Ledarskap: Att leda

Det talas om olika typer av ledningar; Verksamhetsledning, Processledning, Resursledning, mfl. 

Det tycker jag är signifikativt för framförallt Försvarsmakten. Men man leder faktiskt människor (som utför handlingar), men det synsättet är avtagande. Människans värde förminskas allt mer.

Ledarskap: Att balansera på en triangel

Ledarskap är att balansera en triangel där hörnen utgör Formella krav, Reella krav och Upplevda behov.

Mer om ledarskap:

Att leda i internationell tjänst
Ledarskap och Jante
Ledarskap eller förvaltning?

Ledarskap: Formell och informell

Vem som helst kan vara formell med sina underställda men det krävs integritet och känsla för att kunna vara informell med underordnade.

/C

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C

DOMEN MOT SÄKERHETEN

Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.

Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet...

Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.

Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.

Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det "onda ögat", jag får själv söka stöd bäst jag kan.  Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.

Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att "prata lite".

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!

Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?

Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!

/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:


"Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.

Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist"


Även Officersförbundet kommenterar domen:
"En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet."

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________

Straff eller säkerhet?

Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 

Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 

I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 

Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 

Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 

Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 

Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 

Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 

Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

Länktips: Informationseran pressar hierarkierna

Försvar och Säkerhet publicerar idag ett inlägg om den nya tidens krav på organisationer och chefsskap. Det är ett mycket bra inlägg som påvisar den förändring som informationssamhället medfört när det gäller organisationskultur. Läsning rekommenderas!

Informationseran pressar hierarkierna

Gästinlägg: En Kadetts Reflektioner

Ett rykte i bloggvärlden har den senaste veckan givit vid handen att kadetterna vid OP 09-12 har fått rådet av FM att börja planera för en civil framtid, eftersom det inte längre är säkert att de kan anställas pga en stundande omstrukturering i FM personalkader. (Ryktet dementerades senare av INFODIR via Twitter.)

Att vara på väg in i FM har sannerligen inte varit en lätt resa de senare åren, åtminstone inte om det är Officer man siktat på. Med ständigt omgjorda skolsystem, oklarheter under utbildningen, centraliserat antagningssystem, borttagen förbandstillhörighet under utbildning och så vidare uttrycker många kadetter ofta stor bitterhet och frustration innan de ens har börjat i yrket.
Jag frågar mig ofta vilken bild våra framtida kollegor faktiskt får av sin arbetsgivare under sin utbildning.

Cynismer har nu glädjen att kunna erbjuda en kadetts perspektiv på saken; Varsågod, Kadett vid OP 09-12!

/Parabellum

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mycket har förändrats i Försvarsmakten de senaste åren och ännu har vi långt kvar innan vi nått i hamn med omställningen. Inte minst den grundläggande officersutbildningen har förändrats. De officerare som läst det tidigare Yrkesofficersprogrammet skulle förvisso känna igen sig i stora delar av såväl specialistofficersutbildningen som officersprogrammet, men den senare har fått en dimension som inte funnits tidigare. Jag tänker då inte på den ofta debatterade akademiseringen utan på den sällan omnämnda ovissheten.
I det gamla systemet skickade förbandet duktiga värnpliktiga på vidareutbildning och dessa kadetter kunde sedan med säker förvissning se fram emot att få återse sina förra befäl som kollegor. I viss mån lever detta kvar i den nuvarande specialistofficersutbildningen.

För kadetten på officersprogrammet är tillvaron dock annorlunda. Vi tillhör nämligen inget annat förband än militärhögskolan, vi tillhör inte heller något särskilt truppslag eller ens något särskilt vapenslag. Till och med utbildningens inriktning är något vi söker efter det att vi börjat på skolan. Men även när inriktning och kommande så kallad verksamhetsförlagd utbildning är klar vet vi fortfarande inte vilket förband vi ska till. Först efter ett år ges möjlighet att söka förband och inför termin fyra meddelas en preliminär tillsvidareplacering. Beslut om slutlig tillsvidareplacering utlovas till slutet av den femte och näst sista terminen. Fram till sista terminen vet vi alltså inte var i landet vi kommer att hamna efter examen.

