Veteranen med PTSD

Jag bryter bevakningen av utvecklingen i Ukraina för ett tips.

Sveriges radio har gjort en intervju med soldaten Kongo Magneli som lider svårt av kronisk PTSD efter sin insats i Afghanistan. Intervjun bör lyssnas på av alla som har intresse av eller anser sig kunna något om strid, internationella insatser och soldater. Det är en skrämmande historia.

Lyssna och lid: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/332169?programid=909

FS19 som Kongo genomförde var en på många sätt tuff och jobbig insats som skördade liv både under och efter insatsen. Undrar hur stort ohälsotalet egentligen är?

/C

Krigare - Recension

Vi har tidigare utlovat en recension av boken Krigare men av olika skäl har vi väntat. Nu har mina anhöriga läst den och har bidragit till min utvärdering av boken. Är man det minsta intresserad av det militära och internationella insatser bör man läsa den. Det är på riktigt.


Boken Krigare ISBN 978-91-37-13614-1 är skriven av krigsreportern Johanne Hildebrandt och skildrar svenska soldaters värv i Afghanistan under 2009 och 2010. Som inbäddad i den svenska kontingenten FS19 följde hon truppen under både utbildning och insats på nära håll, riktigt nära. Hon lyckades likt få andra vinna truppens förtroende och fick därigenom tillträde till soldaternas tankar och känslor. Johanne kom soldaterna riktigt nära, något som syntes på plats på Camp Northern Lights och som märks tydligt i boken som har ett tydligt soldatperspektiv. Just det sistnämnda är intressant och underhållande men som läsare missar man en dimension av insatsen eftersom officers- och stabsperspektivet saknas. Det är till och med så att staben i boken beskylls för saker som de inte var skuld till men soldatens ord är det redovisade.

Johanne följde med både 1.Skyttekompaniet och mentorerna i OMLT (Operational Mentoring and Liaison Team) ut på operationer, något som är långt ifrån ofarligt och trevligt. Hon har visat på stort mod genom att följa med på så nära håll. Det är dock inget nytt för henne, erfaren från Balkan som hon är. Ännu större mod tycker jag att hon visade genom att bryta tystnaden om soldatens vardag i Afghanistan och därigenom bryta med stora delar av den svenska journalistkåren som stundtals kommit med riktigt smaklösa utspel om insatsen i Afghanistan. Hon bröt med sin dåvarande tidning, en tidning som gång efter annan kommit med rena påhopp på svenska soldater.


I boken berättar hon om soldatlivet på insats, om strider och det svåra samarbetet med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Stridsskildringarna är både från FS17 och FS19 och är detaljerade och målande. Det är sällsynt med såna redovisningar, särskilt svenska. En anledning till det är att Försvarsmakten inte varit riktigt tydlig med de strider som man varit del i under internationella uppdrag. Även om det förekom fler strider än vad Johanne berättar om i boken framgår det med all önskvärd tydlighet hur svår situationen var under 2010. Mina anhöriga har blivit illa berörda när de har läst boken och min äkta hälft var knappt kontaktbar under ett par kvällars läsning, dels på grund av den spännande berättelsen och dels på grund av det rent otäcka faktumet att anhöriga deltog i striderna.


Jag tycker att Krigare på ett lättläst och smakfullt sätt beskriver den svenska insatsen i Afghanistan med soldaten i fokus. Johanne lyckas skildra essensen i soldatlivet bra och varje hugad rekryt bör läsa den inför ansökan till militär utbildning. Även andra militärer utan egen internationell erfarenhet bör läsa den för att få en bild av vad kollegor har genomgått och för att förstå effekten av beslut som tas här hemma.
När man läser boken bör man dock vara medveten om att det förekom en hel del som inte beskrivs, andra anfall, IED-röjningsoperationer, samverkansmöten, underrättelseoperationer och en massa vådliga transporter. Man bör också vara medveten om det uttalade soldatperspektivet och förstå att en konsekvens av det är att det taktiska perspektivet från chefen för det svensk-finska förbandet saknas helt. Det gör boken lite fattigare tyvärr men jag tror att det aldrig var meningen att boken skulle täcka allt, utan att det var soldaten som var det viktiga.

Boken kan man som militär mycket väl sätta i händerna på sina anhöriga men man bör veta att det kan sätta igång processer. Ehuru en bra skildring visar den på hur otäckt och farligt det faktiskt är och min hustru är inte särskilt sugen på att släppa iväg mig till Afghanistan igen. Hade hon haft samma informationsläge nu som innan jag åkte till Afghanistan så tror jag inte att hon så lättvindigt gått med på att jag åkte. Man har ett bättre förhandlingsläge innan ens anhöriga har läst boken.


