De senaste dagarna har en debatt rasat kring huruvida kraven för att antas till GMU skall sänkas så att gymnasieexamen inte längre är ett krav. Många är rösterna som upprörs över det vansinniga i att soldatyrket nu skall släpas i smutsen, och många frågar sig hur soldater som inte har gymnasial utbildning kan förstå demokratins kontext och hur de då kan förväntas försvara den med vapen i hand.
Jag tycker ärligt talat mest att den här debatten präglas av ett elitistiskt dravel.
Jag bygger inte mina resonemang på fördomar och moralpanik utan på mångårig erfarenhet av att arbeta med just soldater av olika typer; många av dem utan studentexamen.En av sakerna jag saknar mest med värnpliktssystemet var spännvidden på det soldatmaterial som tagits ut för tjänstgöring. Diplomatsöner, förortskids och bondsöner tussades ihop och löste uppgifter tillsammans. Ofta gick det bra, ibland inte men det var alltid intressant och roligt att träffa på så pass olika människor som faktiskt kom till FM.
De var olika på många sätt. En del hade väldigt svårt med språket och att fungera socialt pga att de växt upp i väldigt annorlunda förhållanden jämfört med just diplomatsonen som gått i skola i Schweiz och som sex månader efter muck skulle komma att tjäna mer än kompanichefen. En del hade studerat på universitet en stund innan inryck och en del hade inte ens gått ut gymnasiet med fullständiga betyg.
Många av dessa soldater, de som ryckte in från de absolut lägsta skikten i samhället, blev faktiskt väldigt duktiga soldater och utvecklades enormt mycket under sin värnplikt. Många av dem kom från struliga bakgrunder med missbruk och sociala problem i familjen och hade aldrig fått en chans att prestera bra så värst många sammanhang. När de då kom till ett sammanhang där deras prestationer inte mättes i hur många poäng de kunde få ihop på de nationella proven utan istället hur bra de var på att skjuta, springa, undgå upptäckt och hur starka de var så blommade många ut och presterade toppresultat.
Unga människor som aldrig känt nån större delaktighet i samhället och aldrig sett sig själva som nån direkt del av det fick upp ögonen för vad det innebär att ta ansvar för sig själv och andra. Personer som utan värnplikten kanske hade tagit den enkla vägen och följt äldre syskon i brottets bana fick en annan möjlighet i livet och blev helt enkelt bättre människor. Många av dessa har sedermera åkt ut i utlandstjänst och tjänat sitt land och skyddat demokratin. Många har varit anställda som soldater i beredskapsförband och lagt ner sina bästa år i livet på FM och sina kamrater.
Dessa människor som under värnplikten kunde förverkliga sig själva inom en organisation som uppskattade dem för vad de presterade och inte vad de hade pluggat innan, har sedan värnpliktsutbildningens upphörande inte längre en plats i FM. De är inte tillräckligt utbildade för att ens påbörja en grundläggande militär utbildning, detta trots att många av dem skulle kunna bli utmärkta soldater i många befattningar. Man kan faktiskt ha genomtänkta och lämpliga värderingar trots att man inte har gått klart gymnasiet. Man kan faktiskt arbeta i grupp trots att man inte tagit studenten. Man kan faktiskt vara tillräckligt mottaglig för militär utbildning trots att man inte har varit mottaglig för det gymnasiala skolsystemet.
Alla befattningar i FM är inte att betrakta som lika.
Det ställs vissa krav på en militärtolk och andra på en ammunitionsbärare inom artilleriet. Att vara analytiker på en kriminalunderättelseenhet är inte samma sak som att skjuta granatgevär i en skyttepluton.
Erfarenheten säger detta.
Skall då kreti och pleti tas in? Skall soldatyrket omvandlas till en hop brölande grottmänniskor utan intelligens och värdegrund? Skall allsköns drägg rafsigt ikläda sig svensk uniform och förstöra vårt goda rykte i världen som ljusets bärare och godhetens blåhjälmade fredsduvor?
Självklart inte.
Naturligtvis skall man fortfarande klara av de krav och tester som skiljer ut de lämpliga från de olämpliga. Naturligtvis skall man ha en värdegrund som stämmer överens med rådande norm i samhället.
Men ALLA som är fysiskt och psykiskt starka nog och uppfyller kraven på skötsamhet och lämplighet skall få chansen att tjäna sitt land, oavsett om de är etniska svenskar eller inte, gay, straight eller annat, kristna eller muslimer och oavsett om de är diplomatsöner eller inte har en gymnasieexamen.
Tar man ansvar som myndighet och tycker att samhället tjänar på att fler tar gymnasieexamen så skulle man kunna tänka sig att man villkorar anställningen som soldat med att man skall ha tagit gymnasieexamen inom en viss tidsrymd från anställning, och sen ger soldaterna som behöver det möjligheten att plugga på tjänstetid.
Förbanden letar nu med ljus och lykta efter uppgifter att aktivera soldaterna med under den tråkiga tjänstgöringen på kasern för att få dem att stanna kvar. Man diskuterar om man kan låta soldater ta C-kort, gå kurser till personlig tränare och annat och att ta olika typer av förarbevis och utbildningscertifikat. Att då kunna ge ett antal ungdomar gymnasieexamen varje år är väl vad jag skulle beteckna som en Win-Win situation.
SEN kan man diskutera hur personalförsörjningssystemet fungerar och om vi får in rätt typ av soldater och i rätt mängd, med de verktyg som vi nu har.
Det är en brännande viktig fråga , men den har inte med gymnasieexamen att göra.
