterligare resolutioner som möjliggör marktrupp?

Nu får FN hålla sig till att upprätta No fly zone (NFZ), att attackera Khaddafis trupper från luften och upprätta embargon och dylika åtgärder för att sätta press på Khaddafi. Det vore bra om det räckte, det är ju inget självändamål att intervenera med trupp.

Sverige har i detta nu uttryckt att inte skicka något bidrag. Det är synd för både Flygvapnet och på sikt Flottan skulle kunna göra stor nytta. Jag håller med Wiseman om att EAW borde erbjudas insatsen.

Chefsingenjören
Chefsingenjören igen
Wisemans Wisdoms

Gaffling pågår!

2011-03-14T21:44:00.004+01:00

När jag körde hem från jobbet idag hörde jag en tuff amerikansk basröst mässa på känt filmtrailermanér på radion. Först trodde jag att det var just reklam för nån ny film, sen efter några sekunder så sa spindelsinnet att det nog var nåt annat.
Innan rösten nådde fram till poängen så fattade jag att FM hade kommit ut med en ny reklamsatsning. Väl hemma hittade jag filmerna på FM:s Youtubekanal.

Jag gillar dom, både radioinslaget och filmerna!

Jag tycker att man kanske inte än så länge träffar helt rätt, men herregud, detta är långt bättre än den helt vidriga ”har du det som krävs?” med tjejer i tanktops i sandfyllda glaskuber.

Humor, självdistans och en smårolig drift med populärkultur blandas med vad som faktiskt i vissa klipp ser ut att vara åtminstone autentiska svenska materielsystem i actionfyllda klipp. Till och med materiel som endast återfinns i specialförbanden syns, vilket är intressant.

Jag tycker fortfarande att man lutar lite väl mycket åt snällifiering av soldatyrket, eller rättare sagt krigarlivet. Jag kommer att återkomma till snällifieringen och hur vi kan se på ”Rambotyper” i ett senare inlägg, men tills dess så kan jag konstatera att vi åtminstone verkar gaffla in marknadsföringselden närmare målet. Snart träffar vi rätt, och det skönaste tycker åtminstone jag är att det känns äntligen som att det finns en eldledare nånstans med en kikare i ansiktet.

Det rör på sig. Jag har ännu inget framtidshopp, men tecknen blir fler på att ett vindomslag kan vara på gång.

Sinuhe i samma ämne.

Cynismer rustar för krig

2011-03-13T19:45:00.001+01:00

Si vis pacem, para bellum
Om du önskar fred, rusta för krig. Så skrev romaren Vegetius.

Cynismer rustar, inte för krig men för fler bra inlägg och välkomnar skribenten Parabellum till bloggen.

Parabellum är en typisk truppare med gedigen kunskap i stridsteknik och stridsutbildning. Han har jobbat på både förband och skola och har genomfört flera internationella insatser.
Cynismers läsare kommer att få stor behållning av hans detaljkunskaper och känsla för verksamheten. Ni kanske känner igen stilen för han är inte helt ny i bloggosfären.

Välkommen Parabellum!

Bra Lagersten!

2011-03-10T12:10:00.001+01:00

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterar idag TV4:s agerande gällande dödsskjutningarna i Afghanistan i fjol i ett inlägg på Newsmill.

Erik Lagersten redogör sakligt för vad Försvarsmakten och åklagare sagt och ställer det mot vad TV4 påstår. Det är förlösande att HKV äntligen står upp för verksamheten och personalen.

Mycket bra Lagersten!

Äntligen Lars Ohly!

2011-03-09T20:16:00.001+01:00

Jag säger som radioprofil Gert Fylking: Äntligen!

Många gånger har jag svurit över beslutsfattare och riksdagsledamöter som kommit med påstående om än det ena och än det andra om Afghanistan och den svenska insatsen inom ISAF, utan att ens ha varit på plats. Jag menar på att man bör ha varit på ett ställe för att veta hur det är. Visst kan man läsa sig till en del men det blir aldrig tillräckligt bra, inte för beslutfattande på strategisk nivå.

Nu kan vi på Försvarsmaktens hemsida läsa om att Riksdagens samtliga partier varit på plats i Afghanistan där de kunnat följa arbetet. Till och med Lars Ohly som kritiserat insatsen så mycket besökte för första gången Mazar-e Sharif! Äntligen!

Delegationen under IED-förevisning i Afghanistan. Lars Ohly i solglasögon.
Studiematerialet är vanligt förekommande som IED-material.

Håkan Juholt(S), Ordförande i Försvarsuskottet kommenterade resan:

"Det har varit intensivt och jag tycker att vi har fått en bra grund som vi kan stödja oss på när vi fattar beslut i framtiden. Därför är det bra att en ledamot från varje parti deltagit i resan. Då får alla partier, stora som små, information på ett jämlikt sätt. Det är viktigt att alla får en gemensam lägesbild."

Att det finns behov av fact finding-resor är tydligt. Delegationen mötte ANA-generalen Farouk som gav sin bild av sina behov och den svenska insatsen.

"Det blir mycket tydligt när man möter general Farouk att vi är här som stöd för de afghanska säkerhetsstyrkorna och att det inte är vi utan afghanerna som löser uppgiften själva, men med vårt stöd.

Jag tror inte att alla hemma i Sverige har den bilden. Eller hur de afghanska säkerhetsstyrkorna själva betonar behovet av stöd när de bygger upp sin förmåga, fortsatte Håkan Juholt."

Det är alldeles utmärkt att samtliga Riksdagspartier nu fått den bilden. Till och med Miljöpartisten Bodil Ceballos (mp) som är ledamot i utrikesskottet uttrycker att hon fått en tydligare bild av hur det fungerar på plats. Det är viktigt eftersom hon ingår i den grupp som tittar på hur den svenska insatsen i Afghanistan skall utvecklas.

Lars Ohly lär ha uppskattat resan och sagt att det var "intressant och bra men att den inte ändrat hans grundinställning" (negativ till insatsen). Det var väntat av en person som Lars. Jag har inga som helst förväntningar på honom men hoppas att han kommer ihåg ansiktena på de han mötte när han propagerar för att dra ner på det viktiga stödet till dem.
Vad man däremot kan hoppas på är att man nu kan ha satt en trend med resan, en trend som gör att Lars Ohlys efterträdare kan få bättre förutsättningar för beslutsfattning.

Gästinlägg: Dödskjutningen och erfarenheter

2011-03-07T18:27:00.003+01:00

Belysandet av dödskjutningen ifjol har fått många att reagera. De flesta på mitt jobb tycker att TV4:s jakt på syndare är osund. Däremot vill man att händelsen ska diskuteras så att den dyrköpta erfarenheten kan tas tillvara på. Det finns lärdomar att dra och detta gästinlägg handlar om just det.

Gästskribenten är närkampsinstruktör och vapenofficer i Armén och har lång erfarenhet av beredskapsförband och internationella insatser samt att utbilda soldater och olika förband ur FM för internationell tjänst.

/Cynisk

Dödskjutningen och erfarenheter-
föder motgångar framgång?

Händelserna den 7 februari 2010 har på nytt rivit upp sår hos de anhöriga och inom FM. Att försöka skuldbelägga någon förutom den Afghanske gärningsmannen är enligt mig både meningslöst och osmakligt. OM Svenska kulor har träffat Johan, Gunnar eller Shabab, och de inte var rikoschetter utan direktriktade, så var det med säkerhet oavsiktligt och utan någon form av uppsåt.

Vad gäller utbildningsståndpunkt hos det aktuella förbandet och den taktik som användes av BQ vid FS18 den ödesdigra dagen vill jag inte uttala mig, eftersom jag saknar insikt i detaljerna. Däremot tycker jag att det finns en del läxor att lära och erfarenheter att dra, både generellt vad gäller utbildningen av förbanden till Afghanistan och även i resten av FM.

Mental Beredskap
Låt mig först slå fast att krig (eller det mer politiskt korrekta uttrycket ”insatser”) är farligt.
Det skall inte vara en nyhet för någon att det är så, men det är viktigt för alla att förstå att om man åker till Afghanistan så utsätter man sig för risker. Det viktigaste skyddet man har på sin sida är varken pansar, vapen eller utbildning, utan MENTAL BEREDSKAP.

En soldat med mental beredskap har en sund nyfikenhet och misstänksamhet mot allting, och kan växla upp och ner i skalan över tiden. Inne på campen kan han slappna av lite mer (dock aldrig helt), och ute i insatsområdet är han mer misstänksam och vaken.

Jeff Cooper, en känd personlighet inom personsäkerhets- och skyttekretsar, skapade ett färgkodsystem som kan vara användbart för att förstå hur man kan använda sin mentala beredskap på ett bra sätt:
http://en.wikipedia.org/wiki/Jeff_Cooper#Combat_Mindset_-_The_Cooper_Color_Code

Att gå ner i condition white (helt avslappnad, inget kan hända mig!) är livsfarligt om man befinner sig i ett insatsområde, oavsett vem man är eller var man är. Minns att bara ett par kilometer från den svenska campen på den Afghanska arméns Camp Shaheen, har allierade soldater mördats av förrädare i ANA-uniform när dom obeväpnade rörde sig inne på sin egen camp. Kan det hända två mil bort så kan det hända även på vår camp.
Scouternas valspråk Var Redo-Alltid Redo är faktiskt väldigt lämpligt att ha som riktlinje.

Trots detta så vill många att det skall vara förbjudet att vara beväpnad inne på egen camp. Det känns kanske skönt att blunda och stoppa huvudet i sanden?
Trots att man som högre officer alltid skall föregå med gott exempel så kan man ofta se besöksresenärer från olika funktioner inom FM, även Överstar och liknande ur HKV som inte förstår detta utan vill åka på besöksresor ut i farliga områden helt obeväpnade, otränade och oförmögna att bidra till sin egen och förbandets överlevnad om något skulle hända. Det goda föredömets makt är stor, likaså det dåliga föredömets.

Mental förberedelse är grunden alla måste ha, därefter kommer korrekt stridsteknik som man lär sig genom bra utbildning.

Stridsteknik
Stridsteknikutvecklingen går åt rätt håll, och jag vet att de som ansvarar för den tar del av de erfarenheter som görs i skarp tjänst. Soldater intervjuas och erfarenhetsrapporter läses. Dock når ofta inte erfarenhetsrapporterna ut till själva förbanden som skall utbildas och åka på insats. Det duger inte att erfarenheterna bara stannar hos reglementsenheterna och i HKV utan de måste ut på förbanden och läsas av de som står på tur att åka.

Förutsättningarna för en bra utbildning av utlandsstyrkan är generellt INTE tillräckliga vad gäller strid, framförallt på nära håll.
Förbanden rycker in vid internationella utbildningsenheten på Livgardet i Kungsängen och genomför där en ca fyra månader lång utbildning innan dom roterar ner till insatsområdet.
Så långt är allt gott och väl, och utbildningstid och genomförande i stort har sett likadan ut i stort under insatserna i Kosovo, Liberia och Bosnien.
Skillnaden mellan utbildningen till Bosnienstyrkan och dagens Afghanistanstyrka är dock många, bland annat dessa:

-När soldaterna i Bosnienstyrkan rekryterades så rekryterades dom ur en mycket stor pool med värnpliktiga som kom från det stora värnpliktsförsvaret. Det gjorde att man kunde handplocka precis vilka man ville ha med sig. Dagens soldater i Afghanistan kommer från en avsevärt mindre pool kopplat till förbandsnedläggningar. På vissa befattningar är det så svårt att hitta folk att man får strunta helt i förkunskapskrav eller erfarenhet. Jag vet att exempelvis vissa besättningsmän till pansarterrängbil 203(ett svårt område att rekrytera) tas ut med så låga betyg som JA-5-5 och ingen tidigare utlandserfarenhet. Det är ett problem säkerhetsmässigt och det ställer mycket högre krav på utbildningen innan insats.

-Mekskytteförbanden i Bosnien leddes av officerare som kände sig hemma i strukturen och var vana vid just PBV302-förband. Det finns mig veterligen inget förband i Sverige som ser ut som förbandet i Afghanistan både vad gäller utrustning och fordon. Dessutom ändras organisationen från mission till mission, så varje nytt förband som skall ut får lära sig allt från början. Det ställer mycket höga krav på utbildningen innan insats.

