Tack Erik!

Erik Lagersten Foto:NRK

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten väljer att sluta i FM för tjänst i Västra Götalandsregionen.
Jag kan förstå att han vill prova något nytt efter ett antal år i Försvarsmakten, först med utvecklingen av Combat Camera och sen som Informationsdirektör. Men det är en stor förlust för Försvarsmakten.

Innan Lagersten tillträdde som Informationsdirektör 2008 var den allmänna mediastrategin att möta kritik med att "pudla",  även om det egentligen inte fanns fog för kritiken. Om man sa förlåt snabbare än kvickt blåste debatten över och man kunde återgå till normal tjänst.
Problemen med den strategin var att bilden av FM utåt sett blev svärtad samt att FM:s självbild blev allt sämre. Den egna myndigheten stod inte upp för verksamheten.

Lagersten ändrade inriktning, nu var det saklighet som gällde. Obefogad kritik möttes med fakta, även i de fall då man skulle kunna ha "smitit undan" med lite undfallenhet. Bilden började växa fram av en professionell myndighet med ordning, åtminstone på kommunikationen. Även internt kändes det som att Försvarsmakten stod upp för verksamheten och personalen. Det var inte längre några ursäkter för verksamhetens bedrivande utan stolthet.

Försvarsmakten flyttade ut på sociala media under ledning av Informationsdirektören. Från att ha sett bloggare som något ont att hantera så tog FM aktiv del på den nya informationsarenan. Ingen annan myndighetsledning har varit lika aktiv och nåbar som Försvarsmaktens, tack vare Lagersten.

Allt har inte varit guld och gröna skogar utan vid ett par tillfällen har det blåst snålt kring honom. Han har dock tagit ansvaret som chef för sin verksamhet och han har gått stärkt ur händelserna. Som civilanställd på HKV visade han prov på föregångsmannaskap och vann respekt.


Som FM-anställd var jag i kontakt med Erik vid några tillfällen och som aktiv på sociala media flera gånger genom åren. Vi har haft bra dialoger.
Under Lagersten har Försvarsmaktens informationstjänst gått från klarhet till klarhet och myndighetens kommunikation känns fräsch.


Att ta över den här rollen är nog både enkelt och svårt. Å ena sidan är det "bara" att sätta tummen i spåret och köra vidare med den duktiga personalen på INFOS, å andra sidan är förväntningarna skyhöga. Mina lyckönskningar till efterträdaren, vem det nu blir.

Jag avslutar med att säga tack till Erik och all lycka och framgång.

Sakligt - Ödmjukt - Självsäkert*


/C

*Informationsstabens valspråk instiftat av Lagersten efter feedback från mig.

Elevbataljon Gotland

Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.

Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:

Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.

Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.


Genomförande

• Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
• Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
• Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
• Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
• Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
• Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
• Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.

Sverige får:

• Trupp på Gotland.
• Kontinuitet i förbandet.
• En attraktiv anställnings- och studieform.
• En välutbildad militär.

Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.

Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.


Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.


Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.

Med "elev" avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.

/C

En soldat är en soldat

Med anledning av flera mycket tråkiga kommentarer på Livgardets Facebook-flöde vill jag länka till ett blogginlägg som handlar Försvarsmakten, homosexualitet och tolerans (eller bristen därav):
En soldat är en soldat.


Kommentarerna på Facebook är bla från fd soldater som motsätter sig Livgardets deltagande i Pride-festivalen.

Det finns anledning att diskutera vilka event som Försvarsmakten deltar i men det ska givetvis ske på ett sunt sätt. Många tror att Pride är ett politiskt event och att Försvarsmakten därför inte ska delta och med det visar de på sin okunnighet. Pride är inte politiskt och inte heller är FM:s strävan efter en mångfald och vital organisation politisk. Försvarsmakten vill med sitt deltagande visa på att man bejakar allas lika värde. Det är förtroendeingivande och attraktionshöjande, för de som förstår vill säga. Det finns (tydligen) vissa som inte vill förstå.


