Titt som tätt dyker det upp kritik mot Försvarsmaktens lärdomar från internationell tjänst. Oftast handlar det om att man inte dragit relevanta erfarenheter utan i stället dragit på sig olater som aldrig skulle fungera i försvaret av Sverige. Man hävdar att bristen på reguljär motståndare med flygkapacitet i Afghanistan gör att Försvarsmakten och framförallt Armén blir sämre på sin huvudtjänst.
Nog är det så att förbandet och de ingående delarna i det inte tränar på vissa moment under det år de är anspråkstagna för tjänstgöringen i Afghanistan men på lägre taktisk nivå tränas många förmågor upp till en nivå som inte görs hemma i Sverige inom normal förbandsproduktion. Framförallt får chefer möjligheten att arbeta med skarpa uppgifter under längre perioder och med mycket sträng kravmiljö. Skillnaden mot att chefa i Sverige är påtaglig:
Avståndet från hemmet gör att chefen får ta hand om personal som lider av hemlängtan och inte sällan har också chefen hemlängtan. Avståndet gör också det svårare att hantera den sociala situationen där hemma, att reda ut problem och kommunicera. Social påfrestan både internt och externt påverkar enheten och på insats mer än hemma.
Chefen får också hantera andra personalärenden som denne allt som oftast får hjälp med på hemmaplan. Alkoholproblem uppstår på vissa missioner och måste hanteras av chefen, även om denne inte har ansvar för disciplinförseelsehanteringen. Medicinsk repatriering med behov av vakansrekrytering sker också varje insats och det innebär gruppdynamiska processer som måste hanteras.
Chefen har större krav på sig att ta hand om sin personal. Konflikter MÅSTE lösas ut på plats och snabbt, annars rämnar förbandet. Man kan inte gå hem och lägga problemen åt sidan klockan 16:30 utan man lever med varandra dygnet runt, sju dagar i veckan.
Närheten till arbetet gör att det är lätt att jobba för mycket. En chef ska jobba mycket, är mångas inställning, men det får konsekvenser både för chefen som tappar uthållighet vid för stort arbetstidsuttag och de underställda som känner krav på att jobba lika hårt. En lagom ambitionsnivå är svår att inta, inte minst på grund av det uppskruvade tempot som svenska förband övas i på hemmaplan.
Reellt och påtagligt hot är något som det sällan talas om men jag lovar att det sätter fart på en. Att hantera stresspåslaget (både eget och underställdas) det innebär att åka ut på QRU-larm eller bara framrycka längs IED-stråk är en utmaning. Stresspåslaget ska hanteras både inför, under och efter insatsen. Under själva striden funkar det oftast bra eftersom det då går mer eller mindre per automatik, det är när det ska göras varje dag under längre perioder som det blir besvärligt.
Chefen känner att han inte kan slarva med förberedelser och genomförande av uppgiften. Han känner press från sig själv, sin chef, sina underställda och deras anhöriga att göra allt som står i hans makt att inte utsätta sin trupp för onödig risk och att få hem sin personal. Döden är ständigt närvarande.
Den multinationella miljön vi oftast verkar i ställer också krav, även om det är en helsvensk enhet man är satt att leda. Koncernspråket är engelska och många gånger är de man arbetar med riktigt usla på att kommunicera. Dessutom måste hänsyn tas till andra kulturer innebärande friktioner.
När man står och går i stridsutrustningen dag ut och dag in kommer obönhörligen brister uppdagas. Chefen har att hantera personal som vill ha utrustning som passar dem och uppgiften samtidigt som högre chefsskikt har ett annat perspektiv och ålägger chefen att stävja ofoget med icke godkänd utrustning. Mitt emellan står chefen och ansvarar för personal och uppgift.
Toleransen för byråkrati minskar när man har fokus på uppgiften där ute. Ord som Systemsäkerhet, TTEM, Ackreditering och dylikt blir problem som man vill kringå. Chefen får stå till svars för Försvarsmaktens byråkratiska ordning och måste hitta en balans mellan lojaliteten för systemet och lojaliteten mot underställda.
Ett stelt ledarskap utan dynamik leder obönhörligen till missnöje i truppen, missnöje som snabbt sprider sig och leder till seriösa problem med uppsägningar som följd. Det finns gott om exempel på duktiga "hemmaofficerare" som inte kunnat situationsanpassa sig och som inte klarat av den komplexa ledarskapssituationen. De har byggt sitt ledarskap på regelefterlevnad och reglementsföljande men inte fäst så stor vikt vid mjuka frågor.
Att leda förband i skarpa situationer innebär en större skillnad mot att leda förband i "Slaget om Krankesjön" än vad många tycks tro. När det är på riktigt ökar svårighetsgraden markant.
Att svenska officerare leder skarp tjänst i internationella insatser ger Försvarsmakten kompetens som inte går att få på övningsfältet. Med 10-dagarsövningar ansträngs inte förbandet så att ledarskapet prövas. Här hemma kan vi skaffa kunskap om att leda. Till exempel kan man läsa böckerna Uppdrag Utland och Ledarskap - När det gäller, men för att få kompetens måste det göras på riktigt.
Tiden, avståndet från hemmet och det skarpa hotet adderar moms på varje problem och utmaning som måste hanteras.
