lördag 30 juni 2012
Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2
På frågan om Officer är ett kall eller ett yrke har nu ordet lämnats till en officer i Flygvapnet för ett gästinlägg som spelar på känslornas strängar. Det visar på en djup rotad lojalitet mot försvaret, kanske inte mot Försvarsmakten som organisation och inte mot försvarspolitiken utan mot försvaret av landet och de värden som Sverige står för. Officeren är inte politiskt agerande i sin text utan uttrycker endast en grundsyn som delas av många i Försvarsmakten.
/C
________________________________________________________________________
Officer, smaka på ordet, tänk på filmen En officer och en gentleman. Visst har ordet en särskild klang? Tänk på förtroendet att planera, genomföra och leda försvaret av det hem vi har. Tänk på Stockholmarens känsla för landets fina huvudstad där den inflyttade skåningen med stolthet kan säga ”det här är mitt hem” när vi gått förbi Djurgården och tittat på turbåtarna och tänkt oss att få åka ut i skärgården. Tänk på dalkullan och masens historiska rötter i vad som senare skulle bli Sverige och deras fina natur med fjäll i väster till jordbrukslandskapet i sydost med gruvor, skog och hyttor däremellan. Tänk på Norrbottens fria vidder med ett industriellt utvecklat kustlandskap som samsas med den svenska ursprungsbefolkningens traditionella inkomstkälla där renar strövar mellan fjäll och hav beroende på årstid. Tänk på skåningens jordbruk, kontakten med Europa, de vackra korsvirkeshusen. Allt detta och det emellan är vårt vackra land där vi som befinner oss inom dess gränser har näst intill obegränsad rätt att yttra oss både skriftligt och muntligt.
Vi får lägga vår röst på vem vi vill som skall leda oss och vårt land som våra gemensamma representanter.
Allt detta är lagt i oss officerares händer att med hjälp av våra soldater försvara. Vi är betrodda att med ytterst motbjudande följder försvara detta. Vi officerare och våra soldater har av våra medmänniskor betrotts att med varsam hand och gott omdöme se till att detta försvar förhoppningsvis inte kommer till användning och om, gud förbjude, vi måste använda Försvarsmakten så skall det göras så att svenska medborgare och gäster i vårt land i så liten utsträckning som möjligt påverkas. Vi är ålagda att under utbildning och övning acceptera vissa risker för vår hälsa och våra liv i syfte att vår verksamhet skall vara så ofarlig som möjligt för våra invånare. Vi har ingen annan som vi arbeta för, vi har bara ett uppdrag.
I vissa stunder när våra valda representanter – politiker inte riktigt klarar av att ge oss förutsättningar att kunna utöva vårt yrke så tvivlar jag på hur önskade vi är. Jag skrev Yrke med flit då vi har en anställning som regleras i lag och vem som helst betros inte att vara officer. Jag har genomgått försvarsbeslut som varit mer eller mindre lyckade för mig personligen men jag har valt att stanna kvar då jag än inte riktigt känner att jag kan släppa tanken på det förtroende som en gång har visats mig. I tider med större eller mindre motgångar i yrkets utövande har jag umgåtts med tanken på att byta yrke. Jag har till och med sökt andra jobb och jag har skaffat utbildning som förhoppningsvis är gångbar utanför Försvarsmakten. Jag vet också att detta förtroende kan försvinna i samma ögonblick som arbetsgivaren inte längre har råd att ha kvar mig, mina kunskaper och omdöme.
Är det yrke eller ett kall att vara officer? I vissa fall är det ett kall, det är när jag känner mig märkligt mallig över det första stycket. Sverige och våra medmänniskor är värda att försvaras och jag är just nu en av de betrodda att göra det. Samtidigt kommer den ena överraskningen efter den andra som gör att den malliga känslan förbyts i en märklig känsla av otacksamhet och av oförståelse.
Våra närmaste grannländer gör bedömningar och ger sina försvarsmakters officerare och soldater uppdrag som uppenbarligen är diametralt motsatta våra. Vår omvärld tycker inte jag har förändrats i den utsträckning som skulle motsvara våra representanters säkerhetspolitiska bedömning och förda försvarspolitik. Vissa delar av mig skulle säga att det är ett kall, jag har en gång valts ut, jag är betrodd att hantera utrustning för vansinnigt stora ekonomiska värden, mina åsikter och kunskaper respekteras och tas tillvara.
