Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.
Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.
Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.
Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.
Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.
Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?
Du är inte ensam om uppfattningen att det militära ledarskapet är på väg utför, såväl när det gäller att verkligen leda som när det gäller att ta ansvar.
SvaraRaderaEfter 18 år i FM lämnade jag bitter skutan utan större krav på min civila arbetsgivare (storföretag). Jag har om och om igen blivit positivt överraskad inte bara över hur effektiv ledningen är, utan också vilket proffsigt ledarskap som utövas. Man brukar säga att statlig tjänst är överlägsen ur ett trygghetsperspektiv, men min nuvarande arbetsgivare värnar verkligen sin personal och ställer upp även när det krisar i det privata. Här är devisen "personalen är den viktigaste resursen" inte bara en floskel, utan något man praktiskt har insett. När det så krävs sker naturligvis nedskärningar av personal, men det verkar ju inte en anställning i FM vara något skydd mot...
SvaraRaderaEn stor skillnad verkar vara att i FM så innebär en chefsbefattning (öv+) primärt mandatet att delegera arbete för att hinna med att få face-time i diverse prestigefyllda sammanhang som möten med andra (högre) chefer som främjar karriären, seminarier, middagar med industrin, förevisningar, konferenser, utlandsbesök, etc. En omorganisation i FM beslutas av ledningen. Genomförande och utformandet av den praktiska lösningen delegeras till den producerande verksamheten, vilket lägger ytterligare uppgifter på en ansträngd personal. Det kallas att praktisera "uppdragstaktik" och "medbestämmande". I det civila företaget så är ledningen anställd för att utöva ledning, inklusive det arbete det innebär. Döm om min förvåning när det vid ett info-möte flaggades att nu ska vi omorganisera. Den nya organisation skall vara intagen om två månader. "Tro fan", tänkte jag med FM som referensram (minst två år från beslut till återtagen full produktivitet i en ny organisation - t.ex. verksamhetsutövarna jobbar inte längre med omorganisationsfrågor). Det visade sig dock att allt var förberett av ledningen på alla ledningsnivåer. Kl. K på dagen D så jobbade alla helt plötsligt i en ny organisation med nya rutiner klarlagda, nya skyltar på dörrarna, inloggning och behörigheter justerade, skyltar på dörrar bytta, etc. Alla var informerade, införstådda och utbildade. Alla stödsystem synkade. Minimal (ingen) nedgång i produktiviteten i kärnverksamheten, hela företaget körde fullt hela tiden. Detta tack vare en ledning och ett ledarskap där ledningsrollen också innebär att man förväntas kavla upp ärmarna och utöva det arbete som ledning också är.
Det spelar säkert också roll att vinstmålen inte är förhandlingsbara och att den chef som inte når målen snart får söka sig en annan tjänst, dvs. ledningen på alla nivåer förväntas nå vissa resultat med sin ledning annars utkrävs ansvar. Resultatet är alltid i fokus! För detta har man rent praktiskt insett att det krävs både öppenhet och ansvarstagande, vilket måste praktiseras, snarare än predikas, när resultatet (företagets långsiktiga överlevnad) står i fokus hela tiden. Alltså kan man aldrig skylla på att medarbetarna inte gjort sitt jobb. Det finns sålunda starka incitament att anstränga sig som chef, men även fungerade mandat, stödfunktioner och stödsystem, vilket gör det möjligt.
Min spontana känsla är att FM har en hel del att lära av det civila, och då handlar det inte om att anamma det vinstdrivna företagets ekonomiska styrprinciper, utan mer om ledningskultur och ansvarstagande samt möjligen om att kravställa och använda stödsystem.
Utmaningen i offentlig verksamhet inkl. FM är, som det alltid har varit, att göra resultatet till ett starkt drivande och mätbart mål för verksamheten. I det civila företaget är det enkelt - det handlar om vinsten och att styra ekonomi. Medlet för att skapa vinst är att producera, marknadsföra och sälja produkter och tjänster. I FM är målet att producera efterfrågade militära förmågor till statsmakten. Medlet är ekonomiska anslag. Att då styra med ekonomiska styrmedel blir då inte målstyrning utan medelstyrning, vilket inte främjar stabilitet och förmågan att leverera rätt sak i rätt tid. Det blir som att sätta styret på cykelns bakhjul. Men det är mycket enklare (mindre ansträngning) att kvantifiera och mäta ekonomi, alltså mer passande för det moderna militära/offentliga ledarskapet...
SvaraRaderaUtan riktiga mål, så blir det ju också svårt för någon att granska och kritisera huruvida man gör rätt saker. Då kan man göra det som känns bäst för stunden istället. Det som gagnar karriären (eller politiken) här och nu.
Ja, det är ju tyvärr inte bara Försvarsmakten som dras med lednings- och ledarskapsproblem. Även Polisen har sin beskärda del av den varan, något som yttrar sig bla. genom den så kallade "Pinnjakten". Den innebära att turlagen ska skriva ett antal ordningsbot varje månad för att få godkänt resultat. Ett kvantitativt mål alltså, som inte säger särskilt mycket om kvaliteten på turlagets arbete. Det är i vissa fall bättre att beivra brott än att förebygga brott, tycks det.
SvaraRadera@ Anonym 22:14
SvaraRaderaJag gillar din beskrivning av omorganisationen i ditt civila företag. Felet är att när vi omorganiserar i FM numera, så är det inte bara arbetsuppgifter och avdelningar (motsv) som skall omstuvas. Vi lägger ner, personal skall sluta eller byta tjänstgöringsort eller organisation m.m dyl. Hela förmågor eller regementen skall bort.
Vad gäller ledningskultur och ansvarstagande har FM mycket att lära från det civila. Varför inte införa ett system med Rent an Officer, där officerare förkovrar sig inom sitt gebit, fast i det civila. En korsbefruktning där det civila företaget står för lön mm till den tjänstlediga officeren under 2-3 år. Därefter kommer vdb tillbaks till FM, med breddad kompetens och fortsätter sin militära karriär. Ett bra alternativ till akademiseringen.
Ff:
SvaraRaderaJag är fortfarande anställd i FM och är helt övertygad om att Försvarsmakten har en hel del att lära av det civila näringslivet - och varför skulle det ijnte vara så?
Jag har också en bild av ett en hel del av det sätt varmed vi som officerare fattar beslut och den beslutsfilosofi som ligger bakom en hel del av våra beslut kan vara helt kontraproduktiva. Militära chefer och militärer i allmänhet tror jag har en bild av att bra chefsskap bland annat utgörs av att kunna fatta snabba beslut på delvis osäkert beslutsunderlag. Detta sätt är helt rätt när det gäller att leda i krig eller under insats men jag tror att det finns mer än ett tillfälle då detta sätt blir helt fel då det gäller "fredsförvaltningen". Större omorganisationer, införandet av nya stödsystem etc. etc. kräver nog ibland lite mer omfattande förarbete. Jag tror dock att den kultur som finns inom den militära organisationen på intet sätt premierar ett noggrannt arbete som tar fram beslutsunderlag. Dessa beslut tar såklart längre tid - och i den rådande kulturen är det inget som premieras.