Inte särskilt konstigt är det oftast folk utan egen erfarenhet av internationell insats som är de skarpaste kritikerna.
lördag 29 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
FM ledningskultur vs. Verkligheten
Alldeles nyligen släpptes en rapport om Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal. C INSATS beställde utredningen för att ta tillvara på den ca 15-åriga erfarenhet som Specialförbanden har av heltidsanställda förband.
"Omfattningen skall enligt beslutet vara de erfarenheter som finns inom Försvarsmaktens specialförband, främst inom områden relaterade till personaltjänst och med fokus på skillnader mellan värnpliktssystemet och stående insatsförband med anställd personal."
Avdelningen för erfarenhetsanalys på Insatsstaben har genomfört arbetet och presenterat en bra bild över viktiga faktorer för ett lyckat Lednings- och personalarbete i stående förband. Rapporten är helt öppen och det viktiga med den är inte att det just är FMSF som är källmaterialet utan att studieobjekten har en adekvat erfarenhet.
Sammanfattningsvis har man identifierat de tre viktigaste erfarenheterna: Operativa krav, Flexibilitet och Ledarskap.
Hur ställer sig dessa centrala begrepp mot FM:s ledningskultur? Det tänkte jag titta lite på. Med ledningskultur avser jag de faktiska lednings- och ledarskapsvillkoren inom Försvarsmakten.
Operativa krav
"De operativa kraven måste styra; uppgiften ska lösas. Detta innebär bland annat att chefen måste övas tillsammans med soldaterna. Om chefen är alltför uppbunden med administration och utbildningsplanering kommer det att märkas under insats. Några talar också om ett förändrat mindset: Insatsverksamheten är helt enkelt en naturlig del av jobbet. Det gäller också, som flera intervjuade noterar, att jämka vad som är ”tillräckligt bra” över tid och vilka behov som är mest aktuella."
Här uppfattar jag att Försvarsmaktens praktiska ledningsvillkor är stick i stäv med erfarenheterna: Allt mer administration och planering åläggs lägre chefer som därför inte hinner med att leda sin trupp/besättning. Plutonchefer som under insats leder i terrängen är uppbunden i kontorsmiljön på hemmaförbandet och ges inte möjlighet att övas i tillräcklig omfattning. Det ger sämre kompetens hos chefen och minskat förtroende från underställda.
De operativa kraven är sällan styrande i den vanliga Försvarsmakten hemma i Sverige utan i stället är det byråkratiska förvaltningskrav och ekonomi som sätts i första rummet. Det kan bli kostsamt i längden.
Flexibilitet
"Chefen och organisationen måste ha flexibilitet och befogenhet att hantera personalfrågor av många olika slag, från tillfälliga vakanser till längre frånvaro samt uppkomna behov kopplade till pendling, förändringar i familjesituationen etc. Vakanser går inte att undvika helt, som många påpekar, men kan hanteras genom både kortsiktig flexibilitet och långsiktig planering. Individens önskemål måste naturligtvis jämkas med organisationens mål men är flexibiliteten för liten riskerar man att tappa personal, eller att få lägre effektivitet i vardagen. ”Flexibilitet i allt” sammanfattade en intervjuperson."
Försvarsmakten är väl inte direkt känd för sin flexibilitet, utan tvärtom ökänd. Jag upplever dessutom att det konstant förvärras, att allt regleras i minsta detalj och manöverutrymmet för chefer helt är borta.
Stående ordrar reglerar i detalj hur saker och ting ska göras, reglementen blir allt mer omfattande, beslutanderätt delegeras i allt mindre omfattning och uppdragsstyrningen är mer eller mindre död. När dessutom HR-stödet centraliseras och minskas blir det än svårare för chefen att hantera personalen på ett tillfredsställande sätt. Ett affärssystem som inte är anpassat för verksamheten är ytterligare en begränsande faktor. Hur flexibelt är PRIO?
Ledarskap
"Att chefer övar och umgås med de anställda ser de intervjuade som centralt också ur ett socialt perspektiv. Det gäller att inte skapa olika kulturer på förbandet med fysiskt åtskilda miljöer. Flera av de intervjuade återkommer till vikten av att ha en öppen kultur på förbandet, där kritik får komma fram. Erfarenheten är att kompetensen står i fokus – att vidmakthålla den var man än är i organisationen, och att vara uppdaterad och utbildad, samtidigt som misstag inte mörkas: ”Det gör inget att man ibland gör fel – det är så man blir duktig”. Värdegrundsfrågor har flera intervjupersoner tagit upp från olika perspektiv. Många kopplar värdegrund både till ledarskap och en bra rekrytering."
Ledarskap ska vara en militär paradgren och är fortfarande så på vissa håll men det är på väg utför även här, dels på grund av administrationsbördan och dels på grund av det nya skolsystemet för officerare där teori sätts före praktik (ledare blir man inte av att läsa). Att leda anställda soldater kräver mer än att utbilda värnpliktiga är slutsatsen i studien. Det är kanske självklart men jag upplever inte att kompetensförsörjningen av officerare möter kraven. Jag skulle vilja ha en översyn av rekrytering och utbildning för officerare. Framförallt skulle jag vilja ha mer verksamhetsnära utbildning med truppföring, mycket mer truppföring.
