söndag 31 januari 2010

Osäkra försäkringar


Ånyo skriver jag om villkor och förutsättningar för internationell tjänst. Att genomlysa det är som att få en Babushka i present. För varje docka man tar i sär så finns en till inuti, varje svar man erhåller skapar nya frågor och det finns inte svar på alla. Det är snårigt, många känner sig lurade eftersom fakta läggs fram efterhand.

Man förutsätter ju givetvis att våra soldater (sjömän och officerare inräknade) ska ha ett fullgott försäkringsskydd när de åker iväg och riskerar liv och lem för statens räkning. Det är ju självklart att det är så, eller?

När utlandsavtalet stod klart för sisådär 3,5 år sedan så kändes det tydligt; man var bra försäkrad och arbetsgivaren skulle ersätta privata försäkringar som annars inte skulle falla ut pga Force Majeur-klausul och liknande. Det var bra.

Enligt uppgifter från HRC så är det inte alls så glasklart att det betalas ut något. De talar om "del av försäkringsbelopp" och "kanske" och hänvisar till att det inte finns något prejudikat i frågan. Hittills har inget sånt ärende hanterats och man kan därför inte med säkerhet säga vad utfallet blir. HRC hänvisar till HKV JUR och slår på så sätt ifrån sig ansvaret för personalens villkor.

I avtalet om ersättning vid olycksfall och dödsfall under utlandstjänstgöring står det att läsa:
2 §
Om det finns särskilda skäl får arbetsgivaren medge ersättning med ett högre belopp än vad som utfaller enligt de i 1 § angivna bestämmelserna. Som särskilda skäl är att anse försäkringsfall där den höga risknivån som är förknippad med utlandstjänstgöringen har omöjliggjort eller skulle ha omöjliggjort tecknande av försäkringsskydd på rimliga villkor om ersättning vid olycksfall eller dödsfall.

Arbetsgivaren får medge ett belopp som tillsammans med ersättningarna enligt 1 § ger kompensation för bortfallet av försäkringsskydd.
Innan arbetsgivaren fattar beslut ska anställningsmyndigheten efter samråd med berörd arbetstagarorganisation utreda ärendet.
Arbetsgivarverkets beslut
Med arbetsgivaren i 2 § avses Arbetsgivarverket. Innan beslut fattas samråder Arbetsgivarverket med berörd anställningsmyndighet.

Det är alltså Arbetsgivarverket (eftersom de är de som tecknar statens försäkringar) som har bollen och som efter diskussion med Facket och Försvarsmakten kan ge ersättning. Det är på tok för dåligt. Jag efterfrågar formuleringen "SKALL ge ersättning".
Samtidigt skriver man på mil.se att Riskgarantin då faller ut. Detta anger inte HRC vid villkorsgenomgångar med Utlandsstyrkan.

Särskilt allvarligt är detta för de som har internationell tjänstgöringsskyldighet i sitt anställningsavtal. De har inte rätt att säga nej till internationell tjänst och har ett osäkert försäkringsläge.

Om Försvarsmakten ska uppfattas som en god arbetsgivare så måste villkoren konkretiseras. Det duger inte med "eventuellt" och "får medge" utan det måste vara tydligt för alla var landet ligger inför ansökan till FM och Insatsorganisationen. Om inte Arbetsgivarverket är med på banan så får FM lösa det på annat sätt, tex genom att nyttja andra ersättningar än försäkringar.

Försvarsmakten skriver att det är stort intresse för NBG och den Strategiska reserven. 5250 personer har sökt 1750 tjänster. Det tycker jag är ganska magert, framförallt när jag tittar tillbaka på ansökningsmängden som var norm på 90-talet.
Om FM ska höja ansökningsmängden så får man ta och se över villkoren och börja med försäkringarna. Lönerna för officerare har jag ju skrivit om tidigare.

torsdag 28 januari 2010

Personalens färdighet?

Var går den nedre gränsen avseende personlig färdighet i strid för en svensk krigsman? Frågan kommer upp då och då och svaren varierar mycket.