Johanne gjorde ett hästjobb där borta och ska ha en stor eloge för sitt initiativ. Det var inte alltid lätt för henne, vid något tillfälle var hon rejält sur och besviken över att hon inte fick åka med på ett uppdrag. Genom tålamod och ihärdighet vann hon förtroendet och släpptes in i ett soldatkollektiv som normalt är mycket misstänksamma mot journalister. Resultatet är en bra skildring av den svenska insatsen i Afghanistan 2010 då svensk-finsk trupp återtog kontrollen i området väster om Mazar-e Sharif och under stora umbäranden lyckades hålla talibanerna stången i Darzab. Insatsen var lyckosam och man nådde de uppsatta målen. Kostnaden var ett antal svårt skadade och en stupad svensk soldat; Kenneth Wallin som dog i sanden väster om MES.

Ett flertal svenskar har tagit stryk även på det mentala planet, hur många är inte klart men minst 50 efter FS19, är min bedömning. Boken kan vara deras berättelse. Nej, det är vår berättelse, vi som var där eller som varit där och som har erfarit hur det är att med livet som insats och med usla förhållanden jobba för det internationella samfundet i den mest oförlåtande av miljöer; kriget.

"Sanden tar dig"
/C

Afghanistan, Kongo och moraliskt ansvar

Tre S-debattörer skriver idag på Aftonbladets kultursida en inlaga om insatsen i Afghanistan. Det är Carl Tham och föga överraskande Helle Klein och Pierre Schori. De sistnämnda har tidigare debatterat emot insatsen, ofta användande hel felaktiga uppgifter och ibland ovärdiga epitet och misskrediterande öknamn på statliga funktionärer utförande uppdrag på FN:s mandat.

Den här gången är vinklarna i huvudsak två; att Sverige lurar soldater att åka till Afghanistan och att Sverige sviker FN genom att man tvingas säga nej till andra FN-insatser.
Är man det minsta insatt i de reella mekanismerna i internationell konflikthantering ser man direkt att det är partipolitik och anti-NATO-propaganda som utgör bakgrund till deras debattartikel och inget annat. Debattörerna tycks välja bort faktumet att ISAF vilar på flera FN-mandat eftersom det inte passar deras ideologi förmodligen.


När det gäller insatsen i Afghanistan så utgör den militära delen en tredjedel av stödet till statsapparaten. Det är givet att det krävs att de civila delarna av stödet också fungerar för att man ska kunna nå framgång, ett fungerande samhälle med lokala mått mätt. Säkerhetsarbetet krävs för att de civila delarna ska nå fram.

Debattörerna hävdar att kriget i Afghanistan är ett omöjligt uppdrag. Det stämmer inte. Det är ett oerhört svårt och krävande uppdrag men det är inte omöjligt. Det blir ännu svårare när folk på de stora tidningarnas kultursidor (!) hävdar en massa som de inte har täckning för. Det behövs stöd för dylika insatser, inte osakligheter från den vänsterorienterade "kultureliten".
Under 2011 övergick den FN-mandaterade väpnade insatsen (ISAF) till en ny fas i operationen. Arbetet gick bra under 2011 och flera provinser lämnades över till den lokala säkerhetsfunktionen kallad ANSF. Häromdagen överlämnades säkerhetsansvaret i Balkh, (huvudprovins i det svenska ansvarsområdet) till ANSF.
Al Qaida är slagna Afghanistan, även om de stödjer motståndet monetärt. De opererar inte längre inom landets gränser. Talibanerna är inte slagna men de har under de senaste 18 månaderna tappat rejält med mark. Det pakistanska stödet för dem är dock ett stort problem.

Den lokala säkerhetsapparaten har gått framåt mycket de senaste åren och den ökade säkerheten har inneburit att andelen skolelever har mångdubblats, liksom sjukinrättningar och barn-/kvinnokliniker. Det är framförallt kvinnor och flickor som gynnats av utvecklingen, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de var fruktansvärt undantryckta under talibanväldet. Är det det talibanvälde som debattörerna önskar för Afghanistans befolkning? Då är de antingen dåligt pålästa om innebörden eller också onda på riktigt. Ingen kan önska någon annan något så ont.


När det gäller "svikandet av FN" kan man göra några konstateranden, bland annat att Sverige inte fick skicka trupp till Sudan då deras regim nekade svenskt deltagande. Nu är det Syd-Sudan som är i ropet men Försvarsmakten räcker inte till allt. Det har varit ett antal regeringsbeslut som omöjliggjort en större numerär i internationella insatser. Socialdemokraterna har sitt ansvar i förbandsnedläggningarna.

Kongo är ett eget kapitel. Vi har bidragit till insatser i DR. Kongo i flera omgångar. Den första insatsen var ONUC på 60-talet och den senaste var vid 2007, eller något sånt. Innan dess hade vi ett flygplatsförband i östra Kongo och OP Arthemis 2003. Utöver det har vi haft svenska observatörer och enstaka stabsofficerare på plats. Sverige står med som bidragsnation på FN:s hemsida.
Folket i Kongo är inte i mindre behov av hjälp än afghanerna. Det är en oerhört smutsig konflikt som pågår där. Den har pågått länge länge och många har fått lida fruktansvärt. Flera stora FN- och AU-insatser har inte räckt. Det är uppenbart att FN inte mäktar med en så stor uppgift.
En FN-insats i DR Kongo kan verkligen betecknas som ett omöjligt uppdrag. Det torde också Schori med anhang förstå. FN har fallerat så många gånger varvid genomförandet av konflikthantering måste läggas ut till regionala organisationer såsom EU och NATO. Kanske skulle NATO kunna hantera en insats i Kongo, om intresse fanns?


