I ett tidigare inlägg ställde jag frågan om Flygvapnets klocka för flygande personal verkligen behövde vara så dyr och om det inte räckte med en Casio G-Shock eller motsvarande.
Jag fick svaret att det inte gick för sig eftersom det var oerhört viktigt att klockan ALLTID fungerade och att det inte fick finnas någon som helst risk att klockan skulle falla isär i bitar i cockpit.
Nu rapporterar Aftonbladet om att klockorna börjar komma tillbaka med reklamationer.
Vad är det som händer?
Ni med mer insyn: Fungerar klockorna inte som det var tänkt eller har Aftonbladet gjort en höna av en fjäder?
/Parabellum
tisdag 25 oktober 2011
onsdag 19 oktober 2011
Debattinlägg från KDU
Cynismer vill tipsa om ett debattinlägg från KDU som publicerats idag på Uppsala Nya Tidning UNT. Inlägget är ett svar på MUF:s vinkel om försvaret som en arbetsmarknadspolitisk funktion.
Deras grundsyn håller jag med om:
"Som medborgare har man nämligen inte enbart att kräva sina rättigheter, utan också att leva upp till plikter och skyldigheter. Tanken att man som medborgare ska kunna välja att avstå från att försvara friheten och demokratin är för oss främmande. Den som är bäst lämpad att försvara Sverige ska också kunna tas ut för att försvara landet då detta är nödvändigt. Därför är det vår grundinställning att Försvarsmaktens utbildningssystem även i fortsättningen ska bygga på plikt – inte på frivillighet. Ett sådant system ska kompletteras med kontrakterade och samövade förband som omedelbart är redo att sättas in i insatser hemma och utomlands."
Jag ser gärna ett system med allmän värnplikt kombinerat med en anställd del för omedelbara insatser och internationella diton. De många fördelarna med kontinuerligt tjänstgörande soldater som jag haft förmånen att få uppleva vill jag behålla men allmän värnplikt som grund är mycket bra. Det skulle dock kräva en hel del av samhället, inte minst ökade ekonomiska ramar för förbandsverksamheten.
Deras grundsyn håller jag med om:
"Som medborgare har man nämligen inte enbart att kräva sina rättigheter, utan också att leva upp till plikter och skyldigheter. Tanken att man som medborgare ska kunna välja att avstå från att försvara friheten och demokratin är för oss främmande. Den som är bäst lämpad att försvara Sverige ska också kunna tas ut för att försvara landet då detta är nödvändigt. Därför är det vår grundinställning att Försvarsmaktens utbildningssystem även i fortsättningen ska bygga på plikt – inte på frivillighet. Ett sådant system ska kompletteras med kontrakterade och samövade förband som omedelbart är redo att sättas in i insatser hemma och utomlands."
Jag ser gärna ett system med allmän värnplikt kombinerat med en anställd del för omedelbara insatser och internationella diton. De många fördelarna med kontinuerligt tjänstgörande soldater som jag haft förmånen att få uppleva vill jag behålla men allmän värnplikt som grund är mycket bra. Det skulle dock kräva en hel del av samhället, inte minst ökade ekonomiska ramar för förbandsverksamheten.
Driftinformation
Cynismer har fått starta om räkningen med Statcounter, efter en uppdatering.
Vid uppdateringen hade vi haft drygt 120000 besökare.
Update: Vi har nu fått tillbaka vår gamla Statcounter
Vid uppdateringen hade vi haft drygt 120000 besökare.
Update: Vi har nu fått tillbaka vår gamla Statcounter
tisdag 18 oktober 2011
Norge tar bort röda korset
Norska försvaret har beslutat sig för att ta bort rödakors-markeringen på sin sjukvårdspersonal i Afghanistan. Rödakors-markeringen ska vara ett skydd för personalen enligt internationell rätt men det har återigen visat sig inte fungera som det är tänkt. Grundtanken är att sjukvårdspersonal inte ska bekämpas vid strid men det struntar man högaktligen i i Afghanistan.
Rödakorsmarkeringen innebär också att personalen endast får bära vapen för egenskydd. De får försvara sig själva och sina patienter när det är fara på färde men får inte gå post eller delta med eldgivning i normal strid. Såsom striderna är i Afghanistan har det inneburit en försämring av säkerheten för sjukvårdspersonalen. Norrmännen plockar därför bort röda korset och har därför större handlingsfrihet med sin sjukvårdspersonal. De kan då utrustas med tyngre vapen.