/Parabellum
Försvar&Säkerhet, Morgonsur, Allan Widman, Göran Pettersson, Chefsingenjören
Uppdatering 12-02-03: Morgonsur lägger ut texten kring samhällets skenande krav på utbildning. Jag är helt enig!
måndag 30 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Afghanistan, Kongo och moraliskt ansvar
Tre S-debattörer skriver idag på Aftonbladets kultursida en inlaga om insatsen i Afghanistan. Det är Carl Tham och föga överraskande Helle Klein och Pierre Schori. De sistnämnda har tidigare debatterat emot insatsen, ofta användande hel felaktiga uppgifter och ibland ovärdiga epitet och misskrediterande öknamn på statliga funktionärer utförande uppdrag på FN:s mandat.
Den här gången är vinklarna i huvudsak två; att Sverige lurar soldater att åka till Afghanistan och att Sverige sviker FN genom att man tvingas säga nej till andra FN-insatser.
Är man det minsta insatt i de reella mekanismerna i internationell konflikthantering ser man direkt att det är partipolitik och anti-NATO-propaganda som utgör bakgrund till deras debattartikel och inget annat. Debattörerna tycks välja bort faktumet att ISAF vilar på flera FN-mandat eftersom det inte passar deras ideologi förmodligen.
När det gäller insatsen i Afghanistan så utgör den militära delen en tredjedel av stödet till statsapparaten. Det är givet att det krävs att de civila delarna av stödet också fungerar för att man ska kunna nå framgång, ett fungerande samhälle med lokala mått mätt. Säkerhetsarbetet krävs för att de civila delarna ska nå fram.
Debattörerna hävdar att kriget i Afghanistan är ett omöjligt uppdrag. Det stämmer inte. Det är ett oerhört svårt och krävande uppdrag men det är inte omöjligt. Det blir ännu svårare när folk på de stora tidningarnas kultursidor (!) hävdar en massa som de inte har täckning för. Det behövs stöd för dylika insatser, inte osakligheter från den vänsterorienterade "kultureliten".
Under 2011 övergick den FN-mandaterade väpnade insatsen (ISAF) till en ny fas i operationen. Arbetet gick bra under 2011 och flera provinser lämnades över till den lokala säkerhetsfunktionen kallad ANSF. Häromdagen överlämnades säkerhetsansvaret i Balkh, (huvudprovins i det svenska ansvarsområdet) till ANSF.
Al Qaida är slagna Afghanistan, även om de stödjer motståndet monetärt. De opererar inte längre inom landets gränser. Talibanerna är inte slagna men de har under de senaste 18 månaderna tappat rejält med mark. Det pakistanska stödet för dem är dock ett stort problem.
Den lokala säkerhetsapparaten har gått framåt mycket de senaste åren och den ökade säkerheten har inneburit att andelen skolelever har mångdubblats, liksom sjukinrättningar och barn-/kvinnokliniker. Det är framförallt kvinnor och flickor som gynnats av utvecklingen, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de var fruktansvärt undantryckta under talibanväldet. Är det det talibanvälde som debattörerna önskar för Afghanistans befolkning? Då är de antingen dåligt pålästa om innebörden eller också onda på riktigt. Ingen kan önska någon annan något så ont.
När det gäller "svikandet av FN" kan man göra några konstateranden, bland annat att Sverige inte fick skicka trupp till Sudan då deras regim nekade svenskt deltagande. Nu är det Syd-Sudan som är i ropet men Försvarsmakten räcker inte till allt. Det har varit ett antal regeringsbeslut som omöjliggjort en större numerär i internationella insatser. Socialdemokraterna har sitt ansvar i förbandsnedläggningarna.
Kongo är ett eget kapitel. Vi har bidragit till insatser i DR. Kongo i flera omgångar. Den första insatsen var ONUC på 60-talet och den senaste var vid 2007, eller något sånt. Innan dess hade vi ett flygplatsförband i östra Kongo och OP Arthemis 2003. Utöver det har vi haft svenska observatörer och enstaka stabsofficerare på plats. Sverige står med som bidragsnation på FN:s hemsida.
Folket i Kongo är inte i mindre behov av hjälp än afghanerna. Det är en oerhört smutsig konflikt som pågår där. Den har pågått länge länge och många har fått lida fruktansvärt. Flera stora FN- och AU-insatser har inte räckt. Det är uppenbart att FN inte mäktar med en så stor uppgift.
En FN-insats i DR Kongo kan verkligen betecknas som ett omöjligt uppdrag. Det torde också Schori med anhang förstå. FN har fallerat så många gånger varvid genomförandet av konflikthantering måste läggas ut till regionala organisationer såsom EU och NATO. Kanske skulle NATO kunna hantera en insats i Kongo, om intresse fanns?
En sak håller jag med om: Sverige bör så fort som det är möjligt dra tillbaka truppen från Afghanistan. Med "möjligt" avser jag då när svensk trupp inte behövs. Det kan vara antingen när ANSF själva löser säkerheten eller när någon annan gör det i stället. Vi ska inte dra ur och lämna ett vakuum, det gynnar ingen.
När vi är klara med Afghanistan kan vi satsa på en ny insats och då ser jag gärna Afrika. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till DR Kongo men ser helst att det inte är en FN-insats.
Jag har med ljusblå basker i Bosnien fått uppleva hur illa FN fungerar. I NATO-insatser på Balkan och Afghanistan har jag fått vara med och utföra det uppdrag som FN:s generalsamling givit oss och det med framgång!