En sak håller jag med om: Sverige bör så fort som det är möjligt dra tillbaka truppen från Afghanistan. Med "möjligt" avser jag då när svensk trupp inte behövs. Det kan vara antingen när ANSF själva löser säkerheten eller när någon annan gör det i stället. Vi ska inte dra ur och lämna ett vakuum, det gynnar ingen.
När vi är klara med Afghanistan kan vi satsa på en ny insats och då ser jag gärna Afrika. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till DR Kongo men ser helst att det inte är en FN-insats.
Jag har med ljusblå basker i Bosnien fått uppleva hur illa FN fungerar. I NATO-insatser på Balkan och Afghanistan har jag fått vara med och utföra det uppdrag som FN:s generalsamling givit oss och det med framgång!


Riksdag och Regering har ett tungt moraliskt ansvar. Redan idag är man ute på tunn is eftersom man inte godtagit en numerär som behövs för det svenska ansvarsområdet. Att skicka svensk trupp i insatser med svag ledning är inte att ta sitt ansvar. Sverige bör även fortsättningsvis bidra till internationella insatser men ska vara selektiva. Riksdagens moraliska ansvar har alla riksdagspartier att axla. I det innefattas saklighet i debatt och att debatten förs med sunda medel (där inte öknamn på soldater hör hemma). Sveriges internationella insatser är viktiga och då krävs det att vi tar hand om de som utför dem. För Helle, det är samma soldater som du häromsistens kallade lågutbildade legosoldater som ska genomföra FN-insatsen i DR Kongo.

/Cynisk

Fru Fara

"En del män är förälskade i livsfaran. De uppvaktar henne som en skräckinjagande älskarinna, utmanar henne eftersom det får dem att känna sig mer levande än någonting annat.







Krigare har gett henne många namn. Ishtar, Kali, Pallas Athena, Freja, alla var de aspekter för åtrån och fasan nära döden.
För andra var hon snarare en jobbig gammal släkting som man var tvungen att umgås med ibland.
Men visst ökade hon pulsen och lockade fram ett rus när kulorna ven genom luften under dödsdansen på kullen. Solen sken allt klarare från himlen, molnen blev vitare, luften blev ljuvligare att andas, livet hade aldrig varit så bräckligt och dyrbart.

Men det spelade ingen roll hur mycket hon än lockade och kråmade sig, för dem som inte undkom hennes förförelsekonster fanns bara sorg, smärta och död.
Hon var en omättlig bitch som tog betydligt mer än hon gav och det bästa var att hålla sig långt borta från henne."


Johanne Hildebrandt, Krigare 2011.

Recension av boken Krigare kommer senare.

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC

Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.

/Parabellum

Norge tar bort röda korset

Norska försvaret har beslutat sig för att ta bort rödakors-markeringen på sin sjukvårdspersonal i Afghanistan. Rödakors-markeringen ska vara ett skydd för personalen enligt internationell rätt men det har återigen visat sig inte fungera som det är tänkt. Grundtanken är att sjukvårdspersonal inte ska bekämpas vid strid men det struntar man högaktligen i i Afghanistan.

Rödakorsmarkeringen innebär också att personalen endast får bära vapen för egenskydd. De får försvara sig själva och sina patienter när det är fara på färde men får inte gå post eller delta med eldgivning i normal strid. Såsom striderna är i Afghanistan har det inneburit en försämring av säkerheten för sjukvårdspersonalen. Norrmännen plockar därför bort röda korset och har därför större handlingsfrihet med sin sjukvårdspersonal. De kan då utrustas med tyngre vapen.
Det norska beslutet gäller Afghanistan enkom så de avser fortsätta bära utmärkningen i andra områden.

Ett brott mot Genève-konventionen, säger vissa men det ifrågasätter jag. Konventionen anger att det ska märkas ut till skydd för sjukvårdspersonalen för att den ska kunna arbeta med att rädda liv. Om man väljer att inte märka ut dem särskilt så åtnjuter de inget särskilt skydd utan omfattas av samma regler och villkor som övriga soldater. Det är inte konstigare än så faktiskt.

Tyskland har valt att inte ha rödakors-märkning på sina medics i Afghanistan, till skillnad från Sverige. Det har inneburit att tyska sjukvårdare har fått stå vakt i gemensamma operationer i det svenska området medan de svenska inte har fått göra det. Hos vissa svenskar har det varit upphov till frustration, eftersom personalläget är ansträngt och alla vill kunna vara med och bidraga.