En mycket allvarlig del är synen på misstag där jag upplever att det inte finns någon tolerans i Försvarsmakten idag. Det är inte okej att göra fel, inte ens hemma under utbildning. Minsta snedsteg renderar i en anmälan till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd sedan förbandschefer fråntagits förtroendet att hantera sin personal. Tidigare fanns tillrättavisningar, kavajhytt och Lillejulsmädande som verktyg för att hantera snedseglare men idag får man inte tillrättavisa folk utan det ska anmälas till FPAN för handläggning. Allt ses som förseelser i stället för misstag. Det är kontraproduktivt för en lärande organisation som då inte utvecklas. Alla kör tummen i spåret och riskerar så lite som möjligt. Ingen vill få "svarta kulor" och få sämre tjänstgöringsomdöme/vitsord och därmed sämre löneutveckling.
Rapporten tar också upp behovet av långsiktighet och förbandsstöd. Långsiktigheten behövs för att vidmakthålla förbandet som inte omsätts på 15 månaders som under värnpliktstiden och är en garant för en hållbar situation.
Förbandsstödet (utbildningsstödsresurser, sjukvård, mm) krävs för att kunna utbilda och fortbilda förbandet och ta hand om uppkomna situationer. Det måste vara hög tillgänglighet på stödet för att möta kraven.
Det är mycket bra att man utforskar och dokumenterar dragna erfarenheter på detta viset. Det borde ha gjorts tidigare, innan vi gick in ett nytt personalsystem. Nu väntar jag, helt utan spänning, på tillvaratagandet av dessa erfarenheter. Erfarenheterna står i kontrast till Försvarsmaktens ledningkultur. Tyvärr är jag så cynisk att jag inte tror att någonting kommer att omsättas till praktisk handling. Jag tror att vi även fortsättningsvis kommer:
ha pluton/sektionschefer bakom skrivbord i stället för med truppen/besättningen;
att förvaltningens omfattning kommer att öka och manöverutrymmet för chefen minska;
att morgondagens officerare kommer att vara än sämre skickade på praktiskt ledarskap för att förvaltning och pappershantering är det som premierats under skola och yrkesliv.
Tyvärr tror jag att det kommer att kosta massor. Dels i arbetsmiljöhänseende med konsekvenser för personal och rekrytering och dels kan det kosta liv, för där ute i verkligheten är det andra krav. Jag hoppas längst inne i hjärtat att någon beslutar om att dessa krav ska mötas och ger order om att tillvarata FMSF:s erfarenheter och omsätter det i "vanliga" Försvarsmakten.
"Omfattningen skall enligt beslutet vara de erfarenheter som finns inom Försvarsmaktens specialförband, främst inom områden relaterade till personaltjänst och med fokus på skillnader mellan värnpliktssystemet och stående insatsförband med anställd personal."
Avdelningen för erfarenhetsanalys på Insatsstaben har genomfört arbetet och presenterat en bra bild över viktiga faktorer för ett lyckat Lednings- och personalarbete i stående förband. Rapporten är helt öppen och det viktiga med den är inte att det just är FMSF som är källmaterialet utan att studieobjekten har en adekvat erfarenhet.
Sammanfattningsvis har man identifierat de tre viktigaste erfarenheterna: Operativa krav, Flexibilitet och Ledarskap.
Hur ställer sig dessa centrala begrepp mot FM:s ledningskultur? Det tänkte jag titta lite på. Med ledningskultur avser jag de faktiska lednings- och ledarskapsvillkoren inom Försvarsmakten.
Operativa krav
"De operativa kraven måste styra; uppgiften ska lösas. Detta innebär bland annat att chefen måste övas tillsammans med soldaterna. Om chefen är alltför uppbunden med administration och utbildningsplanering kommer det att märkas under insats. Några talar också om ett förändrat mindset: Insatsverksamheten är helt enkelt en naturlig del av jobbet. Det gäller också, som flera intervjuade noterar, att jämka vad som är ”tillräckligt bra” över tid och vilka behov som är mest aktuella."
Här uppfattar jag att Försvarsmaktens praktiska ledningsvillkor är stick i stäv med erfarenheterna: Allt mer administration och planering åläggs lägre chefer som därför inte hinner med att leda sin trupp/besättning. Plutonchefer som under insats leder i terrängen är uppbunden i kontorsmiljön på hemmaförbandet och ges inte möjlighet att övas i tillräcklig omfattning. Det ger sämre kompetens hos chefen och minskat förtroende från underställda.
De operativa kraven är sällan styrande i den vanliga Försvarsmakten hemma i Sverige utan i stället är det byråkratiska förvaltningskrav och ekonomi som sätts i första rummet. Det kan bli kostsamt i längden.
Flexibilitet
"Chefen och organisationen måste ha flexibilitet och befogenhet att hantera personalfrågor av många olika slag, från tillfälliga vakanser till längre frånvaro samt uppkomna behov kopplade till pendling, förändringar i familjesituationen etc. Vakanser går inte att undvika helt, som många påpekar, men kan hanteras genom både kortsiktig flexibilitet och långsiktig planering. Individens önskemål måste naturligtvis jämkas med organisationens mål men är flexibiliteten för liten riskerar man att tappa personal, eller att få lägre effektivitet i vardagen. ”Flexibilitet i allt” sammanfattade en intervjuperson."