Mikael Wallentin Åström skriver:
"Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett."

Ja, Försvarsmakten bör fortsätta rekrytera brett, men inskränkta som inte kan föra sig bland olika (oavsett sexuell läggning, kön, etnicitet, mm) göra sig icke besvär:

"Försvarsmaktens värdegrund slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter. För att våra uppdrag ska vara framgångsrika förutsätts att alla medarbetare uppträder enligt värdegrunden."

Jag är innerligt trött på korkat folk som inte beter sig. Vakna, det är 2014! Tiden för intolerans, rasism och homofobi är förbi och jorden är inte platt!

/C

Att bli civil 2

Just hemkommen från en tjänsteresa. Det har fått mig att dra två tydliga erfarenheter avseende skillnaderna mellan livet i Försvarsmakten och näringslivet.

Det är MYCKET enklare att resa i tjänsten som civil jämfört med den tungrodda militära resehanteringen. Ett telefonsamtal och den för mig och företaget bästa resan är bokad, av experter. Mina och företagets intressen sammanfaller i princip 100%-igt då både de och jag vill att jag inte slösar bort min tid på krångliga resor eller får en produktionsnedgång pga dålig levnadsstandard.


Cheferna är annorlunda. Jämfört med många chefer i FM är många av cheferna i mitt (svenska) företag väldigt prestigelösa och enkla att kommunicera med. Det är högt till tak på riktigt och ärlighet tycks vara utan dold agenda. Mina civila chefer verkar ha lättare att växla mellan rollerna; chef, kollega och vän. På det hela känns det mer professionellt.

Man tror ju att Försvarsmakten ska vara bra på det där med chefs- och ledarskap men hittills verkar mitt företag ligga före i det avseendet. Nu ska jag inte dra hela FM över en kam och det finns vittnesmål om bättre och sämre förband. Jag har heller inte kommit i kontakt med alla chefer i företaget men på den del där jag jobbar (som är större än ett stort förband) har jag nu fått känna av alla nivåer.

Flera av mina chefer har bakgrund inom försvaret, på olika nivåer. Varför lyckas de så bra i det civila? Är det pga den militära utbildningen? Är det pga företagskulturen? Jag vet inte.
Det jag vet är att de idag är duktiga och uppskattade chefer som har betydligt större ansvar i det civila än de hade haft i FM.

/C

Att bli civil 1

Många har frågat mig om hur det har varit att bli civil. Jag har utlovat en jämförelse men den har fått dröja lite och får anstå en stund till. Det är mycket både på jobbet och vid sidan av. Det kommer lite allmänna reflektioner efterhand i stället. Här är hur det blev när jag slutade.


För mer än ett år sen blev jag uppringd av ett stort tjänsteföretag som erbjöd mig jobb.
Jag sökte tjänstledighet för att prova ny anställning, något som Försvarsmakten brukar godkänna upp till sex månader. Det är ju en bra sak då många känner osäkerhet inför att lämna FM och återgång efter ett halvår är inte ovanligt. Jag var i det avseendet inget undantag. Faktum är att jag tackade nej till det civila jobbet två gånger.

Då vakansläget på enheten var katastrofalt ansåg sig chefen inte kunna godkänna tjänstledigheten för då skulle man inte kunna hävda personalbrist. Det är en strid mot HKV PROD om uppdrag kontra bemanning. Man skulle heller inte kunna rekrytera till den tjänsten om jag skulle stå kvar på den under sex månader. Jag fick alltså säga upp mig för att prova det civila arbetet. Det gjorde väl inte att jag blev mer osäker på karriärbytet, om jag säger så.

Knappa sex månader gick och hela FM fick anställningsstopp, vilket då gjorde att enheten ändå inte fick rekrytera och heller inte återanställa mig, om jag så hade önskat. Hade jag beviljats tjänstledighet hade jag kunnat återgå i tjänst. Ett tydligt exempel på när FM:s interna politik och personalstyrning inte fungerar.