I både Libanon och Bosnien var de röda korsen på vit bakgrund tacksamma måltavlor för motståndarna. De röda korsen var som kulmagneter och det är inte mycket bättre i Afghanistan.
Är det läge även för den svenska Försvarsmakten att överväga att ta bort rödakors-märkningen från vissa sjukvårdsresurser?

/C

Aftenposten.no

Uppdatering 2011-10-18 1545:

Kommentatorn H gjorde mig uppmärksam på att de svenska Medevac-helikoptrarna inte heller för det röda korset. Detta trots att de kör sk Taktisk Medevac mellan sjukvårdsinrättningar i norra Afghanistan.

FOI bekräftar Cynismer

På Ledarsidan i dagens Svenska Dagbladet skriver FOI:s Stefan Olsson om biståndet i Afghanistan och det i förhållandet till truppbidrag. I stort bekräftar han den syn som vi på Cynismer framfört flera gånger; att truppen behövs.

"Den humanitära nöden är stor och allt bistånd är inte meningslöst. Exempelvis driver sedan lång tid tillbaka Svenska Afghanistankommittén ett framgångsrikt arbete med skolor i landet.

Det vi bör ta till oss är snarare att bistånd inte kan ersätta soldater när det gäller att skapa fred."

Stefan Olssons inlaga har rubriken Bistånd kan inte ersätta soldater. Givetvis gäller det även det motsatta.

/Cynisk

Framsteg i infospåret!

I en tidigare diskussion här på Cynismer angående Försvarsmaktens sätt att publicera nyheter från insatsområden skrev jag:
"Ofta har det slagit mig att det verkar vara viktigare för FM info-tjänst att informera om att Kalle, 23 år och Maja, 21 år ryckte in på Ledningsregementet i måndags och att det känns jättespännande, än att informera allmänhet och anhöriga om vad som händer med deras soldater som faktiskt UTFÖR tjänsten och inte bara utbildas till den. Hur detta rimmar med Öppenhet, Resultat och Ansvar kan jag bara spekulera i."

Döm om min förvåning när jag idag hittar en mycket detaljerad redogörelse från striden häromveckan där en soldat skadades så svårt att han tvingats amputera ett ben.
Reportaget upplevs inte som friserat alls, utan de intervjuade soldaternas egna uttryck verkar få finnas kvar vilket så klart ger reportaget en oerhört mycket större tyngd och relevans än de torra texter som tidigare publicerats kring dessa ämnen.

Jag är helt övertygad om att detta är HELT rätt väg att gå för FM och Infotjänsten.
Det är sådant här, som osminkat speglar soldatens inte alltid speciellt glamorösa vardag, som faktiskt attraherar den typen av folk som vi behöver.
Det är smutsigt, folk blir skadade, vi dödar fiender och dom dödar oss. Att försöka förneka eller dölja det är bara kontraproduktivt, och det här reportaget representerar ett definitivt trendbrott och förhoppningsvis ett paradigmskifte inom Infotjänsten.
BRA jobbat FM, INFOS, INFODIR och PAO FS21, det är sånt här som ger mig hoppet åter!

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Striden--verklighet-i-Afghanistan/

Krya på dig vapenbroder, och stöd våra trupper!

/Parabellum

The truth, the whole truth and nothing but the truth.

Jag, och fler med mig, har länge stört mig på att det som läggs ut på www.forsvarsmakten.se är en tvättad version av sanningen och mest avsett att vara rekryteringsfrämjande och inte avsett att vara informerande.

Ofta har det slagit mig att det verkar vara viktigare för FM info-tjänst att informera om att Kalle, 23 år och Maja, 21 år ryckte in på Ledningsregementet i måndags och att det känns jättespännande, än att informera allmänhet och anhöriga om vad som händer med deras soldater som faktiskt UTFÖR tjänsten och inte bara utbildas till den. Hur detta rimmar med Öppenhet, Resultat och Ansvar kan jag bara spekulera i.

I helgen skadades en Svensk soldat i strid i Afghanistan. Tyvärr var det nödvändigt att amputera hans ben. (För att hitta länken var jag tvungen att klicka runt på hemsidan ett tag. Man har tagit bort den från framsidan nu trots att äldre, mer rekryteringsfrämjande, nyheter får stå kvar.)

Hans kamrat, 1. Serg Christoffer Persson som också är på plats i Afghanistan upplever samma sak som jag och har skrivit ett läsvärt inlägg på FS21:s blogg om detta.
Läs det gärna!

Vad det innebär för den skadade soldaten att i ung ålder bli amputerad kan jag just nu inte föreställa mig här hemma i trygga Sverige.
Jag hoppas att han får all vård han behöver och att FM tar sitt fulla ansvar som arbetsgivare. Man har ju en del att bevisa på den fronten, minst sagt.

Krya på dig kamrat, och tack för din insats!