Mitt förnuft säger mig att allt detta är flyktigt, när mitt yrke inte längre erbjuder mig detta förtroende och den respekten samtidigt som jag har möjlighet att välja ett annat yrke så gör jag det. Just nu så skall det till ett väldigt bra erbjudande för att byta yrke och arbetsgivare så jag antar att jag just nu samtidig ser yrket som ett kall.
Sverige är värt att försvaras!
/Flygvapenofficeren
torsdag 28 juni 2012
Officer - Kall eller yrke
Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
söndag 17 juni 2012
Krångla inte till det!
Det talas mycket om attraktionskraft för Försvarsmakten. Tydligen har insikten att det är svårt med personalförsörjningen spridit sig och nu tar politikerna ton. Försvarsmakten åläggs att komma med förslag för hur man ska kunna bli mer attraktiv. Några saker som kommit upp:
Samverkan med kommuner för att hitta möjligheter till boende (bland annat)
Det är en mycket bra åtgärd. Kommunala bolag kan anpassa sitt bostadsbestånd på information från Försvarsmakten och tillhandahålla lämpliga bostäder för personalen. En dialog är en bra grund. Den grunden är dock inte så mycket värd om inte den motsvaras av en stabilitet i försvarspolitiken. En minskning av FM:s personal får ju konsekvenser för bostadsbehovet på garnisonsorter.
Civilt meritvärde
Att ge en bra utbildning så att den kan användas utanför Försvarsmakten är bra. Att den kommuniceras så att den förstås av civila arbetsgivare är då ett måste. Det kommer säkert att locka en del till Försvarsmakten och garanterat öka utströmmen efter genomförd utbildning. En omsättningsökning är vad jag förutspår.
Individuell karriärutveckling
Att varje person utvecklas individuellt är en bra tanke. Det är inte säkert att det är görligt men det bör vara varje chefs vilja att utveckla sin personal på grundval av den enskildes vilja i kombination med förbandets behov. Det är inget nytt men lyfts fram i debatten som något nytt som FM ska ta tag i. Det genomförs hela tiden.
Premier
Det diskuteras om premier för kontrakt ska betalas ut. Det är nog ingen dum idé men hur ska det finansieras? Förbanden är idag ålagda att hålla nere lönekostnaderna med följd att folk väljer bort Försvarsmakten som arbetsgivare. Premier i slutet av kontraktsperioden kan underlätta men jag tror att det är bättre med en högre lön.
Jag tycker att det är bra att det diskuteras hur Försvarsmakten ska kunna attrahera och behålla personalen. Det är väldigt viktigt just nu i det kritiska läge som vi befinner oss i med en personalförsörjning i obalans. Man skjuter dock bredvid målet när man på politisk nivå diskuterar vad Försvarsmakten ska göra. Politikerna måste vara beredda att agera på den politiska nivån.
Vad jag tycker är mindre bra... nej, jag ska tala klarspråk: Jag tycker att det är uruselt att politikerna inte är beredda att stödja med något så enkelt som skattelättnader för soldater och sjömän. Det har moderata försvarspolitiker gjort klart: Det är inte aktuellt!
Soldaterna behöver mer pengar i fickan, förbanden är fattiga och staten är inte beredd att höja anslaget. Nettoersättningen skulle kunna regleras genom en skattelättnad med bibehållet anslag och det skulle bedömt vara en åtgärd som är politiskt lättare att få igenom än höjt anslag.
Mer pengar i fickan behöver dock kompletteras med en faktor för att öka attraktionskraften: En trovärdig försvarspolitik.
Det är länge sedan försvarspolitiken var trovärdig och det genomsyrar arbetet i Försvarsmakten. Det finns ingen långsiktighet och försvarsorganisationerna används till att driva marknads- och regionalpolitik. Även den menige soldaten ser igenom det, trots att chefer på alla nivåer ovanför försöker mörka sanningen för att soldaten ska slippa veta hur det är ställt. Soldaten blir direkt drabbad av konsekvenserna för den kortsiktiga politiken genom tex inställda övningar pga underfinansiering eller extrauppgifter som ska tas inom ram. De inställda övningarna innebär mindre lön och mindre kompensationsledighet utöver det att soldaten inte får öva upp sig till den nivå som planerat. Det innebär både yrkesmässig och privat missräkning som mildras föga av civila meritvärden.
Långsiktighet och en tydlig grund för säkerhetspolitiken som givetvis kommuniceras samt en sund finansiering av verksamheten skapar den trovärdighet som behövs för att personalförsörja försvaret.