Nu har inte det varit aktuellt med att gå tillbaka på heltid då jag haft en bra första tid på mitt nya jobb. Jag får förtroende och mandat att lösa uppgifter och har ansvar som FM har svårt att ge, all fin utbildning som man ges till trots. Det är den största fördelen med att vara civil; man ges förutsättningar att lyckas med sina uppgifter. Mer om det i kommande inlägg.


/C

Gästinlägg: Att koka en halv höna...

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________


"Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg"


Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

• Bra rekryteringsbas för anställda
• Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
• Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
• Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden. 
• Inte för dyrt.
• Folkförankring
• Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
• Utgöra en kader för snabb tillväxt.

Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

• Möjlighet till krigsplacering av personal
• Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
• En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18x4500=81 000)
• Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
• Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

2013, året då...

För mig var 2013 året då:

-Statens viktigaste uppgift, att skydda medborgarna, definierades som ett särintresse av regeringen.

-Konsekvenserna av de senaste decenniernas vanskötsel av försvaret kom upp i dagsljus. ÖB la korten på bordet och berättade att Försvarsmakten kan försvara Sverige i max en vecka OM medel tillförs. Det har inte skett.

-En kurskamrat och ytterligare en missions-kollega valde att ta sina liv. Hemskt. Jag kan förstå vägen dit, även om jag inte samtycker till beslutet. Det militära livet kan vara tufft och det är tämligen många som stundtals mår dåligt. Jag lider med de anhöriga.

-Den ryska kapacitetsuppbyggnaden och nygamla modus tydliggjordes under bland annat påsken då ryskt flyg övade mot Sverige.

-Omvärlden tittade på inbördeskriget i Syrien utan att intervenera.

-Sveriges deltagande i internationella insatser var som vanligt spretigt. Armén med understöd av amfibiekåren reducerade i Afghanistan, flygvapnet avslutade den 13 år långa markinsatsen i Kosovo och flottan genomförde ännu en insats i Adenviken. Alla fick vara med.

-Bloggen nedprioriterades till förmån för jobb, familj och Twitter.

-Övningar och uppgifter för förbanden ströks av ekonomiska skäl.

-Personal, framförallt civil, sades upp i FM-org 13. Konsekvensen av det är ännu mindre stöd för förbandsproduktion. Stödet är nu under minimi-nivå och produktionen haltar betänkligt.

-Media sjönk ännu djupare i sensationsjournalistiken och torgförde anklagelser mot bland andra FRA för brott. Några undantag i journalistkåren vill jag uppmärksamma: Terese Cristiansson, CB Perlenberg och Mikael Holmqvist. Dessa är hedervärda företrädare för journalistkåren.

-Wiseman röjdes av Ofog (som en maktdemonstration) och jag samt några andra bloggare/twittrare valde att lätta på anonymiteten som stöd till Wiseman. Ofogs metoder ger jag inte mycket för.

-De första Regements-/Flottiljförvaltarna utnämndes. Specialistofficerarnas varande går sakta framåt. Arbetsuppgifter och befattningar fylls med rätt kompetens men oron är stor i specialistofficersleden.

-Jag sa upp mig som yrkesofficer, ett beslut jag hittills inte ångrat en dag. Det var många turer som ledde fram till att jag slutligen accepterade ett bud från ett civilt företag. Tjänstledighet för prov av annan anställning godkändes inte av organisationsenheten så jag fick drastiskt säga upp mig. Det känns som ett bra beslut och jag får kanske anledning att skriva ett inlägg om hur det var att hänga av sig uniformen.


Sammantaget var 2013 ännu ett turbulent år som för mig fick ett mycket gott slut. Jag önskar forna kollegor att 2014 blir bättre än prognosen anger.

/C

Låga förväntningar på ÖB?

