Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.


Kn David Bergman

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

Gästinlägg: En akademikers perspektiv

I debatten om akademisering och det nya skolsystemet har vågorna gått höga i bloggosfären och i fikarum och mässar de senaste åren.
Som lite äldre officer på förband är det sannerligen inte lätt att veta vad som är fram och vad som är bak och ut och in i alla nya turer kring officersutbildningar och officerskategorier.
Som kadett och ny officer är det lätt att känna sig som en ovälkommen del av en organisation fientligt inställd till alla nymodigheter och moderniteter.

Inläggsförfattaren "Kadett vid OP 09-12" har tidigare bidragit till Cynismer genom gästinlägget "En kadetts reflektioner".
Den här gången delar Kadetten med sig av sin syn på akademisering och utbildning av framförallt sjöofficerare, och det är som vanligt intressant och tacknämligt att få ta del av erfarenheter från personer med färsk erfarenhet av skolsystemet.
Jag vill understryka att även om jag personligen inte delar Kadettens syn på akademisering (jag återkommer säkert i kommentarsfältet) så är det viktigt för oss på Cynismer att alla synpunkter får komma till tals och att alla får chansen att höras.

Därför, Kadett vid OP 09-12, är nu scenen åter din!

/Parabellum

Uppdatering 120217: Skipper publicerar gästreplik på nedanstående inlägg.

--------------------------------------------------


En Akademikers Perspektiv

När den nu pågående omstöpningen av Försvarsmakten diskuteras kommer av
naturliga skäl ofta det nya personalförsörjningssystemet på tal. Framförallt det
nya akademiska officersprogrammet får utstå mycket kritik och blir på något vis
en symbol för hela förändringen. Senast i raden av debattinlägg kring ämnet är
ett gästinlägg på bloggen Skipper där signaturen P.K. beskriver ett antal
problem med den nya utbildningen av sjöofficerare. Ämnet väcker känslor, inte
minst bland oss som läser på den nya utbildningen och jag kan inte låta bli att
känna mig närmast ovälkommen.

Detta förstärks framförallt av att jag inte känner igen mig i den bild som målas
upp. För att ta några exempel ur nämnda gästinlägg så beskrivs utbildningen
helt i onödan leda till den nautiska behörigheten N1, när det i själva verket hade
räckt med N5. Vidare påstås att den taktiska utbildningen inte är applicerbar
förrän på befattningar i nivån OF4. Därtill menar skribenten att utbildningens
innehåll är mer styrd av FHS ambitioner än av Försvarsmaktens behov.

En del av dessa påståenden är direkta faktafel. Officersprogrammets nautiska
profil leder inte till behörigheten N1 utan till just den efterfrågade N5.
Skillnaden mot tidigare är emellertid att vi får de högre behörigheterna efter
sjötid – alltså utan ytterligare studier. På samma sätt är våra kurser i taktik
och strategi något som ger oss ökad förståelse från dag 1, men som också
innebär att vi inte behöver gå tillbaka till skolbänken för att kunna användas
i befattningar på nivåerna OF2 och OF3. Vi borde därmed kunna betraktas som
mer användbara än fänrikar från det gamla yrkesofficersprogrammet.

Oaktat eventuella missförstånd kvarstår emellertid kärnan i kritiken, nämligen
mot akademiseringen i sig. Argumentationen kretsar kring frågan om varför ett
huvudsakligen praktiskt yrke kräver en teoretisk utbildning och jämförelser
görs med det gamla systemet. Detta är ett återkommande resonemang i kritiken
mot den nya utbildningen; den borde vara kortare och mer praktisk. Vad man
då glömmer är att merparten av dagens kadetter läser på SOU, som är just kortare
och mer praktisk.

För mig som bäst känner det nya systemet känns diskussionen faktiskt helt
bakvänd. Jag kan inte förstå hur myndigheten klarat sig utan en akademisk
officersutbildning sedan införandet av NBO. Officersyrket är förvisso unikt på
flera sätt, men är det så mycket mer ett hantverk än säg tandläkaryrket? Är
det så mycket enklare att framföra ett örlogsfartyg än ett handelsfartyg? Är
myndighetsutövningen och chefsskapet mindre komplext än inom andra stora
myndigheter som agerar på den internationella arenan?

