Kaklet i sikte!

Flera bekanta på det nuvarande afghanistanförbandet FS19 har uttryckt att "kaklet är nära". De har nu några få veckor kvar till avlösning. De närmaste veckorna kommer att gå åt till REMI (vård av materiel) och förberedelser för överlämning till kommande förband FS20.

FS19 har varit en händelserik insats med etablering av patrullbas i byn Ali Zayi i det oroliga området väster om staden Mazar-e Sharif; många IED:er (Improvised Explosive Device) och attacker längs huvudvägen Ring route 5 samt omfattande strider tillsammans med ANA. Den strategiska reserven har varit flitigt använd och Transportflygsenheten har gjort otaliga varv runt Afghanistan. Det har inte varit helt utan incidenter och otäckheter. Flera har skadats allvarligt och en soldat dödades. Det var i och för sig inte helt oväntat men ändå väldigt tragiskt och något som kommer att sitta kvar hos många efter insatsen.


Den senaste tiden har mediaintresset ökat med bättre bevakning av insatsen. Det är bra och borgar för en bättre förståelse hos gemene svensk och beslutsfattare. Annars är det svårt för folk att förstå vad det faktiskt handlar om, att göra internationell tjänst.
Utöver att vanliga media varit på plats under hösten så har journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följt FS19 under såväl utbildning som insats för att skriva en bok om styrkan. Den ser vi framemot med spänning.

Om man inte vill vänta på Johannes bok kan jag rekommendera skyttesoldaten Martins formidabla inlägg på FS19:s egna blogg. Han beskriver sin vardag, en vardag som är väldigt olik den i Sverige. De som varit i Afghanistan kan tolka in mer innebörd i orden än vad andra kan men texten ger ändå en bra bild om hur det är nu.

Han avslutar:

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.


Nu kommer de hem till en vanlig vardag efter att ha varit på ett av världens farligaste ställen i sju månader. Det kommer att kräva en del av dem själva men också av deras nära. Själva kommer de att behöva ställa om, ändra mindset, lära bort vissa mekanismer som räddat liv där borta men som hemma är kontraproduktiva. Att tvärnita på en europaväg för att man ser något misstänkt vid en kulvert kan vara rent farligt!

Anhöriga måste ha tålamod med sin hemkomne soldat och inte anbringa allt för stor press när det gäller att träffa släkt, att hinna med det och det. Låt julen bli en mer avslappnad högtid än vanligt. Sänk ambitionen och ägna er åt varandra och var lyhörda för varandras behov. Tänd ett ljus för den stupade Kenneth Wallin, de svårt skadade och för det afghanska folket.


FS19 har gjort ett fantastiskt jobb och ni är välkomna hem.


Se även Lars Gyllenhaals blogg: Slutet i Afghanistan