Gästinlägg: Godot kommer inte

-Parabellum

Jag har det senaste året upplevt en åtminstone liten kursändring från den kurs mot avgrunden som HMS FÖRSVARSMAKTEN haft under överskådlig tid. I samband med FB04 upplevde jag att stämningen blev mycket råare och hätskare i FM, långt från den laganda och vi-känsla jag tidigare upplevt. Det har ändå det senaste året känts som om öppenheten, mänskligheten och kompromissviljan åter fått ett litet fotfäste i det ledarskap som kommuniceras och bedrivs från HK.. förlåt - Koncernnivån. 
Efter den senaste veckans madrassdebatt angående logementssängarna på Livgardet är vi många som undrar var FM åter är på väg. 
Stf C Livgardet, Öv Martells sällsynt otaktiska givaktkommando riktat till C 72 komp Livgardet framför hela Svenska folkets seende ögon är exempel på ett ledarskap som mig veterligen i modern tid aldrig lärts ut på någon militär skola i det här landet. Praise in public, punish in private har alltid gällt på de platser jag har vistats och verkat.
Han är i gott sällskap i det okonventionella ledarskapets träsk av en Överbefälhavare och en Försvarsminister som fortfarande möter omvärlden och sina underställda med kompakt tystnad. 
En som också har uppmärksammat skiftet i FM är nedanstående gästinläggsförfattare - reservofficer i Amfibiekåren och Chef i den civila företagsvärlden. 

Nu gör vi på Cynismer plats för: 

En reservares betraktelser 

eller ”Godot kommer inte…”

Den 28.e augusti 1995 var jag livrädd, livrädd men förbannat stolt. Den natten, i en kal korridor, förbyttes en blond kalufs mot tre millimeter rakad skalle. Därefter stod vi uppradade i glåmigt ljus iklädda kronans pyjamas, stålgrå sådan, och sjöng nationalsången. Alla fyra verserna. 
Jag skulle bli soldat, och redan då visste jag att karriären skulle bli längre än så…
Det har gått en tid sedan dess. Då var man hungrig och odödlig. På vägen har man hunnit bli kapten, hunnit tjänstgöra i Amfibiekåren, Flottan och även Armén. Längs vägen har jag också haft förmånen att få ha ett antal mycket bra chefer. Den chef som gjorde mest intryck på mig var den kompanichef som under sin egen semester valde att hoppa ner i en kajak för att paddla en ”liten tur” med en pluton, för att sedan direkt tillbringa resterande överlevnadsövning som ”lasse i ledet” med övriga plutoner. Det, om något, lärde mig vikten av föregångsmannaskap. Min förhoppning, vilket jag kommer återkomma till, är att motsvarande minnen även finns hos FML.


De senaste åren har dock en märklig känsla sakta krupit på mig. Det började som man kanske skulle säga, som en skakning på nedre däck. Mina vänner som var yrkesofficerer började mumla. Något var ruttet i Danmark. Föregångsmannaskapet blev bara mindre och mindre ju närmare toppen man kom i min gamla firma. Samtidigt blev dessa hårt arbetande YO bittrare och bittrare…
Som reservofficer har jag dock alltid haft en lyx. Jag har kunnat ta mitt arbete och insats inom FM på fullaste allvar, men samtidigt mer eller mindre be samma firma att dra eftersom jag hade min civila karriär. En karriär utan IED och TICar men med samma lön som en Kapten på insats… Att be firman dra har dock sällan behövts eftersom åtminstone jag blivit lyssnad på.. Möjligheten har dock alltid funnits, och tyvärr kan det nu blivit dags. 


Fakta är som följer: 
Den gröna baskern, mässdräkten och ett större antal tjänstgöringstimmar väger i dagsläget mycket lätt. Den del av organisationen  som tidigare åtnjöt min fulla respekt har nu tappat den helt. Den del vi talar om är HKV/FML samt även i viss mån förbandsledingen på vissa platser. 
Efter lång civil utbildning både utomlands och hemma, efter ett antal år i civila företag av olika storlekar och i olika positioner samt efter ett långt och gediget umgänge med andra reservofficerare i samma situation och plats i yrkeslivet kan jag nu konstatera följande: Ni är, för att använda ett tydligt bildspråk, kokta. Ni har förlorat. Ni åtnjuter inte längre organisationens respekt. Inom firman är det uppenbarligen illa, sett till nuvarande debatt. På utsidan bland oss reservare är det än värre... Vi är inte längre några promoters. 