Riksdag och Regering har ett tungt moraliskt ansvar. Redan idag är man ute på tunn is eftersom man inte godtagit en numerär som behövs för det svenska ansvarsområdet. Att skicka svensk trupp i insatser med svag ledning är inte att ta sitt ansvar. Sverige bör även fortsättningsvis bidra till internationella insatser men ska vara selektiva. Riksdagens moraliska ansvar har alla riksdagspartier att axla. I det innefattas saklighet i debatt och att debatten förs med sunda medel (där inte öknamn på soldater hör hemma). Sveriges internationella insatser är viktiga och då krävs det att vi tar hand om de som utför dem. För Helle, det är samma soldater som du häromsistens kallade lågutbildade legosoldater som ska genomföra FN-insatsen i DR Kongo.
/Cynisk
Den här gången är vinklarna i huvudsak två; att Sverige lurar soldater att åka till Afghanistan och att Sverige sviker FN genom att man tvingas säga nej till andra FN-insatser.
Är man det minsta insatt i de reella mekanismerna i internationell konflikthantering ser man direkt att det är partipolitik och anti-NATO-propaganda som utgör bakgrund till deras debattartikel och inget annat. Debattörerna tycks välja bort faktumet att ISAF vilar på flera FN-mandat eftersom det inte passar deras ideologi förmodligen.
När det gäller insatsen i Afghanistan så utgör den militära delen en tredjedel av stödet till statsapparaten. Det är givet att det krävs att de civila delarna av stödet också fungerar för att man ska kunna nå framgång, ett fungerande samhälle med lokala mått mätt. Säkerhetsarbetet krävs för att de civila delarna ska nå fram.
Debattörerna hävdar att kriget i Afghanistan är ett omöjligt uppdrag. Det stämmer inte. Det är ett oerhört svårt och krävande uppdrag men det är inte omöjligt. Det blir ännu svårare när folk på de stora tidningarnas kultursidor (!) hävdar en massa som de inte har täckning för. Det behövs stöd för dylika insatser, inte osakligheter från den vänsterorienterade "kultureliten".
Under 2011 övergick den FN-mandaterade väpnade insatsen (ISAF) till en ny fas i operationen. Arbetet gick bra under 2011 och flera provinser lämnades över till den lokala säkerhetsfunktionen kallad ANSF. Häromdagen överlämnades säkerhetsansvaret i Balkh, (huvudprovins i det svenska ansvarsområdet) till ANSF.
Al Qaida är slagna Afghanistan, även om de stödjer motståndet monetärt. De opererar inte längre inom landets gränser. Talibanerna är inte slagna men de har under de senaste 18 månaderna tappat rejält med mark. Det pakistanska stödet för dem är dock ett stort problem.
Den lokala säkerhetsapparaten har gått framåt mycket de senaste åren och den ökade säkerheten har inneburit att andelen skolelever har mångdubblats, liksom sjukinrättningar och barn-/kvinnokliniker. Det är framförallt kvinnor och flickor som gynnats av utvecklingen, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de var fruktansvärt undantryckta under talibanväldet. Är det det talibanvälde som debattörerna önskar för Afghanistans befolkning? Då är de antingen dåligt pålästa om innebörden eller också onda på riktigt. Ingen kan önska någon annan något så ont.
När det gäller "svikandet av FN" kan man göra några konstateranden, bland annat att Sverige inte fick skicka trupp till Sudan då deras regim nekade svenskt deltagande. Nu är det Syd-Sudan som är i ropet men Försvarsmakten räcker inte till allt. Det har varit ett antal regeringsbeslut som omöjliggjort en större numerär i internationella insatser. Socialdemokraterna har sitt ansvar i förbandsnedläggningarna.
Kongo är ett eget kapitel. Vi har bidragit till insatser i DR. Kongo i flera omgångar. Den första insatsen var ONUC på 60-talet och den senaste var vid 2007, eller något sånt. Innan dess hade vi ett flygplatsförband i östra Kongo och OP Arthemis 2003. Utöver det har vi haft svenska observatörer och enstaka stabsofficerare på plats. Sverige står med som bidragsnation på FN:s hemsida.
Folket i Kongo är inte i mindre behov av hjälp än afghanerna. Det är en oerhört smutsig konflikt som pågår där. Den har pågått länge länge och många har fått lida fruktansvärt. Flera stora FN- och AU-insatser har inte räckt. Det är uppenbart att FN inte mäktar med en så stor uppgift.
En FN-insats i DR Kongo kan verkligen betecknas som ett omöjligt uppdrag. Det torde också Schori med anhang förstå. FN har fallerat så många gånger varvid genomförandet av konflikthantering måste läggas ut till regionala organisationer såsom EU och NATO. Kanske skulle NATO kunna hantera en insats i Kongo, om intresse fanns?
En sak håller jag med om: Sverige bör så fort som det är möjligt dra tillbaka truppen från Afghanistan. Med "möjligt" avser jag då när svensk trupp inte behövs. Det kan vara antingen när ANSF själva löser säkerheten eller när någon annan gör det i stället. Vi ska inte dra ur och lämna ett vakuum, det gynnar ingen.
När vi är klara med Afghanistan kan vi satsa på en ny insats och då ser jag gärna Afrika. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till DR Kongo men ser helst att det inte är en FN-insats.
Jag har med ljusblå basker i Bosnien fått uppleva hur illa FN fungerar. I NATO-insatser på Balkan och Afghanistan har jag fått vara med och utföra det uppdrag som FN:s generalsamling givit oss och det med framgång!