Det behöver inte krånglas till så mycket. Keep it simple uppmanar Tyktikern försvarspolitiker på Twitter och jag håller med honom:
Försvaret är en allmän angelägenhet och politikerna måste vara beredda att gå från ord till handling och inte bara lasta över allt på Försvarsmakten. Men snacka går ju...
/C
Samverkan med kommuner för att hitta möjligheter till boende (bland annat)
Det är en mycket bra åtgärd. Kommunala bolag kan anpassa sitt bostadsbestånd på information från Försvarsmakten och tillhandahålla lämpliga bostäder för personalen. En dialog är en bra grund. Den grunden är dock inte så mycket värd om inte den motsvaras av en stabilitet i försvarspolitiken. En minskning av FM:s personal får ju konsekvenser för bostadsbehovet på garnisonsorter.
Civilt meritvärde
Att ge en bra utbildning så att den kan användas utanför Försvarsmakten är bra. Att den kommuniceras så att den förstås av civila arbetsgivare är då ett måste. Det kommer säkert att locka en del till Försvarsmakten och garanterat öka utströmmen efter genomförd utbildning. En omsättningsökning är vad jag förutspår.
Individuell karriärutveckling
Att varje person utvecklas individuellt är en bra tanke. Det är inte säkert att det är görligt men det bör vara varje chefs vilja att utveckla sin personal på grundval av den enskildes vilja i kombination med förbandets behov. Det är inget nytt men lyfts fram i debatten som något nytt som FM ska ta tag i. Det genomförs hela tiden.
Premier
Det diskuteras om premier för kontrakt ska betalas ut. Det är nog ingen dum idé men hur ska det finansieras? Förbanden är idag ålagda att hålla nere lönekostnaderna med följd att folk väljer bort Försvarsmakten som arbetsgivare. Premier i slutet av kontraktsperioden kan underlätta men jag tror att det är bättre med en högre lön.
Jag tycker att det är bra att det diskuteras hur Försvarsmakten ska kunna attrahera och behålla personalen. Det är väldigt viktigt just nu i det kritiska läge som vi befinner oss i med en personalförsörjning i obalans. Man skjuter dock bredvid målet när man på politisk nivå diskuterar vad Försvarsmakten ska göra. Politikerna måste vara beredda att agera på den politiska nivån.
Vad jag tycker är mindre bra... nej, jag ska tala klarspråk: Jag tycker att det är uruselt att politikerna inte är beredda att stödja med något så enkelt som skattelättnader för soldater och sjömän. Det har moderata försvarspolitiker gjort klart: Det är inte aktuellt!
Soldaterna behöver mer pengar i fickan, förbanden är fattiga och staten är inte beredd att höja anslaget. Nettoersättningen skulle kunna regleras genom en skattelättnad med bibehållet anslag och det skulle bedömt vara en åtgärd som är politiskt lättare att få igenom än höjt anslag.
Mer pengar i fickan behöver dock kompletteras med en faktor för att öka attraktionskraften: En trovärdig försvarspolitik.
Det är länge sedan försvarspolitiken var trovärdig och det genomsyrar arbetet i Försvarsmakten. Det finns ingen långsiktighet och försvarsorganisationerna används till att driva marknads- och regionalpolitik. Även den menige soldaten ser igenom det, trots att chefer på alla nivåer ovanför försöker mörka sanningen för att soldaten ska slippa veta hur det är ställt. Soldaten blir direkt drabbad av konsekvenserna för den kortsiktiga politiken genom tex inställda övningar pga underfinansiering eller extrauppgifter som ska tas inom ram. De inställda övningarna innebär mindre lön och mindre kompensationsledighet utöver det att soldaten inte får öva upp sig till den nivå som planerat. Det innebär både yrkesmässig och privat missräkning som mildras föga av civila meritvärden.
Långsiktighet och en tydlig grund för säkerhetspolitiken som givetvis kommuniceras samt en sund finansiering av verksamheten skapar den trovärdighet som behövs för att personalförsörja försvaret.
Det behöver inte krånglas till så mycket. Keep it simple uppmanar Tyktikern försvarspolitiker på Twitter och jag håller med honom:
- Se till att det går att leva på anställningen, antingen genom att skjuta till pengar eller genom reduktioner av kostnader. Det är politiska beslut.
- Finansiera försvaret i stället för att låta det vara en budgetregulator. Sverige har råd att ha ett försvar men har inte råd att inte ha det. Det är ett politiskt beslut.
- Gör försvarspolitiken tydlig och trovärdig. Det är en politisk skyldighet.
Försvaret är en allmän angelägenhet och politikerna måste vara beredda att gå från ord till handling och inte bara lasta över allt på Försvarsmakten. Men snacka går ju...