/Parabellum

Krig för fred VI

Det sjätte och sista avsnittet av SVT:s serie Krig för fred visades i onsdags. Titeln var Ten dollar taliban vilket symboliserar att allt går att köpa i Afghanistan även krigare och att alla motståndare inte är hårdkokta islamister.

Vi fick se en motståndargrupp ge upp och överlämna sig till myndigheterna. De fick behålla sina vapen och fick uppgiften av den lokale polischefen att skydda sitt område. I slutet framkom att några av dem hade bytt sida igen en stund senare. Typiskt afghanskt.


Serien var ett välkommet inslag i mainstream-TV, ett fint avbrott mellan Talang, ESC, Total Blackout och andra kvalitetsprogram. Det var kul att se verksamheten utifrån och jag tycker att den speglade vardagen därborta på ett ganska bra sätt. Personalen som intervjuats har framstått som verkligt öppna vilket är ett tecken på förtroende för filmteamet, något som är långt ifrån självklart. Det är vanligt med misstro mot media i branschen. Förtroendet tycker jag att filmteamet har förvaltat.

Vad jag saknade i serien var miljöbeskrivningar, både av terrängen och av hur det är att vara soldat i Afghanistan, villkor, boende, mat, battle wheel, etc. Jag kunde ha valt bort lite rökande officerare för att få rum med ett avsnitt om "livet på campen".

Klippningen i serien var konstig med hopp och kast mellan avsnitten. Den kronologiska ordningen följdes inte men det kanske bara stör oss som vet det? Men jag tror att en rakare berättelse med ett inledande avsnitt om konflikten i stort hade gynnat helheten.
Det finns extraklipp publicerade på SVT-play och jag rekommenderar verkligen intresserade att ta del av dessa.

Jag tycker att serien var bra, trots allt mitt gnäll, och ser gärna fler såna i svensk TV. Tydligen söker produktionsbolaget bakom Krig för fred veteraner från Afghanistan så det kanske blir något mer?
Det vore väldigt intressant att se en dokumentär om FL01 till exempel.

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Krig för fred IV
Krig för fred V

Krig för fred V

Det femte avsnittet av Krig för fred visades i onsdag. Veckans avsnitt lade fokus på den civila utvecklingen av Afghanistan varvid vi fick höra ambassadör Bringéus syn på saken. Han gav en ganska bister syn på läget men var väldigt tydlig med att det är bara att fortsätta kämpa, även om det finns ljuspunkter. Avseende det militära ansåg han att en västerländsk urdragning nu skulle kasta Afghanistan rätt in i inbördeskrig.

En mer positiv bild gav den politiske rådgivaren på PRT:t. Han påtalade den utveckling som skett de senaste åren och han har jämförelsematerial eftersom han varit på plats ganska mycket, dels som officer på PRT:t och dels åt SAK i Kabul.
Båda var mycket tydliga med att det krävs tålamod, tålamod och åter tålamod. "Ting tar tid".


Vi fick också följa en strid väldigt närgående. Striden var hämtad från en patrull under FS17 sommaren 2009 i området väster om Mazar-e Sharif. Kaotiskt, svårt, mörkt och väldigt korta stridsavstånd kännetecknade striden som slutade mycket bra för den svenska truppen. Motsvarande typ av strid genomfördes även sommaren 2010 vid ett flertal tillfällen.


Filmteamet intervjuade förutom deltagande i den ovan nämnda striden också flera soldater ur hemroterande styrkan FS19. Det var luttrade, stridserfarna och något slitna soldater som reflekterade framför kameran, avspänt men med känsla och djup. Jag hoppas att de tas omhand på ett bra sätt hemma.


Detta avsnitt var det hittills bästa eftersom vi gavs en större bild än tidigare. Möjligen skulle man ha övervägt detta som ett första avsnitt i stället för femte?
Utöver den större bilden tyckte jag att det övriga innehållet kändes mer relevant och att det var bra berättat.

Jag såg just på svt-play att avsnitten bara är tillgängliga online till 10 juni. Passa på att se dem om du inte gjort det än!


/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Krig för fred IV

Reträtt eller omgruppering

Expressen skriver idag om afghanistansinsatsen och synen på en förflyttning av trupp från provinshuvudstaden Aybak i Samangan till huvudcampen Northern Lights i Mazar-e Sharif.
Försvarsmaktens officella hållning har varit att man efter överenskommit med lokala aktörer att dessa skulle ansvara för säkerheten. Afghanska talesmän hävdar att ISAF dragit sig ur av säkerhetsskäl:

"Enligt en högt uppsatt person inom den afghanska säkerhetspolisen fick de svensk-finska trupperna ett ultimatum: Lämna eller ni attackeras.
- Vi sa till soldaterna att vi kan inte längre skydda er och vädjade att de skulle lämna provinsen, säger guvernören."

Överstelöjtnant Peter Nilsson i förbandsledningen på plats redogör för sin syn på saken:

"- Nej, de har inte skrämt bort oss. Problemet var inte att försvara oss själva utan vilka de civila förlusterna riskerade att bli vid en eventuell attack, säger han."