Vi tar det för självklart att sjökaptener, läkare, ingenjörer, ekonomer,
personalvetare, och allahanda tjänstemän har gedigna akademiska utbildningar.
Att axla rollen som officer, med ansvar för liv och uppgift att utgöra politiskt
maktinstrument, kräver rimligen en minst lika djup och omfattande akademisk
examen.

/Kadett vid OP 09-12

Gästinlägg: En Kadetts Reflektioner

Ett rykte i bloggvärlden har den senaste veckan givit vid handen att kadetterna vid OP 09-12 har fått rådet av FM att börja planera för en civil framtid, eftersom det inte längre är säkert att de kan anställas pga en stundande omstrukturering i FM personalkader. (Ryktet dementerades senare av INFODIR via Twitter.)

Att vara på väg in i FM har sannerligen inte varit en lätt resa de senare åren, åtminstone inte om det är Officer man siktat på. Med ständigt omgjorda skolsystem, oklarheter under utbildningen, centraliserat antagningssystem, borttagen förbandstillhörighet under utbildning och så vidare uttrycker många kadetter ofta stor bitterhet och frustration innan de ens har börjat i yrket.
Jag frågar mig ofta vilken bild våra framtida kollegor faktiskt får av sin arbetsgivare under sin utbildning.

Cynismer har nu glädjen att kunna erbjuda en kadetts perspektiv på saken; Varsågod, Kadett vid OP 09-12!

/Parabellum

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mycket har förändrats i Försvarsmakten de senaste åren och ännu har vi långt kvar innan vi nått i hamn med omställningen. Inte minst den grundläggande officersutbildningen har förändrats. De officerare som läst det tidigare Yrkesofficersprogrammet skulle förvisso känna igen sig i stora delar av såväl specialistofficersutbildningen som officersprogrammet, men den senare har fått en dimension som inte funnits tidigare. Jag tänker då inte på den ofta debatterade akademiseringen utan på den sällan omnämnda ovissheten.
I det gamla systemet skickade förbandet duktiga värnpliktiga på vidareutbildning och dessa kadetter kunde sedan med säker förvissning se fram emot att få återse sina förra befäl som kollegor. I viss mån lever detta kvar i den nuvarande specialistofficersutbildningen.

För kadetten på officersprogrammet är tillvaron dock annorlunda. Vi tillhör nämligen inget annat förband än militärhögskolan, vi tillhör inte heller något särskilt truppslag eller ens något särskilt vapenslag. Till och med utbildningens inriktning är något vi söker efter det att vi börjat på skolan. Men även när inriktning och kommande så kallad verksamhetsförlagd utbildning är klar vet vi fortfarande inte vilket förband vi ska till. Först efter ett år ges möjlighet att söka förband och inför termin fyra meddelas en preliminär tillsvidareplacering. Beslut om slutlig tillsvidareplacering utlovas till slutet av den femte och näst sista terminen. Fram till sista terminen vet vi alltså inte var i landet vi kommer att hamna efter examen.

Den här nya ordningen har emellertid många fördelar. För det första skapar den en flexibilitet i personalförsörjningen så att produktionen bättre kan matcha behoven på förbanden. För det andra har den gett oss kadetter möjlighet att välja och byta inriktning efter att ha tagit del av andras erfarenheter istället för att som tidigare bara utgå från sin egen GU.
Ovissheten för oss kadetter bör också sättas i relation till förutsättningarna för civila studenter, vilka inte ens vet om de får jobb efter examen. Vi kadetter är förvisso inte formellt garanterade arbete, men att vi blir anställda har känts tämligen säkert. Även detta förändrades dock strax före jul. Istället för slutlig placering blev vi meddelade att de preliminära inte längre gäller. Ambitionen är fortsatt att vi alla ska erbjudas anställning men förutsättningarna kommer att påverkas av Försvarsmaktens omstruktureringsorder vilken utkommer i februari och besked kan tidigast utlovas till maj. Mellan skål och vägg har vi förstått att man är rädd för att LAS ska tvinga till anställningsstopp och att vi gör bäst i att skaffa en reservplan.