Försvarsmakten är väl inte direkt känd för sin flexibilitet, utan tvärtom ökänd. Jag upplever dessutom att det konstant förvärras, att allt regleras i minsta detalj och manöverutrymmet för chefer helt är borta.
Stående ordrar reglerar i detalj hur saker och ting ska göras, reglementen blir allt mer omfattande, beslutanderätt delegeras i allt mindre omfattning och uppdragsstyrningen är mer eller mindre död. När dessutom HR-stödet centraliseras och minskas blir det än svårare för chefen att hantera personalen på ett tillfredsställande sätt. Ett affärssystem som inte är anpassat för verksamheten är ytterligare en begränsande faktor. Hur flexibelt är PRIO?
Ledarskap
"Att chefer övar och umgås med de anställda ser de intervjuade som centralt också ur ett socialt perspektiv. Det gäller att inte skapa olika kulturer på förbandet med fysiskt åtskilda miljöer. Flera av de intervjuade återkommer till vikten av att ha en öppen kultur på förbandet, där kritik får komma fram. Erfarenheten är att kompetensen står i fokus – att vidmakthålla den var man än är i organisationen, och att vara uppdaterad och utbildad, samtidigt som misstag inte mörkas: ”Det gör inget att man ibland gör fel – det är så man blir duktig”. Värdegrundsfrågor har flera intervjupersoner tagit upp från olika perspektiv. Många kopplar värdegrund både till ledarskap och en bra rekrytering."
Ledarskap ska vara en militär paradgren och är fortfarande så på vissa håll men det är på väg utför även här, dels på grund av administrationsbördan och dels på grund av det nya skolsystemet för officerare där teori sätts före praktik (ledare blir man inte av att läsa). Att leda anställda soldater kräver mer än att utbilda värnpliktiga är slutsatsen i studien. Det är kanske självklart men jag upplever inte att kompetensförsörjningen av officerare möter kraven. Jag skulle vilja ha en översyn av rekrytering och utbildning för officerare. Framförallt skulle jag vilja ha mer verksamhetsnära utbildning med truppföring, mycket mer truppföring.
En mycket allvarlig del är synen på misstag där jag upplever att det inte finns någon tolerans i Försvarsmakten idag. Det är inte okej att göra fel, inte ens hemma under utbildning. Minsta snedsteg renderar i en anmälan till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd sedan förbandschefer fråntagits förtroendet att hantera sin personal. Tidigare fanns tillrättavisningar, kavajhytt och Lillejulsmädande som verktyg för att hantera snedseglare men idag får man inte tillrättavisa folk utan det ska anmälas till FPAN för handläggning. Allt ses som förseelser i stället för misstag. Det är kontraproduktivt för en lärande organisation som då inte utvecklas. Alla kör tummen i spåret och riskerar så lite som möjligt. Ingen vill få "svarta kulor" och få sämre tjänstgöringsomdöme/vitsord och därmed sämre löneutveckling.
Rapporten tar också upp behovet av långsiktighet och förbandsstöd. Långsiktigheten behövs för att vidmakthålla förbandet som inte omsätts på 15 månaders som under värnpliktstiden och är en garant för en hållbar situation.
Förbandsstödet (utbildningsstödsresurser, sjukvård, mm) krävs för att kunna utbilda och fortbilda förbandet och ta hand om uppkomna situationer. Det måste vara hög tillgänglighet på stödet för att möta kraven.
Det är mycket bra att man utforskar och dokumenterar dragna erfarenheter på detta viset. Det borde ha gjorts tidigare, innan vi gick in ett nytt personalsystem. Nu väntar jag, helt utan spänning, på tillvaratagandet av dessa erfarenheter. Erfarenheterna står i kontrast till Försvarsmaktens ledningkultur. Tyvärr är jag så cynisk att jag inte tror att någonting kommer att omsättas till praktisk handling. Jag tror att vi även fortsättningsvis kommer:
ha pluton/sektionschefer bakom skrivbord i stället för med truppen/besättningen;
att förvaltningens omfattning kommer att öka och manöverutrymmet för chefen minska;
att morgondagens officerare kommer att vara än sämre skickade på praktiskt ledarskap för att förvaltning och pappershantering är det som premierats under skola och yrkesliv.
Tyvärr tror jag att det kommer att kosta massor. Dels i arbetsmiljöhänseende med konsekvenser för personal och rekrytering och dels kan det kosta liv, för där ute i verkligheten är det andra krav. Jag hoppas längst inne i hjärtat att någon beslutar om att dessa krav ska mötas och ger order om att tillvarata FMSF:s erfarenheter och omsätter det i "vanliga" Försvarsmakten.
måndag 24 januari 2011
Kovändning om bloggar och Facebook
I Dagens Nyheter idag kan vi läsa att Försvarsmakten nu gjort en helomvändning med snärt som skulle göra vilken drilltropp som helst avundsjuk.
Tidigare har det kommit kritik och ovett från HKV gällande folks osed att nyttja moderna kommunikationssätt såsom Facebook, forum och bloggar. Bloggande officerare och soldater har fått på fingrarna och tystats av sina chefer.
