Historier är till för att berättas - Uppdaterad

För ett tag sedan sprang jag ihop med Johanne Hildebrandt. Hon skulle bli medaljerad och var väldigt glad för det. Jag tycker att det är kul att hon uppmärksammats. Hon ska tydligen skriva en bok och ska hämta en del (allt?) från Afghanistan-insatsen och FS19. Det ska bli väldigt intressant att läsa det.

Anders Karlsson är en som skrivit om att göra internationell tjänst. Hans bok Alfa Sierra handlar om hans tid som gruppchef på 9.kompaniet på BA01, den första pansarskyttebataljonen i Bosnien 1993-94. Där återger han på ett lättsmält sätt insatsen utifrån ett individperspektiv.

Jonas Waern har också skrivit om internationell tjänst. Waern var chef för den multinationella brigaden i Katanga och chef för den svenska bataljonen på Cypern. Han har skrivit om bägge de insatserna i sina böcker "Katanga" och "Cypern". Jag vill särskilt rekommendera den förstnämnda.

Det finns några böcker till: Alpha Tango och boken om Stig von Bayer men annars är det ganska tunnsått med historier och berättelser om och från internationella insatser. Det är synd eftersom det finns massor av intressanta berättelser som skulle kunna ge både kunskap och intressant läsning. Varför berättar inte folk?

När man kommer hem från sin första mission så har man samlat på sig intryck i massor men det finns ingen som är intresserad i mer än fem minuter. Det tror jag att de flesta veteraner har upplevt. Man blir snabbt ointressant för oinsatta eller sedd som ett freak som borde läggas in.
När man kommer hem från sin tredje så försöker man inte ens prata om det utan man säger bara "det var OK" och fortsätter att prata om gräset på Ryavallen.
Folk utanför det militära har inte det intresse som dessa berättelser kräver. Berättelserna kan inte återges i muntlig form eftersom de är så omfattande och innehåller så mycket känslor, otäckheter och detaljer. Berättelserna är bättre i bok- eller filmformat. Det är uppenbarligen svårt att skriva böcker och att få till en film är bedömt än svårare. Därför ställer jag lite hopp till bloggar men framförallt de som är hyffsat aktiva skribenter på olika media, som exempelvis Johanne Hildebrandt.


Jag vill rekommendera boken Uppdrag Utland som har samlat berättelser från olika personer med olika internationell erfarenhet. Den är en bra ansats till ökad överspridning och erfarenhetshantering men framförallt väldigt intressant läsning.

Jag vet att det finns fler därute som är i stånd att skriva om sina insatser och mitt budskap till er är: Skriv! Skriv för min skull och för andras men framförallt för er egen skull.
Man behöver inte vara journalist eller äventyrare för att göra det utan även vi vanliga kan berätta.
Jag vill ta del av era erfarenheter och läsa om era äventyr. Jag vill minnas mina egna missioner i skenet av era. Helt säkert är jag inte ensam.

Dina historier är till för att berättas!

Uppdatering 2/4 11:30

I hyllan hittade jag just FMLOPEs "Skarp Insats - Erfarenheter för att utveckla ledarskapet" som ska ses som "Ett bidrag bestående av verkliga händelser för att omhänderta ledarskapserfarenheter före, under och efter insats."
Det är en bra skriftsamling, även om upplägget känns stelt. Case-metodiken har säkert plockat fram russinen ur kakan men det känns lite för stelt och obekvämt. Historierna har skalats av kontexten.
Jag hade gärna sett samma erfarenheter presenterade som berättelser snarare än case och helst utan formell koppling till det besmittade ämnet Ledarskap. Jag tror att det hade gett mer då. Återigen är budskapet att berätta, spara inga detaljer och låt inte disposition, förväntningar och Jante begränsa dig!