Är man officer om man behöver basering i ett fredligt land för att lösa sin tjänst? Inte om du frågar mig. Jag anser att en Officer (S/Off och Ta/Op) ska ha sådan personlig färdighet att han/hon kan tjänstgöra i krigszon likt Afghanistan.
Enligt vad jag erfar så är inte det fallet. Det finns folk på lägre nivå som har så liten träning avseende personlig färdighet att de inte kan lösa eget försvar, inte hemma och inte borta. Man är helt utlämnad åt andra.

Jag har förståelse för att man måste prioritera huvudtjänsten men som militär tjänsteman kan man inte välja bort det militärspecifika, dvs kapacitet att utföra jobbet i krig och konflikt. Det är ju det som skiljer militär från civil verksamhet.

Hur står det egentligen till där ute? Hur är den personliga färdigheten och hur är din fysiska status?

onsdag 20 januari 2010

Försvar och Folk - Folk eller Försvar?

Nu pågår som alla vet Folk och Försvar i Sälen.
Det kommer spaltmeter och avsevärda gigabyte fina ord och viljor ut från förståsigpåare, politiker och en Överbefälhavare. Men vad tjänar det till, egentligen?
Är det inte bara ännu en möjlighet för samhällets höga funktionärer att gotta sig i trevlig miljö på skattemedel?

För egen del så tycker jag att det är bra att försvaret aktualiseras och debatteras. Den senaste tiden har insatsen i Afghanistan varit i fokus vilket är relevant. Dock så känns utspelen från Sälen som populism utan närmare eftertanke.

Kan vi verkligen förvänta oss något gott utav Folk och Försvar?
Är det dags att hitta nya vägar?
Kanske ett internetforum med ett par välkända profiler som moderatorer? Det finns några tänkbara. Det skulle bli billigare och säkerligen inte sämre.

Efter de senaste 20 årens nedmontering av Försvarsmakten så hyser jag inte någon som helst tilltro till politikernas förmåga att sköta försvarspolitiken. Jag hoppas innerligen att jag någon gång får bli positivt överraskad.

fredag 15 januari 2010

Om Gotland


Det här inlägget kommer att reta många, i synnerhet gamla markstridare med fåret Harald på minnes-sakerna. Jag är medveten om att det är kontroversiellt. Jag tycker ändå att det är på sin plats att ifrågasätta gamla sanningar.


Vi behöver inte ha någon omfattande marktrupp på Gotland.
Gotland har beskrivits som avgörande för och mot en invasion av Sverige. Detta för att motståndaren skulle kunna frambasera sina trupper och flygetyg dit och sedan kunna verka på djupet i Sverige. Det var helt säkert en korrekt analys.

Med den teknikutveckling som skett så behöver inte en motståndare använda Gotland för att komma åt det svenska fastlandet. Flygplanen har sån räckvidd att en basering på hemmaplan är betydligt säkrare och ändå är det möjligt att nå mål på djupet.

Få militära operationer är så svåra som landstigningar. Att då mellanlanda på en ö för att sedan fortsätta mot fastlandet är inte någon bra idé. Det är betydligt bättre att gå direkt på fastlandet. Jag bedömer fastlandet som primärt målområde och rikets ledning och dess militära dito som centers of gravity. Gotland är inte det.

Pipen är väsentlig men en invasion av Gotland är inte trolig. En motståndare vill inte sitta på ön endast, eftersom han då blir för sårbar och det är ingen lyckosam strategisk lösning, att endast invadera en ö och få omvärlden emot sig.

Kustrobotar, luftvärn, fartygsbunkringsmöjligheter och flybaseringsmöjligheter är däremot rimligt. Det ska ses som ett försvar av Sverige och inte av ön i sig. Till detta behövs viss marktrupp för att skydda installationerna och det torde räcka med ett par lätta skyttekompanier för bevakningen.