Nu har man alltså gjort en helomvändning och till och med uppmuntrar anställda till ett aktivt nätanvändande. Jag skrev för ett bra tag sedan:
"USA har tydligen givit soldater tillstånd att blogga även under insats. De resonerar visst att det är bättre om den amerikanska uppfattningen kommer ut på bred front före motståndarens. Det gör mindre att det är ofiltrerat och ibland onyanserat bara man är först. Hellre ha första ordet än att hamna i baksits mot motståndarens propaganda.
Det kanske är något att fundera på för Försvarsmakten och Sverige? Det är kanske den tanken som ligger bakom det nya bloggandet på insatserna?"
Kanske har Försvarsmakten nu vaknat?
Men jag undrar vad chefer på lägre nivåer egentligen tycker om det här? Är man ute i organisationen så positiva till underställdas publika utspel? Skulle inte tro det. Jag bedömer att det även fortsatt kommer att finnas ett motstånd.
Tidigare har det kommit kritik och ovett från HKV gällande folks osed att nyttja moderna kommunikationssätt såsom Facebook, forum och bloggar. Bloggande officerare och soldater har fått på fingrarna och tystats av sina chefer.
Nu har man alltså gjort en helomvändning och till och med uppmuntrar anställda till ett aktivt nätanvändande. Jag skrev för ett bra tag sedan:
"USA har tydligen givit soldater tillstånd att blogga även under insats. De resonerar visst att det är bättre om den amerikanska uppfattningen kommer ut på bred front före motståndarens. Det gör mindre att det är ofiltrerat och ibland onyanserat bara man är först. Hellre ha första ordet än att hamna i baksits mot motståndarens propaganda.
Det kanske är något att fundera på för Försvarsmakten och Sverige? Det är kanske den tanken som ligger bakom det nya bloggandet på insatserna?"
Kanske har Försvarsmakten nu vaknat?
Men jag undrar vad chefer på lägre nivåer egentligen tycker om det här? Är man ute i organisationen så positiva till underställdas publika utspel? Skulle inte tro det. Jag bedömer att det även fortsatt kommer att finnas ett motstånd.
tisdag 18 januari 2011
Jag är för!
Om man följer bloggar och gammelmedia tycks det som att allt, precis allt, är skit med Försvarsmakten. Att allt har blivit sämre sedan nedmonteringen av invasionsförsvaret för dryga 15 år sedan och att alla beslut som Försvarsdepartement och Försvarshögkvarter tagit det senaste decenniet varit åt helsicke.
Jag tänkte nu vara motvalls och försöka vara positiv.
Jag är för internationella operationer, att Sveriges försvarsmakt används utomlands för att stödja freds- och säkerhetsarbete. Många hävdar att internationella insatser urholkar det nationella försvaret men det gör inte jag. Det kostar pengar ur försvarsbudgeten (1,5 miljarder för FS under 2011) men en icke obetydlig del av de kostnaderna, som lönekostnader och materielkostnader, skulle vi ha haft ändå. Som det är nu används medlen till något positivt och inte bara för förrådshållning av pappersförband. FM blir bättre (genom att utvecklas med kraven), så ock världen.
Fick man önska något vore det att del av kostnaden bestreds av utrikesdepartementet eller att medel överfördes till Försvarsdepartementet för kostnadstäckning.
Jag är för internationell tjänstgöringsskyldighet. Självklart ska Försvarsmaktens personal tjänstgöra där det behövs. Självklart ska personal inte helt kunna avsäga sig bördan. Stor kritik har framförts mot HKV för införandemodellen och framförallt då hur beskedet om det nya avtalet skickades ut "som en blixt från klar himmel" i semestertider. Själv deltog jag som åhörare under ett besök av FML under deras rundresa 2009 och hade då fått höra en kvalificerad bedömning från FML att alla skulle komma att omfattas av tjänstgöringsskyldigheten. Det kom alltså verkligen inte som någon chock för mig och borde inte så ha gjort för någon som brytt sig om att hänga med. Jag tycker att många blundat för det som komma skulle och skyller på HKV för att man inte förberett sig.
Det finns fog för klander när det gäller villkoren för internationell tjänstgöring, det håller jag med om. En av de viktigaste punkterna är det oklara försäkringsläget, ett annat är bristande stöd till hemmavarande. Det sistnämnda jobbas det på i Försvarsmakten men det förstnämnda är något som verkar vara svårt att få ordning på.
I ämnet internationell tjänstgöringsskyldighet kan jag meddela att jag tackat nej till internationell tjänst flera gånger, trots att jag har skyldigheten i mitt avtal. Tjänsterna har inte passat i tid och jag har i samråd med min chef planerat andra insatser i stället. Det går alltså att ha en tillfredsställande situation även med internationell tjänstgöringsskyldighet.
Jag är för en ökad professionalisering av soldaten. Många är emot anställda soldater, tycks det. Man hyllar värnpliktsförsvarets kompetensbredd och sågar yrkessoldaten. Det man övar på blir man bra på och det säger sig självt att soldater som fått längre förberedelsetid och bättre utbildning blir bättre på sin tjänst. Jag har tjänstgjort med knektar som varit heltidsanställda i flera år och har då fått uppleva riktigt duktiga soldater och förband som levererat effekt direkt efter ankomst till nytt insatsområde.