Vår utbildning beräknas kosta omkring en miljon kronor per kadett och år. Med 150 kadetter i årskullen ger det en investering på 450 miljoner kronor. Det är kanske lite pengar i sammanhanget men jag tror att risken för anställningsstopp likväl är ett tydligt symptom på en reformprocess som börjat skena.I början av utbildningen var ovissheten en förutsättning för det nya utbildningssystemet, nu är den ett resultat av en bristande personalpolitik. Oavsett hur det hela utvecklas har det skadat mångas förtroende för såväl försvarsledningen som försvarsreformen.

Vad jag inte kan förstå är att det hela verkar ha kommit som en överraskning inte bara för oss på skolan utan också för FML. Att vi har en övertalighet på officerare har varit känt i snart tio år och antalet platser på OP 09-12 bör ha varit känt i åtminstone fyra år. Trots det är alltså ovissheten total på alla nivåer bara månader innan vår examen.

När jag nu börjar titta på alternativ till hösten är det inte självklart att det handlar om en reservplan. Kanske får alla anställning, kanske bara vissa men om inte klara besked ges i tid kan problemet bli det omvända. Då kan allt för många kadetter komma att tacka nej till anställning.

Förre ÖB Gen Håkan Syrén utkom 2004 med boken Vägen framåt.Under rubriken "Mitt mest korkade beslut" skriver han:
“Det innebär att vi stryper återväxten. Det får konsekvenser som kommer att bli mycket kännbara under lång tid. Jag kommer att agera med kraft för att detta aldrig sker igen."

Kommer historien trots det att upprepa sig bara åtta år senare?

/Kadett vid OP 09-12

Nya FM - Nu utan självförtroende!

När jag var ung KB-elev i infanteriet så hade Chefen KB-skolan tillika krigsbataljonchefen ledarskapsutbildning med oss unga befälselever. Jag minns att hans ledstjärna i ledarskapet var "Följ Mig", och han levde som han lärde. Jag minns att Majoren höll minst tre övningar i veckan med oss soldater, och ofta var det han som höll i BRAK på morgnarna. Han inpräntade sin syn på ledarskap i oss både genom att vara en föredömlig officer och genom lektioner i ledarskap.
Under dessa lektioner minns jag att han tryckte på att Sveriges militära modell för ledarskap var så framgångsrik och effektiv just eftersom chefer ledde genom begreppet "Följ Mig" och genom föredömets makt. Han var mycket förtjust i begreppet uppdragstaktik och tredjedelsprincipen och försökte förmå oss att använda det i vårt eget ledarskap, när vi fick senare fick möjlighet att truppföra våra egna plutoner.
Jag minns också att han tog upp skillnaderna mellan angloamerikanska officerare och svenska, och att han ansåg att vårt system var mycket bättre -där officerarna under sin utbildning lärde sig hantverket underifrån. först som soldater, gruppchefer och plutonchefer under GU och därefter vidareutbildning under OHS. Det stod till och med om begreppet "fragging" i böckerna om ledarskap, och det var ett begrepp från vietnamtiden där soldater, missnöjda med sina chefer, kastade in handgranater i chefens barack för att göra sig av med honom. Detta skulle aldrig kunna hända här, menade han, eftersom vår ledarskapsutbildning och syn på chefer var så annorlunda.

Nu spolar vi fram tiden nåt decennium och landar i 2011.
Saker och ting har förändrats.
Officersutbildningen är helt annorlunda. Blivande officerare lär sig inte hantverket från grunden under sin utbildning. Majorer som håller tre övningar i veckan och dessutom BRAK med sitt kompani är oerhört sällsynta.
Det ledarskapsrenommé som FM traditionellt haft håller på att dö ut. Fortfarande är det hyfsat starkt utom FM, men inom organisationen så vet alla vart vi är på väg.
Istället för att den civila sektorn inhämtar erfarenheter och kunnande kring ledarskap från FM så är det nu tvärtom.