Riksdag och Regering har ett tungt moraliskt ansvar. Redan idag är man ute på tunn is eftersom man inte godtagit en numerär som behövs för det svenska ansvarsområdet. Att skicka svensk trupp i insatser med svag ledning är inte att ta sitt ansvar. Sverige bör även fortsättningsvis bidra till internationella insatser men ska vara selektiva. Riksdagens moraliska ansvar har alla riksdagspartier att axla. I det innefattas saklighet i debatt och att debatten förs med sunda medel (där inte öknamn på soldater hör hemma). Sveriges internationella insatser är viktiga och då krävs det att vi tar hand om de som utför dem. För Helle, det är samma soldater som du häromsistens kallade lågutbildade legosoldater som ska genomföra FN-insatsen i DR Kongo.
/Cynisk
måndag 16 januari 2012
I klartext: Obalans!
Just nu pågår Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Försvarsmaktens ekonomi är ett hett ämne.
Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar gång efter annan att Försvarsmaktens ekonomi är i balans och att det mesta är frid och fröjd inom försvaret. Det är helt fel.
Tyvärr verkar det som att delar av Försvarsmaktens högkvarter förser Regeringskansliet med felaktiga uppgifter. Chefen för Ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand angav nyligen att Försvarsmakten är finansierad fram till 2014 men inte därefter.
Att det inte finns medel att slutföra den omstrukturering som beslutats på politisk nivå är Högkvarteret tydliga med men det bortser Tolgfors från totalt och menar på att det inte finns politiska underlag för den perioden.
Hur ser det då ut på förbandsnivå?
Mitt förband är hårt ansatt. Vi är mitt uppe i en tillväxtperiod då vi ska gå från värnpliktiga till anställda men vi tillåts inte växa i enlighet med den Krigsförbandsplan som beslutats, ekonomin tillåter inte det. Effekten av det är att vi inte kommer att vara uppfyllda när vi ska vara det. Att växa kostar tid, pengar och arbetskraft och det är brist på samtliga delar.
Delar av förband är så kallade "Rörliga PROD:are" som upptar rader för förbandet men som jobbar någon annanstans.
Vi är så tunna på personal att de internationella insatserna är i risk. Det finns ingen uthållighet längre. Officerarna orkar inte hålla 1:4-frekvens på internationell insats.
På materielsidan är det inte bättre. Vi har idag inte materiel för att växa och även om HKV PROD utlovar en del materiel så är jag skeptisk till att leveranser kommer. Allt för många gånger har leveranser uteblivit. Det rör sig om både systemkritiska materielsystem och om fordon som saknas. Vi har ett bättre läge än många andra förband men är ändå i en katastrofalt dålig sits.
Inför detta år har vi varnats för upp till 30%:iga reduktioner i budgeten för övning och utbildning. Reduktioner av den storleken är dråpslag för verksamheten då vi inte kan höja krigsdugligheten på förbandet. Vi kan då inte heller genomföra verksamhet med de som visat intresse för att bli tidvis tjänstgörande soldater. Det finns inte medel för det.
Utan personaltillväxt, materieltilldelning och övningsverksamhet kan vi inte nå de målsättningar som satts upp för IO14. Vi kan inte lösa uppgiften.
Om vi blickar utåt finner vi att Försvarsmakten kan behöva säga upp personal och det innebär att man kanske inte kan anställa nya officerare som verkligen behövs. Det är inte tecken på balans.
2012 tycks bli ett rejält oår för Försvarsmakten men både ansvariga politiker och generaler tittar åt ett annat håll. Det är allvarligt!
Försvarsmakten är inte i balans, vare sig ekonomiskt eller verksamhetsmässigt. Vi kan inte växa, vi kan inte försvara Sverige och snart kan vi inte genomföra internationell insats och vi far illa av det. Det är dags att tala klarspråk om det.
På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker
/Cynisk
Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar gång efter annan att Försvarsmaktens ekonomi är i balans och att det mesta är frid och fröjd inom försvaret. Det är helt fel.
Tyvärr verkar det som att delar av Försvarsmaktens högkvarter förser Regeringskansliet med felaktiga uppgifter. Chefen för Ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand angav nyligen att Försvarsmakten är finansierad fram till 2014 men inte därefter.
Att det inte finns medel att slutföra den omstrukturering som beslutats på politisk nivå är Högkvarteret tydliga med men det bortser Tolgfors från totalt och menar på att det inte finns politiska underlag för den perioden.
Hur ser det då ut på förbandsnivå?
Mitt förband är hårt ansatt. Vi är mitt uppe i en tillväxtperiod då vi ska gå från värnpliktiga till anställda men vi tillåts inte växa i enlighet med den Krigsförbandsplan som beslutats, ekonomin tillåter inte det. Effekten av det är att vi inte kommer att vara uppfyllda när vi ska vara det. Att växa kostar tid, pengar och arbetskraft och det är brist på samtliga delar.
Delar av förband är så kallade "Rörliga PROD:are" som upptar rader för förbandet men som jobbar någon annanstans.
Vi är så tunna på personal att de internationella insatserna är i risk. Det finns ingen uthållighet längre. Officerarna orkar inte hålla 1:4-frekvens på internationell insats.
På materielsidan är det inte bättre. Vi har idag inte materiel för att växa och även om HKV PROD utlovar en del materiel så är jag skeptisk till att leveranser kommer. Allt för många gånger har leveranser uteblivit. Det rör sig om både systemkritiska materielsystem och om fordon som saknas. Vi har ett bättre läge än många andra förband men är ändå i en katastrofalt dålig sits.