Det norska beslutet gäller Afghanistan enkom så de avser fortsätta bära utmärkningen i andra områden.
Ett brott mot Genève-konventionen, säger vissa men det ifrågasätter jag. Konventionen anger att det ska märkas ut till skydd för sjukvårdspersonalen för att den ska kunna arbeta med att rädda liv. Om man väljer att inte märka ut dem särskilt så åtnjuter de inget särskilt skydd utan omfattas av samma regler och villkor som övriga soldater. Det är inte konstigare än så faktiskt.
Tyskland har valt att inte ha rödakors-märkning på sina medics i Afghanistan, till skillnad från Sverige. Det har inneburit att tyska sjukvårdare har fått stå vakt i gemensamma operationer i det svenska området medan de svenska inte har fått göra det. Hos vissa svenskar har det varit upphov till frustration, eftersom personalläget är ansträngt och alla vill kunna vara med och bidraga.
I både Libanon och Bosnien var de röda korsen på vit bakgrund tacksamma måltavlor för motståndarna. De röda korsen var som kulmagneter och det är inte mycket bättre i Afghanistan.
Är det läge även för den svenska Försvarsmakten att överväga att ta bort rödakors-märkningen från vissa sjukvårdsresurser?
/C
Aftenposten.no
Uppdatering 2011-10-18 1545:
Kommentatorn H gjorde mig uppmärksam på att de svenska Medevac-helikoptrarna inte heller för det röda korset. Detta trots att de kör sk Taktisk Medevac mellan sjukvårdsinrättningar i norra Afghanistan.
Rödakorsmarkeringen innebär också att personalen endast får bära vapen för egenskydd. De får försvara sig själva och sina patienter när det är fara på färde men får inte gå post eller delta med eldgivning i normal strid. Såsom striderna är i Afghanistan har det inneburit en försämring av säkerheten för sjukvårdspersonalen. Norrmännen plockar därför bort röda korset och har därför större handlingsfrihet med sin sjukvårdspersonal. De kan då utrustas med tyngre vapen.
Det norska beslutet gäller Afghanistan enkom så de avser fortsätta bära utmärkningen i andra områden.
Ett brott mot Genève-konventionen, säger vissa men det ifrågasätter jag. Konventionen anger att det ska märkas ut till skydd för sjukvårdspersonalen för att den ska kunna arbeta med att rädda liv. Om man väljer att inte märka ut dem särskilt så åtnjuter de inget särskilt skydd utan omfattas av samma regler och villkor som övriga soldater. Det är inte konstigare än så faktiskt.
Tyskland har valt att inte ha rödakors-märkning på sina medics i Afghanistan, till skillnad från Sverige. Det har inneburit att tyska sjukvårdare har fått stå vakt i gemensamma operationer i det svenska området medan de svenska inte har fått göra det. Hos vissa svenskar har det varit upphov till frustration, eftersom personalläget är ansträngt och alla vill kunna vara med och bidraga.
I både Libanon och Bosnien var de röda korsen på vit bakgrund tacksamma måltavlor för motståndarna. De röda korsen var som kulmagneter och det är inte mycket bättre i Afghanistan.
Är det läge även för den svenska Försvarsmakten att överväga att ta bort rödakors-märkningen från vissa sjukvårdsresurser?
/C
Aftenposten.no
Uppdatering 2011-10-18 1545:
Kommentatorn H gjorde mig uppmärksam på att de svenska Medevac-helikoptrarna inte heller för det röda korset. Detta trots att de kör sk Taktisk Medevac mellan sjukvårdsinrättningar i norra Afghanistan.
Islossning?
Flera medier rapporterar att den israeliske soldaten Gilad Shalit är fri efter fem år i fångenskap hos Hamas. Han utväxlas mot 477 palestinska fångar, som senare ska kompletteras med ytterligare 550 stycken.
Även om växeltalet kan tyckas skevt så är själva utväxlingen ett viktigt steg mot bättre relationer mellan Israel och Palestina. Att Hamas överhuvudtaget samarbetat med Israel är uppseendeväckande och positivt.
CNN beskriver innebörden av det hela mycket bra på sin nätupplaga.