/C
torsdag 14 juni 2012
Nedskärningar - har vi hört det förr?
Så här i inledningen av sommaren brukar försvarspolitiken poppa upp som ett SAAB-mål ifrån sin i övrigt dolda placering i den svenska politiken. Så också i år. Det är nytt år och nya beslut som diskuteras men det är ändå samma gamla visa: Vi måste köpa mer materiel men får inte ökade anslag vilket resulterar i nedskärningar av förband och förmågor.
Jag har på Twitter ifrågasatt politikers lägesuppfattning men har fått till svar att man har god uppfattning genom de förbandsbesök som man genomför. Som om förbanden skulle visa hur det egentligen är! Hemma hos mig städas och fixas det innan fin-besök tas emot och det fungerar likadant i Försvarsmakten. Förbanden visar på det positiva med dem för att framstå som bra och funktionella. Därigenom hamnar kanske inte förbandet under strecket nästa nedläggningsomgång.
Det finns alltså starka skäl att fundera över vilken lägesbild som Försvarsmakten levererar till politikerna, liksom de sistnämndas uppfattning om den.
En till sak som sänds i repris är att Staten ska tillsätta en ny genomförandegrupp för att hantera Försvarsmaktens situation, dvs välja vad som ska läggas ner.
Bloggrannarna Försvar och Säkerhet samt Sverige och världen skriver bra om detta. Jag ber om att få återkomma i dessa ämnen. En sak är klar: Om inte man gör något drastiskt så kommer inte Försvarsmakten inneha anbefalld förmåga 2014 och senare.
Läs också Wisemans Wisdoms och Cornucopia.
/C
Jag har på Twitter ifrågasatt politikers lägesuppfattning men har fått till svar att man har god uppfattning genom de förbandsbesök som man genomför. Som om förbanden skulle visa hur det egentligen är! Hemma hos mig städas och fixas det innan fin-besök tas emot och det fungerar likadant i Försvarsmakten. Förbanden visar på det positiva med dem för att framstå som bra och funktionella. Därigenom hamnar kanske inte förbandet under strecket nästa nedläggningsomgång.
Det finns alltså starka skäl att fundera över vilken lägesbild som Försvarsmakten levererar till politikerna, liksom de sistnämndas uppfattning om den.
En till sak som sänds i repris är att Staten ska tillsätta en ny genomförandegrupp för att hantera Försvarsmaktens situation, dvs välja vad som ska läggas ner.
Bloggrannarna Försvar och Säkerhet samt Sverige och världen skriver bra om detta. Jag ber om att få återkomma i dessa ämnen. En sak är klar: Om inte man gör något drastiskt så kommer inte Försvarsmakten inneha anbefalld förmåga 2014 och senare.
Läs också Wisemans Wisdoms och Cornucopia.
/C
tisdag 5 juni 2012
Chefstombola och skandal - Uppdaterad
Under rubriken "Nya chefer utnämnda" annonserar Försvarsmaktens högkvarter HKV en rad nya placeringar för generaler.
Arméinspektören Berndt Grundevik blir tjänsteförrättande Insatschef, vilket är intressant. Var ordinarie C INS håller hus är inte tydligt men det verkar vara något långvarigt eftersom hans ställföreträdare Anders Brännström inte blir tjänsteförrättande utan i stället tar över Grundeviks jobb som Arméinspektör. Vinnare i den karusellen är Armén.
På Produktionsstaben PROD sker också förändringar:
"Bengt Svensson utses från och med i dag till ny chef för förbandsproduktion och befordras samtidigt till generalmajor. Stefan Andersson utnämns till ny chef för produktionsstabens arméavdelning.
Nuvarande chefen för förbandsproduktion Gunnar Karlson tar fram till oktober över som omstruktureringsledare efter Patrik Dahle, som efter semestern lämnar Försvarsmakten för civil anställning. Gunnar Karlson blir sedan ny chef för Must, den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten, som tidigare kommunicerats."
Uppdatering 14:00:
Det visar sig att Grundevik och Brännström byter plats. Grundeviks kommande tjänst är tjänsteförrättande ställföreträdande insatschef. "Ställföreträdande" fanns inte med i ursprungsversionen av artikeln på försvarsmakten.se, därav min tidigare fråga angående Silwers varande. Tack INFODIR Lagersten för infon.
Varför man gör en rockad med generalerna vore på sin plats att kommunicera.