-Soldaterna i Bosnien hade inte alls samma mängd personliga utrustning tilldelad som dagens soldat i Afghanistan. Soldaten i Bosnien hade standardupplägget av personlig utrustning som fanns att hitta i SoldR Mtrl P 92, plus lite extra FN-anpassad mtrl såsom blå halsdukar, blå hjälm och ett blått kroppsskydd. Han kände igen den mesta av utrustningen från sin värnplikt och var hemmastadd med den.
Dagens soldat i Afghanistan har oerhörda mängder högteknologisk personlig utrustning, bland annat interngruppradiosystem, laserpek, vapenlampa, rödpunktssikte, bildförstärkare och pistol.
I många fall har han aldrig sett materielen innan han rycker in på utbildningen. Detta ställer stora krav på utbildningen innan insats.

Alla dessa faktorer tillsammans gör att man måste börja utbildningen till Afghanistan på en väldigt låg och grundläggande nivå för att alla skall kunna lära sig allt nytt, därav når man inte särskilt långt inom många områden. Undantagen är när det är stående förband som har åkt, då har utbildningens längd varit tillräcklig eftersom de redan har kunnat sin materiel och haft ett stort mått av samträning.

Man har från vissa håll kritiskt undrat varför officerarna inte hade livvaktsskydd med sig. Under utbildningen läggs det dock (mindre enheter undantagna) väldigt lite tid på strid på nära håll, den typen av strid som Johan och Gunnar hamnade i. På skyttekompanierna övar man inte ens en minut på närkampssystemet, och jag har själv aldrig sett att man övar något som kan liknas vid livvaktsskydd inom vanliga skyttegrupper och plutoner, trots att det är en viktig förmåga att ha. Om det har skett sådan träning och taktikanpassning så har det nog varit enskilda officerares initiativ, inte nåt som har stått i några målsättningar eller utbildningsinriktningar.

Man övar stridsteknik mest på längre håll, men skyttet på närmre håll och sällan övar man med att fienden finns inom omedelbar närhet eller till och med I egen gruppering. Den striden ställer oerhört stora krav på soldaten. Han skall kunna tempoväxla blixtsnabbt och lika snabbt välja lämpligt vapen eller välja att INTE använda vapen pga risk för tredje man. Han skall kunna måldiskriminera och ta hänsyn till säkerhetsregler om förbiskjutning och risker för studs vid genomskjutning. Detta övas inte, utan man står istället på skjutbanan och övar snabbskytte på nära håll.

Boyd´s OODA-loop eller UBBA-cykeln som den heter på Svenska beskriver hur beslutsfattande går till och omsätts till handling. Upptäck, Bedöm, Besluta, Agera. Cykeln upprepar sig hela tiden, och den som kan gå fortast igenom cykeln från att upptäcka en ny inflytelse, bedöma den, besluta om rätt åtgärd och sen framgångsrikt genomföra denna åtgärd vinner över en motståndare som är långsammare i sin UBBA-cykel.
Tyvärr övar vi ofta bara Agera-delen och glömmer bort de första tre. Vi står och nöter att skjuta snabbt på ett mål, men vi övar inte soldaten i att upptäcka och klassificera ett hot och sen besluta om rätt åtgärd i paletten.
Vi övar exempelvis magasinsbyten ståendes sju meter från målet. Det är ju bra att vi kan byta magasin snabbt, men det viktigaste är kanske att läsa sig NÄR det är rätt åtgärd att byta magasin än att bara kunna göra det snabbt? Sju meter från målet är magasinsbyte ofta fel åtgärd rent stridstekniskt eftersom det tar för lång tid (även om jag är snabb), utan rätt åtgärd blir oftare att direkt anfalla och övergå till närkamp, eller att skrika på hjälp, ta sig från det farliga läget och låta stridsparskamraten lösa problemet istället.

Ett annat exempel är just striden på nära håll, här behärskar dagens soldater INTE reglerna om förbiskjutning och riskvinkel för studs. Jag har själv när jag har lett utbildning med hjälp av torrträning (övning utan ammunition) sett oroväckande många exempel på att soldater skjuter tre cm förbi kamratens huvud eller skjuter rakt mot egen personal.

Detta är fullständigt livsfarligt och måste åtgärdas.

Soldaten och stress
En soldat i panik är alltid livsfarlig, eftersom han agerar bara på instinkter helt utan att ta hänsyn till etik och moral. Dessutom slutar saker som fin- och komplex motorik att fungera under stark stress, och man kan uppleva saker som bilateral symmetri (att båda kroppshalvorna gör samma saker), konvulsiva grepp (omöjligt att släppa det man håller i, exempelvis avtryckaren) och att sinnesintryck förändras.
Dessa sanningar gäller oavsett om soldaten är en erfaren specialförbandsoperatör eller om han är en nyinryckt GMU-rekryt. När den stressinducerade pulsen går över 180bpm så slutar vi alla att fungera som vi ska.

Det som skiljer den välutbildade- och utrustade soldaten från den nyinryckte är att det välutbildade soldaten har ett fått ett stort mått av självförtroende genom att han vet att hans utbildning är bra och att hans materiel är främst i världen. Det självförtroendet gör att han kan utstå mer påfrestningar innan han kommer upp i höga stresspulsintervall. Dessutom gör hans träning att han kan prestera längre upp i pulsintervallet, han personliga gräns för vad som är möjligt trycks uppåt i skalan.
Han blir alltså stressad senare, och han hanterar stressen bättre när den väl inträffar.

Ett av de billigaste och effektivaste sätten är att uppnå detta är att ge soldaterna utbildning i närkampssystemet.
Det bygger den typ av agressivitet, självförtroende och förståelse för strid på nära håll som behövs, men det finns även många utbildningshjälpmedel att ta till för att göra utbildningen ännu bättre.
Ett av de billigaste och mest effektiva heter färgmarkeringsammunition.
http://www.simunition.com/cartridges/fx_training_en.php

Färgmarkeringsammunition är små färgade tvålprojektiler som skjuts i soldatens tjänstevapen efter en liten modifikation. Projektilen har en effektiv räckvidd på ca 30 meter beroende på vapen och piplängd, och ger förutom en synlig träffindikation en smärtimpuls vid träff. Denna smärtimpuls är ett oerhört kraftigt träningsverktyg, eftersom den ger soldaten en stressnivå som i vissa fall kan liknas vid den stress som kan upplevas i en skarp situation.

Alla demokratiska länder i världen använder detta eller liknande system för att utbilda polis och militär, och så även Sverige. Inom polisen är det ett system som har en självklar plats i utbildningen, och inom FM så använder specialförbanden systemet i utbildningen. Av någon anledning har resten av FM ännu inte fått tillgång till detta system.

Att kunna öva beslutsfattande under stresspåslag är väldigt värdefullt och effektivt, men det får som sagt inte soldaterna tillgång till eftersom någon av någon anledning vill hålla färgmarkeringssystemen borta från den stora massan i FM.

Vad vet jag, det kanske finns företag som tillverkar soldatburna simulatorsystem som fungerar med laser som inte är intresserade av den konkurrens som färgmarkeringssystemen utgör?
Om vi börjar använda de systemen i stor skala så kanske vi inte är intressera av att köpa simulatorer för miljonbelopp längre? Industrins påverkan är stor, även i ett land med så låg korruption som vårt.

Utvecklingen
Det är bra att utlandsstyrkan i dess nuvarande form snart är ett minne blott. Uppgifterna och utrustningen är alldeles för komplex för att det skall fungera bra att skicka internetrektyterade förband så som vi har gjort tills nu. Förbanden är inte tillräckligt samtränade och samövade och deras personliga färdighet på all denna tekniska materiel är för låg.
Även med stående förband, där vi vinner samordning och färdighet, måste vi börja utbilda och träna på bättre sätt. Vi måste öva ALLA delarna i UBBA-cirkeln, och vi måste bli bättre i strid på nära håll.
Stridstekniken på längre håll är bra, men vi måste bli bättre på att träffa med våra vapen på de avstånden. För att göra det så behöver vi träna mer skytte på de avstånden och vi behöver ett bättre riktmedel på våra automatkarbiner. Punkten i rödpunktssiktet är alldeles för stor och täcker för mycket av målet på ett par hundra meter. 3-gångers förstoringstillsatser till automatkarbinerna finns, men finns inte på trupp än. Varför vet jag inte.

Om nu såren har rivits upp igen, så tycker jag att det minsta vi som är kvar kan göra är att lära oss så mycket som möjligt av det som hänt och göra allt vi kan för att minimera risken att liknande händelser skall hända igen. Vi kan aldrig undvika sånt här helt och hållet, men vi kan förhoppningsvis se händelserna den 7 februari som en katalysator för ett välbehövligt förändringsarbete.

/Vapenofficer

Svenskar i skottlinjen

2011-03-06T09:21:00.003+01:00

Journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följde den svenska kontingenten i Afghanistan under förra året. I dagens Svenska Dagbladet publicerar hon en skildring av ett par strider som OMLT deltog i tillsammans med sina afghanska parter.

OMLT står Operational Mentoring and Liaison Team och deras uppgift är att utbilda och stödja afghanska armén (ANA). Man kan förledas att tro att det innebär lektionspass inne på bas men mentorerna följer ANA där de utför sina uppdrag och det innebär inte sällan i strid. I artikeln ges en intim bild av hur strid i Afghanistan kan te sig.

Den utförliga beskrivningen av inledningen på "sex-dagarskriget" (som media döpte det till) får en att åtminstone till del förstå. Efter den striden fortsatte de strida sig ur dalgången norrut. Precis innan de skulle komma ut ur det farliga området gick en ANA-patrull på en IED och flera ANA-soldater dödades. Inga svenskar dödades men några skadades lindrigt.

FS20 har nu genomfört en operation syftande till att öppna vägen till Darzab. Ett gediget arbete som har genererat fler strider av samma karaktär som i skildringen. Och mer lär det bli. Det blir en intressant vår.

OMLT gör en bra och viktig insats. Att utveckla afghansk kapacitet är det som leder till ett bättre samhälle. OMLT FS19 var med om mycket och jag vet att en hel del av deras dragna erfarenheter tas tillvara på genom utbildningar och seminarium bland annat i Markstridsskolans regi.

Hade det varit en annan insats eller ett annat år hade de flesta i OMLT FS19 garanterat fått finare utmärkelser än de gängse. Detta eftersom de gång efter annan visade på stort mod under gemensamma operationer. Nu försvann en del av storheten i deras insats på grund av mängden strider som svenskarna var med om. En sjukvårdare som riskerade sitt eget liv under de här dagarna för att omhänderta en afghansk soldat är nominerad till en finare medalj och vi får hoppas att han får den.

Artikeln i SVD
Wiseman i samma ämne.

Läs och reflektera Peter Eriksson

2011-03-03T19:38:00.000+01:00

De senaste dagarna har präglats av TV4:s egna "brottsutredning" av vad som hände i Afghanistan 2010 när två officerare och deras tolk blev dödade under en eldstrid i Gurgi Tepa, några mil väster om Mazar-e Sharif i Afghanistan. TV4 har i sin egen tolkning av materialet från Försvarsmakten och Internationella åklagarmyndigheten inte bara dragit långtgående slutsatser stick i stäv med de statliga experternas utan även gått ut med det på bred front. Helt utan efter- och omtanke om de drabbade.

På jobbet har det varit ett huvudsakligt samtalsämne. Alla tycker att man ska kunna diskutera det inträffade med syfte att förstå för att kunna utveckla organisationen. Ingen visar något intresse av att skuldbelägga någon alls.

Det är därför skönt att en erkänd nestor som Ulf Henricsson går ut publikt på Newsmill och uppmanar till hänsyn till de inblandade. Han skriver:

Pressen, stressen och ångesten i strid är svår att förstå för utomstående. Men man måste kunna begära omsorg och hänsyn till de soldater som riskerar sina liv i en svår situation. Man kan inte väcka de döda - men ta hand de levande.

Överste Henricssons underställde under bosnieninsatsen Morgonsur skriver om TV4:s publicering på sin egen blogg. Han är inte imponerad och avslutar med:

Och det är just det som får mig att undra; vad är egentligen syftet med reportaget när det inte ens finns något annat att uppnå genom att publicera det än att skapa mer plågor och lidanden hos ett fåtal privatpersoner?

Tuffe Uffe och Morgonsur vet vad det handlar om. De har varit med och kan relatera till både komplexiteten i insatsområdet och den mänskliga påverkan strid innebär.

Jag uppmanar alla att läsa det som de har skrivit och sedan reflektera över innehållet och sin egen inställning. Framförallt vill jag att Peter Eriksson (Mp) tar och tänker till ett par varv till innan nästa utbrott i klander. Han har beskyllt Försvarsmakten för oegentligheter i hanteringen av dödsfallen och de utredningar som gjorts. Åklagaren lade ner utredningen och därmed var det juridiska ärendet lagt till handlingarna.