Vad som var en omgruppering för ISAF ses som en reträtt av motståndarna.
Oavsett vilka de tyngst vägande skälen till omgrupperingen från Aybak till CNL var nyttjas den obarmhärtigt av oppositionen i Afghanistan. PRT:t måhända fattade rätt beslut, både för egen måluppfyllnad och för den allmänna säkerheten men det är motståndarna till den afghanska regeringen som framstår som segrare. De anses ha skrämt iväg den finsk-svenska truppen från Samangan. Det blir en tuff nöt för PRT:ts PSYOPS-funktion att bita i.

/Cynisk

Krig för fred IV

Sent om sider såg jag det fjärde avsnittet av SVT:s afghanistansserie Krig för fred. Tack vare SVT-Play kunde jag i efterhand se programmet.
Avsnittet hette Bombmakaren och vi fick följa OMLT Kandak (bataljon) i deras arbete med den afghanska armén ANA.

Vi fick se planeringsmöten, vapenträning och hur det kan bli när en viktig spelare som ANP (Polisen) inte behagar dyka upp till sin egen operation.
Chefsmentorn Gustaf beskrev på ett målande hur afghanens fatalistiska livssyn påverkar allt. Insh Allah - Om gud vill, är devisen och det är ofta som man litar på att gud ska lösa vilken uppgift den än må vara. Därför är planering onödig så också för logistikplanering: Om gud vill så räcker det.

Andra mentorer förstärker bilden av skillnaden mellan svensk och afghansk säkerhetsfunktion. Bara en sån basal sak som läs- och skrivkunnighet som är en självklarhet här hemma men en sällsynt kompetens där borta. Det är då lätt att tänka sig de problem som det kan medföra.


Jag tyckte att det var ett charmigt avsnitt med en hel del känsla. Vi fick se svenska soldater och officerare i nära samarbete med lokala förmågor i en roll som de är så bra i. Det finns säkert många som ifrågasätter värdet i mentorskapet och som väntar sig större resultat snabbare men det finns inga quick fixes. Det är en lång väg att gå innan det blir bra och förändring tar tid, inte minst i ett så konservativt land som Afghanistan, som en mentor uttrycker det.

Trevligt, nära och underhållande och ånyo ett steg framåt för serien om den svenska truppen i Afghanistan. Jag ger avsnittet betyget 3+.
Bombmakaren då? Nej, han kom undan.

/Cynisk

Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III

Krig för fred III

Det tredje avsnittet av SVT:s afghanistanserie Krig för fred visades igår.
Avsnittet handlade till stor del om en joint-operation med ANA och ANP där en höjd med en mastinstallation skulle tas. Tagandet gick bra men när objektet skulle överlämnas till ANP hade de gått hem. Typiskt.

Så är det i mångt och mycket. Våra ansträngningar kan tyckas vara fruktlösa och vi tar gång på gång risker för att nå kortsiktiga framgångar men man får inte glömma att det är den afghanska viljan som är gränssättande. Det är ANA och ANP som är huvudspelare i detta. Vi ska vara ett stöd för dem. Vill de gå hem så kan vi ge rekommendationer och stöd men där slutar vårt mandat i princip. Visst kan vi hävda att säkerheten kräver en egen operation och ibland är det så men syftet med allt är att afghanerna själva ska kunna lösa säkerhetsproblemen.


Några vänner har kallat avsnittet för "skinntorrt" och att det inte hände något. Förvisso får man inte längre förhöjd puls av verkanseld från svensk trupp men det finns inte så många TV-avsnitt som har det på menyn.
Avsnittet visade på hur marigt det kan vara att operera med ANA, något som är det viktigaste vi gör där borta. Den svenske kameramannen höll på att bli skjuten av en KSP-skytt och man kan ju undra över vapenhantering och säkerhet överlag. Men, mina damer och herrar, där har ni framtiden för Afghanistan, själva lösningen. Genom OMLT och liknande verksamhet byggs afghansk förmåga upp. Hur svårt det är tycker jag framkom i detta avsnitt.

Det tar sig.


Krig för fred I
Krig för fred II

Krig för fred II

Andra avsnittet av SVT:s Krig för fred visades igår. Vi fick följa verksamheten ute vid Ali Zayi-hill i området som kallas West of MES av Försvarsmakten.
Området har en dominerande pashutnsk befolkning som är väldigt självständiga och ogärna ser inblandning i deras angelägenheter, något som yttrar sig i deras syn på afghanska myndigheter. Området har varit en samlingspunkt för kriminella och talibananhängare varvid ISAF under 2010 bestämde sig för att ta tag i problemet på allvar och etablerade närvaro på "kullen" som den ryska grushögen benämns internt.


Även detta avsnitt kändes allt för avskalat. Rätt på bara, inget sammanhang och inga förklaringar. Det var bättre än första avsnittet dock. Vad jag saknade var till exempel hur det är att vistas där ute; hur besvärligt det är att ta sig dit (med anledning av IED:er och dylikt); hur läget är i området och sånt.