"Any movement in the stalled peace process might be enough to get the wheels of this heavy cart out of the rut in which it is trapped." säger Ronald W. Zweig, Professor of Israel Studies på New York University.
En liten farhåga för dock växlingstalet med sig; att terrorgrupper profiterar på fångna soldater. Om en IDF-sergeant ger närmare 1000 fångar, hur mycket får man då för en hel grupp, eller en officer?
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
CNN
Även om växeltalet kan tyckas skevt så är själva utväxlingen ett viktigt steg mot bättre relationer mellan Israel och Palestina. Att Hamas överhuvudtaget samarbetat med Israel är uppseendeväckande och positivt.
CNN beskriver innebörden av det hela mycket bra på sin nätupplaga.
"Any movement in the stalled peace process might be enough to get the wheels of this heavy cart out of the rut in which it is trapped." säger Ronald W. Zweig, Professor of Israel Studies på New York University.
En liten farhåga för dock växlingstalet med sig; att terrorgrupper profiterar på fångna soldater. Om en IDF-sergeant ger närmare 1000 fångar, hur mycket får man då för en hel grupp, eller en officer?
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
CNN
måndag 3 oktober 2011
Gästinlägg: Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning
Cynismer har förmånen att edera följande gästinlägg som är skrivet av en kollega med flera internationella insatser i bagaget. Det speglar en något mer positiv bild av Försvarsmakten än vad mina tidigare inlägg visat på.
/Cynisk
------------------------------------------------------------------------------------------
Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning
I väntan på att vi ska inta insatsorganisation 2014 (IO14), vilket sker 2013-01-01, har våra krigsförband organiserats i en övergångsorganisation och fyllts på med officerare, specialistofficerare och till del även med soldater. Ännu så länge är det främst kontinuerligt tjänstgörande som placerats och endast i liten omfattning har man lyckats rekrytera tidvis tjänstgörande. I många fall bemannar kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare även de befattningarna som egentligen är avsedda för deras tidvis tjänstgörande motsvarigheter. Det är ett resultat av att det finns ett kraftigt överskott av
yrkesofficerare. I alla fall utfirån tilldelade ramar.
De stora skillnaderna mot den övergångsorganisation vi nu har jämfört med IO14 är egentligen ganska liten. Kvalifikationskrav för respektive befattning ska tas fram, mindre organisatoriska förändringar ska genomföras och kanske viktigast är att rätt person ska sättas på rätt plats. Så är det verkligen inte i nuläget.
I stor omfattning kan vi nog kalla armén för ett typiskt pappersförband. För även om officersbefattningar och specialistofficersbefattningar i stort är uppfyllda med namn så saknar mycket av personalen rätt kompetens och träning i sina befattningar. När det gäller soldatbefattningar så har dessa börjat fyllas på men det är egentligen bara befattningarna för kontinuerligt tjänstgörande som närmar sig uppfyllnad utifrån de ramar som ekonomin hittills har medgett.
När det gäller våra möjligheter att personellt delta i ytterligare internationella insatser är dessa sannolikt ganska goda eftersom inte alla krigsförband sätts in samtidigt och det finns tid för att rätta till brister i träning och för att rekrytera tidvis tjänstgörande inför varje insats. Men ur aspekten, nationellt försvar, är vi inte ens i närheten av att kunna nyttja förbanden. Då handlar det om enstaka plutoner och i undantagsfall något kompani som är gripbara.
Det kanske största orosmomentet är nog egentligen den enorma bristen på modern materiel och splitterskyddade fordon. Fråga vilken batljonschef som helst var dennes samtliga fordon befinner sig och jag lovar att svaret kommer bli skrämmande.
Vid våra förband finns det utöver insatsorganisationen en basorganisation som ska stödja den förra. Egentligen borde det vara solklart vilken personal som tillhör vilken men för att verksamheten ska gå runt har man av olika skäl hittat på egna organisationer, ibland sanktionerat men oftast inte, där personal är dubbelintecknad på flera olika befattningar för att få verksamheten att gå runt. Det kan tyckas vara ett smart drag att man gör sitt yttersta för att försöka lösa sina uppgifter men konsekvenserna blir förödande. Personal vet inte vem som är deras chef, löneutbetalningar fungerar inte, ansvar kan inte utkrävas och framförallt – den beordrade organisationen kan inte utvärderas eftersom den inte följts. Detta är ett lysande exempel på där lojalitet mot uppgiften inte går går att kombinera med lojalitet mot högre chef och övergripande syfte. Det vore önskvärt om vi nu på allvar faktiskt följer den beordrade organisationen, alltså den som är indaterad i PRIO, och därefter får det bära eller brista. Först då är vi lojala och kan gå vidare.
