fredag 5 november 2010
Politisk risk
Som vanligt hanteras inte militära frågor på ett tillbörligt sätt på politisk nivå. Regering och Riksdag tenderar att detaljstyra militära sakfrågor, något som får förödande konsekvenser för genomförandet. Det har vi gång efter annan sett i hanteringen av det nationella försvaret. Nu har (o)turen kommit till de internationella insatserna.
I den senaste inriktningen för Afghanistan-insatsen ges styrning att två (2) räddningshelikoptrar ska sättas in under 2011. Detta kan tyckas vara bra men är i stort verkanslöst.
Dels behövs inte fler helikoptrar just nu eftersom framförallt USA har drösvis av dem på basen Marmal och dels behöver inte Helikopterflottiljen den uppgiften just nu. De behöver komma i bås efter några mycket turbulenta år.
Kostnaden och ansträngningen är inte motiverad för den ringa effekt som erhålls.
Att dessutom bara skicka två stycken är underkänt. Om vi ska göra något bör det vara rejält. Därför vore tre stycken ett minimum, två som flyger och en som står (underhåll, rep, mm). Helikoptrar flyger just nu alltid två och två. Visst kan vi säkert få eskort av en attackhelikopter från 10th Mountain Division men om de ändå måste upp med en helikopter så kan de ju lika gärna skicka med en Blackhawk och "slippa" utländsk (svensk) inblandning.
Det politiska syftet med att skicka helikoptrar är något vagt men jag bedömer att det rör sig om två syften:
1. Man har tidigare sagt att man skulle skicka helikoptrar och då ska det banne mig göras också, trots att det inte behövs. Man ska visa på förmåga att hålla sitt ord.
2. Visa flagg. Man vill visa andra nationer att vi också bidrar.
Inget av motiven har någon som helst militär nytta och jag ser utspelen precis som bloggaren och afghanistanveteranen Daniel Jansson som menar på att helikoptrarna "skall mer ses i ljuset av politisk handlingskraft än faktisk behovsuppfyllnad."
Är det för mycket begärt att beslut gällande militära detaljer ska vila på en god grund? Givetvis vet jag att det finns en politisk strategisk vinning som ska sättas i första rummet men den riskeras genom dåliga detaljbeslut. Det måste finnas en röd tråd som gör att den strategiska nivån hänger ihop med det operativa genomförandet. Det har länge saknats i försvarspolitiken och det utholkar förtroendet för Försvarsmakten och försvarsförmågan samt Sveriges anseende.
Nu kommer Sverige att satsa en halv miljard på att skicka helikoptrar som ingen behöver från en flottilj som behöver kompetensuppbyggnad och konsolidering. Lose-lose är reslutatet i Statens spel på Riskbrädet som utgör den internationella arenan.
Expressen
Regeringen
Du har helt rätt. Man hade instället kunnat göra något av följande med Hkp10 systemet:
SvaraRadera1. Väntat med att skicka dem tills dess de behövs, dvs när USA minskar ner på sin helikopternärvara i norra Afghanistan. Detta torde inträffa någon gång kring 2013-14. Detta hade inneburit att man kunnat skola in nya besättningar och omsätta stor del av den till åren kommna Hkp10-personalen.
2. Deltagit i NBG11 där man nu istället tvingas till nödlösninhgen med 6 st Hkp15, helikoptrar som istället hade behövts för att ge grundläggande militär utbildning till de nya eleverna som börjat ramla in från Tyskland.
/Marcus
Det har påpekats förut, men måste nog påpekas igen.
SvaraRaderaJa Marcus, eller båda delarna.
SvaraRaderaDet hade givit mer effekt för pengarna och ändå bibehållit trovärdigheten.