Peter Eriksson borde ta och axla det ansvar som medföljer att representera det allmänna. Ansvaret innebär bland annat att verka för Sveriges väl och jobba för en god ordning som ordförande för Riksdagens Konstitutionsutskott. Att okritiskt köpa privatmedias egna lösnummerssäljande tolkningar och hjälpa till att strö salt i närståendes sår är INTE att ta ansvar. Peter Eriksson - Läs och Reflektera. Vad i ditt agerande i detta har medfört något gott för någon?

Varumärket Försvarsmakten

2011-02-23T14:15:00.003+01:00

I Försvarsmaktens Årsredovisning 2010 redovisas bland andra många saker den uppfattade synen på varumärket Försvarsmakten. Både den externa och den interna uppfattningen redovisas. Det är intressant läsning. Vad ska Försvarsmakten göra av sin kunskap?

Extern uppfattning om Försvarsmakten

Undersökningar slutförda under 2010 visar att kunskapen i samhället om Försvarsmakten som organisation och arbetsgivare generellt sett är väldigt låg. Syftet med Försvarsmakten är oklart bland allmänheten. Den kunskap som finns präglas till stora delar av ”lumpen”, amerikanska filmer och daglig nyhetsrapportering. Bilden av Försvarsmakten har sin tyngdpunkt på de negativa sidorna. Försvarsmakten ses som en verksamhet där ekonomiska neddragningar och förbandsnedläggningar är vanligt förekommande samtidigt som myndigheten uppfattas som en statisk, hierarkisk och gammaldags organisation som saknar modern struktur och nytänkande.
Ofta skiljer heller inte allmänheten på svensk eller andra försvarsmakters agerande. Sammantaget finns en stereotyp bild av Försvarsmakten som organisation och myndigheten uppfattas inte som en potentiell arbetsgivare.

Uppfattningen om Försvarsmakten som arbetsgivare är att det är en kortsiktig, snarare än en långsiktig, lösning. Försvarsmakten ses som en spännande men riskfylld ojämställd arbetsplats med starkt begränsade möjligheter till medinflytande där den anställde kan skickas ut i krig, något som även uppfattas påverka förutsättningarna för balans i livet. Att tjänstgöra en tid i Försvarsmakten kan vara meriterande, problemet är bara att målgruppen inte vet för vad och med vilket värde. Bilden av ekonomiska neddragningar och förbandsnedläggningar leder till uppfattningen om en otrygg arbetsgivare. Det finns ett stort gap mellan ungas förväntan och krav på en modern arbetsgivare och den uppfattade bilden av Försvarsmakten och dess verksamhet. Den stereotypa bilden gör att Försvarsmakten inte uppfattas som en arbetsplats för alla. Kvinnor har aldrig känt sig och känner sig inte adresserade av Försvarsmakten.

Kunskapsbristen har stor påverkan på intresse och ställningstagande oavsett anställning, men i synnerhet till det militära yrket och att arbeta som officer, specialistofficer, soldat eller sjöman i en bransch som aldrig funnits på arbetsmarknaden tidigare. Samtidigt präglas myndighetens kommunikation av ett språk som målgruppen inte förstår eftersom Försvarsmakten tidigare, i allt väsentligt, kommunicerat med individer som redan socialiserats i myndighetens kultur genom värnplikt.

Alla glättiga marknadföringsåtgärder till trots visar det sig att samhället har en dyster bild av Försvarsmakten. Den bilden är adekvat för det är faktiskt så många inom FM uppfattar den egna organisationen. Högkvarteret däremot tycks tro att vi internt är mer positiva, något som bedömt inte stämmer alls:

Intern uppfattning om Försvarsmakten

Försvarsmakten är inne i en förändringsprocess, vilket både uppskattas och skapar oro. Samtidigt som förändringen uppfattas som positiv och intressant finns en oro för framtiden kring t. ex. nedskärningar, problem med ledarskap samt interna splittringar.
Försvarsmaktens interna identitet har både en positiv och en negativ sida. Den positiva ger att förändring och utveckling är nödvändig och välkommen, samtidigt som medarbetarna uppfattar att Försvarsmakten gör nytta och att det är ordning och reda. Den negativa sidan präglas bland annat av oro inför nedskärningar och osäkerhet. Den externa bilden bekräftas till del i den interna.

Den interna uppfattningen om Försvarsmakten som arbetsgivare är mer positiv. Försvarsmakten ses som en trygg och generös arbetsgivare med ordning och reda och som erbjuder bra och övergripande utbildningar. Verksamheten präglas av utmaningar och arbetet leder till personlig utveckling och erfarenheter som är meriterande. Men samtidigt har medarbetarna svårt att se värdet av den utveckling och de meriter arbetet ger. På grund av nedskärningar finns en utbredd känsla av osäkerhet, som också förstärks av avsaknad av information kopplat till förändringar.

En sak ska jag vara väldigt tydlig med: Försvarsmakten ses inte alls som en "trygg och generös arbetsgivare med ordning och reda". Tvärtom!
Försvarsmakten känns oerhört otrygg som arbetsgivare och det är rörigt i organisationen. Otryggheten rör kommande reduktioner, oklarheter avseende utlandstjänst, dåliga försäkringar, brister i löneutbetalningar och oklarheter gällande kommande organisation.

I årsredovisningen anges hur man ska komma tillrätta med varumärkesproblemen och de metoder man valt handlar tydligen enkom om kommunikation. Det är tydligen bilden man ska förändra, i stället för att rätta till problemen. Om motivet är dåligt kan man alltid använda Photoshop för att få det snyggt, eller? En sminkad gris är ändå en gris!
Som säljare lärde jag mig att varje missnöjd kund spred sin negativa bild till 10 bekanta. Vi var mån om att sköta om våra kunder och vår personal för vi visste att mun-till-mun-metoden var bättre och billigare än annonsering. Det är dyrt att markandsföra bort fel i den egna organisationen. Försvarsmakten verkar inte veta det.

Rekryteringskontor, yrkesinformatörer, ungdomsverksamhet och andra aktiviteter för att "flytta perception" och skapa attraktion är det som ska ändra bilden av Försvarsmakten. Jag tycker nog att man skulle lägga pulvret på att få en fungerande organisation. En bra organisation med en sund verksamhet rekryterar sig själv. Det handlar om trovärdighet. Varumärket Försvarsmakten stärks genom ökad trovärdighet, såväl externt som internt. Ökad trovärdighet når vi genom Långsiktighet i planering, Upprättad ordning i byråkratin, Fokus på uppgiften och Tydlighet gällande läget (LUFT).

FM och idealisterna

2011-02-23T11:07:00.001+01:00

Försvarsmaktens verksamhet går runt tack vare många individers idealism. Vad jag menar är inte bara gratisarbetande FM-personal utan hela organisationer som jobbar gratis. En statlig organisation bör ha tillräcklig ordning på verksamheten att man kan lösa sin behov professionellt, kan jag tycka. Därför är det ett rejält svaghetstecken att Försvarsmakten inte kan leverera i tillräcklig omfattning för att täcka de behov som inblandade har. Behov som folk får tillgodose genom ideella initiativ.

Fler föreningar och förbund har skapats för att täcka de luckor som FM har lämnat. Några av organisationerna riktar sig till individen och dess anhöriga såsom; Fredsbaskrarna och Invidzonen.
Andra organisationer syftar till att ge individen utbildning som Försvarsmakten inte ger. Några exempel på dessa är Försvarsutbildarna, Frivilliga Radioorganisationen, Bilkåren.
Dessutom finns ett otal kamratföreningar och nätverk med förbandsanknytning som alla jobbar för sina medlemmars väl och ve.

Det är fint att folk engagerar sig för att göra bra saker men flera av dessa organisationers verksamhet skulle inte behövas om Försvarsmakten tog sitt ansvar. Fredsbaskrarnas veteranvårdande verksamhet och Invidzonens anhörigstöd borde utgå från Försvarsmakten. Det är självklart i en allt mer professionell organisation, att man tar hand om de behov som personalen har. Visst utgår det medel från FM för dessa verksamheter men det räcker inte!

Jag har absolut inget emot de nämnda organisationerna och inte heller de jag inte räknat upp. Det är fantastiska människor som driver dessa föreningar på idell basis och jag värdesätter deras arbete mycket. Det kommer sannolikt alltid finnas vilja att organisera sig för sitt eget intresse, något som skulle fortsätta gälla trots att FM utvecklas. Vad jag vänder mig emot är de tunga poster som FM överlåter åt andra, ärenden jag tycker att man borde hantera själva.

Försvarsmakten jobbar med veteran- och anhörigfrågor, lite i det fördolda. Man har en utsedd veteranutredare, en överste med gedigen egen erfarenhet av internationell tjänst och man har börjat bygga upp en stödfunktion mot anhöriga. Nyligen publicerades Försvarsmaktens broschyrer för anhöriga till utlandssoldater och de var riktigt bra!
Utvecklingen tycks gå åt rätt håll men jag vill se högre tempo. De som FM vill rekrytera som soldater har andra drivkrafter och incitament till anställning än huvuddelen av de som redan är ute i arbetslivet. De är mindre idealister och mer krävande, enligt studier som gjort på FM:s uppdrag. Det är inte nödvändigtvis av ondo eftersom de kan stimulera en ökad utveckling av verksamheten. Men det krävs av varje arbetsgivare att man är beredd på vad som komma skall.

Organisationer som Försvarsmakten kan inte av trovärdighetsskäl ha viktiga funktioner vilande på ideell grund. Behoven och kraven ökar samtidigt som idealismen minskar. Den nya personalförsörjningen kräver en ökad professionalism som FM måste möta. Frivilligorganisationers och andra ideella organisationers ansvar måste ses över.

Ryskt exempel

2011-02-22T09:50:00.001+01:00

Det är många som anser att det i Sverige råder allt för stor undfallenhet mot högre tjänstemän i offentlig sektor och hos oss försvarsbloggare framförallt högre officerare. Man tycker att lägre statsfunktionärer straffas för småsaker medan de med tjockast lönekuvert kan rada upp misstag och dåligheter utan att på något sätt drabbas.

Biträdande chefen för den ryska säkerhetstjänsten FSB fick sparken häromdagen av president Medvedev. Generalöverste Vjatjeslav Usjakov sparkades efter framställan från hans chef för "tillkortakommanden i hans arbete och brott mot tjänstekoden".

Nu är jag inte helt insatt i vad generalöversten har brustit i, mycket pga min dåliga ryska, men det kanske finns några läsare som kan fylla på med information?

Medvedev visade att inte ens garnityret i FSB kan gömma sig bakom grad och organisation. Hans agerande kan kanske vara något för Sverige? I så fall skulle det bli hög omsättning i en hel del statliga organisationer.

För Försvarsmaktens del skulle det kunna vara ett led i att fullfölja snacket om värdegrund (ÖRA). Öppenheten har förts upp på tapeten och HKV har gjort en kovändning i synen på internet. Nu väntar vi knektar på uppfyllnad av de kvarvarande bokstäverna; Resultat och Ansvar. Att ge påföljder likt det ryska exemplet skulle kunna strama upp precisionen och få folk att skärpa sig. Ta ansvar helt enkelt.

En härlig kommentar

2011-02-18T14:47:00.001+01:00

Så här på fredagseftermiddagen slösurfade jag runt på de olika bloggarna för att se vilka vindar som blåser just nu. På Wisemans Wisdoms blogg har det gått het diskussion om positiv särbehandling i antagningen till Försvarsmakten. Bland en hel drös av kommentarer fann jag en som jag inte vill ska försvinna i massan och därför "stjäl" jag den för publicering här:

"Det är fan fel på allt!
Det är fel på gamla officerare - de är kärringar som aldrig varit i strid bakom en mur i Afghanistan och som nu bara sitter på HKV och fiser,
det är fel på nya officerare - de är kärringar som inte var med under det kalla kriget,
det är fel på utrustningen - den är som gjord för kärringar,
det är fel på politiker - de ÄR kärringar,
det är fel på antagningen av soldater - den tar fram kärringar,
det är fel på kvinnorna i försvaret - de springer som kärringar,
det är fel på media som skriver fel saker om försvaret - jävla pk genuskärringar,
och mest jävla fel är det på folk på försvarets informationsavdelning eftersom de är kärringar som inte förstår någonting!

Men som tur var gled några praktexemplar av RIKTIGA MÄN igenom den felaktiga antagningen, som då för tillfället fungerade som den skulle, och tänk - alla har de samlats här [Wìsmans Wisdoms, Cynisk anm.] som duktiga sakkunniga...