Folk och Försvar höll nyligen ett seminarium (http://www.folkochforsvar.se/index.php/fof-
play-filmvisare/items/foersvarsmakten-2014-makt-nog-att-foersvara-sverige) där det gjordes flera försök från politiker om att få ett svar om vilka förband som var gripbara. Det som förvånar min starkt är att Försvarsmakten inte besvarar frågorna. Det är trots allt politikerna som ger oss våra uppdrag. Det hänvisas ofta till sekretess men jag upplever att det används som ett svepskäl för att dölja våra tillkortakommanden och i vissa fall okunkap. Mycket av den informationen som politikerna efterfrågar finns i offentliga handlingar vid våra förband.
Om inte ens politikerna medvetandegörs om våra brister så kommer vi aldrig få resurserna för
att rätta till dem. Detta om något är bristande lojalitet mot vår uppdragsgivare.
/CS
/Cynisk
------------------------------------------------------------------------------------------
Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning
I väntan på att vi ska inta insatsorganisation 2014 (IO14), vilket sker 2013-01-01, har våra krigsförband organiserats i en övergångsorganisation och fyllts på med officerare, specialistofficerare och till del även med soldater. Ännu så länge är det främst kontinuerligt tjänstgörande som placerats och endast i liten omfattning har man lyckats rekrytera tidvis tjänstgörande. I många fall bemannar kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare även de befattningarna som egentligen är avsedda för deras tidvis tjänstgörande motsvarigheter. Det är ett resultat av att det finns ett kraftigt överskott av
yrkesofficerare. I alla fall utfirån tilldelade ramar.
De stora skillnaderna mot den övergångsorganisation vi nu har jämfört med IO14 är egentligen ganska liten. Kvalifikationskrav för respektive befattning ska tas fram, mindre organisatoriska förändringar ska genomföras och kanske viktigast är att rätt person ska sättas på rätt plats. Så är det verkligen inte i nuläget.
I stor omfattning kan vi nog kalla armén för ett typiskt pappersförband. För även om officersbefattningar och specialistofficersbefattningar i stort är uppfyllda med namn så saknar mycket av personalen rätt kompetens och träning i sina befattningar. När det gäller soldatbefattningar så har dessa börjat fyllas på men det är egentligen bara befattningarna för kontinuerligt tjänstgörande som närmar sig uppfyllnad utifrån de ramar som ekonomin hittills har medgett.
När det gäller våra möjligheter att personellt delta i ytterligare internationella insatser är dessa sannolikt ganska goda eftersom inte alla krigsförband sätts in samtidigt och det finns tid för att rätta till brister i träning och för att rekrytera tidvis tjänstgörande inför varje insats. Men ur aspekten, nationellt försvar, är vi inte ens i närheten av att kunna nyttja förbanden. Då handlar det om enstaka plutoner och i undantagsfall något kompani som är gripbara.
Det kanske största orosmomentet är nog egentligen den enorma bristen på modern materiel och splitterskyddade fordon. Fråga vilken batljonschef som helst var dennes samtliga fordon befinner sig och jag lovar att svaret kommer bli skrämmande.
Vid våra förband finns det utöver insatsorganisationen en basorganisation som ska stödja den förra. Egentligen borde det vara solklart vilken personal som tillhör vilken men för att verksamheten ska gå runt har man av olika skäl hittat på egna organisationer, ibland sanktionerat men oftast inte, där personal är dubbelintecknad på flera olika befattningar för att få verksamheten att gå runt. Det kan tyckas vara ett smart drag att man gör sitt yttersta för att försöka lösa sina uppgifter men konsekvenserna blir förödande. Personal vet inte vem som är deras chef, löneutbetalningar fungerar inte, ansvar kan inte utkrävas och framförallt – den beordrade organisationen kan inte utvärderas eftersom den inte följts. Detta är ett lysande exempel på där lojalitet mot uppgiften inte går går att kombinera med lojalitet mot högre chef och övergripande syfte. Det vore önskvärt om vi nu på allvar faktiskt följer den beordrade organisationen, alltså den som är indaterad i PRIO, och därefter får det bära eller brista. Först då är vi lojala och kan gå vidare.
