Ledarskap eller Förvaltning?

Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.

Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.

Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.

Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?

Död åt manöverteorin

I många år har manöverteorin varit den dominerande idén i modern krigföring. Genom ett snabbt beslutsfattande ska man manövrera sig till bra slaglägen. På så sätt skulle man nå Lokal överlägsenhet genom Överaskning och Kraftsamling (L=Ö+K) och då bryta motståndarens förmåga eller vilja att fortsätta strida.
En förutsättning för manöverkrig är snabba beslut och man har satt uppdragstaktik som en given parameter för det. Om underställda har mandat att fatta egna beslut inom ramen för högre chefs målbild så snabbas beslutsförlopp på och individen kan ta egna initiativ syftande mot målet.
I dess förlängning blir alltså ledningen decentraliserad. Utgången av striden är inte avhängig kontakten med högre chef eftersom individen redan vet vad som förväntas av honom och denne (som ju självklart är välutbildad) är byxad att lösa ut det utan löpande detaljregleringar av chefen.

Genom initiativkraft och högt beslutstempo så kommer man innanför motståndarens OODA-loop och kan trots en lägre numerär vinna slag och krig.
Det är grunden i svensk krigföring, i teorin.

Verkligheten är tyvärr inte i harmoni med doktrinerna.
De territoriella ledningarna är borta så de taktiska kommandona och övriga HKV leder allt ner på lägsta nivå. Bilden som jag lånat från krigskonster visar i princip det.

Beslut tas högre och högre upp. Förvaltarskapet och byråkratin har medfört en avlövning av gemene mans mandat att agera, även inom ramen för ordinarie verksamhet. Förordnanden skrivs så att avdelningschefer och nedåt blir helt bakbundna och det krävs en överstelöjtnant (minst) för att även den simplaste order ska bli gällande.

Initiativkraft har man enkelt tagit död på genom att man tolkat A i ansvar som att ansvar är att anmäla DUC för minsta lilla, och genom att vara processorienterade snarare än målorienterade. Det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Målet är mindre viktigt än vägen dit. Det borgar inte för initiativtagande.

Både tekniskt och genom metodval har man ökat centraliseringen av FM, stick i stäv med manövertänkandets centralvärden.
Metodmässigt genom att minska graden av delegering och tekniskt genom borttagning av nivåerna i ledningssystemtänket. Med det sistnämnda menar jag att en chef kan se läget flera nivåer neråt, vilket har tolkats som något positivt men där utfallet verkar vara ännu ett steg i fel riktning. Chefen detalj styr två (och fler) nivåer neråt och ledningsstrukturen blir suboptimerad.

"Behovet av samordning är stor i detta läge", är en stående sanning. Förvisso kräver våra internationella insatser mycket av cheferna men uppgiften löses bäst genom en sund kultur genomgående genom hela organisationen. Förtroende är det jag talar om.

Jag upplever att uppdragstaktiken har begravts i det tysta och att kommandotaktiken är det gällande. I och med uppdragstaktikens död så är även manövertänkandet borta. Det är helt åt skogen och jag tror faktiskt inte att det finns någon i Stockholm som vågar skriva in det i de nya doktrinerna.

Eld - Rörelse - Skydd har ersatts av Förvaltning - Byråkrati - Stelhet