Dagens militära teknik- och metodlösningar ställer höga krav på kompetens och färdighet, betydligt högre än under IB77-tiden. Det gör att vi behöver en annan personalförsörjning än tidigare.
Helst av allt skulle jag vilja se en kombination av gammalt och nytt. En allmän tre månader lång Samhällsplikt varav huvuddel av årskullen skulle tjänstgöra i Försvarsmakten som en grundläggande militär utbildning skulle kunna vara en grund för rekryteringen. Självklart skulle plikten vara könsneutral eftersom könsdiskriminering är olagligt.
Efter GMU:n anställs vissa i stående förband och övriga krigsplaceras i beredskapsförband, liknande gårdagens krigsförband. Ganska lika det nya systemet ja, men med en allmän plikt som grund.
Jag är för ett flerkarriärssystem såsom nu FM har utvecklat. Det är bra att vi tillåter folk att stanna och bli bra inom sitt kompetensområde och att det finns flera vägar in. Alla behöver inte vara yrkesofficerare såsom vi flesta tänker oss dem. Det behövs en hel palett med olika kompetenser för att driva dagens försvar.
Det behövs dock en plan för utveckling och befordran av specialistofficerare och övriga i OR-kategorin för att nå en bra miljö för dessa.
Jag är för insatsorganiseringen av Försvarsmakten. Den innebär en minskad personalomsättning och att folk stannar längre på respektive befattning. Det gamla systemet har varit alldeles för hattigt och personalen har inte ens hunnit få befäst duglighet på tjänsten innan de fått en ny. Med insatsorganiseringen uppfattar jag en ökad stabilitet i organisationen.
Jag är för en fortsatt utveckling av spetsflyget och andra tunga materielprojekt. Krig är en materialsport och göra halt är att backa i förhållande till andra. Dock måste man bli bättre på att upphandla och ekonomistyra investeringarna. PRIO är ett dåligt exempel på när kostnaderna skenat. Det måste bli mindre sånt i framtiden.
Givetvis är jag emot vissa saker också:
Jag är emot centralisering av beslut.
Jag är emot sönderbyråkratisering av Försvarsmakten.
Jag är emot revirpinkeri och myndighetsmissbruk som sätter gemene man i risk.
Jag är emot undfallande chefer.
Jag är emot dåliga villkor för personalen.
Och jag är emot båtmössa m/48 till fältuniform ;-)
Jag tänkte nu vara motvalls och försöka vara positiv.
Jag är för internationella operationer, att Sveriges försvarsmakt används utomlands för att stödja freds- och säkerhetsarbete. Många hävdar att internationella insatser urholkar det nationella försvaret men det gör inte jag. Det kostar pengar ur försvarsbudgeten (1,5 miljarder för FS under 2011) men en icke obetydlig del av de kostnaderna, som lönekostnader och materielkostnader, skulle vi ha haft ändå. Som det är nu används medlen till något positivt och inte bara för förrådshållning av pappersförband. FM blir bättre (genom att utvecklas med kraven), så ock världen.
Fick man önska något vore det att del av kostnaden bestreds av utrikesdepartementet eller att medel överfördes till Försvarsdepartementet för kostnadstäckning.
Jag är för internationell tjänstgöringsskyldighet. Självklart ska Försvarsmaktens personal tjänstgöra där det behövs. Självklart ska personal inte helt kunna avsäga sig bördan. Stor kritik har framförts mot HKV för införandemodellen och framförallt då hur beskedet om det nya avtalet skickades ut "som en blixt från klar himmel" i semestertider. Själv deltog jag som åhörare under ett besök av FML under deras rundresa 2009 och hade då fått höra en kvalificerad bedömning från FML att alla skulle komma att omfattas av tjänstgöringsskyldigheten. Det kom alltså verkligen inte som någon chock för mig och borde inte så ha gjort för någon som brytt sig om att hänga med. Jag tycker att många blundat för det som komma skulle och skyller på HKV för att man inte förberett sig.
Det finns fog för klander när det gäller villkoren för internationell tjänstgöring, det håller jag med om. En av de viktigaste punkterna är det oklara försäkringsläget, ett annat är bristande stöd till hemmavarande. Det sistnämnda jobbas det på i Försvarsmakten men det förstnämnda är något som verkar vara svårt att få ordning på.
I ämnet internationell tjänstgöringsskyldighet kan jag meddela att jag tackat nej till internationell tjänst flera gånger, trots att jag har skyldigheten i mitt avtal. Tjänsterna har inte passat i tid och jag har i samråd med min chef planerat andra insatser i stället. Det går alltså att ha en tillfredsställande situation även med internationell tjänstgöringsskyldighet.
Jag är för en ökad professionalisering av soldaten. Många är emot anställda soldater, tycks det. Man hyllar värnpliktsförsvarets kompetensbredd och sågar yrkessoldaten. Det man övar på blir man bra på och det säger sig självt att soldater som fått längre förberedelsetid och bättre utbildning blir bättre på sin tjänst. Jag har tjänstgjort med knektar som varit heltidsanställda i flera år och har då fått uppleva riktigt duktiga soldater och förband som levererat effekt direkt efter ankomst till nytt insatsområde.
