Militär byråkrati

Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma till konsekvenserna av en militär organisation där förvaltning och byråkrati ges för stort utrymme.

God krigföring handlar om teoretiskt sätt enkla ting som Överraskning, Kraftsamling och Lokal överlägsenhet (L=Ö+K). För att nå detta så krävs beslutskraft hos officeren och intiativförmåga på alla nivåer. Jag har ju redan förklarat att manövertänkande och uppdragstaktik är utdöende konster så jag bottnar inte vidare i det utan vill dra följande slutsatser angående konsekvenserna av det:

-Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Det har givit effekten att organisationen tappat initiativkraft. Allt ska dras i långbänk och ältas innan beslut tas eftersom alla är så rädd att göra fel.
"Uraktlåtenhet att agera ligger chefen mer till last än valet av metod" hette det förr. Det borde gälla även nu men så är det tyvärr inte.

-Graden av delegering har minskat. Eftersom underställda inte kan anförtros pga risken att det blir "fel" så behåller chefer uppgifter och förordnanden för sig själva. På så sätt minimerar man felen, och outputen i och för sig men det är mindre viktigt tydligen. Ett närtida sånt exempel är när det skulle sparas pengar häromåret. En lösning var att dra in förordnandet att attestera tjänsteresor för avdelningschefer och enhetschefer. Förbandsnivån gällde helt plötsligt och då fick man skriva sin resebeställning och gå med den till avdelningschefen som skrev på och sedan tog den till enhetschefen som skrev på och sedan tog den till stabschefen som skrev på och pappret kunde skickas till Reseavdelningen. Att resan beordrats av bemyndigad chef spelade ingen roll. Sparades det några pengar? Knappast!

-Försvarsmakten har blivit förutsägbar. Få saker är så dåliga som att vara förutsägbar när det gäller väpnad strid. I och med det ökade förvaltarskapet och amerikaniseringen av FM så har snart allt reglerats i skrift. Alla gör exakt likadant och en eventuell motståndare vet helt och hållet hur vi kommer att agera.

-Mindre output och högre kostnader, det är en direkt och absolut följd av den ökade byråkratin. Interndebitteringar gör att det skickas ganska mycket pengar och papper mellan enheter och förband, vilket kräver administration som kostar.
Kompaniet måste betala 4,50 per patron 5.56 till FMLOG. Dessa pengar tas av verksamhetsmedlen. När inte pengarna räcker till så ställer man in skjutningar. Ammunitionen i lagren blir gammal och måste störtas eftersom FMLOG inte får ge den gratis till förbanden. På så sätt drar FMLOG på sig kostnader för störtning samtidigt som truppen inte får skjuta. Bara för att förvaltningen är upplagd så. Försvarsmakten betalar hutlösa priser för fordon till FMLOG, i förhållande till hur det hade kunnat vara om man hyrt av företag.


-Försvarsmakten riskerar att bli verkanslös. I USA har utvecklingen gått mot allt fler och fler Private Military Companies (PMC) och Contractors som arbetar för den amerikanska förvaltningen, antingen med stöd till krigsmakten eller i stället för den samma.
Donald Rumsfeldt lär ha sagt: "Det största hotet mot amerikansk militär är Pentagons byråkrati" kanske lite raljant men ändå talande. Följdriktigt så gav man Blackwater uppgiften att skydda amerikanska tjänstemän i Irak. Pentagon kunde inte anförtros en sån viktig uppgift ty dess byråkrati omöjliggjorde det.

-Mindre ledarskap. Fram till nu har plutonchefer ofta kunnat tillbringa sin tid med truppen och med sina instruktörer. Från och med i år så kommer de inte hinna med det. PRIO:s införande i kombination med anställda soldater kommer att kräva att plutonchefen sitter vid datorn och administrerar plutonen, annars får inte folk lön. Vad får det för konsekvens när förbandet blir insatt? Hur kommer plutonen fungera när den där plutonchefen helt plötsligt ska föra sin pluton i fält i strid när han inte hunnit öva tillräckligt på det för att han varit PRIO-bunden i några år?
Kommer personalramarna att ökas för att inrymma PRIO-administratörer? Knappast troligt vad?


Jag är seriöst oroad. Försvarsmakten är på väg mot Shit Creek i hög fart och det utan bromsar. Jag är rädd att folk kommer att dö på grund av den här inriktningen och som de flesta officerare jag känner så känner jag stor frustration. Förmodligen ligger jag vaken även i natt och funderar på nya sätt att betvinga systemet för att kunna lösa min tjänst så att det inte är jag eller mina soldater som dödas i nästa strid.

Ledarskap eller Förvaltning?

Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.

Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.

Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.

Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?