God ton"

Jag tycker att kommentaren är underbar. Med inlägget vill jag inte dra igång ännu en genus-debatt. Jag har i tidigare inlägg berättat om min syn. Men kanske jag får folk att tänka ännu ett varv och reflektera över sin kunskap och förförståelse?

Utvärdering av FHS/ILM

2011-02-17T10:55:00.001+01:00

Försvarshögskolan FHS har fått ny rektor. Denne har ett antal problem (utmaning på gammelspråk) att ta itu med: Trovärdighet, interna stridigheter, personalhantering och andra nötter att knäcka. Ett ämne som varit uppe och bubblat lite i det fördolda på andra bloggar är hur Ledarskapsämnet drivs.

HKV PERSS beställde en utvärdering av forskningsstödet till FHS Institution för Ledarskap och Management (ILM). Utvärderingen utgick itu från ett beställar/brukar-perspektiv och den är ingen rolig läsning.
Sammanfattningen lyder:

[FHS/ILM]
§ Inte tar ansvar för att klarlägga ledarskapsämnets fundament

§ Står för en introvert och reduktionistisk syn på ledarskapsämnet

§ Utvecklar modeller åt försvarsmakten som saknar koppling till den svenska militära kontexten och som har ett tveksamt utbildningsvärde

§ Blandar ihop egna ekonomiska vinstintressen med vetenskaplighet och kvalitet på ett sätt som undergräver tilltron till institutionen och dess produkter

§ Har en psykologisk slagsida på sina forskningsansatser som tycks vara förbunden med långvariga interna psykosociala arbetsmiljöproblem

§ Levererar klart mindre resultat med klart lägre kvalitet än andra nationella lärosäten som specialiserat sig på ledarskap

§ Lever på ett för vetenskapligheten och kvaliteten osunt monopol när det gäller att leverera forskningsstöd och utbildning i ledarskap till försvarsmakten

Utvärderingen består av 14 sidor detaljerad kritik av FHS/ILM. Ett av problemområdena är synen på ledarskapsmodell och förhållningssättet till den valda Utvecklande Ledarskap (UL). UL ses som en mjölkko som med klyschor saluför sunt bondförnuft till köparen Försvarsmakten. Jag får nog anledning att återkomma till UL.

Vidare påtalas i dokumentet omfattande interna problem som knappast är produktivt och smickrande för den institution som ska driva ledarskapsutvecklingen:

"En inte obetydlig faktor som ofta diskuteras men som sällan nämns i mer officiella sammanhang är de arbetsmiljöproblem och den brist på fungerande ledning och organisation som sedan många år tycks råda vid institutionen för ledarskap och management vid FHS."

Kvalitetsbristen i det som faktiskt levereras berörs också och även här är UL berört. Kritiken är mot nivån på litteraturen. Även kursen Indirekt Ledarskap får sig en skopa med samma motiv som UL och att även den kursen är för generell och inte ger beställaren Försvarsmakten något med militär prägel.

I avslutningen ges en förklaring till varför det har kunnat bli som det blivit och här får officerskåren en släng av sleven:

"Den låga akademiska kompetensen hos officerare i FM har medfört att alla tendenser till kritik har kunnat undanföras genom att man antingen »pratat bort» kritiker med ett akademiskt språk som inte kunnat motsägas, eller kanske ännu troligare att insikten om detta faktum skrämt officerare i FM från att ifrågasätta akademikernas definitioner och ståndpunkter.
En annan bidragande faktor till att ingen eller få tidigare har varit öppet kritiska är att ledarskapsämnet dessutom är ett snårigt och spretigt akademiskt ämne som få individer har orken och intresset att penetrera på bredden och djupet."

Tråkigt nog har ovanstående agerande medfört en negativ syn på utvecklingen av officersutbildningen. Kvalitetsbristerna kan skapa oönskade effekter på akademiseringen av officerskåren, enligt studien.

Utvärderingen konkretiserar de synliggjorda problemen med hänvisningar till dragna erfarenhet. Det gör att FHS faktiskt fått ett verktyg att använda för att komma till rätta med problemen. Någon enskild ansvarig utpekas inte i utvärderingen men det lär åligga nuvarande ledning att lösa ut det. För problemen måste lösas, ledarskapsämnet är viktigt för Försvarsmakten och utvecklingen är inte positiv just nu. Försvarsmaktens forna paradgren Ledarskap har övertagits av andra medan FM satsat allt på förvaltning och byråkrati.

Som sagt var; jag lär återkomma gällande ledarskap och UL.

Stupad finsk soldat

2011-02-15T18:24:00.000+01:00

I förmiddags stupade en finsk soldat tillhörande PRT Mazar-e Sharif av följderna av en Improvised Explosive Device (IED). Försvarsmakten skriver:

Den finska enheten var på väg mot en skjutbana i ett område sydost om Aybak i provinsen Samangan när explosionen inträffade.
Explosionen resulterade i att fordonet välte och soldaten avled.
Ingen ytterligare personal skadades.

Samangan är en tämligen lugn provins med få attacker. Förra året var svensk-finsk trupp i strid där ett handfull gånger men det har ändå setts som ett förhållandevis lugnt område. Kan den senaste attacken innebära ett slut på det?

Det är sorgligt och tragiskt med det inträffade dödsfallet men det är inte oväntat. Vi får nog förbereda oss på det värsta för den här vintern har varit oroligare än föregående vintrar. Trenden är inte odelat positiv.

Svenskspråkig YLE
Försvarsmakten.se

ALLA hjärtans dag

2011-02-14T21:38:00.000+01:00

Invidzonen som är en intresseförening för anhöriga till utlandssoldater skriver följande idag:

Idag hoppas vi att vår omvärld vill ge en extra hyllning och hälsning till anhöriga.
Gå in på http://www.facebook.com/group.php?gid=42695196993 och skriv ett hjärtligt inlägg!

Samgruppering av HKV?

2011-02-13T10:29:00.001+01:00

Försvarsmaktens högkvarter anses vara ineffektivt, bland annat på grund av att två huvudprocesser Insats och Produktion inte alltid jobbar tillsammans utan motarbetar varandra. I de flesta fall är det säkert inte så men när det sker är det olyckligt.

Högkvarteret är lokaliserat på fyra olika ställen i Stockholm. Eller är det tre ställen nu när HRC har bildats?

Vore det inte bättre med ett samgrupperat Högkvarter på till exempel Tre Vapen?
Då skulle närheten mellan processerna säkerligen minska friktioner och dubbelarbete och effektiviteten öka.
FMV skulle behöva flytta ut men de kan ju få andra lokaler. Finns det några aber med en samgruppering utöver det uppenbara med att ha alla ägg i en korg?

Bistånd och militärt stöd

2011-02-10T16:39:00.000+01:00

"Blanda inte bistånd och militärt stöd!"

På Kollega.se publiceras Björn-Åke Törnblom mångårig SAK:are. Hans budskap är tydligt och sakligt: bistånd och militärt stöd bör hållas separerade, stick i stäv med utvecklingen i Afghanistan där de två storheterna är allt mer sammanfogade. Artikeln är läsvärd framförallt för oss militärer.

Först och främst pekar han på säkerheten för SAK:

"När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och även bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält."

Nu ska man ärligt säga att det finns områden i Afghanistan där INGA biståndsorganisationer vågar ge sig in i, där det är allt för farligt. Där kan militär insats skapa en grund av nödvändig säkerhet för att NGO:s ska kunna etablera sitt fristående arbete. För fristående är nyckelordet.
Tidigare har militären använt biståndsprojekt för att skapa goodwill hos lokalbefolkningen men det hävdar Törnblom är en dålig metod:

"Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna "hearts and minds" inte haft någon som helst positiv effekt och varför skulle svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan inverkan?"

Där pekar han på något allvarligt. Västerländska företrädare försöker närma sig lokalbefolkningen men har kanske inte rätt "empatisk tempering" för att handla på rätt sätt? Jag väntar med spänning på Skyttedoktoranden och vad han kommer fram till i hans studier. I väntan på det ska jag läsa en annan kollegas avhandling om problematiken med CIMIC och sammanblandning med vanlig militär krigföring.

Törnbloms syn på det svenska deltagandet i ISAF och liknande operationer är bra att uppmärksamma. Vänstern har sagt att biståndsorganisationer är emot all militär verksamhet i Afghanistan men här påvisas motsatsen.

"För att undvika missförstånd vill jag säga att jag tycker att Sverige skall delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller andra länder. Därför är det ok att delta i ISAF:s insats i Afghanistan."

Att den lilla svenska insatsen är mest symbolisk är också sant, liksom att ANSF behöver stöd som Försvarsmakten kan och bör ge.

Björn-Åke berättar också om framgångar i Afghanistan. Såna vill vi ha fler av. Jag har den största respekt för Svenska Afghanistankommittén som har gjort fantastiskt bra arbete under lång tid där borta. Lycka till säger jag till SAK:s nya platschef i Kabul, Andreas Stefansson.

Kort reflektion: Tur att alla inte är så okunniga!

2011-02-03T12:56:00.000+01:00

Efter att ha läst Hans Linde och Jonas Sjöstedts debattartikel i Aftonbladet och följt debatten i Riksdagen vill jag bara uttrycka min lättnad för att inte alla är lika okunniga som dessa företrädare för Vänsterpartiet.

Linde och Sjöstedt uppvisar stor okunnighet avseende följderna av att ställa trupp till annan organisations förfogande och de faktiska förhållandena i Afghanistan.

Om man som Linde och Sjöstedt har kunskapsbehov, vilket de visat genom att ställa interpellationer, kan man tillgodose det behovet genom faktainhämtning. En osaklig debatt i Riksdagen är inte något bra sätt.
Tyvärr är det bedömt något som får falla tillbaka på Försvarsdepartementet och Försvarsmaktens Högkvarter som fatalt misslyckas med att utbilda politikerna.

Att leda i internationell tjänst

2011-01-29T19:20:00.001+01:00

Titt som tätt dyker det upp kritik mot Försvarsmaktens lärdomar från internationell tjänst. Oftast handlar det om att man inte dragit relevanta erfarenheter utan i stället dragit på sig olater som aldrig skulle fungera i försvaret av Sverige. Man hävdar att bristen på reguljär motståndare med flygkapacitet i Afghanistan gör att Försvarsmakten och framförallt Armén blir sämre på sin huvudtjänst.

Nog är det så att förbandet och de ingående delarna i det inte tränar på vissa moment under det år de är anspråkstagna för tjänstgöringen i Afghanistan men på lägre taktisk nivå tränas många förmågor upp till en nivå som inte görs hemma i Sverige inom normal förbandsproduktion. Framförallt får chefer möjligheten att arbeta med skarpa uppgifter under längre perioder och med mycket sträng kravmiljö. Skillnaden mot att chefa i Sverige är påtaglig:

Avståndet från hemmet gör att chefen får ta hand om personal som lider av hemlängtan och inte sällan har också chefen hemlängtan. Avståndet gör också det svårare att hantera den sociala situationen där hemma, att reda ut problem och kommunicera. Social påfrestan både internt och externt påverkar enheten och på insats mer än hemma.

Chefen får också hantera andra personalärenden som denne allt som oftast får hjälp med på hemmaplan. Alkoholproblem uppstår på vissa missioner och måste hanteras av chefen, även om denne inte har ansvar för disciplinförseelsehanteringen. Medicinsk repatriering med behov av vakansrekrytering sker också varje insats och det innebär gruppdynamiska processer som måste hanteras.

Chefen har större krav på sig att ta hand om sin personal. Konflikter MÅSTE lösas ut på plats och snabbt, annars rämnar förbandet. Man kan inte gå hem och lägga problemen åt sidan klockan 16:30 utan man lever med varandra dygnet runt, sju dagar i veckan.

Närheten till arbetet gör att det är lätt att jobba för mycket. En chef ska jobba mycket, är mångas inställning, men det får konsekvenser både för chefen som tappar uthållighet vid för stort arbetstidsuttag och de underställda som känner krav på att jobba lika hårt. En lagom ambitionsnivå är svår att inta, inte minst på grund av det uppskruvade tempot som svenska förband övas i på hemmaplan.

Reellt och påtagligt hot är något som det sällan talas om men jag lovar att det sätter fart på en. Att hantera stresspåslaget (både eget och underställdas) det innebär att åka ut på QRU-larm eller bara framrycka längs IED-stråk är en utmaning. Stresspåslaget ska hanteras både inför, under och efter insatsen. Under själva striden funkar det oftast bra eftersom det då går mer eller mindre per automatik, det är när det ska göras varje dag under längre perioder som det blir besvärligt.

