Veteranårsskifte

Så har ett nytt år börjat.
Som sig bör så har det skjutits nyårsraketer i grannskapet och det har varit festligt på alla sätt och vis. För mig (och garanterat andra veteraner) så innebär smällare och fyrverkerier en påminnelse om tidigare händelser. Nyår är inte som det var innan första missionen.

Ur dagboken:
"...
Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton 1995 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns. Vid valborgsmässoafton var det samma visa. Den kvällen så var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund. Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet så började svenskarna dö. "


Ja, nyårsafton blir aldrig det samma som det var tidigare för mig. Nu söker jag inte längre skydd när det smäller men jag kommer förmodligen alltid minnas hur jag tidigare haft det.
Varje nyår vid tolvslaget känner jag visst vemod eftersom jag påminns om krig och elände när folk omkring mig bara känner glädje. Jag är märkt för livet, mestadels positivt men med vissa "skavanker".

Jag hoppas att alla därute i våra insatser får ett bra 2010 och att vi även fortsatt har stor tur och får hem våra soldater.