I en utbildning för första linjens chefer på A9 får officerare utbildning i "Coachande ledarskap". Det är Peter Cederqvist från företaget Newstart som utbildar officerarna i ledarskap och han säger bland annat "att det moderna mjuka ledarskapet är tvärt emot den förlegade bilden av Försvarsmaktens officerare."
Dessutom får officerarna lära sig att "Det mjuka ledarskapet handlar mycket om att samtala, skapa dialog och framför allt intressera sig för den man pratar med. Chefen behöver tillit och förtroende av medarbetaren, då kan han eller hon ge en order som utförs utan en massa missförstånd."

Jag vet inte, men sist jag kollade så var detta med dialog, empati och förtroende grundläggande verktyg hos officerare för att kunna ha ett bra ledarskap. Måste vi nu ha civila som lär oss detta?? Varför har vi fått för oss att vi inte klarar av detta själv?

"Plutoncheferna Niklas Hemphälä och Kent Andersson har gått sista uppföljningsdelen av kursen. Båda anser att den är bra och att alla oavsett antalet år som chef i Försvarsmakten har någonting att lära via det mjuka ledarskapet. Strategin är att delegera ner ansvaret där det löses bäst av personer som sitter med detaljkunskap."

Detta är också något jag vill minnas från min värnpliktsutbildning, jag vill bestämt minnas att Majoren kallade det för uppdragstaktik, något som vi som sagt höll på med på den tiden i FM. Har vi tagit bort det och glömt allt? Är det därför ett civilt företag nu skall lära oss detta igen?

Utbildningen är för övrigt "en intensiv kurs under två dagar där cheferna får lära sig nya grepp för att lättare leda bakifrån än framifrån."

Här trodde jag först att jag läst fel, men efter att ha läst om texten så förstod jag. Man vill alltså nu på allvar lära officerare att leda BAKIFRÅN hellre än framifrån.
"Följ Mig" har ersatts av "Framåt era svin"...

Samtidigt larmar anställda om förhållandena som råder på trupp. Händelserna på P4 som blåstes upp i media i höst visade att officerarna behöver leda just framifrån, inte bakifrån förankrad vid en dator.

Ett annat exempel på detta administrationens vansinne är konceptet Healthscore, som skall börja användas vid ett antal pilotförband i FM. Detta är ett system med enkäter som regelbundet skall fyllas i av den enskilde medarbetaren där chefen skall kunna utläsa hur hans medarbetare mår mentalt och vad dom anser om sin arbetsmiljö och om dom upplever att dom syns och får vara med och bestämma. Detta är såklart ett system utformat för civila arbetsplatser med den miljö som råder där och inte anpassat till militära sammanhang. Kulspruteskytten skall alltså sitta på sin tjänstetid framför en dator och fylla i långa enkäter där han på en sjugradig skala får ta ställning till om hans synpunkter tillåts bestämma slutproduktens utformning eller om han anser att hans arbetsmiljö är säker och fri från risker.
När jag var krigsplutonchef så behövde jag inga enkäter för att förstå vad mina soldater tyckte, det räckte med plutonens timme en gång i veckan och att jag var med dom dagligen i deras tjänst. Återigen ett civilt företag som tjänar pengar på FM.


FM saknar uppenbarligen självförtroende i ledarskapsfrågor.
Vi är själva så övertygade att vi inte har det som krävs att vi hyr in civila företag för att lära oss det vi har lärt dom en gång för tio-tjugo år sedan.
Vad har hänt? Hur har det kunnat bli så här?
Vad skall vi göra för att komma på rätt köl igen?

Vem är det som förstör min Försvarsmakt?

/Parabellum

Olämplig Lämplighetsbedömning?

Försvarshögskolan ansvarar för utbildningen till Taktiskt/Operativ officer. Den treåriga utbildningen Officersprogrammet leder till en akademisk yrkesexamen med olika inriktningar: Krigsvetenskaplig, Militärteknisk och Nautisk.
Efter examen ska den studerande vara anställningsbar som officer och fänrik i Försvarsmakten. Den nybakade officeren förväntas då kunna leda trupp och utbildning på lägre nivå i eget förband eller ansvara för komplexa tekniska system.