Chefen känner att han inte kan slarva med förberedelser och genomförande av uppgiften. Han känner press från sig själv, sin chef, sina underställda och deras anhöriga att göra allt som står i hans makt att inte utsätta sin trupp för onödig risk och att få hem sin personal. Döden är ständigt närvarande.

Den multinationella miljön vi oftast verkar i ställer också krav, även om det är en helsvensk enhet man är satt att leda. Koncernspråket är engelska och många gånger är de man arbetar med riktigt usla på att kommunicera. Dessutom måste hänsyn tas till andra kulturer innebärande friktioner.

När man står och går i stridsutrustningen dag ut och dag in kommer obönhörligen brister uppdagas. Chefen har att hantera personal som vill ha utrustning som passar dem och uppgiften samtidigt som högre chefsskikt har ett annat perspektiv och ålägger chefen att stävja ofoget med icke godkänd utrustning. Mitt emellan står chefen och ansvarar för personal och uppgift.

Toleransen för byråkrati minskar när man har fokus på uppgiften där ute. Ord som Systemsäkerhet, TTEM, Ackreditering och dylikt blir problem som man vill kringå. Chefen får stå till svars för Försvarsmaktens byråkratiska ordning och måste hitta en balans mellan lojaliteten för systemet och lojaliteten mot underställda.

Ett stelt ledarskap utan dynamik leder obönhörligen till missnöje i truppen, missnöje som snabbt sprider sig och leder till seriösa problem med uppsägningar som följd. Det finns gott om exempel på duktiga "hemmaofficerare" som inte kunnat situationsanpassa sig och som inte klarat av den komplexa ledarskapssituationen. De har byggt sitt ledarskap på regelefterlevnad och reglementsföljande men inte fäst så stor vikt vid mjuka frågor.

Att leda förband i skarpa situationer innebär en större skillnad mot att leda förband i "Slaget om Krankesjön" än vad många tycks tro. När det är på riktigt ökar svårighetsgraden markant.
Att svenska officerare leder skarp tjänst i internationella insatser ger Försvarsmakten kompetens som inte går att få på övningsfältet. Med 10-dagarsövningar ansträngs inte förbandet så att ledarskapet prövas. Här hemma kan vi skaffa kunskap om att leda. Till exempel kan man läsa böckerna Uppdrag Utland och Ledarskap - När det gäller, men för att få kompetens måste det göras på riktigt.
Tiden, avståndet från hemmet och det skarpa hotet adderar moms på varje problem och utmaning som måste hanteras.

Inte särskilt konstigt är det oftast folk utan egen erfarenhet av internationell insats som är de skarpaste kritikerna.

FM ledningskultur vs. Verkligheten

2011-01-27T10:50:00.002+01:00

Alldeles nyligen släpptes en rapport om Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal. C INSATS beställde utredningen för att ta tillvara på den ca 15-åriga erfarenhet som Specialförbanden har av heltidsanställda förband.

"Omfattningen skall enligt beslutet vara de erfarenheter som finns inom Försvarsmaktens specialförband, främst inom områden relaterade till personaltjänst och med fokus på skillnader mellan värnpliktssystemet och stående insatsförband med anställd personal."

Avdelningen för erfarenhetsanalys på Insatsstaben har genomfört arbetet och presenterat en bra bild över viktiga faktorer för ett lyckat Lednings- och personalarbete i stående förband. Rapporten är helt öppen och det viktiga med den är inte att det just är FMSF som är källmaterialet utan att studieobjekten har en adekvat erfarenhet.
Sammanfattningsvis har man identifierat de tre viktigaste erfarenheterna: Operativa krav, Flexibilitet och Ledarskap.

Hur ställer sig dessa centrala begrepp mot FM:s ledningskultur? Det tänkte jag titta lite på. Med ledningskultur avser jag de faktiska lednings- och ledarskapsvillkoren inom Försvarsmakten.

Operativa krav

"De operativa kraven måste styra; uppgiften ska lösas. Detta innebär bland annat att chefen måste övas tillsammans med soldaterna. Om chefen är alltför uppbunden med administration och utbildningsplanering kommer det att märkas under insats. Några talar också om ett förändrat mindset: Insatsverksamheten är helt enkelt en naturlig del av jobbet. Det gäller också, som flera intervjuade noterar, att jämka vad som är ”tillräckligt bra” över tid och vilka behov som är mest aktuella."

Här uppfattar jag att Försvarsmaktens praktiska ledningsvillkor är stick i stäv med erfarenheterna: Allt mer administration och planering åläggs lägre chefer som därför inte hinner med att leda sin trupp/besättning. Plutonchefer som under insats leder i terrängen är uppbunden i kontorsmiljön på hemmaförbandet och ges inte möjlighet att övas i tillräcklig omfattning. Det ger sämre kompetens hos chefen och minskat förtroende från underställda.

De operativa kraven är sällan styrande i den vanliga Försvarsmakten hemma i Sverige utan i stället är det byråkratiska förvaltningskrav och ekonomi som sätts i första rummet. Det kan bli kostsamt i längden.

Flexibilitet

"Chefen och organisationen måste ha flexibilitet och befogenhet att hantera personalfrågor av många olika slag, från tillfälliga vakanser till längre frånvaro samt uppkomna behov kopplade till pendling, förändringar i familjesituationen etc. Vakanser går inte att undvika helt, som många påpekar, men kan hanteras genom både kortsiktig flexibilitet och långsiktig planering. Individens önskemål måste naturligtvis jämkas med organisationens mål men är flexibiliteten för liten riskerar man att tappa personal, eller att få lägre effektivitet i vardagen. ”Flexibilitet i allt” sammanfattade en intervjuperson."

Försvarsmakten är väl inte direkt känd för sin flexibilitet, utan tvärtom ökänd. Jag upplever dessutom att det konstant förvärras, att allt regleras i minsta detalj och manöverutrymmet för chefer helt är borta.
Stående ordrar reglerar i detalj hur saker och ting ska göras, reglementen blir allt mer omfattande, beslutanderätt delegeras i allt mindre omfattning och uppdragsstyrningen är mer eller mindre död. När dessutom HR-stödet centraliseras och minskas blir det än svårare för chefen att hantera personalen på ett tillfredsställande sätt. Ett affärssystem som inte är anpassat för verksamheten är ytterligare en begränsande faktor. Hur flexibelt är PRIO?

Ledarskap

"Att chefer övar och umgås med de anställda ser de intervjuade som centralt också ur ett socialt perspektiv. Det gäller att inte skapa olika kulturer på förbandet med fysiskt åtskilda miljöer. Flera av de intervjuade återkommer till vikten av att ha en öppen kultur på förbandet, där kritik får komma fram. Erfarenheten är att kompetensen står i fokus – att vidmakthålla den var man än är i organisationen, och att vara uppdaterad och utbildad, samtidigt som misstag inte mörkas: ”Det gör inget att man ibland gör fel – det är så man blir duktig”. Värdegrundsfrågor har flera intervjupersoner tagit upp från olika perspektiv. Många kopplar värdegrund både till ledarskap och en bra rekrytering."

Ledarskap ska vara en militär paradgren och är fortfarande så på vissa håll men det är på väg utför även här, dels på grund av administrationsbördan och dels på grund av det nya skolsystemet för officerare där teori sätts före praktik (ledare blir man inte av att läsa). Att leda anställda soldater kräver mer än att utbilda värnpliktiga är slutsatsen i studien. Det är kanske självklart men jag upplever inte att kompetensförsörjningen av officerare möter kraven. Jag skulle vilja ha en översyn av rekrytering och utbildning för officerare. Framförallt skulle jag vilja ha mer verksamhetsnära utbildning med truppföring, mycket mer truppföring.

En mycket allvarlig del är synen på misstag där jag upplever att det inte finns någon tolerans i Försvarsmakten idag. Det är inte okej att göra fel, inte ens hemma under utbildning. Minsta snedsteg renderar i en anmälan till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd sedan förbandschefer fråntagits förtroendet att hantera sin personal. Tidigare fanns tillrättavisningar, kavajhytt och Lillejulsmädande som verktyg för att hantera snedseglare men idag får man inte tillrättavisa folk utan det ska anmälas till FPAN för handläggning. Allt ses som förseelser i stället för misstag. Det är kontraproduktivt för en lärande organisation som då inte utvecklas. Alla kör tummen i spåret och riskerar så lite som möjligt. Ingen vill få "svarta kulor" och få sämre tjänstgöringsomdöme/vitsord och därmed sämre löneutveckling.

Rapporten tar också upp behovet av långsiktighet och förbandsstöd. Långsiktigheten behövs för att vidmakthålla förbandet som inte omsätts på 15 månaders som under värnpliktstiden och är en garant för en hållbar situation.
Förbandsstödet (utbildningsstödsresurser, sjukvård, mm) krävs för att kunna utbilda och fortbilda förbandet och ta hand om uppkomna situationer. Det måste vara hög tillgänglighet på stödet för att möta kraven.

Det är mycket bra att man utforskar och dokumenterar dragna erfarenheter på detta viset. Det borde ha gjorts tidigare, innan vi gick in ett nytt personalsystem. Nu väntar jag, helt utan spänning, på tillvaratagandet av dessa erfarenheter. Erfarenheterna står i kontrast till Försvarsmaktens ledningkultur. Tyvärr är jag så cynisk att jag inte tror att någonting kommer att omsättas till praktisk handling. Jag tror att vi även fortsättningsvis kommer:
ha pluton/sektionschefer bakom skrivbord i stället för med truppen/besättningen;
att förvaltningens omfattning kommer att öka och manöverutrymmet för chefen minska;
att morgondagens officerare kommer att vara än sämre skickade på praktiskt ledarskap för att förvaltning och pappershantering är det som premierats under skola och yrkesliv.

Tyvärr tror jag att det kommer att kosta massor. Dels i arbetsmiljöhänseende med konsekvenser för personal och rekrytering och dels kan det kosta liv, för där ute i verkligheten är det andra krav. Jag hoppas längst inne i hjärtat att någon beslutar om att dessa krav ska mötas och ger order om att tillvarata FMSF:s erfarenheter och omsätter det i "vanliga" Försvarsmakten.

Kovändning om bloggar och Facebook

2011-01-24T21:13:00.001+01:00

I Dagens Nyheter idag kan vi läsa att Försvarsmakten nu gjort en helomvändning med snärt som skulle göra vilken drilltropp som helst avundsjuk.

Tidigare har det kommit kritik och ovett från HKV gällande folks osed att nyttja moderna kommunikationssätt såsom Facebook, forum och bloggar. Bloggande officerare och soldater har fått på fingrarna och tystats av sina chefer.

Nu har man alltså gjort en helomvändning och till och med uppmuntrar anställda till ett aktivt nätanvändande. Jag skrev för ett bra tag sedan:

"USA har tydligen givit soldater tillstånd att blogga även under insats. De resonerar visst att det är bättre om den amerikanska uppfattningen kommer ut på bred front före motståndarens. Det gör mindre att det är ofiltrerat och ibland onyanserat bara man är först. Hellre ha första ordet än att hamna i baksits mot motståndarens propaganda.
Det kanske är något att fundera på för Försvarsmakten och Sverige? Det är kanske den tanken som ligger bakom det nya bloggandet på insatserna?"

Kanske har Försvarsmakten nu vaknat?
Men jag undrar vad chefer på lägre nivåer egentligen tycker om det här? Är man ute i organisationen så positiva till underställdas publika utspel? Skulle inte tro det. Jag bedömer att det även fortsatt kommer att finnas ett motstånd.

Jag är för!

2011-01-18T17:34:00.000+01:00

Om man följer bloggar och gammelmedia tycks det som att allt, precis allt, är skit med Försvarsmakten. Att allt har blivit sämre sedan nedmonteringen av invasionsförsvaret för dryga 15 år sedan och att alla beslut som Försvarsdepartement och Försvarshögkvarter tagit det senaste decenniet varit åt helsicke.
Jag tänkte nu vara motvalls och försöka vara positiv.

Jag är för internationella operationer, att Sveriges försvarsmakt används utomlands för att stödja freds- och säkerhetsarbete. Många hävdar att internationella insatser urholkar det nationella försvaret men det gör inte jag. Det kostar pengar ur försvarsbudgeten (1,5 miljarder för FS under 2011) men en icke obetydlig del av de kostnaderna, som lönekostnader och materielkostnader, skulle vi ha haft ändå. Som det är nu används medlen till något positivt och inte bara för förrådshållning av pappersförband. FM blir bättre (genom att utvecklas med kraven), så ock världen.
Fick man önska något vore det att del av kostnaden bestreds av utrikesdepartementet eller att medel överfördes till Försvarsdepartementet för kostnadstäckning.