Hyllningarna till ÖB är många på internet nu. Det är säkert skönt för generalen som gått in i väggen och det är fina gester från underställda och försvarsvänner.
Själv tycker jag att det är häpnadsväckande att ÖB Sverker Göranson hyllas för att ha talat klarspråk och sedan sjukskrivits. Vittnar inte det om ganska låga förväntningar på ÖB från underställda?

Bloggen har tidigare kritiserat ÖB för att han varit osynlig och tycker därför att det är bra att han äntligen trädde fram och tog bladet från munnen. Jag hoppas på en snar återkomst till verksamheten och mer utövande av chefs- och ledarskap. Jag har större förväntningar på vår Överbefälhavare. Det är mycket som är skevt och Försvarsmakten behöver sin ÖB.


/C

Ps. Jag har inget emot ÖB Göranson som person utan det är ämbetet som jag förväntar mig mer av. Ds.

Ofrivillig frivillighet

Officerare tvångsomgaloneras till specialistofficerare trots tidigare löften om frivillighet.

Införandet av tvåbefälssystemet i Försvarsmakten är på många sätt en välkommen åtgärd. Det gamla enbefälssystemet var inte dåligt men personal som ville fördjupa sig hamnade ofta i kläm och fackmanna-begreppet fick aldrig fäste. Specialistofficerskategorin som nu införts kan på ett bättre sätt ta hand om den funktionen och många trupp- och systemnära befattningar.

Byte av system för personal innebär en övergångsperiod under vilken Försvarsmakten består av redan utbildade officerare i OF-kategorin och nya specialistofficerare i OR-kategorin. Organisationen har i omgångar stöpts om så att den numera är designad för både OF och OR men än så länge innehar officerare befattningar som är tänkta för specialistofficerare. Det är ganska självklart eftersom de första specialistofficerarna tog examen 2008.

Under 2012 genomförde Försvarsmakten ett stort arbete för att harmonisera befattningarna i organisationens alla delar. Arbetet hette PG BoK och var ett hafsverk av sällan skådat slag. Grundunderlag utarbetades av förband och funktionsföreträdare men ändrades med ett pennstreck av projektgruppen utan analys av konsekvenserna. Det viktiga var att en viss balans mellan OF och OR upprätthölls och många OF-rader gjordes om till OR. Det var ett matematiskt spel helt utan koppling till förbandens krigsuppgifter.

Om ett antal år är det tänkt att personalen har omsatts så att rätt kategori sitter på rätt befattning. Några officerare kommer bedömt att sitta kvar på specialistofficersbefattning eftersom den befattning bäst motsvarar deras kompetens. Överbefälhavaren har tillsammans med arbetstagarorganisationerna fastställt att ingen officer ska mot sin vilja omgaloneras till specialistofficer. ÖB:s ord tycks väga lätt även inom Försvarsmakten för nu kommer det nya direktiv på förbanden:
Officerare som tackar ja till en specialistofficersbefattning ska omgaloneras.

Enligt uppgift har det hållits krismöten på förband där personalen ställts inför faktum att de ska omgaloneras och mången officer har återigen blivit svikna. Först har man omstruktuererats och tvingats byta befattning och i många fall även förband och nu ska man bli av med sin identitet som officer. Och detta trots löfte om frivillighet. Att Officersförbundet är med på detta är mycket underligt eftersom man tidigare kämpat för frivillig omgalonering.

I år genomför Försvarsmakten PG BoK 2 där man ska rätta till felaktigheter från i fjol. Förbanden ska återigen inkomma med underlag för sin organisation. Till vilken nytta kan man fråga sig? Vad är det som säger att det blir bättre den här gången än förra när en grupp människor satte sig över redan fattade beslut och ritade egna organisationer? Vad blir konsekvenserna för personalen den här gången?