Inför detta år har vi varnats för upp till 30%:iga reduktioner i budgeten för övning och utbildning. Reduktioner av den storleken är dråpslag för verksamheten då vi inte kan höja krigsdugligheten på förbandet. Vi kan då inte heller genomföra verksamhet med de som visat intresse för att bli tidvis tjänstgörande soldater. Det finns inte medel för det.
Utan personaltillväxt, materieltilldelning och övningsverksamhet kan vi inte nå de målsättningar som satts upp för IO14. Vi kan inte lösa uppgiften.
Om vi blickar utåt finner vi att Försvarsmakten kan behöva säga upp personal och det innebär att man kanske inte kan anställa nya officerare som verkligen behövs. Det är inte tecken på balans.
2012 tycks bli ett rejält oår för Försvarsmakten men både ansvariga politiker och generaler tittar åt ett annat håll. Det är allvarligt!
Försvarsmakten är inte i balans, vare sig ekonomiskt eller verksamhetsmässigt. Vi kan inte växa, vi kan inte försvara Sverige och snart kan vi inte genomföra internationell insats och vi far illa av det. Det är dags att tala klarspråk om det.
På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker
/Cynisk
lördag 14 januari 2012
Gästinlägg: I enlighet med lagen!
Cynismer fortsätter att diskutera personalförsörjningen som inom Försvarsmakten är ett hett ämne. Anledningen är att man anmält att man kommer att behöva säga upp personal i och med omstrukturering under 2012. Samtidigt har man förvarnat kadetter att de bör skaffa en plan B då deras anställning är i risk, något som dementerats av Försvarsmaktens Informationsdirektör.
Försvarsmakten brottas med att omsätta rätt personal och anser sig vara hindrade av lagstiftningen vars grundprincip är att man inte kan anställa samtidigt som man säger upp personal. Ingen regel utan undantag heter det ju. Är det så även i detta fallet? Signaturen CS diskuterar det i detta gästinlägg:
___________________________________________________________________________________
Försvarmaktens omstrukturering börjar snart på allvar. Strax innan julhelgen fick kadetterna
vid OP 09-12 beskedet att deras planerade anställningar var hotade. Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten, tog snabbt tag i frågan och presenterade en dementi.
Försvarsmaktens inriktning var att de ska anställas men han var noga med att påpeka att lagarna på svensk arbetsmarknad ska respekteras i omstruktureringsarbetet.
Vad innebär då detta? De senaste dagarnas diskussioner både på försvarsbloggarna och i fikarummen på våra förband visar på väldigt varierande uppfattningar. En av de vanligare uppfattningarna är att ”man kan inte anställa de nuvarande kadetterna samtidigt som man genomför uppsägningar av andra. Det gick ju inte med YOP 03-05”. Vid senaste personalsamlingen på mitt förband var det uppenbart att cheferna inte ville ge sig in i några försök att räta ut frågetecknen, med all rätta.
Arbetsrätt är snårigt. Jag gör inte anspråk på att vara expert inom området, inte ens sakkunnig.
Att göra det vore förmätet mot de som ägnat större delen av sitt arbetsliv åt ämnet och fortfarande inte till fullo kan förutse Arbetsdomstolens domslut i de ständigt nyuppkomna arbetsrättliga situationerna. En stor del av tvisterna kommer dessutom aldrig till domstol eftersom arbetsgivare och arbetstagare väljer att komma överens istället för att processa.
Följden är att antalet prejudikat begränsats. Det krävs dock inte många timmars läsning i lagstiftningen och i några av de prejudicerande domarna tillsammans med viss insyn i Försvarsmaktens nuvarande omstruktureringsarbete för att förstå vad som sannolikt är på gång.
Lagen om anställningsskydd (LAS) ger arbetstagaren en i internationell jämförelse mycket stark ställning. I synnerhet finns ett starkt skydd för den som varit anställd länge och alla har vi hört frasen ”Sist in, först ut”. Även om den frasen mer eller mindre speglade verkligheten en gång i tiden så är den inte längre lika aktuell. Tittar man närmare på lagstiftningen så är det inte alls så enkelt. LAS i dess strängaste tillämpning är synnerligen förmånlig för personal med lång anställningtid och då gäller i princip frasen. Men, inom ramen för LAS medges upprättande av kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Staten har genom Arbetsgivarverket slutit ”Avtal om turordning av arbetstagare inom staten” (TurA-S).
Här föreskrivs att vid uppsägningar ska arbetstagare med i huvudsak samma arbetsuppgifter placeras i samma turordning. Personal som blir uppsagd ska erbjudas anställning inom myndigheten, inte nödvändigtvis på samma ort, om det finns befattningar kvar där dessa kan nå befattningskraven inom en inlärningstid. Genom domar i Arbetsdomstolen har det utvecklats en rättspraxis om att sex månader är en skälig sådan.
Det torde inte råda några större tveksamheter kring att det finns en skev fördelning av kompetens inom Försvarsmakten om man ser till den organisation som vi ska inta. Frågan är bara hur skev. AG BoK [Arbetsgrupp Befattningsstruktur och Kravsättning] genomför nu ett till synes gediget arbete med att precisera befattningskrav på samtliga befattningar i Försvarsmakten. PRIO har en inbyggt funktion med kvalifikationsprofiler som lyser rött eller grönt beroende på om den som placerats på befattningen uppfyller kraven eller ej. Hittills har kravprofilerna varit väldigt grundläggande och det har inte funnits någon värdering av hur djupa kunskaper och färdigheter som krävs i enskilda befattningar. Det lär det bli ändring på när AG BoK är klara.