Jag är för internationell tjänstgöringsskyldighet. Självklart ska Försvarsmaktens personal tjänstgöra där det behövs. Självklart ska personal inte helt kunna avsäga sig bördan. Stor kritik har framförts mot HKV för införandemodellen och framförallt då hur beskedet om det nya avtalet skickades ut "som en blixt från klar himmel" i semestertider. Själv deltog jag som åhörare under ett besök av FML under deras rundresa 2009 och hade då fått höra en kvalificerad bedömning från FML att alla skulle komma att omfattas av tjänstgöringsskyldigheten. Det kom alltså verkligen inte som någon chock för mig och borde inte så ha gjort för någon som brytt sig om att hänga med. Jag tycker att många blundat för det som komma skulle och skyller på HKV för att man inte förberett sig.

Det finns fog för klander när det gäller villkoren för internationell tjänstgöring, det håller jag med om. En av de viktigaste punkterna är det oklara försäkringsläget, ett annat är bristande stöd till hemmavarande. Det sistnämnda jobbas det på i Försvarsmakten men det förstnämnda är något som verkar vara svårt att få ordning på.

I ämnet internationell tjänstgöringsskyldighet kan jag meddela att jag tackat nej till internationell tjänst flera gånger, trots att jag har skyldigheten i mitt avtal. Tjänsterna har inte passat i tid och jag har i samråd med min chef planerat andra insatser i stället. Det går alltså att ha en tillfredsställande situation även med internationell tjänstgöringsskyldighet.

Jag är för en ökad professionalisering av soldaten. Många är emot anställda soldater, tycks det. Man hyllar värnpliktsförsvarets kompetensbredd och sågar yrkessoldaten. Det man övar på blir man bra på och det säger sig självt att soldater som fått längre förberedelsetid och bättre utbildning blir bättre på sin tjänst. Jag har tjänstgjort med knektar som varit heltidsanställda i flera år och har då fått uppleva riktigt duktiga soldater och förband som levererat effekt direkt efter ankomst till nytt insatsområde.

Dagens militära teknik- och metodlösningar ställer höga krav på kompetens och färdighet, betydligt högre än under IB77-tiden. Det gör att vi behöver en annan personalförsörjning än tidigare.

Helst av allt skulle jag vilja se en kombination av gammalt och nytt. En allmän tre månader lång Samhällsplikt varav huvuddel av årskullen skulle tjänstgöra i Försvarsmakten som en grundläggande militär utbildning skulle kunna vara en grund för rekryteringen. Självklart skulle plikten vara könsneutral eftersom könsdiskriminering är olagligt.
Efter GMU:n anställs vissa i stående förband och övriga krigsplaceras i beredskapsförband, liknande gårdagens krigsförband. Ganska lika det nya systemet ja, men med en allmän plikt som grund.

Jag är för ett flerkarriärssystem såsom nu FM har utvecklat. Det är bra att vi tillåter folk att stanna och bli bra inom sitt kompetensområde och att det finns flera vägar in. Alla behöver inte vara yrkesofficerare såsom vi flesta tänker oss dem. Det behövs en hel palett med olika kompetenser för att driva dagens försvar.
Det behövs dock en plan för utveckling och befordran av specialistofficerare och övriga i OR-kategorin för att nå en bra miljö för dessa.

Jag är för insatsorganiseringen av Försvarsmakten. Den innebär en minskad personalomsättning och att folk stannar längre på respektive befattning. Det gamla systemet har varit alldeles för hattigt och personalen har inte ens hunnit få befäst duglighet på tjänsten innan de fått en ny. Med insatsorganiseringen uppfattar jag en ökad stabilitet i organisationen.

Jag är för en fortsatt utveckling av spetsflyget och andra tunga materielprojekt. Krig är en materialsport och göra halt är att backa i förhållande till andra. Dock måste man bli bättre på att upphandla och ekonomistyra investeringarna. PRIO är ett dåligt exempel på när kostnaderna skenat. Det måste bli mindre sånt i framtiden.

Givetvis är jag emot vissa saker också:

Jag är emot centralisering av beslut.
Jag är emot sönderbyråkratisering av Försvarsmakten.
Jag är emot revirpinkeri och myndighetsmissbruk som sätter gemene man i risk.
Jag är emot undfallande chefer.
Jag är emot dåliga villkor för personalen.

Och jag är emot båtmössa m/48 till fältuniform ;-)

Var är ÖB?

2011-01-11T14:01:00.000+01:00

Sist jag såg Överbefälhavare Sverker Göransson var när han delade ut medaljer till FS19 på Armémuseum. Utdelningen var det enda han gjorde för talroll hade han inte. Det var Sten Tolgfors och Arméinspektör Berndt Grundevik som stod för talandet.

Det har gått väldigt lång tid sedan ÖB uttalade sig publikt, väldigt lång tid. Han finns inte med på någon av de senaste inläggen på Försvarsmakten.se utan man får göra sökningar i arkivet. Det tycker jag är märkligt.

Det kan inte undgått någon som hjälpligt hänger med i försvarsdebatten att många känner osäkerhet kring ekonomi, organisation, omgalonering, byråkrati, insatsfrekvens, numerär, hotet mot Sverige, ja hart när allt som har med försvaret att göra. Man kan ju då tycka att ÖB borde synas mer.

I en tid med stora osäkerheter och mycken turbulens inom Försvarsmakten kan man tycka att det vore läge för den ytterst ansvarige att kliva fram med tydlighet och framåtanda och visa åt vilket håll vi ska?
Vore det inte lämpligt med lite föregångsmannaskap och ledarskap? Grunden för det är ju att faktiskt finnas. Och syns man inte, finns man inte.

Nej ÖB, du får allt ta och komma ut från kontoret och visa upp dig, inte bara utan talroll på ceremonier utan framförallt visa på föregångsmannaskap kopplat till verksamheten och framtiden. Dina underställda behöver ledning, står du för den?

Miljöbild Afghanistan Uppdaterad 2011-01-12

2011-01-11T11:38:00.003+01:00

Jag har i tidigare inlägg diskuterat villkoren för personal i Utlandsstyrkan. Ett kärt ämne bland många med mig är reduktionen av Utlandsreseförordningens traktamente, som innebär 11000:-/månad och person i avräkning för Afghanistan-styrkan. Detta för att individen uppbär gratis mat och boende av staten Sverige. Jag tänkte inte fortsätta diskutera den ekonomiska byråkratiska ordningen utan presentera lite miljö. Vad får man då för dessa pengar? Hur kan det se ut?

Nu i dagarna har nuvarande Afghanistan-styrkan publicerat en presentation av den Forward Operating Base (FOB) som de delar med Afghan National Army (ANA) i byn Darzab i det västligaste området i det svenska ansvarsområdet.
I distriktet Darzab är läget tämligen osäkert och det är ytterst farligt att färdas dit landvägen eftersom det är ett taliban-område. För att ta sig ner till Darzab från Sheberghan användes 1/3 av ammunitionsmängden, 1/3 användes för själva patrullen och då återstod 1/3 för hemfärden. Så såg det ut i somras. I fjol anfölls FOB:en i Darzab av Talibaner och PRT-ledningen höjde hotnivån i området till Regional Commands stora förtret. De sistnämnda ville inte ha ett till område med förhöjd hotnivå.

När du har åkt genom den kanaliserande terrängen i Qush Tappeh, förmodligen under beskjutning, ner till Darzab får du möjligheten att bo här:

Toalett och dusch på rummet?

Om man inte har förmånen att tillhöra OMLT utan i stället är en del av PRT:t kan man få tillbringa tid på så kallade Rysshöjder i området väster om huvudorten Mazar-e Sharif.

Rysshöjderna finns över hela området och är upplogade sandhögar som dominerar terrängen. De används som patrullbaser, observationsplatser och understödsställningar, precis som på Sovjetarméns tid.
Ett krux är att om man lämnar en höjd kommer den med största sannolikhet att mineras varvid ett digert arbete med klarering måste vidtas för att kunna nyttja höjden igen.

En gruppering på en höjd innebär förutom att man ser väldigt bra, fritt skottfält i båda riktningarna. Detta har svensk och finsk trupp fått erfara ett antal gånger då man blivit beskjutna, både av direktriktad eld och av granatkastareld.

Bästa rummet på orten med begränsad utsikt över bergen (Hesco-muren skymmer). Foto: Martin BQ FS19

Det är inte alla förunnade att få utöva sitt yrke i så exotiska länder som Afghanistan som är ett väldigt spännande land. Jag skulle kunna rekommendera vem som helst att åka dit på tjänstgöring om det inte vore för alla IED:er, beskjutning, den obarmhärtiga värmen på sommaren, de taskiga villkoren och hanteringen från Högkvarteret.

Men det finns underbara moment också:

Sommarsolen går ner i Ali Zayi och snart är det beskedliga 38 grader varmt och man kan få lite sömn.

Fler miljöbilder: Dagens Nyheters bildspel Svenskarna i Afghanistan

Uppdatering 2011-01-12:
Knappt hade jag hunnit publicera detta inlägg innan en ny attack i Darzab tillkännagavs av Försvarsmakten:

Under måndagen attackerades en skyttegrupp ur tredje skyttekompaniet, delar ur stabskompaniet, PRT HQ och afghanska nationella armén (ANA). De besköts med finkalibrig eld och troligtvis granatkastare. Den svenska enheten genomförde en fotpatrull med ANA i Darzab, i provinsen Jowzjan, i västra delen av det svensk-finska ansvarsområdet.

Hela nyheten på Försvarsmakten.se

Bokslut 2010

2010-12-30T11:35:00.004+01:00

Då är 2010 i stort sett till ända och jag tar tillfället i akt att summera min syn på året. Perspektivet är som vanligt grodans. Någon rangordning av viktighet är inte gjord utan det är helt spontant. Jag har nog glömt något och tar gärna emot tips som jag kan fylla på med efterhand.
...........................................................

2010

-Två officerare och en soldat dödades under tjänstgöring i Afghanistan och många sårades, några allvarligt.
Det har varit ett jobbigt år för PRT MES, SAE, OMLT och övriga svenskar i Afghanistan. Man har gjort ett väldigt bra jobb och bland annat etablerat sig i det oroliga området väster om Mazar-e Sharif och stöttat ANA under vanvettiga förhållanden i tex. Darzab. Det har kostat och sluträkningen är nog inte sammanställd.
På plussidan kan jag lägga till hävda caveats som förenklar framförallt för planeringen av operationer.

-De sista värnpliktiga muckade från förbanden. Värnplikten gjordes vilande och soldater och sjömän förväntas nu frivilligt söka sig till Försvarsmakten för tjänstgöring.
Det finns oerhört många oklarheter och osäkerheter i det nya personalförsörjningssystemet och jag bävar inför framtiden.

-Huvuddelen av Försvarsmaktens personal fick nya villkor för sin anställning. Det nya var att man inte kan ifrånsäga sig internationell tjänst. Några hundra av officerarna hade redan detta sedan tidigare och det var väntat att alla till slut skulle omfattas av det. Det har skrivits spaltmetrar om införandet av kravet, inte minst på grannbloggarna Wisemans Wisdoms och Chefsingenjören. Den sistnämnde har blivit uppsagd för att han villkorat sitt samtycke men uppsägningen är överklagad och vi har inte sätt slutet på ärendet än.

-NBG11 har satts upp under året och står från 1/1 2011 i beredskap för EU:s räkning. Allt är frid och fröjd enligt Force Commander Andersson men jag tror inte att alla inblandade håller riktigt med. Det har varit problem med att kunna öva sjukvårdskedjan och framförallt sjuktransport med helikopter men den officiella bilden är en annan. På vissa håll i stridsgruppen föreligger grava tvivel om förmågan.
Stridsgruppen lär inte åka ut inom ramen för beredskapen utan i stället lär det bli rotationsmissioner till Afghanistan för skyttebataljonen och vissa stödfunktioner.

-Helikopterstrulet fortsatte. Ett nytt helikopteralternativ; amerikanska Blackhawk fördes upp men vad som hänt på den fronten är höljt i dunkel. Det verkar som att Försvarsmakten vacklar i frågan.

-Försvarsmaktens nya affärssystem PRIO infördes med resultatet att det inte gick att handla förbrukningsvaror ett tag och folk har haft problem att få ut rätt lön. PRIO har kostat Försvarsmakten otroliga summor och införandet har kritiserats av bland andra Riksrevisionsverket.
Försvarsmakten tvingas anpassa sin organisation och sina metoder efter IT-systemet. Som icke-IT-specialist funderar jag kring det fina med det. Jag är av åsikten att stödsystem ska anpassas för att stödja verksamheten, inte tvärtom.