Arbetet med PG BoK 2 kan vara räddningen för de som nu tvingas till omgalonering. Finns det en liten chans till att organisationen ritas om så att ens befattning blir en OF-rad så torde det inte vara omöjligt att undvika en omgalonering. Åtminstone borde PG BoK 2-arbetet slutföras innan beslut. Innan organisationen har satt sig så är det fullständigt onödigt att peta i gradbeteckningar. Det är fullständigt kaos. Jag har haft sju stycken befattningsförändringar i PRIO det senaste året och befattningen har växlat mellan officer- och specialistofficergrad under en period men har ändå haft exakt samma tjänst på riktigt.


Om Försvarsmakten ska vara en god arbetsgivare så får man ta och skärpa sig. Det håller inte att hela tiden ändra sig och svika personalen. Det är inte i första hand graden som är det viktiga utan hur man hanterar sina anställda och det är under all kritik. Officerarna stod upp för ÖB när han tvingades till sjukskrivning för arbetsutmattning men när ska ÖB stå upp för officerarna, på riktigt? När ska löften till personalen hållas?
Vad skickar det här för budskap till presumtiva rekryter och officerar? Är det verkligen så konstigt att det är svårrekryterat till Officersprogrammet?


Nej ÖB, stå fast vid tidigare beslut om frivillig omgalonering och ta in tyglarna på dina chefer så att de galopperar åt rätt håll. Inte minst får nog Personaldirektören bikta sig och råda bot på eländet. En missnöjd officerskår har du inte råd med nu. I dagens turbulenta försvar finns inte utrymme för mer missnöje, du behöver alla du kan behålla.


/C

Mer läsning: Googlesökning om omgalonering

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.

/C

_________________________________________________________________________________



Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.


När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.


Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.


Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.


Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.


/Flygvapenofficeren

Militärpolischefen förtydligar

Med anledning av "ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis" har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.

C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.

Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.

"
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen. 
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.



2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta."


Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.


"
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.




 [...]

2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.

[...]"

Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.


"
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare. 
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.




3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis 
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:

• Vad har hänt?
• Vilken misstankegrad föreligger?
• Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.

Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:

• Vad har hänt?
• Vilken misstankegrad föreligger?

[...]"

Militärpolis ska alltså inte självsvåldigt anmäla kollegor som exempelvis har skjutit vådaskott. Helt tydligt har inte militärpolisen i fallet på LedR följt direktiven. Det är därför mycket bra att Försvarsmaktens Militärpolischef på detta sätt går ut med instruktioner. MP-företrädare vid organisationsenhet ska kvittera innehållet i skrivelsen. Det är en tydlig markering om att detta tas på allvar.
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.

/C

Ref: LG 2012-11-30 10 793:42445

Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen

I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.


Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

Anmälarkulturen hot mot hälsan

Försvarsmakten har tydligen anmält ett vådaskott till civil åklagare. Det var ett VÅDAskott dvs ett skott som gick av när det inte var avsett för det. Inget uppsåt fanns och inte heller något motiv. Lyckligtvis blev ingen skadad så det finns inga graverande omständigheter men det finns ett par förmildrande såsom tex. förändrade rutiner. Det normala i såna här fall är att det hanteras som ett disciplinärende och renderar i varning eller löneavdrag. Nu har Försvarsmakten dragit det ännu längre.

"Som officer har man en fot i graven och den andra i Försvarets Personalansvarsnämnd" är ett gammalt talesätt. Man menar på att utöver att jobbet stundtals är livsfarligt så är man påpassad av omgivningen så att minsta misstag renderar påföljder. Mindre misstag har fått effekt på vitsord med följdeffekter på löneutveckling och köplats till skolor och tjänster. Större misstag har dessutom inneburit löneavdrag eller sparken.

I väpnad tjänst är det helt avgörande att det finns ett stöd från den egna organisationen. Det är betungande nog med eldstrider, mineringar och beskjutningar. När FM själv lägger lök på laxen med genuin misstro som grundsyn på personalen ökar den psykiska belastningen mångfalt. Personalen kan inte behöva utföra ett tvåfrontskrig.