Parallellt med detta sker ett stort arbete med att ta fram en ny löneinstruktion för hela FM
där lön tydligare ska kunna användas som styrmedel för att nå verksamhetens mål. Inte en dag för tidigt. Ett litet förhandsbesked om utformningen har vi fått genom det beslut som reglerar lönerna för GSS som trädde i kraft 1 oktober 2011. Det är ingen hemlighet att Försvarsmaktens ekonomi är ansträngd och att man kommer göra sitt yttersta för att få ner de samlade lönekostnaderna. Det är dessutom ett särskilt uttalat krav i regleringsbrevet för 2012.
Hur hänger då allt detta ihop? Min bedömning är att AG BoK nu försöker göra ett så pass gediget arbete så att det vid intagandet av IO14 kan upprättas ett stort antal turordningslistor.
Genom att precisera befattningskraven i detalj blir jämförbara arbetsuppgifter avsevärt mer
begränsat än vad det varit tidigare i Försvarsmakten. Sex månaders inlärningsperiod kommer för många uppsagda inte att vara tillräckligt för att nå kraven i andra befattningar där kraven i allt större omfattning kommer utgöras av formella utbildningar. Är man därtill tydlig med att även fysiska krav ska uppfyllas och räknas som kvalifikationer så kan man i samband med en omorganisation genomföra uppsägningar i en sådan omfattning att vi kommer att få akut arbetsbrist. Anställning av kadetterna blir då inget problem. Applicera därtill en ny lönestruktur som tydligt anger lönetak på varje befattning.
AG BoK och PRIO har gett Försvarsmakten en möjlighet som är ny i modern tid. Frågan är bara om vi har en chef som vågar genomdriva förändringen och en gång för alla rensa upp i denna myndighet - helt i enlighet med lagarna på svensk arbetsmarknad.
/CS
Försvarsmakten brottas med att omsätta rätt personal och anser sig vara hindrade av lagstiftningen vars grundprincip är att man inte kan anställa samtidigt som man säger upp personal. Ingen regel utan undantag heter det ju. Är det så även i detta fallet? Signaturen CS diskuterar det i detta gästinlägg:
___________________________________________________________________________________
Försvarmaktens omstrukturering börjar snart på allvar. Strax innan julhelgen fick kadetterna
vid OP 09-12 beskedet att deras planerade anställningar var hotade. Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten, tog snabbt tag i frågan och presenterade en dementi.
Försvarsmaktens inriktning var att de ska anställas men han var noga med att påpeka att lagarna på svensk arbetsmarknad ska respekteras i omstruktureringsarbetet.
Vad innebär då detta? De senaste dagarnas diskussioner både på försvarsbloggarna och i fikarummen på våra förband visar på väldigt varierande uppfattningar. En av de vanligare uppfattningarna är att ”man kan inte anställa de nuvarande kadetterna samtidigt som man genomför uppsägningar av andra. Det gick ju inte med YOP 03-05”. Vid senaste personalsamlingen på mitt förband var det uppenbart att cheferna inte ville ge sig in i några försök att räta ut frågetecknen, med all rätta.
Arbetsrätt är snårigt. Jag gör inte anspråk på att vara expert inom området, inte ens sakkunnig.
Att göra det vore förmätet mot de som ägnat större delen av sitt arbetsliv åt ämnet och fortfarande inte till fullo kan förutse Arbetsdomstolens domslut i de ständigt nyuppkomna arbetsrättliga situationerna. En stor del av tvisterna kommer dessutom aldrig till domstol eftersom arbetsgivare och arbetstagare väljer att komma överens istället för att processa.
Följden är att antalet prejudikat begränsats. Det krävs dock inte många timmars läsning i lagstiftningen och i några av de prejudicerande domarna tillsammans med viss insyn i Försvarsmaktens nuvarande omstruktureringsarbete för att förstå vad som sannolikt är på gång.
Lagen om anställningsskydd (LAS) ger arbetstagaren en i internationell jämförelse mycket stark ställning. I synnerhet finns ett starkt skydd för den som varit anställd länge och alla har vi hört frasen ”Sist in, först ut”. Även om den frasen mer eller mindre speglade verkligheten en gång i tiden så är den inte längre lika aktuell. Tittar man närmare på lagstiftningen så är det inte alls så enkelt. LAS i dess strängaste tillämpning är synnerligen förmånlig för personal med lång anställningtid och då gäller i princip frasen. Men, inom ramen för LAS medges upprättande av kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Staten har genom Arbetsgivarverket slutit ”Avtal om turordning av arbetstagare inom staten” (TurA-S).
Här föreskrivs att vid uppsägningar ska arbetstagare med i huvudsak samma arbetsuppgifter placeras i samma turordning. Personal som blir uppsagd ska erbjudas anställning inom myndigheten, inte nödvändigtvis på samma ort, om det finns befattningar kvar där dessa kan nå befattningskraven inom en inlärningstid. Genom domar i Arbetsdomstolen har det utvecklats en rättspraxis om att sex månader är en skälig sådan.