Folk och Försvar höll nyligen ett seminarium (http://www.folkochforsvar.se/index.php/fof-
play-filmvisare/items/foersvarsmakten-2014-makt-nog-att-foersvara-sverige) där det gjordes flera försök från politiker om att få ett svar om vilka förband som var gripbara. Det som förvånar min starkt är att Försvarsmakten inte besvarar frågorna. Det är trots allt politikerna som ger oss våra uppdrag. Det hänvisas ofta till sekretess men jag upplever att det används som ett svepskäl för att dölja våra tillkortakommanden och i vissa fall okunkap. Mycket av den informationen som politikerna efterfrågar finns i offentliga handlingar vid våra förband.
Om inte ens politikerna medvetandegörs om våra brister så kommer vi aldrig få resurserna för
att rätta till dem. Detta om något är bristande lojalitet mot vår uppdragsgivare.
/CS
söndag 2 oktober 2011
Rörande personalrörlighet
Försvarsbloggaren Sinuhe refererade i ett inlägg till ämnet personalrörlighet och att det diskuterades väl lite under ÖB:s chefsmöte. Det fick mig att ta upp ämnet här.
I Försvarsmakten tycks personalrörlighet på många håll vara ett problem. Åtminstone hanterar man det som ett problem för även om man utåt sett säger sig sätta personalen i första rummet så behandlar man i vissa fall personalen som materiel, ett behov precis som många andra.
Jag vet flera fall de senaste åren där förband förhindrat förbandsbyte för anställda. Man har hävdat att den sökande har varit oumbärlig för förbandet och inte kunnat avvaras. Följden har blivit att officerarna slutat helt i Försvarsmakten och i stället blivit civila. Därmed står två förband utan den kompetensen i stället för ett. Denna trångsynthet är dålig för alla inblandade parter. Här måste FM inta ett helhetsperspektiv. Försvarsmakten och personalurvalet är för litet för en förbandscentrerad syn. Det kommer att bli än mer viktigt med en högre andel anställda, där de yngre har en högre rörlighet i uppträdandet.
Det finns goda exempel i Försvarsmakten också. Vissa chefer har förstått att det inte går att hålla personal mot deras vilja och att det är bättre att personal gör nytta någon annanstans i FM än utanför.
Nu kanske helt fri rörlighet är för svårt att hantera i FM med datasystemet PRIO och så men då kan man väl hitta lösningar. Sporten har transferfönster för att få lite stadga i säsongerna, något som kanske skulle kunna vara applicerbart även i FM? Förbandsbyte är möjligt vid hel- respektive halvårsskifte. På det sättet skulle cheferna kunna få en mer lätthanterlig personalrörlighet åtminstone.
I Försvarsmakten tycks personalrörlighet på många håll vara ett problem. Åtminstone hanterar man det som ett problem för även om man utåt sett säger sig sätta personalen i första rummet så behandlar man i vissa fall personalen som materiel, ett behov precis som många andra.
Jag vet flera fall de senaste åren där förband förhindrat förbandsbyte för anställda. Man har hävdat att den sökande har varit oumbärlig för förbandet och inte kunnat avvaras. Följden har blivit att officerarna slutat helt i Försvarsmakten och i stället blivit civila. Därmed står två förband utan den kompetensen i stället för ett. Denna trångsynthet är dålig för alla inblandade parter. Här måste FM inta ett helhetsperspektiv. Försvarsmakten och personalurvalet är för litet för en förbandscentrerad syn. Det kommer att bli än mer viktigt med en högre andel anställda, där de yngre har en högre rörlighet i uppträdandet.
Det finns goda exempel i Försvarsmakten också. Vissa chefer har förstått att det inte går att hålla personal mot deras vilja och att det är bättre att personal gör nytta någon annanstans i FM än utanför.
Nu kanske helt fri rörlighet är för svårt att hantera i FM med datasystemet PRIO och så men då kan man väl hitta lösningar. Sporten har transferfönster för att få lite stadga i säsongerna, något som kanske skulle kunna vara applicerbart även i FM? Förbandsbyte är möjligt vid hel- respektive halvårsskifte. På det sättet skulle cheferna kunna få en mer lätthanterlig personalrörlighet åtminstone.