Försvarsmaktens värdegrund bygger på Öppenhet, Resultat och Ansvar. Det innebär för mig att säkerställa produktion med ett gott arbetsklimat. Det verkar missas på många håll då ansvar utkrävs men förutsättningar för att ta ansvar ges inte. Inte heller axlas ansvar för underlydandes misstag. Det är inte att ta ansvar.

Man är riktigt farligt ute när misstag direkt ses som förseelser. Det hämmar organisationen och odlar en missämja och misstro där felaktigheter i stället mörkas. Personalen upplever sig påpassad och pressen ökar. Allt måste vara PK och by the book, annars...
Straff- och Anmälarkulturen bidrar till en miljö där ingen är trygg och till ökad psykisk belastning med konsekvenser för hälsan.


Vår personal; soldater, sjömän, officerare och civila, ska känna trygghet i organisationen. Försvarsmaktens väsen ska vara ett stöd så att vi kan koncentrera oss på den riktiga motståndaren. Stödet ska omfatta en välavvägd basorganisation, bra villkor och en välvillig syn på personalen. Inget av detta finns idag.


/C

Jag försöker inte tala bort vådaskottet. Det ska givetvis hanteras men jag tycker att det har gått för långt när det anmäls till åklagare. Är straffskalan beroende på grad och är straffsatsen byggd på hur dyr utrustning som förstörts? Vad är straffet för att ha förstört personal?

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.

Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.


Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.


Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.


För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre "nice-uppgifter" såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.


Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.



Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

Operation Grankotte

I flera år har FN-monumentet vid Sjöhistoriska använts för att hedra och minnes utlandsveteraner. Det har inte varit till fyllest (av någon anledning) varvid man utlyste en tävling för att ta fram ett nytt veteran-monument. Tävlingen är nu avgjord och en jury har utsett Monika Larsen Dennis "Restare" som vinnare i konkurrens med 60 andra.

Fotomontage: Signe Carlsson Roos (c)

-Jag vill skapa ett monument som kan förmedla hopp och stärka individen och jag tänker mig en plats för vila, reflektion och läkande av traumatiska upplev­elser. Platsen ska påminna om den medmänsklighet som ligger till grund för varje soldats vilja att hjälpa. Samtidigt kan detta bli ett fridfullt rum att minnas de veteraner som inte finns med oss längre, säger Monika Larsen Dennis.

Det är trevligt att man försöker skapa en plats för oss veteraner men utformningen är inte intuitivt tilltalande eller förståelig och ifrågasätts kraftfullt på internet. Konst kan vara svårt, det är alldeles uppenbart med tanke på examensverken som genomförs på Konstfack vars utformning får vanligt folk dömda i domstol. Här har verket en tydlig målgrupp varvid utformningen borde vara anpassad efter målgruppen.
På en Facebook-sida för utlandsveteraner sågas vinnaren helt och hållet. "Bedrövligt, sned golfboll, grankotte" är benämningar och man frågar varför man inte använt sig av den eviga lågan med tillhörande namntavlor som brukligt är?

En äldre kollega brukar säga: "Nästan rätt är också fel." Så blev det nu och så blir det allt oftare i dessa sammanhang tycks det. Operation Grankotte är genomförd, målgruppen misstycker till resultatet.

/C

Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.


Kn David Bergman

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

Officer - Kall eller yrke

Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C


Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.


När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.

Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?

Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.

Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.


Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.

Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.


Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.


Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.

Nedskärningar - har vi hört det förr?

Så här i inledningen av sommaren brukar försvarspolitiken poppa upp som ett SAAB-mål ifrån sin i övrigt dolda placering i den svenska politiken. Så också i år. Det är nytt år och nya beslut som diskuteras men det är ändå samma gamla visa: Vi måste köpa mer materiel men får inte ökade anslag vilket resulterar i nedskärningar av förband och förmågor.