Dagens militära teknik- och metodlösningar ställer höga krav på kompetens och färdighet, betydligt högre än under IB77-tiden. Det gör att vi behöver en annan personalförsörjning än tidigare.
Helst av allt skulle jag vilja se en kombination av gammalt och nytt. En allmän tre månader lång Samhällsplikt varav huvuddel av årskullen skulle tjänstgöra i Försvarsmakten som en grundläggande militär utbildning skulle kunna vara en grund för rekryteringen. Självklart skulle plikten vara könsneutral eftersom könsdiskriminering är olagligt.
Efter GMU:n anställs vissa i stående förband och övriga krigsplaceras i beredskapsförband, liknande gårdagens krigsförband. Ganska lika det nya systemet ja, men med en allmän plikt som grund.
Jag är för ett flerkarriärssystem såsom nu FM har utvecklat. Det är bra att vi tillåter folk att stanna och bli bra inom sitt kompetensområde och att det finns flera vägar in. Alla behöver inte vara yrkesofficerare såsom vi flesta tänker oss dem. Det behövs en hel palett med olika kompetenser för att driva dagens försvar.
Det behövs dock en plan för utveckling och befordran av specialistofficerare och övriga i OR-kategorin för att nå en bra miljö för dessa.
Jag är för insatsorganiseringen av Försvarsmakten. Den innebär en minskad personalomsättning och att folk stannar längre på respektive befattning. Det gamla systemet har varit alldeles för hattigt och personalen har inte ens hunnit få befäst duglighet på tjänsten innan de fått en ny. Med insatsorganiseringen uppfattar jag en ökad stabilitet i organisationen.
Jag är för en fortsatt utveckling av spetsflyget och andra tunga materielprojekt. Krig är en materialsport och göra halt är att backa i förhållande till andra. Dock måste man bli bättre på att upphandla och ekonomistyra investeringarna. PRIO är ett dåligt exempel på när kostnaderna skenat. Det måste bli mindre sånt i framtiden.
Givetvis är jag emot vissa saker också:
Jag är emot centralisering av beslut.
Jag är emot sönderbyråkratisering av Försvarsmakten.
Jag är emot revirpinkeri och myndighetsmissbruk som sätter gemene man i risk.
Jag är emot undfallande chefer.
Jag är emot dåliga villkor för personalen.
Och jag är emot båtmössa m/48 till fältuniform ;-)
tisdag 11 januari 2011
Var är ÖB?
Sist jag såg Överbefälhavare Sverker Göransson var när han delade ut medaljer till FS19 på Armémuseum. Utdelningen var det enda han gjorde för talroll hade han inte. Det var Sten Tolgfors och Arméinspektör Berndt Grundevik som stod för talandet.
Det har gått väldigt lång tid sedan ÖB uttalade sig publikt, väldigt lång tid. Han finns inte med på någon av de senaste inläggen på Försvarsmakten.se utan man får göra sökningar i arkivet. Det tycker jag är märkligt.
Det kan inte undgått någon som hjälpligt hänger med i försvarsdebatten att många känner osäkerhet kring ekonomi, organisation, omgalonering, byråkrati, insatsfrekvens, numerär, hotet mot Sverige, ja hart när allt som har med försvaret att göra. Man kan ju då tycka att ÖB borde synas mer.
I en tid med stora osäkerheter och mycken turbulens inom Försvarsmakten kan man tycka att det vore läge för den ytterst ansvarige att kliva fram med tydlighet och framåtanda och visa åt vilket håll vi ska?
Vore det inte lämpligt med lite föregångsmannaskap och ledarskap? Grunden för det är ju att faktiskt finnas. Och syns man inte, finns man inte.
Nej ÖB, du får allt ta och komma ut från kontoret och visa upp dig, inte bara utan talroll på ceremonier utan framförallt visa på föregångsmannaskap kopplat till verksamheten och framtiden. Dina underställda behöver ledning, står du för den?
Miljöbild Afghanistan Uppdaterad 2011-01-12
Jag har i tidigare inlägg diskuterat villkoren för personal i Utlandsstyrkan. Ett kärt ämne bland många med mig är reduktionen av Utlandsreseförordningens traktamente, som innebär 11000:-/månad och person i avräkning för Afghanistan-styrkan. Detta för att individen uppbär gratis mat och boende av staten Sverige. Jag tänkte inte fortsätta diskutera den ekonomiska byråkratiska ordningen utan presentera lite miljö. Vad får man då för dessa pengar? Hur kan det se ut?
Nu i dagarna har nuvarande Afghanistan-styrkan publicerat en presentation av den Forward Operating Base (FOB) som de delar med Afghan National Army (ANA) i byn Darzab i det västligaste området i det svenska ansvarsområdet.
I distriktet Darzab är läget tämligen osäkert och det är ytterst farligt att färdas dit landvägen eftersom det är ett taliban-område. För att ta sig ner till Darzab från Sheberghan användes 1/3 av ammunitionsmängden, 1/3 användes för själva patrullen och då återstod 1/3 för hemfärden. Så såg det ut i somras. I fjol anfölls FOB:en i Darzab av Talibaner och PRT-ledningen höjde hotnivån i området till Regional Commands stora förtret. De sistnämnda ville inte ha ett till område med förhöjd hotnivå.