Det torde inte råda några större tveksamheter kring att det finns en skev fördelning av kompetens inom Försvarsmakten om man ser till den organisation som vi ska inta. Frågan är bara hur skev. AG BoK [Arbetsgrupp Befattningsstruktur och Kravsättning] genomför nu ett till synes gediget arbete med att precisera befattningskrav på samtliga befattningar i Försvarsmakten. PRIO har en inbyggt funktion med kvalifikationsprofiler som lyser rött eller grönt beroende på om den som placerats på befattningen uppfyller kraven eller ej. Hittills har kravprofilerna varit väldigt grundläggande och det har inte funnits någon värdering av hur djupa kunskaper och färdigheter som krävs i enskilda befattningar. Det lär det bli ändring på när AG BoK är klara.
Parallellt med detta sker ett stort arbete med att ta fram en ny löneinstruktion för hela FM
där lön tydligare ska kunna användas som styrmedel för att nå verksamhetens mål. Inte en dag för tidigt. Ett litet förhandsbesked om utformningen har vi fått genom det beslut som reglerar lönerna för GSS som trädde i kraft 1 oktober 2011. Det är ingen hemlighet att Försvarsmaktens ekonomi är ansträngd och att man kommer göra sitt yttersta för att få ner de samlade lönekostnaderna. Det är dessutom ett särskilt uttalat krav i regleringsbrevet för 2012.
Hur hänger då allt detta ihop? Min bedömning är att AG BoK nu försöker göra ett så pass gediget arbete så att det vid intagandet av IO14 kan upprättas ett stort antal turordningslistor.
Genom att precisera befattningskraven i detalj blir jämförbara arbetsuppgifter avsevärt mer
begränsat än vad det varit tidigare i Försvarsmakten. Sex månaders inlärningsperiod kommer för många uppsagda inte att vara tillräckligt för att nå kraven i andra befattningar där kraven i allt större omfattning kommer utgöras av formella utbildningar. Är man därtill tydlig med att även fysiska krav ska uppfyllas och räknas som kvalifikationer så kan man i samband med en omorganisation genomföra uppsägningar i en sådan omfattning att vi kommer att få akut arbetsbrist. Anställning av kadetterna blir då inget problem. Applicera därtill en ny lönestruktur som tydligt anger lönetak på varje befattning.
AG BoK och PRIO har gett Försvarsmakten en möjlighet som är ny i modern tid. Frågan är bara om vi har en chef som vågar genomdriva förändringen och en gång för alla rensa upp i denna myndighet - helt i enlighet med lagarna på svensk arbetsmarknad.
/CS
söndag 8 januari 2012
Gästinlägg: En Kadetts Reflektioner
Ett rykte i bloggvärlden har den senaste veckan givit vid handen att kadetterna vid OP 09-12 har fått rådet av FM att börja planera för en civil framtid, eftersom det inte längre är säkert att de kan anställas pga en stundande omstrukturering i FM personalkader. (Ryktet dementerades senare av INFODIR via Twitter.)
Att vara på väg in i FM har sannerligen inte varit en lätt resa de senare åren, åtminstone inte om det är Officer man siktat på. Med ständigt omgjorda skolsystem, oklarheter under utbildningen, centraliserat antagningssystem, borttagen förbandstillhörighet under utbildning och så vidare uttrycker många kadetter ofta stor bitterhet och frustration innan de ens har börjat i yrket.
Jag frågar mig ofta vilken bild våra framtida kollegor faktiskt får av sin arbetsgivare under sin utbildning.
Cynismer har nu glädjen att kunna erbjuda en kadetts perspektiv på saken; Varsågod, Kadett vid OP 09-12!
/Parabellum
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mycket har förändrats i Försvarsmakten de senaste åren och ännu har vi långt kvar innan vi nått i hamn med omställningen. Inte minst den grundläggande officersutbildningen har förändrats. De officerare som läst det tidigare Yrkesofficersprogrammet skulle förvisso känna igen sig i stora delar av såväl specialistofficersutbildningen som officersprogrammet, men den senare har fått en dimension som inte funnits tidigare. Jag tänker då inte på den ofta debatterade akademiseringen utan på den sällan omnämnda ovissheten.
I det gamla systemet skickade förbandet duktiga värnpliktiga på vidareutbildning och dessa kadetter kunde sedan med säker förvissning se fram emot att få återse sina förra befäl som kollegor. I viss mån lever detta kvar i den nuvarande specialistofficersutbildningen.
För kadetten på officersprogrammet är tillvaron dock annorlunda. Vi tillhör nämligen inget annat förband än militärhögskolan, vi tillhör inte heller något särskilt truppslag eller ens något särskilt vapenslag. Till och med utbildningens inriktning är något vi söker efter det att vi börjat på skolan. Men även när inriktning och kommande så kallad verksamhetsförlagd utbildning är klar vet vi fortfarande inte vilket förband vi ska till. Först efter ett år ges möjlighet att söka förband och inför termin fyra meddelas en preliminär tillsvidareplacering. Beslut om slutlig tillsvidareplacering utlovas till slutet av den femte och näst sista terminen. Fram till sista terminen vet vi alltså inte var i landet vi kommer att hamna efter examen.
Den här nya ordningen har emellertid många fördelar. För det första skapar den en flexibilitet i personalförsörjningen så att produktionen bättre kan matcha behoven på förbanden. För det andra har den gett oss kadetter möjlighet att välja och byta inriktning efter att ha tagit del av andras erfarenheter istället för att som tidigare bara utgå från sin egen GU.
