torsdag 28 juni 2012

Officer - Kall eller yrke

Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C


Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.


När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.

Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?

Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.

Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.


Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.

Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.


Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.


Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.

7 kommentarer:

  1. Jag tycker att det är bra att du ser arbetet som ett yrke. Det tror jag både du och FM tjänar på i längden. Det jag tycker är tråkigt är dock att det verkar som att du tror att man har det dåligt i FM. Jag har jobbat inom FM, annan statlig verksamhet och privat, utomlands och i sverige. Jag fashineras oerhört av myten om den underbetalda officeren.

    FM har bevisligen (enligt tex RRV) oskäligt höga lönekostnader. FM har i många fall mkt förmånliga arbetstidsavtal (jämför tex med Regeringskansliets avtal). Högre officerare (övlt och uppåt) tjänar många gånger mkt mer än jämförbara statliga tjänstemän i andra myndigheter, detta trots avsaknaden av studielån, kostnader för boende under utb mm som alla akademiker har.

    För att koppla tillbaka till din text: de exempel med övningsdygn utan övning och låna statliga fordon för privat bruk som du saknar; det vore helt otänkbart på andra statliga myndigheter och kanske skäl för uppsägning. Att tycka att det var bra, kan kanske förklaras med brist på perspektiv.

    Som sagt, det är nog på tiden att alla ser officersyrket som ett yrke som inte innebär livstidsanställningar utan intryck från arbetslivet utanför. Inte ett kall som kan föda en osund kultur.

    Men jag håller med om att det är fånigt att FM inte sponsrar deltagande i Nijmegen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även jag har andra anställningar att jämföra med eftersom jag inte har varit officer hela livet.

      Lönen är säkert bra för vissa i FM men inte för alla. Själv tjänar jag nog genomsnittligt för min barndoms vänkrets. Jag vet de som har det bättre av mina gamla vänner men även de som har det sämre.

      När det gäller naturaförmåner så fanns en del av dem reglerade. Att disponera lastbil vid flytt var en sådan och det var inte alls lagstridigt. Visst fanns det tveksam hantering av FM:s tillgångar (och finns fortfarande) men det är inte det jag är ute efter i min text och det är inte mitt perspektiv (eller brist på det som du skriver). Det jag far efter är att gagna arbetstagaren, att göra det bra för den enskilde.
      Arbetstid (inkl ÖD) kan planeras med både verksamhet och den enskilde framför ögonen. Så var det men så är det inte.
      Man kan planera bra för den enskilde utan att det är oskäligt!

      Radera
  2. Jag tycker du gör en mycket träffsäker beskrivning av hur försvaret tyvärr har utvecklats under ett antal år.

    För mig som började under kalla kriget i skuggan av Rysslands angrepp mot Afghanisatn, U 137 och tavelförsäljare som besökte piloter var hotet mera reellt och gripbart.

    Trots ibland knappa resurser och äldre system fanns det en uppfinningsrikedom under utbildning, KFÖ och SÖB att lösa uppgifter som gjorde våra förband farliga för fienden.

    Man kunde givetvis ha synpunkter på det gamla rgementsofficerssystemet som innebar att den som gjorde en bra trupputbildning i början på Asp 1 med ganska stor säkerhet blev major efter ca 10-12 år.
    Plutons- och kompaniofficernas system fångade också upp personer med olika bakgrunder och förmågor.

    Men detta gjorde att vi fick och hade plats för kreativa, egensinniga, unika ledare som måste varit en mardröm för en angriparen eftersom de inte alltid agererade efter reglementet

    Ingenting var omöjligt, jag fick till och med förslagersättning för modifiering av fältspade.

    På denna tid var också våra förband insatsberedda på timmar-dagar och detta övades också på bred front.

    Genom värnplikt, hemvärn och övrig frivilligverksamhet, reservofficerare, bygderegementen, totalförsvarövningar, skyddsrum, beredskapslager mm mm fanns en folklig förankring och en bred rekryteringsgrund.

    Alla förändringar och nedläggningar gjorde att det för mig var ganska naturligt att lämna försvaret efter FB 04 efter över 25 fina år.

    SvaraRadera
  3. På 1960-talet rådde maktbalans: Sverige hade ca 1000 stridsflygplan i aktiv tjänst, medan Sovjetunionen hade något flera men inte fullt så aktiva stridsflygplan i tjänst.

    Idag råder ekonomisk balans: Arbetstagarens attityd bestäms av arbetsvillkoren, medan arbetsgivaren får vad han betalar för.

    Hotbilden har således förskjutits från militär till ekonomisk...

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera
  4. Du är inne på några av kärnpunkterna, liksom 113 Bom: den anställdes attityd sätts av hur den som leder behandlar de ledda. Det finns en reciprocitet i lojalitet: Ställ upp för dem och de ställer upp för dig. Tolka reglerna snålt och de håller på sina avtal.

    Dessutom sätter ledaren upp målen, så om ekonomi sätts före effekt, då följer så småningom även de underlydande med. Men vi har ingen gemensam ekonomi på samma sätt som vi har en gemensamm trygghet; man kan offra sitt liv för sina kamrater, nära och kära, men hur gagnar det dem att man offrar sin ekonomi?

    Problemet är att Försvarsmaktens syfte inte är ekonomiskt. En försvarsmakt Kan inte ge positivt ekonomiskt resultat, utan att övergå i legohär (t.ex. XE, f.d. Blackwater) eller genom plundring (DR Kongo, eller Trettioåriga kriget). Jag tror inte det är vad någon ledare vill, jag tror vi lider av ett underskott av ledarskap. Det finns för många förvaltare och för få ledare. En organisation kommer ingenstans av att bara följa regler, för det krävs en vision och ett mål.

    SvaraRadera
  5. Mycket träffsäkert. Du beskriver precis vad jag känner och kände. Jag valde själv att sluta eftersom jag inte såg någon större glädje i arbetet, och något kall var det definitivt inte efter FB04.

    @Erik - det är naturligtvis svårt att beskriva för en ickeofficer (jag bedömer att du inte var/är det) vad det var att vara officer. Man skall i alla fall inte i första hand se yrket som ett 7-4-arbete även om det naturligtvis ofta var så. Det mesta som man medverkade hade en betydligt större kontext - och det är den kontexten som är så oerhört svårbegriplig för en civil.

    Det riktigt stora problemet är att när vi börjar betrakta officersyrket enbart som ett yrke, ja då har vi tappat det som gjorde FM så "oslagbar". Yrkets karaktär kräver egentligen mer än så - det är en kultur man måste leva i.

    Patrik Lander

    SvaraRadera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.