Jag har på Twitter ifrågasatt politikers lägesuppfattning men har fått till svar att man har god uppfattning genom de förbandsbesök som man genomför. Som om förbanden skulle visa hur det egentligen är! Hemma hos mig städas och fixas det innan fin-besök tas emot och det fungerar likadant i Försvarsmakten. Förbanden visar på det positiva med dem för att framstå som bra och funktionella. Därigenom hamnar kanske inte förbandet under strecket nästa nedläggningsomgång.
Det finns alltså starka skäl att fundera över vilken lägesbild som Försvarsmakten levererar till politikerna, liksom de sistnämndas uppfattning om den.

En till sak som sänds i repris är att Staten ska tillsätta en ny genomförandegrupp för att hantera Försvarsmaktens situation, dvs välja vad som ska läggas ner.
Bloggrannarna Försvar och Säkerhet samt Sverige och världen skriver bra om detta. Jag ber om att få återkomma i dessa ämnen. En sak är klar: Om inte man gör något drastiskt så kommer inte Försvarsmakten inneha anbefalld förmåga 2014 och senare.

Läs också Wisemans Wisdoms och Cornucopia.


/C

Chefstombola och skandal - Uppdaterad

Under rubriken "Nya chefer utnämnda" annonserar Försvarsmaktens högkvarter HKV en rad nya placeringar för generaler.

Arméinspektören Berndt Grundevik blir tjänsteförrättande Insatschef, vilket är intressant. Var ordinarie C INS håller hus är inte tydligt men det verkar vara något långvarigt eftersom hans ställföreträdare Anders Brännström inte blir tjänsteförrättande utan i stället tar över Grundeviks jobb som Arméinspektör. Vinnare i den karusellen är Armén.

På Produktionsstaben PROD sker också förändringar:
"Bengt Svensson utses från och med i dag till ny chef för förbandsproduktion och befordras samtidigt till generalmajor. Stefan Andersson utnämns till ny chef för produktionsstabens arméavdelning.
Nuvarande chefen för förbandsproduktion Gunnar Karlson tar fram till oktober över som omstruktureringsledare efter Patrik Dahle, som efter semestern lämnar Försvarsmakten för civil anställning. Gunnar Karlson blir sedan ny chef för Must, den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten, som tidigare kommunicerats."

Att generalen Dahle lämnar mitt under brinnande omstrukturering är inget annat än en skandal. Omstruktureringen är den viktigaste händelsen för Försvarsmakten sedan värnplikten lades till handlingarna. Den innebär att all Försvarsmaktens personal ska omplaceras till befattningar som matchar deras kompetens. Ett antal individer kalkyleras hamna utanför och därmed får de söka nytt jobb utanför FM. I omstruktureringen ingår också att officerare hamnar på specialistofficersbefattningar med oklar framtid. Ska de omgaloneras? Hur blir deras löneutveckling?

Och nu lämnar den ytterst ansvarige sin post.

Dahles avhopp har liknats vid Francesco Schettino befälhavaren som lämnade sitt sjunkande skepp M/S Costa Concordia. Schettino åtalades för sitt agerande.

Liknelsen är inte helt främmande för mig. I höst ska omstruktureringen vara klar och det handlar alltså inte om någon längre tid som Dahles civila arbetsgivare skulle behöva vänta. Avhoppet skickar kraftfulla budskap inom Försvarsmakten:  Att ansvariga lämnar innan uppdraget slutförts tolkas som att omstruktureringen går dåligt och att framtiden inte ens är ljus för generalsskiktet. Agerandet skapar INTE förtroende för processen och för generalerna.

Uppdatering 14:00:
Det visar sig att Grundevik och Brännström byter plats. Grundeviks kommande tjänst är tjänsteförrättande ställföreträdande insatschef. "Ställföreträdande" fanns inte med i ursprungsversionen av artikeln på försvarsmakten.se, därav min tidigare fråga angående Silwers varande. Tack INFODIR Lagersten för infon.
Varför man gör en rockad med generalerna vore på sin plats att kommunicera.

/C