Populistiska utspel om större truppmassor på Gotland blir kontraproduktiva eftersom det lätt blir naivt oseriöst. I huvudsak har FP:s debattartikel bra innehåll men det räcker inte hela vägen. Försvaret av Sverige måste stärkas men det görs inte med Gotlandsbrigaden.

torsdag 14 januari 2010

Alla dessa bloggar - Uppdaterad 17/1

Idag upptäckte jag Fredssoldater.se en blogg från Armémuseum och som skrivs av en skyttegruppchef i Afghanistan. Den har vädigt fina bilder och en del intressanta inlägg och den ska bli intressant att följa.
Nytt sedan FS17 är kontingents-blogg där olika befattningshavare använder bloggen som en informationskanal, lite enligt eget tycke och smak verkade det som.
Dessa uppfattas som officiella och kompletterar andra bloggar såsom Chefsingenjören, Morgonsur Väpnaren, och Wisemans Wisdoms, bloggare som utifrån enskilds perspektiv och uppfattning ger uttryck för hur försvaret ter sig.

MUST har tidigare yttrat sitt missnöje över den informationsspridning som sker på bloggar och resedagböcker. Det har lämnats ut information som kunnat riskera verksamhet, enligt Säkerhetskontoret. Bedömt gillar inte de utvecklingen som går mot fler och fler bloggar, resedagböcker och forum, alla med tillhörande fotografier.

Förvarsmaktens informationstjänst har dragits med dåligt rykte en tid, även om jag uppfattar att det blivit bättre på sistone. En anledning till kritik har varit Försvarsmaktens hantering av information, att man "försökt tysta medarbetare" och förnekat dessa deras grundlagstiftade yttrande- och meddelarfrihet. En annan anledning har varit att informationstjänsten själva agerat informationsfunktion och spridit FM:s bild på diverse media, i stället för att bara vidarebefordra råa data och fakta till "riktig media".
Det har inte setts med goda ögon att Försvarsmakten har velat haft ensamrätt på "sanningen". Bedömt gillar inte heller de utvecklingen, eller?

USA har tydligen givit soldater tillstånd att blogga även under insats. De resonerar visst att det är bättre om den amerikanska uppfattningen kommer ut på bred front före motståndarens. Det gör mindre att det är ofiltrerat och ibland onyanserat bara man är först. Hellre ha första ordet än att hamna i baksits mot motståndarens propaganda.
Det kanske är något att fundera på för Försvarsmakten och Sverige? Det är kanske den tanken som ligger bakom det nya bloggandet på insatserna?

Uppdatering 17/1 20:00
Lite metainformation:
Wiseman skriver en bra inlaga på Newsmill.
Kort beskriver han fenomenet anonyma försvarsbloggare. Det finns folk som inte tycker om det men det är uppenbart att det behövs.

torsdag 7 januari 2010

Militär byråkrati


Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma till konsekvenserna av en militär organisation där förvaltning och byråkrati ges för stort utrymme.

God krigföring handlar om teoretiskt sätt enkla ting som Överraskning, Kraftsamling och Lokal överlägsenhet (L=Ö+K). För att nå detta så krävs beslutskraft hos officeren och intiativförmåga på alla nivåer. Jag har ju redan förklarat att manövertänkande och uppdragstaktik är utdöende konster så jag bottnar inte vidare i det utan vill dra följande slutsatser angående konsekvenserna av det:

-Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Det har givit effekten att organisationen tappat initiativkraft. Allt ska dras i långbänk och ältas innan beslut tas eftersom alla är så rädd att göra fel.
"Uraktlåtenhet att agera ligger chefen mer till last än valet av metod" hette det förr. Det borde gälla även nu men så är det tyvärr inte.

-Graden av delegering har minskat. Eftersom underställda inte kan anförtros pga risken att det blir "fel" så behåller chefer uppgifter och förordnanden för sig själva. På så sätt minimerar man felen, och outputen i och för sig men det är mindre viktigt tydligen. Ett närtida sånt exempel är när det skulle sparas pengar häromåret. En lösning var att dra in förordnandet att attestera tjänsteresor för avdelningschefer och enhetschefer. Förbandsnivån gällde helt plötsligt och då fick man skriva sin resebeställning och gå med den till avdelningschefen som skrev på och sedan tog den till enhetschefen som skrev på och sedan tog den till stabschefen som skrev på och pappret kunde skickas till Reseavdelningen. Att resan beordrats av bemyndigad chef spelade ingen roll. Sparades det några pengar? Knappast!