-Flottan har genomfört en mycket bra insats i Adenviken, vilket gör att alla försvarsgrenarna har varit synnerligen aktiva på den internationella arenan under året. Delar av besättningen drabbades visst av någon åkomma men på det stora hela var insatsen en framgång, så vitt jag förstår. Jag hade gärna sett en markinsats för att bekämpa kaparna i deras basområden som komplement till fartygen.

-Bloggarna har fått ljuset på sig och ökat i antal och viktighet. De viktigaste har jag ute i marginalen till höger. De fyller en viktig funktion i opinionsbildningen. Att de flesta är anonyma är ett utfall av debattklimatet i Försvarsmakten, som inte är det bästa. Ofta är det graden på den talande som är viktig - inte vad som sägs. Dessutom är kritiskt granskande något som bör stanna mellan skål och vägg (om ens det) och inte något som ska basuneras ut, hur sant det än är. Offentlig kritik kan leda till svarfots-epitet och sämre behandling.

-Försvarsmaktens största insats på mycket länge, Kronprinsessans bröllop gick av stapeln. Det kostade mantimmar och var säkert jättefint. I vanliga fall tycker jag att FM bör delta i dylik verksamhet men med tanke på vilka reduktioner som gjorts de senaste åren avseende övningar och personalminskningar så tycker jag att det var att elda åt kråkorna.

För egen del har året varit svängigt. Det har varit mycket högt tempo och resultaten har varit goda. Jag har haft förmånen att ha väldigt bra folk runt och med mig och jag har haft bra stöd för mina uppgifter.
Det har dock kostat med väldigt mycket tid borta och smärtgränsen har tangerats. Det kommer inte att hålla att fortsätta i det uppsatta tempot då det kört ner mitt stridsvärde i botten och nästintill kostat min familj. Jag för dialog med min chef och har med min kommande tjänst ingen ny internationell insats inplanerad. Jag hyser oro över Försvarsmaktens numerär. Den räcker inte för att säkerställa en god uthållighet utan en del av personalen kommer att drivas mycket hårt. Min tilltro till Försvarsmakten minskar allt mer och brytpunkten tycks närmare för varje år. Kan det vända 2011?

Jag hoppas att mitt nästa år blir lika bra yrkesmässigt om än lugnare.

Jag önskar alla ett gott slut på ett omtumlande och arbetssamt 2010.

/Cynisk

Prata med fotfolket! Uppdaterad 2010-12-29

2010-12-28T11:00:00.006+01:00

Aftonbladet skriver en kort artikel om svenska soldaters strider i Afghanistan under 2010. De två huvudlinjerna utgörs av att:
1. Man vet inte hur många motståndare som har dödats
2. Man söker inte efter nedkämpade motståndsmän efter strider.

Det är förvisso så att man inte för någon officiell total kill-list men det är inte så svårt att få ett uppskattat värde på resultatet av striderna. Arméinspektör Berndt Grundevik uppskattar antalet döda motståndsmän till ett 15-tal, en på tok för låg siffra, enligt initierade källor.

Jag vet att svensk trupp ytletat efter kroppar och andra bevis efter strider under 2010. Det ÄR farligt, mycket farligt men svensk trupp har ändå gjort vad man kunnat för att uppfylla kraven enligt konventioner, inom rimliga gränser. Man har tagit stora risker för det. Det finns till och med bilder på det:

Svensk soldat söker efter kroppar efter strider i området väster om Mazar-e Sharif.

Försvarsmaktens högkvarter och tillhörande Arméinspektör bör intervjua personal ur de senaste insatserna (FS18 och FS19) för att få en bättre bild av effekten av årets strider. De flesta uppdrag i Afghanistan görs tillsammans med Afghan National Army (ANA) och/eller Afghan National Police (ANP) varvid det kan finnas kryphål i ansvarstagandet för eventuella dödade. Det borde ändå inte vara några större problem med en sammanställning. Jag bedömer att HKV, Sverige som nation och inte minst FS18 och FS19 skulle vara betjänt av att fakta kom på bordet.

På gräsrotsnivå gör det ont att läsa Arméinspektörens uttalanden. Antingen så försöker han förminska effekten av insatsen där borta för att gjuta olja på vågorna, vilket är illa, eller också vet han inte vad som händer där, vilket är hemskt.
Trovärdigheten för Försvarsmakten och för dess förmåga sjunker med uttalanden som:

"– En uppskattning är att ett 15-tal motståndare har stupat, det kan vara något färre, säger han [Grundevik]"

Svensk trupp har varit i strid över 70 gånger under den senaste insatsen där. Att då bara max 15 skulle ha tagits av daga är uppseendeväckande. Hur kan det vara möjligt att svensk trupp är så dålig? Det är de givetvis inte.
Soldater och officerare som varit med i striderna vittnar om betydligt fler nedkämpade. Betydligt.
Arméinspektören framstår inte som en pålitlig företrädare för Armén, igen.

HKV, prata med fotfolket så att ni får reda på hur det egentligen är!

Uppdatering 2010-12-29:
Med anledning av artikeln i Aftonbladet höjs nu röster för att utreda PRT MES för eventuella folkrättsbrott. Att insatsen ifrågasätts på detta sätt är inte bra för synen på truppen och inte bra för truppens moral. Försvarsmakten skulle med lätthet kunna stävja spekulationer av den här karaktären om man använde de verktyg man har och var mer noggrann.

Kungliga Krigsakademiens blogg Försvar och Säkerhet avfärdar även de det hela som substanslöst, även om de välkomnar en prövning.

God Jul

2010-12-24T09:20:00.000+01:00

God Jul till alla läsare!

I år önskar jag mig en stabilare tillvaro i Försvarsmakten och en lugnare situation i Afghanistan.

/Cynisk

Förtroendebrist

2010-12-21T14:09:00.003+01:00

Idag uttryckte min käraste oro över framtiden:
-Hur ska jag göra när du måste åka på mission nästa gång? Eller när de säger att du ska tjänstgöra där eller där långtborta?
-Lugn, svarade jag. Jag har fått en tjänst där jag inte förväntas åka ut så mycket alls. Det ordnar sig.
-Nu ja. Men vänta du bara jag har inte ett dugg förtroende för Försvarsmakten kvar. Jag förväntar mig vad som helst från dem.
-....

Bara så där, helt oförhappandes. Det visar sig alltså att min kära har ännu lägre förtroende för Försvarsmakten än vad jag har.

Hon har varit hemma under tre internationella insatser, överlevt FB04 och en nedläggning, tagit hand om familjen under ett antal övningsserier och varit närmast sörjande under beredskap. Hon har varit med om det mesta som anhörig men framförallt det dåliga med Försvarsmakten. Hon har fått ta konsekvenser av personalläge och personalhantering men inte fått något tillbaka, annat än en frustrerad och utarbetad sämre hälft.

Här har Försvarsmakten en stor uppgift; att jobba upp ett förnyat förtroende inte bara hos personalen utan hos personalens familjer. För familjerna behövs, det vittnade till och med Försvarsministern om på FS19:s medaljceremoni.
Hur ska man då göra?

Först och främst ska man se om den redan anställda personalen, sedan deras anhöriga. Först därefter bör man satsa på utåtriktade åtgärder med målgrupp blivande personal.

1. Öka servicenivån på HR-funktionen i Försvarsmakten. Det får inte vara så svårt att leverera svar och besked till anställda som det är idag. Själv har jag fått vänta 10 dagar på ett svar från HRCentrum och det på en enkel fråga.

2. Reducera och förenkla administrationen så att folk får rätt lön i rätt tid. Räkningar ska betalas varje månad och det får inte strula. Idag är det så många åtgärder som ska vidtas att vissa helt enkelt givit upp. De mäktar inte med all administration som krävs för att de ska få rätt ersättning.

3. Öka numerären i förbandsproducerande funktioner och insatsskapande förband så att insatsfrekvensen blir human. 1:4-1:5 räknar Försvarsmakten med i insatsfrekvens. I Storbrittanien har man kommit fram till att 1:9 är det som gäller för att inte köra slut på personalen.

4. Gör halt på nedläggnings- och omorganisationshetsen. Det finns få saker som är så förödande för moralen som nedläggning och omotiverade omorganisationer. Det finns få tecken på att FM hinner räkna hem planerade effektivitetsvinster med de omorganisationer som gjorts de senaste åren. Låt hellre bli då.

5. Stå upp för personalen, även de som gjort misstag. Att bidra till mediadrevet och hänga ut egen personal såsom FM gör är inte gott ledarskap.

6. Decentralisera personalärenden. Idag är det HKV som fattar många personalbeslut, även av lägsta dignitet. Det borgar för tröghet som sänker effekten. Dessutom har förbandschefens tidigare ansvar för disciplinen på förbandet tagits bort och numera anmäls allt och alla till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd och även små skitärenden blir då stora och påföljder inte sällan oproportionerligt stora (de indirekta påföljderna såsom lägre status och avhakning i RALS och tjänster).

7. Inled förhandlingar med Skatteverket om vilka tjänster som faktiskt kan ges till anhöriga. Idag ringer FM-anställda gratis på mobiltelefon, något som var helt otänkbart för några år sedan. Det finns säkerligen mer att göra om vilja finns och man tar tag i det. Bara för att det är på ett visst sätt idag behöver inte det innebära att det inte går att ändra på.

8. Tillhandahåll bättre försäkringar till tjänstgörande. Idag är försäkringsläget för personal i internationell tjänst oklart. Så får det inte vara. Tryggheten för personal och anhöriga måste säkerställas.

9. Skattelättnader för personal i insats. Vi betalar full skatt under insats vilket kan ifrågasättas utifrån flera perspektiv, inte minst perspektivet att vi inte använder kommunens tjänster under insatsen. Ett sätt att få upp ersättningarna utan att för den skull öka omsättningen vore skattelättnader.

10. Sluta med att dra 85% på utlandstraktamentet. FM drar okristliga summor från traktamentet för att man får mat och boende men ibland finns inget boende alls och oftast är det inte i paritet med avdraget.

Det finns säkert en massa fler punkter att ta upp och det finns nog skäl att återkoppla till detta. Om ni har idéer är ni välkomna med kommentarer.
För min käresta är nog loppet kört. FM har brännt sina skepp där och hon kommer sannolikt aldrig lita på Försvarsmakten i något avseende. Själv är jag som ett offer för "domestic violence" som reser sig upp efter varje misshandel och hoppas hoppas....

Jag har förtroende för min förbandschef men han tvingas ibland till åtgärder som får förödande konsekvenser för oss underställda och våra familjer.

Hemma till jul

2010-12-16T21:11:00.007+01:00

Idag hade FS19 medaljceremoni på Armémuseum i Stockholm. De är precis hemkomna från Afghanistan där de haft en tuff och jobbig mission.
I ymnigt snöfall och hård vind stod förbandet och deras anhöriga och mottog tal och medaljer. Det var mycket känslor på många håll, så ock för undertecknad som kände många på plats. Många har offrat mycket, vissa mer och Kenneth Wallin allt och sånt känns såna här gånger.

Förbandet tackade sina anhöriga, som stått ut och stöttat sina soldater och då tänkte jag på de påfrestningar som jag utsatt min familj för under mina insatser. Ni anhöriga är så viktiga. Ni förtjänar egen medalj men framförallt bättre stöd!

Nu väntar en behövd och förtjänad ledighet över jul och jag önskar att alla får en god jul. Alla kommer inte att få det, tror jag dock. Vissa kommer att få jobbiga svackor och under berusning känna sig nere eller må dåligt. Då är det viktigt att det finns folk runtomkring som förstår och som engagerar sig såsom Fredsbaskrarna och Invidzonen:

Ökad beredskap och en gränslös hälsning
Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.

Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer,
myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt
ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.
Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.

Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga,
detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister.
Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.
Vill ni nu i dagarna i anslutning till jul publicera julkortet, eller nämna något om hälsningen, som är unik i sitt slag, så tror vi att ni är med och sprider lite värme till en grupp som verkligen förtjänar den.

Cesilia Karlsson
Grundare och verksamhetschef
Invidzonen

Invidzonen.se
Sten Tolgfors tal
Fredsbaskrarna
Försvarsmakten
Chefsingenjören

Nya bloggar

2010-12-15T22:38:00.003+01:00

Jag har nu lagt till två bloggar i min bloggroll i högermarginalen:

Sinuhes Samtal är en initierad blogg från insidan på Försvarsmaktens Högkvarter.

