Foto: Torbjörn F Gustafsson
Hur är det egentligen att ha en förälder som är försvarsmaktsanställd? Hur är det att vara förvarsmaktsanställd förälder?
Det är något som jag funderat på ett tag och något som verkligen upptagit mitt sinne sedan jag såg Torbjörn F Gustafssons underbara bild från FS17:s hemkomst.
Jag tänker oerhört mycket på hur mission (och annan frånvaro) påverkar min familj men framförallt mina barn.
Hur har det lilla barnet i galonisar haft det när mamma eller pappa har varit borta? Kommer hon eller han bära med sig missionen resten av livet? Vilka konsekvenser för barnets självförtroende och trygghet har det inneburit?
"Det finns många familjer men bara en karriär" är en gammal Försvarsmaktssanning. Det är ett föga modernt tänk men tyvärr fullständigt applicerbart. Föräldralediga tappar i RALS och eljest i karriären och de anställda förväntas vara borta från sina familjer under minst 6 veckor per år under icke-insats-år. Under Insats-år så är man borta betydligt mer än så.
Är det värt det?
Försvarsmaktens numerär och uppgifter innebär att det är hartnär omöjligt att kombinera ett bra jobb utfört i FM och ett sunt familjeliv. Man måste göra avkall på en av dessa, antingen jobbkvalitet eller familjen. Bäst är ju givetvis att vara 25 år och inte ha någon familj. Men å andra sidan får FM då göra avkall på bra saker som livserfarenhet, stabilitet och sånt som Säkerhetsinspektionen anser ger en bra verksamhetssäkerhet.
Men åter till barnet i galonisarna. Vad har detta barn gjort för att pappa (eller mamma) ska vara borta så länge? Hur har det fungerat under tiden? Hur blir hemkomsten? Känner han sin förälder? Finns det något skuldbeläggande? Frågorna är många.
En av konsekvenserna efter min förra insats var att mina barn blev väldigt oroade så fort som jag skulle på övning. De var helt omöjliga att göra med och den ena frågade med gråt i hela ansiktet: "Ska du vara borta så där länge igen, pappa?"
Jag svarade att jag inte skulle vara borta längre än en vecka och att jag inte skulle bli dödad varvid han kunde andas ut, något tröstad.
Det har fått mig att reflektera över vad jag (och andra Försvarsmaktsföräldrar) utsätter våra barn för. Vad innebär det för mina barn att jag är borta så mycket?
Är det värt det?
Jag vet faktiskt inte.
Tänkvärt. Var det inte Lindström som sa något i stilen "vi rekryterar inte hela familjer" och ville där avgänsa firmans ansvar?
SvaraRadera/Pyttisens pappa
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Chefen Insats har sagt något sådant. Jag är ganska säker på att han inte gjort en vanlig mission långt och länge borta från sina nära och kära.
SvaraRaderaUttalandet är dock helt i linje med den i högre ledning förhärskande synen på karriär och familj.
Kan Lindström ge mig goda anledningar till att välja livsfarlig tjänstgöring i Afghanistan före mina barn?
Kan någon?
Jag har gjort och kommer att göra mission som förälder. Det är faktiskt inte för Sveriges (eller FM:s) skull som jag gör det utan för att jag har sett nyttan av PSO:s och att jag vill bidra till det goda.
Man kan säga att jag offrar mina barns välmående för att folk i tredje världen ska få det bättre.
Jag är nog dum i huvudet.
Att ha små barn är inte lätt när nån av föräldrarna är iväg på utlandstjänst.
SvaraRaderaDom nya reglerna kommer att förändra hela försvarsmaktens möjligheter att skicka iväg sin personal mer frekvent. Förr var det mer frivilligt nu blir det mer *det ska göras* vilket innebär att vissa kanske har väldigt små barn och inte alls har en längtan att åka iväg just då.
Hemma kanske problem växer upp och gör att soldatens fokus inte är på plats utan mer i tanken hemma.=en fara för sig själv i utlandstjänst= en fara för sina kolleger när fokus inte finns på plats.
Jag tror att det kommer att krävas mer engagemang att *hjälpas åt att ta hand om den som blir hemma* av försvarsmakten eller andra organisationer. Eller frivillig grupper.
jag tog upp problemet med en General=rätt man på rätt plats. När jag mötte honom sist. Frågan är ifall han tog till sig det eller ifall jag får fortsätta försöka nå fram igen.
Nån gång så kommer en förändring att ske.
Jag tror även att barn i liknande ålder kan peppa och trösta varandra ifall dom är i samma situation. Jag önskar att det skulle gå att fixa barngrupper=trevliga och roliga möten. Där dom blir likvärdiga. typ (jaha din pappa/mamma är oxå borta utomlands) För ibland märker jag på mina barn att det räcker att dom saknar *P* och oroar sig när dom hör nyheter, överkursen är okunskapen och dom dåliga kommentarerna dom får av folk som ogillar att deras pappa är iväg.