Ovissheten för oss kadetter bör också sättas i relation till förutsättningarna för civila studenter, vilka inte ens vet om de får jobb efter examen. Vi kadetter är förvisso inte formellt garanterade arbete, men att vi blir anställda har känts tämligen säkert. Även detta förändrades dock strax före jul. Istället för slutlig placering blev vi meddelade att de preliminära inte längre gäller. Ambitionen är fortsatt att vi alla ska erbjudas anställning men förutsättningarna kommer att påverkas av Försvarsmaktens omstruktureringsorder vilken utkommer i februari och besked kan tidigast utlovas till maj. Mellan skål och vägg har vi förstått att man är rädd för att LAS ska tvinga till anställningsstopp och att vi gör bäst i att skaffa en reservplan.
Vår utbildning beräknas kosta omkring en miljon kronor per kadett och år. Med 150 kadetter i årskullen ger det en investering på 450 miljoner kronor. Det är kanske lite pengar i sammanhanget men jag tror att risken för anställningsstopp likväl är ett tydligt symptom på en reformprocess som börjat skena.I början av utbildningen var ovissheten en förutsättning för det nya utbildningssystemet, nu är den ett resultat av en bristande personalpolitik. Oavsett hur det hela utvecklas har det skadat mångas förtroende för såväl försvarsledningen som försvarsreformen.
Vad jag inte kan förstå är att det hela verkar ha kommit som en överraskning inte bara för oss på skolan utan också för FML. Att vi har en övertalighet på officerare har varit känt i snart tio år och antalet platser på OP 09-12 bör ha varit känt i åtminstone fyra år. Trots det är alltså ovissheten total på alla nivåer bara månader innan vår examen.
När jag nu börjar titta på alternativ till hösten är det inte självklart att det handlar om en reservplan. Kanske får alla anställning, kanske bara vissa men om inte klara besked ges i tid kan problemet bli det omvända. Då kan allt för många kadetter komma att tacka nej till anställning.
“Det innebär att vi stryper återväxten. Det får konsekvenser som kommer att bli mycket kännbara under lång tid. Jag kommer att agera med kraft för att detta aldrig sker igen."
Kommer historien trots det att upprepa sig bara åtta år senare?
/Kadett vid OP 09-12
söndag 1 januari 2012
FN problemet själv?
Jag har upplevt allvarliga problem med andra nationers FN-trupp i insatser jag deltagit i. Chefen för den fijianska skyttebataljonen i UNIFL-insatsen försökte smuggla hem en FN-bil till Fiji för att han tyckte att det var hans som bataljonchef. Ghanas ingenjörer på samma insats som var samgrupperade med det svenska ingenjörkompaniet sålde el från FN-aggregaten till locals utanför campen.
I Bosnien hade vi problem FN-soldater från ett centralasiatiskt land. De sålde drivmedel till en av parterna, våldförde sig på kollegor och bedrev sexhandel med flyktingbarn. De var inte ett dugg bättre än de krigförande parterna.
Om vi tittar på vilka som bidrar till FN-insatsen i Elfenbenskusten så hittar vi representation från länder som själva är i djup kris. Vad sägs om denna laguppställning:
Militär personal
Bangladesh, Benin, Bolivia, Brazil, Chad, China, Ecuador, Egypt, El Salvador, Ethiopia, France, Ghana, Guatemala, Guinea, India, Ireland, Jordan, Moldova, Morocco, Namibia, Nepal, Niger, Nigeria, Pakistan, Paraguay, Peru, Philippines, Poland, Republic of Korea, Romania, Russian Federation, Senegal, Serbia, Tanzania, Togo, Tunisia, Uganda, Uruguay, Yemen, Zambia and Zimbabwe.
Poliser
Argentina, Bangladesh, Benin, Burundi, Cameroon, Canada, Central African Republic, Chad, Djibouti, Democratic Republic of the Congo, Egypt, France, Ghana, Jordan, Niger, Pakistan, Senegal, Switzerland, Togo, Turkey, Ukraine, Uruguay and Yemen.
Pakistan, Tchad, Centralafrikanska republiken och DR Kongo känns väl inte som nationer som är i stånd att värna om FN:s grund, mänskliga rättigheter och demokrati och rättssäkerhet?
UNMIL, FN:s insats i Liberia är inte ett dugg bättre. Bangladesh, Benin, Egypt, El Salvador, Ethiopia, Indonesia, Kyrgyzstan, Malaysia, Mali, Namibia, Senegal, Yemen, Zambia and Zimbabwe är ett urval av de bidragande länderna, samtliga med stora egna problem.
Förenta nationerna är dess medlemsstater visst, men det blir det verkligen bra med import av problem?
De vänsterorienterade i Sverige motsätter sig vårt deltagande i NATO-insatser trots bakomliggande FN-mandat. De vill att vi i stället ska koncentrera oss på rena FN-insatser, trots att dessa ofta är väldigt ineffektiva. Det är givetvis partipolitik och ideologi men jag undrar vad man skulle säga om man visste hur det kan se ut under en FN-insats?
Jag kontaktade svenska UNICEF och lämnade vittnesmål på FN-truppers övergrepp i Bosnien. Lisbet Palme med kollegor trodde tydligen inte på våra uppgifter. Det förblev helt tyst om det. Det var väl inte i linje med den politiska ideologin?
Tanken på ett världssamfund är god. Jag stödjer FN. Min erfarenhet av internationell krishantering säger mig dock att FN är bäst som beslutande och stödjande organ. Rena övervakningsuppdrag kan FN nog sköta själva men genomförandet av lite svårare Peace Support Operations bör överlåtas till andra. Det har historien visat med tydlighet. Inte bara pga problemen med den ingående personalen utan också på grund av den omfattande ineffektiviteten och kraftlösheten.
/Cynisk
Tidigare inlägg: Inte bara FN