FS20.se är det nuvarande förbandet i Afghanistans egna blogg.

Håll tillgodo!

Mindre trupp Uppdaterad 19/12

2010-12-14T15:20:00.004+01:00

Enligt senaste information inom Försvarsmakten kommer deployeringen av Helikoptrar till Afghanistan innebära reducerad marktruppsnumerär. Riksdagen har fastställt ett tak som endast tillfälligt och kortsiktigt kan överträdas (vid tex evakueringsoperation) och det får nu konsekvenser.

Enligt uppgift drar Försvarsmakten in Provinskontoret i Sar-e Pol och låter det redan ansträngda reducerade kompaniet i Sheberghan överta ansvaret. Området är väldigt stort och hotbilden ganska hög på sina håll varvid Sheb-gänget får en omöjligt uppgift, även trots Turkiets övertagande av utvecklingsfrågor.

Återigen får ett politiskt beslut med ringa militär grund stora och negativa konsekvenser för den militära operationen. Helikoptrarna behövs inte men trupp behövs. Förhoppningsvis kan invånarna i provinsen Sar-e Pul köpa sig säkerhet för de 57USD som de disponerar per kapita och år. Det är en väldigt fattig provins som behöver all hjälp de kan få. När till och med svenskarna tvingas ge sig av är det helt fritt fram för motståndsmännen som redan tidigare i år ökade sin närvaro markant. Det ser dystert ut.

En lösning vore att politiskt se helikopterstyrkan som en tillfällig förstärkning och därmed inte behöva reducera i förbandet.

Uppdatering 2010-12-19:
Allan Widman (fp) dementerar att helikopterstyrkan ska innebära reduktioner i truppmassan på sin blogg. Jag hoppas att han har rätt men tillåter mig själv att tvivla. Han menar på att helikopterenheten är utöver de 500 man som ska vara på plats över tiden. Det kanske stämmer men eftersom det diskuteras en så konkret konsekvens för Sar-e Pul bedömer jag att det föreligger skäl, men då kanske det är ekonomin som inte räcker till.

Ledarskap och Jante

2010-12-13T11:31:00.005+01:00

I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.

I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.

För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.

De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.

I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.

Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.

Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.

Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?

Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?

Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland

Fler konstiga beslut

2010-12-10T19:27:00.006+01:00

Camp Northern Lights Afghanistan
Foto: Cynismer

Försvarsmakten fortsätter att fatta konstiga beslut. Jag höll på att skriva "häpnadsväckande" men faktum är att jag inte häpnar längre. De bara matar fram konstigheter och vi i terrängen börjar bli så luttrade att vi lagt undan lite pengar som vi satsar på djävulen i 10000 meter skridsko i nästa Vinter-OS. Han kommer snart att ha kunnat träna mycket.

Detta beslut som tagits av vad jag bedömer är Armétaktisk stab driver ner kilen mellan höga och låga funktionärer i Armén ännu mer och klyftan lär bli oöverbryggelig snart, åtminstone om ingen gör halt och mittåt.

Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif är trångbodd. Den byggdes ursprungligen för en mindre numerär än vad som nu är gällande. Soldater och officerare bor tre och tre i baracker och det är trångt, trångt. Det är mycken personlig utrustning som ska få plats i det lilla utrymmet som man dessutom ska bo i. Några officerare har haft lyxen att bo två och två i stället. Det är stor skillnad och jag tycker att två och två borde vara normen.

Nu har ATS fattat beslut om att officerare med Majors grad och högre ska få bo själva i sin barack. De ska inte behöva dela utrymme med andra. Jag har inte hört de bakomliggande skälen och motiven till detta men jag ser framemot det. Det måste vara grymt bra orsaker.
Man skulle ju kunna säga att man gör det för att öka nyttjandegraden för varje barack eftersom truppen är ute på patruller och uppdrag så mycket och därför inte använder sina sovutrymmen särskilt ofta. Men självklart ska dessa soldater få en bra vila när de väl är inne och de bör väl därför vara de som har bäst boende?
Majoren som har sitt huvudsakliga värv inne på campen och får ligga i sin egen säng varje natt borde inte vara prioriterad i sammanhanget, snarare tvärtom.

Nej, återigen visar Försvarsmakten att man inte förstår sig på signaleffekter. Beslutet kommer säkert att få några stycken att välja bort Försvarsmakten. Vad kostar det i marknadsföring?
De Majorer jag har hört med har inga krav på eget boende och skäms över det hela. Om jag förstår det rätt har vissa inte tagit möjligheten utan delar övrigas villkor och därmed också boende. Det är föregångsmannaskap, något som på pappret hyllas i Försvarsmakten men endast finns på lägre nivå ute i terrängen.
Vad kommer härnäst?

Disclaimer: Det kan vara ett prank så här i juletid, i såna fall ett osmakligt sådant.

Gästinlägg: Kritik och beslutsfobi?

2010-12-07T07:34:00.002+01:00

Kommer kritiken leda till beslutsfobi?

Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.

Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.

Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.

Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.

Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.

Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.

* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.

De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.

/CS

Slit och släng?

2010-12-03T14:33:00.005+01:00

Den senaste tidens strul med personalhanteringen i Försvarsmakten får mig att fundera över vad som händer med den som inte av någon fysisk anledning kan åka utomlands, som inte har de rätta förutsättningarna.

Högkvarteret har satt upp vilka fysiska krav som gäller för att få åka utomlands på internationell insats och många är de som inte klarat att på anbefalld tid med stridsutrustning springa två kilometer. Det är också ett antal som diskvalificerats på grund av för högt BMI. De har ansetts för feta helt enkelt. Andra har sviter efter gamla hjärtfel och ytterligare andra har olika allergier, tex nötallergi, som omöjliggör utlandstjänst i konfliktområde.
De har fått stanna hemma och förbandet har då fått antingen vakansrekrytera eller åka med brist.

Det är självklart att soldater och officerare ska ha fysiska förutsättningar för att klara tjänsten men den självklarheten utesluter ett antal människor med nuvarande personalhantering. Hur hanterar FM det?

En del av dessa skavanker och brister uppkommer en bit i anställningen i Försvarsmakten. En skada eller annat som omöjliggör utlandstjänst kan i princip drabba vem som helst, när som helst. Vad gäller då för den med en tjänst i Insatsorganisationen som är diskvalificerad för tjänst?
Vad händer med den som mister ett ben i en attack i Afghanistan? Skapar man en tjänst i Produktionsorganisationen då eller blir det sparken?
Är det skillnad om man skadar sig under insats jämfört med om man skadar sig hemma?

Jag tror inte att man är helt på det klara med vad som kommer att gälla för tillsvidareanställda med hinder för internationell tjänst. Åtminstone är det inget som kommit ut.

Tidigare har jag tänkt att den goda arbetsgivaren Försvarsmakten och Staten tar hand om mig om det skulle behövas men nu är jag inte så säker längre. Personalen verkar vara en slit- och slängvara. Jag behöver goda exempel på personalhantering för att återfå förtroendet för Försvarsmakten:

Vad sägs om raka besked?
Vad sägs om bättre och fastställda avtal?
Vad sägs om bättre personlig utrustning?
Vad sägs om löparskor eftersom vi är ålagda konditionsträning men inte får utrustning för det?
Vad sägs om korrekta uppgifter i uttalanden från Högkvarteret?

Nu krävs konkreta handlingar från Försvarsmakten för att visa välvilja, att visa uppskattning för de anställda.

Sunda vätskor?

2010-12-01T17:05:00.003+01:00

Hanteringen av Chefsingenjören som sagts upp för att han krävt samråd mellan Högkvarteret och Arbetstagarorganisationen föranleder mig att fundera över vilka arbetstagare Försvarsmakten vill ha. Vill man ha personal vid sunda vätskor?

Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.

Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.

Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.

Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.

Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!

Stridsväst på Facebook

2010-12-01T16:40:00.003+01:00

Striden om att få nyttja bra utrustning fortsätter.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott

Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.

Ny bottennotering

2010-11-30T12:26:00.002+01:00

”Chefer måste tydligt visa sin vilja att hjälpa sina underställda, när de behöver det. Av avgörande värde är chefens förmåga att leda samtal (inte ordergivning), förebygga och lösa konflikter samt hantera sin egen stress.

En människa måste först ha fått sina grundläggande behov tillfredsställda, som att sova, dricka och äta, innan hon eller han kan förväntas utföra någon motiverad handling. Varje sådant otillfredsställt behov ger en sänkning av prestationsförmågan. En sänkning av prestationsförmågan kan påverka människan såväl fysiskt som psykiskt.

En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda.”

I ljuset av gårdagens uppsägning av min blogg-kollega Chefsingenjören är det svårt att koppla samman citatet ovan med Försvarsmakten men faktum är att det kommer ur läroboken Pedagogiska grunder och beskriver del av Försvarsmaktens pedagogiska grundsyn. Stycket handlar om soldatens förtroende för organisationen och vikten av det. Det anses viktigt att hantera sin personal på ett bra sätt! Självklart kan tyckas men men... Vi som följt Försvarsmakten den senaste tiden vet att verkligheten inte överensstämmer med de fina orden.

Man kan säga mycket om ärendet Chefsingenjören. Även om Utlandsstyrkan är en del av ens vanliga anställning i Försvarsmakten (om än reglerad i tillagt lagrum); att det faktiskt finns anställda förband som är i princip insatsberedda och att utlandsobligatoriet var ett nödvändigt ont för att nå dit, så visar Chefsingenjörens inlägg på något väldigt absurt; nämligen personalhanteringen i Försvarsmakten.

Det hemskaste av allt är nog ändå att ingen av mina kollegor är förvånade, trots den nya bottennoteringen.

Förhoppningsvis kommer det något gott ur detta ändå. Jag hoppas och tror att:
-Att FM får sig en näsbränna av AD;
-Försvarsmakten och Högkvarteret lär sig av den näsbrännan men framförallt;
-Att Chefsingenjören får en bättre framtid.

Kaklet i sikte!

2010-11-23T12:15:00.006+01:00

Flera bekanta på det nuvarande afghanistanförbandet FS19 har uttryckt att "kaklet är nära". De har nu några få veckor kvar till avlösning. De närmaste veckorna kommer att gå åt till REMI (vård av materiel) och förberedelser för överlämning till kommande förband FS20.

FS19 har varit en händelserik insats med etablering av patrullbas i byn Ali Zayi i det oroliga området väster om staden Mazar-e Sharif; många IED:er (Improvised Explosive Device) och attacker längs huvudvägen Ring route 5 samt omfattande strider tillsammans med ANA. Den strategiska reserven har varit flitigt använd och Transportflygsenheten har gjort otaliga varv runt Afghanistan. Det har inte varit helt utan incidenter och otäckheter. Flera har skadats allvarligt och en soldat dödades. Det var i och för sig inte helt oväntat men ändå väldigt tragiskt och något som kommer att sitta kvar hos många efter insatsen.

Den senaste tiden har mediaintresset ökat med bättre bevakning av insatsen. Det är bra och borgar för en bättre förståelse hos gemene svensk och beslutsfattare. Annars är det svårt för folk att förstå vad det faktiskt handlar om, att göra internationell tjänst.
Utöver att vanliga media varit på plats under hösten så har journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följt FS19 under såväl utbildning som insats för att skriva en bok om styrkan. Den ser vi framemot med spänning.

Om man inte vill vänta på Johannes bok kan jag rekommendera skyttesoldaten Martins formidabla inlägg på FS19:s egna blogg. Han beskriver sin vardag, en vardag som är väldigt olik den i Sverige. De som varit i Afghanistan kan tolka in mer innebörd i orden än vad andra kan men texten ger ändå en bra bild om hur det är nu.

Han avslutar:

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.

Nu kommer de hem till en vanlig vardag efter att ha varit på ett av världens farligaste ställen i sju månader. Det kommer att kräva en del av dem själva men också av deras nära. Själva kommer de att behöva ställa om, ändra mindset, lära bort vissa mekanismer som räddat liv där borta men som hemma är kontraproduktiva. Att tvärnita på en europaväg för att man ser något misstänkt vid en kulvert kan vara rent farligt!

Anhöriga måste ha tålamod med sin hemkomne soldat och inte anbringa allt för stor press när det gäller att träffa släkt, att hinna med det och det. Låt julen bli en mer avslappnad högtid än vanligt. Sänk ambitionen och ägna er åt varandra och var lyhörda för varandras behov. Tänd ett ljus för den stupade Kenneth Wallin, de svårt skadade och för det afghanska folket.

FS19 har gjort ett fantastiskt jobb och ni är välkomna hem.

Se även Lars Gyllenhaals blogg: Slutet i Afghanistan