Officer - Kall eller yrke

Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C


Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.


När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.

Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?

Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.

Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.


Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.

Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.


Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.


Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.