Arméinspektören Berndt Grundevik blir tjänsteförrättande Insatschef, vilket är intressant. Var ordinarie C INS håller hus är inte tydligt men det verkar vara något långvarigt eftersom hans ställföreträdare Anders Brännström inte blir tjänsteförrättande utan i stället tar över Grundeviks jobb som Arméinspektör. Vinnare i den karusellen är Armén.
På Produktionsstaben PROD sker också förändringar:
"Bengt Svensson utses från och med i dag till ny chef för förbandsproduktion och befordras samtidigt till generalmajor. Stefan Andersson utnämns till ny chef för produktionsstabens arméavdelning.
Nuvarande chefen för förbandsproduktion Gunnar Karlson tar fram till oktober över som omstruktureringsledare efter Patrik Dahle, som efter semestern lämnar Försvarsmakten för civil anställning. Gunnar Karlson blir sedan ny chef för Must, den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten, som tidigare kommunicerats."
Att generalen Dahle lämnar mitt under brinnande omstrukturering är inget annat än en skandal. Omstruktureringen är den viktigaste händelsen för Försvarsmakten sedan värnplikten lades till handlingarna. Den innebär att all Försvarsmaktens personal ska omplaceras till befattningar som matchar deras kompetens. Ett antal individer kalkyleras hamna utanför och därmed får de söka nytt jobb utanför FM. I omstruktureringen ingår också att officerare hamnar på specialistofficersbefattningar med oklar framtid. Ska de omgaloneras? Hur blir deras löneutveckling?
Och nu lämnar den ytterst ansvarige sin post.
Dahles avhopp har liknats vid Francesco Schettino befälhavaren som lämnade sitt sjunkande skepp M/S Costa Concordia. Schettino åtalades för sitt agerande.
Liknelsen är inte helt främmande för mig. I höst ska omstruktureringen vara klar och det handlar alltså inte om någon längre tid som Dahles civila arbetsgivare skulle behöva vänta. Avhoppet skickar kraftfulla budskap inom Försvarsmakten: Att ansvariga lämnar innan uppdraget slutförts tolkas som att omstruktureringen går dåligt och att framtiden inte ens är ljus för generalsskiktet. Agerandet skapar INTE förtroende för processen och för generalerna.
Uppdatering 14:00:
Det visar sig att Grundevik och Brännström byter plats. Grundeviks kommande tjänst är tjänsteförrättande ställföreträdande insatschef. "Ställföreträdande" fanns inte med i ursprungsversionen av artikeln på försvarsmakten.se, därav min tidigare fråga angående Silwers varande. Tack INFODIR Lagersten för infon.
Varför man gör en rockad med generalerna vore på sin plats att kommunicera.
/C
söndag 3 juni 2012
Agenda
SVT:s Agenda sände ikväll ett reportage om läget i Försvarsmakten. Reportaget var bra och nyktert och förmedlade en dyster bild av försvarets förmåga och soldaternas vardag. En bild som överensstämmer med hur FM uppfattas från insidan.
Efteråt intervjuades försvarsminister Karin Enström och hon fick möjlighet att svara på relevanta frågor, en möjlighet hon inte tog. Försvarsministern svarade inte alls på de flesta frågorna och den enda tydligheten var att det inte kommer att bli något tillskott i försvarsanslaget. I övrigt var det mest platta klyschor som under Tolgfors-eran och fortsatt skönmålning av rekryteringen till Försvarsmakten. *Gäsp*
Orsa kompani lovar inget bestämt, inte försvarsminister Enström heller.
Äntligen användes ordet "systemkollaps", även om jag tror att Försvarsmakten är mitt inne i den och att vi därför inte behöver vänta 6 år som det sades i inslaget.
/C
Läs också Wisemans utförliga rapport: Försvaret och försvarspolitiken uppmärksammad i SVT Agenda
Efteråt intervjuades försvarsminister Karin Enström och hon fick möjlighet att svara på relevanta frågor, en möjlighet hon inte tog. Försvarsministern svarade inte alls på de flesta frågorna och den enda tydligheten var att det inte kommer att bli något tillskott i försvarsanslaget. I övrigt var det mest platta klyschor som under Tolgfors-eran och fortsatt skönmålning av rekryteringen till Försvarsmakten. *Gäsp*
Orsa kompani lovar inget bestämt, inte försvarsminister Enström heller.
Äntligen användes ordet "systemkollaps", även om jag tror att Försvarsmakten är mitt inne i den och att vi därför inte behöver vänta 6 år som det sades i inslaget.
/C
Läs också Wisemans utförliga rapport: Försvaret och försvarspolitiken uppmärksammad i SVT Agenda