En dimension som du missar med ditt resonemang är det faktum att militären bör vara underordnad den politiska ledningen. Den politiska ledningen har vid upprepade tillfällen på ett mycket tydligt sett klargjort att man vill ha helikoptrar men Försvarsmakten har inte lytt order utan har kommit med allehanda undanflykter som inte kan tolkas på annat sätt än att ett ökat fokus på helikoptrar inte är det som FV vill se. Det skulle ju kunna ta fokus från något annat. För mig är det tydligt att FM äntligen har förstått att de bör göra som politikerna säger - annars fungerar inte systemet. Att det har tagit så lång tid så att det i praktiken inte betyder så mycket på plats längre är sorgligt. men det är ingen kritik som bör riktas mot den politiska ledningen utan den bör riktas mot den militära ledningen som agerat så fruktansvärt sent!
SvaraRaderaSjälvklart ska det militära vara underordnad den politiska ledningen. Allt annat vore hemskt.
SvaraRaderaDäremot är det helt uppåt väggarna när politiken styr som den gör. Det är inget jag missar utan det är självskrivet.
Det finns inga som helst vinningar med svenska helikoptrar i Afghanistan, förutom Tolgfors anseende internt i Regeringen och Riksdagen och det bör inte få diktera villkoren för svenska insatser.
Det finns verkligen anledning att rikta kritik mot den politiska ledningen i detta avseende. Beslut måste fattas på sakliga grunder. Det är inte fallet när det gäller två helikoptrar till Afghanistan där de inte behövs.
Såna beslut underminerar förtroendet för det politiska systemet.
Rätt politiska ledning ska vara att sätta upp mål för verksamheten på strategisk nivå, inte att pilla i detaljer avseende styrkesammansättning.
Det som bör diktera villkoren är en kombination av politisk vilja och militär sakkunskap. Nu har vi dock hamnat i en situation där det finns tecken på en förtroendeklyfta mellan den politiska dimensionen och den militära. I och med de mycket tydliga signalerna från politiskt håll att FM skall skicka helikoptrar inte har åtföljts från den militära dimensionen de senaste åren kan vi nog se det som sker nu som en konsekvens av militärens oförmåga att förstå och tolka politiska signaler. Det handlar nu om att FM får lära sig att sitta ned i båten och inse vem som styr. Från och med NBG2008 har det funnits signaler som har varit mycket tydliga från politiskt håll om vikten av hkp. FV har haft en slående oförmåga att leverera det önskade förmågan - och inte bara önskade utan uttalat beordrade förmågan. FV är i allt för mycket fortfarande låst i planeringsvärlden där det mer handlar om att skapa förmågor på sikt - helst fem år fram i tiden - och inte nu. Det vi ser nu kan ses i ljuset av denna oförmåga. Tyvärr finns det inga vinnare i denna situation. Möjligtvis kan vi hoppas på att FM i framtiden kan förstå att då politikerna säger att vi ska leverera en viss förmåga så är det nog läge på att vi gör det också och inte ägnar år åt att skylla på svårigheter. För i ärlighetens namn så är mycket av de svårigheter FV valt att fokuserade på relaterade till den förmåga som är eftertraktad om fem år - d.v.s. HKP14/15. Det är med andra ord så att FV har valt att fokusera på framtida förmågor och låtit det gå ut över förmågor efterfrågade idag. M.a.o. svårigheter hos organisationen att ställa om till att leverera det som är efterfrågat idag.
SvaraRaderaVi behövde helikoptrar 2006 men det kunde vi inte lösa ut. Det har sen varit ett stort behov fram till i somras (4 år senare) då amerikanarna kom in och stöttade oss. Jag håller med, låt helikopterflottiljen bygga upp sig så de kan verka, och förstärk i Afghanistan med det som behövs. Inriktningen är att förstärka södet till ANA och ANP. Då behövs det grupper som kan lösa detta.
SvaraRaderaEller skall vi vänta på att amerikanarna ska komma och hjälpa oss igen?
I princip har du givetvis rätt C, men nu är ju vår närvaro där styrd av politiska mål - inte militära
SvaraRaderaSjälva syftet med vår närvaro där är väl att plocka politiska poäng?
Möjligheten att plocka militära poäng där är väl nära noll?
Så då är det väl inte mer än rätt att politikerna får avgöra vad som ger mest politiska poäng?