-Försvarsmakten har blivit förutsägbar. Få saker är så dåliga som att vara förutsägbar när det gäller väpnad strid. I och med det ökade förvaltarskapet och amerikaniseringen av FM så har snart allt reglerats i skrift. Alla gör exakt likadant och en eventuell motståndare vet helt och hållet hur vi kommer att agera.

-Mindre output och högre kostnader, det är en direkt och absolut följd av den ökade byråkratin. Interndebitteringar gör att det skickas ganska mycket pengar och papper mellan enheter och förband, vilket kräver administration som kostar.
Kompaniet måste betala 4,50 per patron 5.56 till FMLOG. Dessa pengar tas av verksamhetsmedlen. När inte pengarna räcker till så ställer man in skjutningar. Ammunitionen i lagren blir gammal och måste störtas eftersom FMLOG inte får ge den gratis till förbanden. På så sätt drar FMLOG på sig kostnader för störtning samtidigt som truppen inte får skjuta. Bara för att förvaltningen är upplagd så. Försvarsmakten betalar hutlösa priser för fordon till FMLOG, i förhållande till hur det hade kunnat vara om man hyrt av företag.


-Försvarsmakten riskerar att bli verkanslös. I USA har utvecklingen gått mot allt fler och fler Private Military Companies (PMC) och Contractors som arbetar för den amerikanska förvaltningen, antingen med stöd till krigsmakten eller i stället för den samma.
Donald Rumsfeldt lär ha sagt: "Det största hotet mot amerikansk militär är Pentagons byråkrati" kanske lite raljant men ändå talande. Följdriktigt så gav man Blackwater uppgiften att skydda amerikanska tjänstemän i Irak. Pentagon kunde inte anförtros en sån viktig uppgift ty dess byråkrati omöjliggjorde det.

-Mindre ledarskap. Fram till nu har plutonchefer ofta kunnat tillbringa sin tid med truppen och med sina instruktörer. Från och med i år så kommer de inte hinna med det. PRIO:s införande i kombination med anställda soldater kommer att kräva att plutonchefen sitter vid datorn och administrerar plutonen, annars får inte folk lön. Vad får det för konsekvens när förbandet blir insatt? Hur kommer plutonen fungera när den där plutonchefen helt plötsligt ska föra sin pluton i fält i strid när han inte hunnit öva tillräckligt på det för att han varit PRIO-bunden i några år?
Kommer personalramarna att ökas för att inrymma PRIO-administratörer? Knappast troligt vad?


Jag är seriöst oroad. Försvarsmakten är på väg mot Shit Creek i hög fart och det utan bromsar. Jag är rädd att folk kommer att dö på grund av den här inriktningen och som de flesta officerare jag känner så känner jag stor frustration. Förmodligen ligger jag vaken även i natt och funderar på nya sätt att betvinga systemet för att kunna lösa min tjänst så att det inte är jag eller mina soldater som dödas i nästa strid.

Bloggpriset och Wiseman?


Jag fick nyss upp ögonen för Stora Bloggpriset en tävling som arrangeras av Aftonbladet. Där ska Sveriges bästa bloggar utses genom folkets röst.

Självklart gick jag in där för att rösta på Wisemans Wisdoms, en av Sveriges absolut mest inflytelserika bloggar i sitt skrå. Döm av min förvåning när det inte gick att rösta på Wiseman.
När en privat-bloggare får ministrar och riksdagspolitiker att med- och motdebattera i offentlighetens ljus så är det ju självklart att det ska rendera i en plats i tävlingen men det är tidstypiskt: Försvarspolitik är bara för de närmast sörjande, om ens det.
Jag säger som Hamlet "ur led är tiden".