Ca en tredjedel av utbildningen sker vid någon av Försvarsmaktens skolor och centra genom så kallad Verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Under VFU:n får kadetten lära sig specifika kunskaper inom vald inriktning. Men skedet innehåller också grundläggande officerskompetenser såsom skjutledareutbildning, kastledare handgranat och andra kompetenser som anses behövas inom de flesta inriktningar. Det handlar om praktisk utbildning och övning med vapen, ammunition och trupp samt för vissa dyra komplexa system. Det är dyr och stundtals riskfylld verksamhet.

För att säkerställa att utbildningen kan genomföras på ett säkert sätt och att den studerande efter examen faktiskt är anställningsbar har Försvarshögskolan satt upp särskilda behörighetskrav stipulerande att den sökande ska vara godkänd vid lämplighetsbedömning. Den lämplighetsbedömningen bygger på intervjuer som genomförs av psykologer och professionsintervjuare, officerare som är utbildade att genomföra rekryteringsintervjuer. Utfallet av intervjuerna sammanställs vid kommissioner där den sökande bedöms som lämplig eller ej lämplig.

Vid lämplighetsbedömning framkommer inte sällan egenskaper som inte är önskvärda i Försvarsmaktens verksamhet. Vissa av de sökande bör absolut inte ha ansvar för vapen och inte heller leda annan personal. Det är dessa som sållas bort eftersom de inte kommer att kunna anställas som officer och dessutom kan utgöra en risk under själva utbildningen.
Denna säkerhetsåtgärd är satt under lupp och anses vara underordnad Högskoleförordningens betydelse.

Högskoleverket skriver i senaste numret av Studenträtt:

"Överklagandenämnden har ännu en gång underkänt lämplighetsprov som behörighetsvillkor. Sedan 2008 har Överklagandenämnden underkänt att Försvarshögskolan ställt upp krav på godkänt resultat på lämplighetsbedömning som behörighetsvillkor för sökande till officersprogrammen. Nämnden anser att behörighetskravet inte är förenligt med högskoleförordningens bestämmelser. Totalt rör det sig om ca femton studenter som fått bifall av nämnden.

Då Försvarshögskolan inte vidtagit åtgärder med anledning av nämndens beslut, har nämnden överlämnat en kopia av detta beslut till Högskoleverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Ärendet är under utredning hos Högskoleverket.
(ÖNH:s beslut 2011-08-19, reg.nr 33-771-11)"

Här har vi alltså 15 sökanden som bedömts som olämpliga att utbildas till officer men som fått rätt av Överklagandenämnden för att...?
Det finns en lång historia av misslyckade rekryteringar som lett fram till de särskilda kraven. Har Överklagandenämnd och Högskoleverket redan glömt Fk Flink?


Jag hoppas verkligen att man snabbt kommer fram till en lämplighets-lösning som Högskoleverket accepterar. Det är helt avgörande att man sållar bort de värsta ytterskotten innan de får för stort ansvar där andras liv är i risk. Måtte ansvariga nu ta sitt förnuft till fånga och se till att en säker antagning till OP kan genomföras. Med säker avses inte bara rättvis utan framförallt med perspektivet verksamhets- och utbildningssäkerhet.


/Cynisk

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC

Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.

/Parabellum

Akademiseringen av officersutbildningen II

Ett annat problem som uppstått i och med akademiseringen av officersutbildningen är förhållandet mellan militär lydnad och det akademiska signumet "kritiskt förhållningssätt".

Ett kritiskt förhållningssätt är inte att vara motvals kärring utan att först och främst ifrågasätta sin egen kunskap och inte ta så enkelt på uppfattningen om omgivningen. Dock så blir det kritiska förhållningssättet gärna något mer än så. Det är väldigt lätt att det övergår till en klassisk Finn Fem Fel-övning där ifrågasättandet sätts i första rummet.

"Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större" är ett klassiskt uttryck för akademin. Det är en god tanke och ska nog prägla visst lärande men jag vågar påstå att även den tesen måste utsättas för granskning när det gäller officersutbildning.
I vissa företeelser inom militär verksamhet så finns det faktiskt rätt och fel. Det finns också behov av helt okritisk underkastelse, något som går helt stick i stäv med akademiens grundvalar. Absolut och omedelbar lydnad kan vara det som skiljer officeren från döden. En underkastelse av givna data kan krävas vid till exempel skjutningar med indirekt eld. Det är inte alltid läge att ifrågasätta åratal av empiriskt framtagna skjutdata.

Det kritiska tänkandet och granskandet kan leda till att kunskap sätts före förtroende, något som kan få förödande konsekvenser för både ledarskap och följarskap. Modernt ledarskap bygger på ömsesidigt förtroende och det byggs upp genom sunda möten människor emellan. Jag uppfattar att (åtminstone delar av) akademien sätter högskoletänket och vetenskapliga grundprinciper före faktisk kompetens och operativ effekt.
Jag bedömer att det är något som Försvarsmakten kommer att få jobba med.

Akademisering av officersutbildningen I

I dagarna har en officersutbildningen varit på tapeten. Militärhögskolan Karlberg har försökt avskilja en kadett för olämpligt uppträdande. Det sägs att han fällt rasistiska kommentarer och haft en bild på Hitler på sin Facebook-sida. Det kan vara så och det kanske inte stämmer till fullo. Det avser jag inte ta upp här utan jag vill koncentrera mig på bieffekter av akademiseringen av officersutbildningen. Givetvis kommer jag också med en lösning eller två.

Försvarsmakten ville, som många andra länder i väst, få akademiskt innehåll och värde på officersutbildningen. Dels för att få en kvalitetssäkring på utbildningen och dels för att öka meritvärdet. Så har jag uppfattat det.
Därför beställer Försvarsmakten (FM) den grundläggande officersutbildningen Officersprogrammet från Försvarshögskolan, då den sistnämnda är ett godkänt akademiskt lärosäte under Utbildningsdepartementet.
FHS kan själva inte genomföra utbildningen utan har återlagt den till Militärhögskolan Karlberg som tidigare i egen regi utbildade kadetterna. Officerarna på Karlberg fick byta namnbrickor men i övrigt så jobbar de med samma sak. Utbildningen har skruvats något, ett år har lagts till men i det stora hela så utbildas kadetterna fortfarande för att lösa uppgift på fänriksnivån. Ett år av tre genomförs som Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) på någon av Försvarsmaktens Fack- och Funktionsskolor, där kadetten får lära sig mer handgripligheter i den den valda inriktningen.
Försvarsmakten fakturerar givetvis FHS för detta jobb. Den ekonomiska cirkeln sluts därmed.

I och med att kadetterna under utbildning är högskolestudenter så omfattas de studiemässigt av Högskolelagen och Högskoleförordningen, precis som vilken annan student som helst. De kan alltså inte avskiljas på vilka grunder som helst.
Högskolelagen säger:
"6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten
1. lider av psykisk störning,
2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller
3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1--3, bedöms föreligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen."

Försvarsmakten har alltså frånsagt sig möjligheten att avskilja kadetter som inte håller måttet. Det rimmar verkligen illa med det arbete som Försvarsmakten lägger ner på värdegrund men kan även komma att innebära problem för verksamhetssäkerhet och säkerhetsskydd på sikt. Det för att fler olämpliga kan komma att beredas anställning nu i en tid av dystert vakansläge på förbanden.

Det finns två vägar för att hantera eller snarare justera detta:
1. En lagändring som ger Försvarsmakten eller den som å Försvarsmaktens vägnar rättighet att avskilja studerande som inte håller den standard som krävs för yrket.

2. En delning av utbildningen mot officer. Här tänker jag att den studerande först gör en civil del på exempelvis FHS som omfattar Statsvetenskap, Språk, Pedagogik, Idrott och hälsa och visst Ledarskap. Sedan söker den studerande den militära, helt gröna/blåa, kursen på ungefär tre terminer. Under den kursen så tillhör kadetten Försvarsmakten och hanteras i enlighet med Försvarsmaktens regler och styrdokument. Här ges Försvarsmakten möjligheten att selektera.

Jag känner att jag kommer att återkomma till Försvarsmakten och dess utbildningar i kommande inlägg.