@Anonym 22:44 och 05:24
SvaraRaderaHur mycket av "FM/FV oförmåga" har sin grund i tidigare beslut från den politiska ledningen? Som att i strid mot FMV rekommendationer anskaffa NH90, med därefter följande kaos inom den militära helikopterverksamheten.
Självklart skall FM följa den politiska styrningen. Men den politiska ledningen måste även förstå att ideliga lappkast leder till att inga beslut någonsin hinner verkställas innan de blir överspelade. Detta blir mest tydligt när det gäller sådana saker som har långa ledtider, t ex anskaffning och införande av nya helikoptersystem.
Att genomföra saker i verkligheten tar helt enkelt längre tid än att ge order om dem...
Enligt min mening ligger grundproblemet inte i vilken typ av helikopter man köpt och leveransförseningar utan hur snabbt man avvecklat tidigare system. JAS 39 är ett projekt som led av leveransförseningar men 37:an fasades inte ut förrän 39:an var på plats. Man utvecklade och producerade dessutom 50 stycken 37 AJS som i princip aldrig användes enbart för att säkra tillgång till en resurs utifall 39:an skulle bli ytterliggare försenad. I helikoptervärlden gjorde man precis tvärtom Hkp 11 såldes och Hkp 4 avvecklades och när både Hkp 15 och Hkp 14 blev försenade liksom Hkp 10 så blev resultatet att inga helikoterresurser fanns/finns att tillgå. Då undrar man om man lärt sig något av detta? Tolgfors stärkt av Helikopterutredningen beordrade snabbanskaffning av Black Hawk baserat på att Hkp 14 inte blir operativ förrän 2020. Vad han inte sa var att det är den sjöoperativa Hkp 14 som inte blir operativ förrän 2020, FMV slöt tilläggsavtal med NHI (som tillverkar NH90) i januari 2010 där Hkp 14 IM (interim) skall levereras med början 2012 för att ha en operativ Hkp 14 redo för insats under 2013. NH90 flyger i en rad länder men våra Hkp 14 har inget flygtillstånd och orsaken ligger hos FLYGI menar vissa? Dessutom finns det 5 st Hkp 14 redo för leverans men dessa tas inte emot eftersom de inte får flygas i Sverige. Svenska besättningar utbildas i Frankrike på en svensk Hkp 14 som flyger utan problem? Tillbaka till Black Hawk, den skulle snabbanskaffas i princip skulle köp göras innan sommaren så att leverans kunde ske för att säkra en helikopterresurs 2013 efter att Hkp 10 varit operativ under 2 år i Afghanistan. Vad hände? Franska regeringen erbjöd Sverige att få köpa EC725 med en leverans som passar in med svenska krav. Nu har FMV ett problem det finns två fullgoda alternativ men ingen tid för att genomföra en regelrätt upphandling. Beslut skulle tas i mitten på november men man tror nu att det inte kan bli förrän slutet av januari 2011. Och detta är pudelns kärna beslutsvåndan gör att beslut senareläggs men leveranstidpunkten flyttas inte vilket gör att man från början ökar risken för förseningar.
SvaraRaderaKonklusionen är att Sverige behöver fler medeltunga helikoptrar men att det nu inslagna snabbspåret inte är lösningen. Så här ser min lösning ut:
1. Behåll Hkp 10B i Sverige.
2. Genomför en regelrätt upphandling av en ny medeltung helikopter.
3. Satsa resurser på att få Hkp 14 i luften.
Markus!
SvaraRaderaEtt tredje alternativ till att ställa Hkp15 i beredskap för NBG11 är att låta de vara kvar ombord HMS Carlskrona, där de gjorde stor nytta. Helikopter är en närmast självklar del av alla marina operationstyper och DUSTYs värde bevisades under ME02. Dock valde FM att avsluta en pågående insats med Hkp 15 i förtid för att i stället ställa dem i beredskap för NBG11 - en styrka som aldrig kommer att användas!
Ur led är tiden...
/ Commander