När du har åkt genom den kanaliserande terrängen i Qush Tappeh, förmodligen under beskjutning, ner till Darzab får du möjligheten att bo här:
Toalett och dusch på rummet?
Om man inte har förmånen att tillhöra OMLT utan i stället är en del av PRT:t kan man få tillbringa tid på så kallade Rysshöjder i området väster om huvudorten Mazar-e Sharif.
Rysshöjderna finns över hela området och är upplogade sandhögar som dominerar terrängen. De används som patrullbaser, observationsplatser och understödsställningar, precis som på Sovjetarméns tid.
Ett krux är att om man lämnar en höjd kommer den med största sannolikhet att mineras varvid ett digert arbete med klarering måste vidtas för att kunna nyttja höjden igen.
En gruppering på en höjd innebär förutom att man ser väldigt bra, fritt skottfält i båda riktningarna. Detta har svensk och finsk trupp fått erfara ett antal gånger då man blivit beskjutna, både av direktriktad eld och av granatkastareld.
Bästa rummet på orten med begränsad utsikt över bergen (Hesco-muren skymmer). Foto: Martin BQ FS19
Det är inte alla förunnade att få utöva sitt yrke i så exotiska länder som Afghanistan som är ett väldigt spännande land. Jag skulle kunna rekommendera vem som helst att åka dit på tjänstgöring om det inte vore för alla IED:er, beskjutning, den obarmhärtiga värmen på sommaren, de taskiga villkoren och hanteringen från Högkvarteret.
Men det finns underbara moment också:
Sommarsolen går ner i Ali Zayi och snart är det beskedliga 38 grader varmt och man kan få lite sömn.
Fler miljöbilder: Dagens Nyheters bildspel Svenskarna i Afghanistan
Uppdatering 2011-01-12:
Knappt hade jag hunnit publicera detta inlägg innan en ny attack i Darzab tillkännagavs av Försvarsmakten:
Under måndagen attackerades en skyttegrupp ur tredje skyttekompaniet, delar ur stabskompaniet, PRT HQ och afghanska nationella armén (ANA). De besköts med finkalibrig eld och troligtvis granatkastare. Den svenska enheten genomförde en fotpatrull med ANA i Darzab, i provinsen Jowzjan, i västra delen av det svensk-finska ansvarsområdet.
Hela nyheten på Försvarsmakten.se
Nu i dagarna har nuvarande Afghanistan-styrkan publicerat en presentation av den Forward Operating Base (FOB) som de delar med Afghan National Army (ANA) i byn Darzab i det västligaste området i det svenska ansvarsområdet.
I distriktet Darzab är läget tämligen osäkert och det är ytterst farligt att färdas dit landvägen eftersom det är ett taliban-område. För att ta sig ner till Darzab från Sheberghan användes 1/3 av ammunitionsmängden, 1/3 användes för själva patrullen och då återstod 1/3 för hemfärden. Så såg det ut i somras. I fjol anfölls FOB:en i Darzab av Talibaner och PRT-ledningen höjde hotnivån i området till Regional Commands stora förtret. De sistnämnda ville inte ha ett till område med förhöjd hotnivå.
När du har åkt genom den kanaliserande terrängen i Qush Tappeh, förmodligen under beskjutning, ner till Darzab får du möjligheten att bo här:
Toalett och dusch på rummet?
Om man inte har förmånen att tillhöra OMLT utan i stället är en del av PRT:t kan man få tillbringa tid på så kallade Rysshöjder i området väster om huvudorten Mazar-e Sharif.
Rysshöjderna finns över hela området och är upplogade sandhögar som dominerar terrängen. De används som patrullbaser, observationsplatser och understödsställningar, precis som på Sovjetarméns tid.
Ett krux är att om man lämnar en höjd kommer den med största sannolikhet att mineras varvid ett digert arbete med klarering måste vidtas för att kunna nyttja höjden igen.
En gruppering på en höjd innebär förutom att man ser väldigt bra, fritt skottfält i båda riktningarna. Detta har svensk och finsk trupp fått erfara ett antal gånger då man blivit beskjutna, både av direktriktad eld och av granatkastareld.
Det är inte alla förunnade att få utöva sitt yrke i så exotiska länder som Afghanistan som är ett väldigt spännande land. Jag skulle kunna rekommendera vem som helst att åka dit på tjänstgöring om det inte vore för alla IED:er, beskjutning, den obarmhärtiga värmen på sommaren, de taskiga villkoren och hanteringen från Högkvarteret.
Men det finns underbara moment också:
Fler miljöbilder: Dagens Nyheters bildspel Svenskarna i Afghanistan
Uppdatering 2011-01-12:
Knappt hade jag hunnit publicera detta inlägg innan en ny attack i Darzab tillkännagavs av Försvarsmakten:
Under måndagen attackerades en skyttegrupp ur tredje skyttekompaniet, delar ur stabskompaniet, PRT HQ och afghanska nationella armén (ANA). De besköts med finkalibrig eld och troligtvis granatkastare. Den svenska enheten genomförde en fotpatrull med ANA i Darzab, i provinsen Jowzjan, i västra delen av det svensk-finska ansvarsområdet.
Hela nyheten på Försvarsmakten.se