Ta därför emot denna feedback: 
   

• Godot kommer inte.. Vad ni i FML än väntar så kommer det inte hända.
• Agera inte likt en ilsk terrier.. Det gör er endast till åtlöje. Om ni gräver djupt inom er hoppas jag ni finner ett minne av en föregångsman ni mött. Agera som denne.
• Ni kan eventuellt finna tröst i två saker:

1. Den organisation ni idag arbetar inom, alt. desperat försöker leda, tycks förvånansvärt förlåtande. Hade ni, från Herr Martell upp till Herr Göransson, agerat på samma sätt ute i verkligheten i ett civilt företag med allt vad det innebär av krav, så hade ni för länge sedan fått kliva åt sidan. Var tacksam för de skyddande väggarna.
2. Chansen kanske fortfarande finns att ordna till detta. Då krävs det nog dock att ni förstår att ni en gång var soldater och slutar leka företagsledare. Ni behöver leda. Detta är nog den chans ni har. Sikta inte på en exit till näringslivet, vi vet alla hur illa just det går generellt.

Som jag skrev inledningsvis, Godot kommer inte. Vad ni än tror er vänta på så kommer det inte hända. Ni försöker leda en organisation där samtliga skrattar åt en nidfilm om er på youtube.
Känner ni er lyckade?
Postens förra personaldirektör Marie Hallander Larsson, årets HR-Chef 2009, sa en gång något i stil med att ”får ni chansen så välj inte jobb, välj chef..”
Läs de orden igen, och igen, och hoppas sedan innerligt för Försvarets framtid och er själva att hon inte har rätt…

/Realistofficer.

Ledarskap eller Förvaltning?

Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.

Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.

Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.

Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?

Reservofficer och utlandstjänst

Jag har följt rekryteringen till Utlandsstyrkan i några år och jag kan bara konstatera att villkor och lönehantering är dåligt skött. Det lönar sig helt enkelt inte att ha någon närmare relation till Försvarsmakten. Det får nämligen negativ effekt på din inkomst.

Försvarsmakten försöker att locka ut reservofficerare till tjänster i Utlandsstyrkan men det är helt som förgjort. Jag har själv försökt med konststycket och faktiskt fått napp. Dock så har den fina fisken ramlat av kroken pga dålig ersättning.
Dålig ersättning? Ja, i förhållande till sitt vanliga yrke och i förhållande till en civilist som söker samma jobb.

En RO placeras in i förbandets lönestruktur i samma höjd som Yrkesofficerare och sedan erhålls samma villkor som för YO:
Under utbildningen så erhålls I-lön.
Under insats i Afghanistan erhålls I-lön x 1,3 + 8000 + 3000 + 10000 + 2000.

Ett närtida exempel gav till hands att en RO som var tänkt att åka till Afghanistan gavs I-lön 22000:-. Utbildningstiden var på drygt fyra månader och insatsen på dryga sex månader så jag har räknat på ett helt år för att täcka upp ledigheter. Det är tillräckligt nära i alla fall.
Total inkomst för RO:n skulle bli 441600:- plus lite smågrus för OB under utbildningen.

Om man rekryterar mannen från gatan som inte har någon koppling till Försvarsmakten i övrigt så blir uträkningen en annan.
Denne erhåller för samma tjänst som ovan en befattningslön på 35700:-, både under utbildning och insats. Under insats tillkommer sedan 3000 + 10000 + 2000.
Det borde ge någonstans en total inkomst à 482700:-

Utfallet av ovanstående blev att reservofficeren stannade hemma och i stället fick chefen leta upp en helt civil människa för tjänsten. Nu inte sagt att den civile skulle vara sämre person men då det rör sig om befälstjänst så är det hela ganska märkligt. Jag kan ha fått några siffor fel men det blir skillnad mellan officer och civil och som rekryterare är det svårt att motivera denna skillnad.


Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna jobbar visst på ett nytt avtal men som vanligt drar det ut på tiden och som vanligt vill inte Försvarsmakten betala för "sin viktigaste resurs, personalen".
Man hoppas kanske att det kommande personalförsörjningssystemet ska råda bot på såna här företeelser men jag anser att det bara är ett symptom på en allvarlig sjukdom, Personalsynsröta.