Intressant var att följa arbetet med tolk och dess våda. Viss diskrepans mellan vad som egentligen sades och vad som översattes blev tydlig, något som de flesta misstänker men som är svårt att bevisa. Tolkarnas jobb är svårt och farligt men är oerhört viktigt. Eftersom Sverige har otroligt svårt att få fram egna svenska tolkar är truppen beroende av lokalanställda för att kunna kommunicera. Det är inte optimalt.

Apropå att kommunicera var det också intressant att ta del av den informationshantering som Tactical Psyops Team (TPT) utför. Informationskrigföringen är väldigt viktig i Afghanistan. Talibaner och andra motståndsgrupper använder sig av informationsoperationer och propaganda för att vinna stöd för sin verksamhet och för att omintetgöra FN och NATO:s arbete. För att nå framgång måste man vinna folkets öra.
Genom att ligga på framkant med informationen får man genomslag för sin bild, menade chefen för TPT:t. Självklart kan man tycka men det är inte lätt att verkställa alla gånger.


Detta andra avsnitt var ganska bra. Fortfarande saknas perspektiv, kontext och miljöbeskrivningar men det kanske kommer? Jag hoppas det.

Inte bara jag

Det är tydligen inte bara jag som fått nog av den onyanserade bild av soldaterna i Afghanistan som vissa förmedlar. Dilsa Demirbag-Sten skriver i Göteborgspostens gästkrönika om det. Rekommenderas!

"Det är bra att Sveriges insats i Afghanistan granskas. Men tröttsamt mycket har handlat om soldaternas syfte med att åka till Afghanistan. Ingen skulle få för sig att högt vädra åsikten att kirurger förmodligen är oförlösta styckmördare som vill leka gud, skriver Dilsa Demirbag-Sten i veckans gästkrönika.
...

Det borde gå att respektera våra soldaters val att riskera sina liv för ett politiskt beslutat uppdrag och skilja det från enskilda idioters agerande och en försvarspolitik vi ogillar."

Krig för fred I

Då har SVT:s serie Krig för fred, om afghanistan-insatsen haft premiär.
Avsnittet var godkänt, inte mer. Kanske berodde det på mina förväntningar?
Jag tyckte att det var lite fattigt, att man inte fick förutsättningarna berättade för sig utan helt enkelt kastades in i historien.
Som insatt i skeendena kunde jag tillgodogöra mig avsnittet men hur togs det emot av mindre insatta? Vilken bild får de?

Det har kommit synpunkter på officerarnas ordval och cyniska uttalanden. Att ondgöra sig över sådant är typiskt svenskt. Gemene svensk reflekterar nog inte över det fullständigt naturliga i det.
Exempel på det har varit mångas synpunkter på OMLT-majoren som till synes nöjd efter en bombning: "Nu tar vi lunch".
En självklarhet för många därute och skrämmande cyniskt och politiskt inkorrekt för andra här hemma. Man ondgör sig över uttalandet men har i övrigt inga synpunkter på agerandet, att man faktiskt dödat folk. Det är helt i sin ordning att döda andra men inte att vara nöjd över att få ta lunch?!

Ska sådant inte skildras utan hållas i det fördolda? Nej, det tycker inte ajg. Skildra verkligheten som den är. Är den inte som du önskar dig får du fundera över din lägesuppfattning.


Jag är inte helt nöjd med första avsnittet men väntar med sammantagen värdering när jag sett hela serien. Förhoppningsvis tar det sig.

Det går inte att blunda!

Aftonbladets Åsa Linderborg uttrycker på AB:s kultursida sitt missnöje med hur Afghanistan-insatsen skildras och den effekt hon tror att det får på människor. Rubriken på artikeln är "Medier lockar unga till blodbadet i Afghanistan". Vad är det för blodbad hon avser? Vad tror hon egentligen om den svenska insatsen där borta?

Hon har hört några unga killar prata om att åka iväg till Afghanistan och skriver:

"Jag funderar, medan jag tjuvlyssnar, vad det är som behövs för att grabbarna ska övertygas om att deras framtidsutsikter ligger i att skjuta ihjäl afghaner.
Kanske SVT:s dokumentär Krig för fred, som ska börja sändas om några dagar."


Hon fortsätter med att döma ut SVT:s dokumentär med:

"Det är John Mork som ligger bakom serien, han som 2008 gjorde Fredssoldaterna för TV4, en propagandarulle i sex delar som kanske mer än nåt annat lockat unga svenska män att ta värvning i tron om att ett granatgevär kan sprida demokrati och jämställdhet. Jag har sett för lite för att avgöra om Krig för fred på samma sätt säljer in blodbadet, men det jag sett får mig att tro att den kan få grabbarna på tåget att lämna in sin ansökan."