Vem jag röstade på?
Ingen alls. Jag struntade i det helt och hållet.

tisdag 5 januari 2010

Anhöriginfo under lupp

Jag har fått nys om att det händer bra saker i Förvarsmakten. Det är inte var dag!
C INS har tydligen tidigare sagt att man "anställer soldater, inte deras anhöriga" och verkligheten har verkligen återspeglats i det. Men ska det bli ändring nu?

Enligt uppgift så jobbas det nu på att förbättra villkoren för anhöriga till utlandssoldaterna. I första hand så är det informationen till de anhöriga som ska ses över men jag hoppas på att det är ett förstasteg. Inblandade i processen är visst Fredsbaskrarna, Invidzonen och Arbetstagarorganisationer samt kanske någon till (Soldathemsföreningen?).


Det här är ett vällovligt initiativ och jag har förhoppningar. Vad jag vill se är ett helhetsperspektiv på informationen, att det hänger ihop rekrytering - insats - efterarbete. Jag vill också se en informationsägare som sammanhåller detta jobb, så att rätt budskap når rätt folk och att helheten hålls ihop.

Jag hoppas också på en av-glamorifiering av insats på alla nivåer så att presumtiva sökanden och deras anhöriga får rätt beslutsunderlag och att anhöriga här hemma får reda på hur det egentligen är. Vissa minns gamla fina missioner i lugna länder och kan inte alls relatera till IED:er, Malaria och ondskefulla motståndare. En mer nyanserad bild skulle gynna alla, i synnerhet anhöriga.

Som sagt var så hoppas jag en hel del på det här och vill gärna se mer av den här typen av arbeten i Försvarsmakten. Ska jag vara min titel trogen så bör jag komma med något syrligt om att "man lyckas nog misslyckas med det här också", men jag avhåller mig från det och fortsätter vara positiv.

söndag 3 januari 2010

Ledarskap eller Förvaltning?

Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.

Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.

Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.

Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?

lördag 2 januari 2010

En legendar ur tiden

Rickard Fagerlund fd ordförande i Svenska Ishockeyförbundet är död. Hela ishockeysverige beklagar det då Fagerlund gjort väldigt mycket för sporten.
Fagerlund var en omdebatterad aktör som ofta fick utstå kritik för sin raka kommunikation. Han sa som det var och skrädde inte med orden. Han tog konflikter och konsekvenserna av det. Framförallt så fick han jobbet gjort.

Jag saknar en Fagerlund i Försvarsmakten. Någon som vågar ta bladet från munnen och som tar sitt ansvar som chef och korrigerar felaktigheter i organisationen. Fagerlund jamsade inte med utan axlade den roll han hade och bestred sin befattning med den äran. Vilken general i Försvarsmakten har de senaste åren gjort det?

Fagerlund är för evigt inskriven i historieböckerna och han är invald i hockeyns Hall of Fame. Nu väntar jag på en en militär chef som är beredd att med samma stora mod genomdriva sitt ämbete. Det behövs.

fredag 1 januari 2010

Veteranårsskifte


Så har ett nytt år börjat.
Som sig bör så har det skjutits nyårsraketer i grannskapet och det har varit festligt på alla sätt och vis. För mig (och garanterat andra veteraner) så innebär smällare och fyrverkerier en påminnelse om tidigare händelser. Nyår är inte som det var innan första missionen.

Ur dagboken:
"...
Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton 1995 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns. Vid valborgsmässoafton var det samma visa. Den kvällen så var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund. Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet så började svenskarna dö. "


Ja, nyårsafton blir aldrig det samma som det var tidigare för mig. Nu söker jag inte längre skydd när det smäller men jag kommer förmodligen alltid minnas hur jag tidigare haft det.
Varje nyår vid tolvslaget känner jag visst vemod eftersom jag påminns om krig och elände när folk omkring mig bara känner glädje. Jag är märkt för livet, mestadels positivt men med vissa "skavanker".

Jag hoppas att alla därute i våra insatser får ett bra 2010 och att vi även fortsatt har stor tur och får hem våra soldater.