Hon har alltså sett för lite av serien för att avgöra något men hon TROR att den kan få grabbarna att söka militärtjänst med möjlighet till tjänstgöring i Afghanistan.
Filmaren Mork uttryckte själv i SVT att han inte var riktigt nöjd med sitt tidigare arbete Fredsstyrkan och att han därför gjorde den här dokumentärserien för att bättre visa på hur det är. Om det är rekryteringsfrämjande eller ej är bedömt inte i Morks intresse.


I artikeln skriver hon om danska soldater och anklagar dessa för allvarliga brott:
"”Krig för fred” är inte Armadillo, den prisbelönade danska filmen som avslöjade hur danska soldater under Natobefäl avrättade obeväpnade män, kvinnor och barn."

Här är hon ute på riktigt tunn is. Utredningar har fastställt att danskarna inte begick några felaktigheter utan har handlat enligt både krigets lagar och ROE. Åsa har uppenbarligen inte kunskap i ämnet hon debatterar men det fråntar henne ändå inte ansvaret. Anklagelser av det här slaget är inte OK utan väldigt osmakliga.


I avslutningen på sin artikel visar hon på att hon inte förstått någonting om varför länder har en säkerhetsapparat, varför FN finns och hur världen fungerar på riktigt. Avslutningen vore gullig om den kom från en 10-åring men när det kommer från en journalist på en stor svensk tidning blir naiviteten nästintill ointaglig.

"Jag vill inte att pojkarna bakom mig på tåget ska komma hem i kistor.
Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak.

Det räcker nu."

Om "Krig för fred" är rekryteringsfrämjande eller ej återstår nog att se. Enligt erfarenhet brukar skriverier om strider och incidenter öka söktrycket till internationell tjänst men eftersom de internationella insatserna nu ska bemannas av i huvudsak stående förband kommer inte själva insatserna att vara så påverkade av media. Intresserade (såsom killarna på tåget) får söka sig till Försvarsmakten för att senare eventuellt sättas in med sitt förband.


Det är tydligt att Åsa Linderborg inte tycker om att unga män är intresserade av att åka på insatser under FN-mandat. Det är tydligt att hon inte uppskattar skildringar av dessa insatser. Frågan är om hon reflekterat över vad alternativen är?

Det går inte att blunda för världens realiteter och låtsas som att allt är perfekt. Livet är farligt och det behövs säkerhetsfunktioner för ordningshållande. Ibland krävs det våldsinsats där liv spills för att hålla nere en ännu större dödssiffra. Våra förband behöver personalförsörjas och världen behöver hållas uppdaterad genom media och dokumentärer.


Jag vill inte läsa fler kolumnister som inte vet vad de talar om. Aftonbladet har även tidigare kommit med mycket oinitierat tyckande om insatsen i Afghanistan. Det vore på sin plats med en kvalitetshöjning i tyckandet och gärna med fakta som grund. Åsa och hennes kollega Helle ombeds titta på dokumentärserien och efter det är de välkomna att ställa frågor till mig om insatsen.

Det räcker nu.

Var försiktig med mobilen!

"En soldat hade skickat ett sms till sin dotter från sin privata mobiltelefon. Bara några timmar senare fick hon ett samtal som skrämde henne.
Pappan och dottern uppfattade båda att samtalet hade koppling till hans tjänstgöring i Afghanistan."

Så skriver Expressen idag och hänvisar till en rapport till Högkvareret från Afghanistan.

"– Mobiltelefonnätet i Afghanistan är inte säkert. Det avlyssnas förmodligen av både främmande makt och sådana som vill de svenska soldaterna illa. Det finns exempel på hur den informationen använts för att ringa eller skicka meddelanden till personer som vår personal ringt upp i god tro från sin privata mobiltelefoner, säger Roger Magnergård, Försvarsmaktens presschef."

Jag har i tidigare inlägg skrivit om anhöriga som blivit hotade och om Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänstens ibland konstiga agerande. Nu är det återigen på tapeten alltså. Det aktuella fallet är från Afghanistan men det kunde lika gärna ha varit från något annat land där vi har trupp. De länder vi skickar trupp till kännetecknas normalt inte av ordning och säkerhet så man bör räkna med att ens telefon och annan kommunikation är övervakad.

De flesta är måna om sin integritet men väldigt få vidtar åtgärder för att skydda sig och de sina. En mycket enkel sak är att tänka till på hur man kommunicerar, med vem och vad det kan innebära.

Till soldater, sjömän och officerare var försiktiga där ute. Dagens motståndare känner inga gränser och drar sig inte för att angripa mjuka mål för att nå sina mål. Det är inte bara er själva ni ska vara rädda om utan även era anhöriga. Genom enkla försiktighetsåtgärder slipper ni få kriget levererat hem.

Bra Lagersten!

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterar idag TV4:s agerande gällande dödsskjutningarna i Afghanistan i fjol i ett inlägg på Newsmill.

Erik Lagersten redogör sakligt för vad Försvarsmakten och åklagare sagt och ställer det mot vad TV4 påstår. Det är förlösande att HKV äntligen står upp för verksamheten och personalen.

Mycket bra Lagersten!