Den här nya ordningen har emellertid många fördelar. För det första skapar den en flexibilitet i personalförsörjningen så att produktionen bättre kan matcha behoven på förbanden. För det andra har den gett oss kadetter möjlighet att välja och byta inriktning efter att ha tagit del av andras erfarenheter istället för att som tidigare bara utgå från sin egen GU.
Ovissheten för oss kadetter bör också sättas i relation till förutsättningarna för civila studenter, vilka inte ens vet om de får jobb efter examen. Vi kadetter är förvisso inte formellt garanterade arbete, men att vi blir anställda har känts tämligen säkert. Även detta förändrades dock strax före jul. Istället för slutlig placering blev vi meddelade att de preliminära inte längre gäller. Ambitionen är fortsatt att vi alla ska erbjudas anställning men förutsättningarna kommer att påverkas av Försvarsmaktens omstruktureringsorder vilken utkommer i februari och besked kan tidigast utlovas till maj. Mellan skål och vägg har vi förstått att man är rädd för att LAS ska tvinga till anställningsstopp och att vi gör bäst i att skaffa en reservplan.

Vår utbildning beräknas kosta omkring en miljon kronor per kadett och år. Med 150 kadetter i årskullen ger det en investering på 450 miljoner kronor. Det är kanske lite pengar i sammanhanget men jag tror att risken för anställningsstopp likväl är ett tydligt symptom på en reformprocess som börjat skena.I början av utbildningen var ovissheten en förutsättning för det nya utbildningssystemet, nu är den ett resultat av en bristande personalpolitik. Oavsett hur det hela utvecklas har det skadat mångas förtroende för såväl försvarsledningen som försvarsreformen.

Vad jag inte kan förstå är att det hela verkar ha kommit som en överraskning inte bara för oss på skolan utan också för FML. Att vi har en övertalighet på officerare har varit känt i snart tio år och antalet platser på OP 09-12 bör ha varit känt i åtminstone fyra år. Trots det är alltså ovissheten total på alla nivåer bara månader innan vår examen.

När jag nu börjar titta på alternativ till hösten är det inte självklart att det handlar om en reservplan. Kanske får alla anställning, kanske bara vissa men om inte klara besked ges i tid kan problemet bli det omvända. Då kan allt för många kadetter komma att tacka nej till anställning.

Förre ÖB Gen Håkan Syrén utkom 2004 med boken Vägen framåt.Under rubriken "Mitt mest korkade beslut" skriver han:
“Det innebär att vi stryper återväxten. Det får konsekvenser som kommer att bli mycket kännbara under lång tid. Jag kommer att agera med kraft för att detta aldrig sker igen."

Kommer historien trots det att upprepa sig bara åtta år senare?

/Kadett vid OP 09-12

Nya FM - Nu utan självförtroende!

När jag var ung KB-elev i infanteriet så hade Chefen KB-skolan tillika krigsbataljonchefen ledarskapsutbildning med oss unga befälselever. Jag minns att hans ledstjärna i ledarskapet var "Följ Mig", och han levde som han lärde. Jag minns att Majoren höll minst tre övningar i veckan med oss soldater, och ofta var det han som höll i BRAK på morgnarna. Han inpräntade sin syn på ledarskap i oss både genom att vara en föredömlig officer och genom lektioner i ledarskap.
Under dessa lektioner minns jag att han tryckte på att Sveriges militära modell för ledarskap var så framgångsrik och effektiv just eftersom chefer ledde genom begreppet "Följ Mig" och genom föredömets makt. Han var mycket förtjust i begreppet uppdragstaktik och tredjedelsprincipen och försökte förmå oss att använda det i vårt eget ledarskap, när vi fick senare fick möjlighet att truppföra våra egna plutoner.
Jag minns också att han tog upp skillnaderna mellan angloamerikanska officerare och svenska, och att han ansåg att vårt system var mycket bättre -där officerarna under sin utbildning lärde sig hantverket underifrån. först som soldater, gruppchefer och plutonchefer under GU och därefter vidareutbildning under OHS. Det stod till och med om begreppet "fragging" i böckerna om ledarskap, och det var ett begrepp från vietnamtiden där soldater, missnöjda med sina chefer, kastade in handgranater i chefens barack för att göra sig av med honom. Detta skulle aldrig kunna hända här, menade han, eftersom vår ledarskapsutbildning och syn på chefer var så annorlunda.

Nu spolar vi fram tiden nåt decennium och landar i 2011.
Saker och ting har förändrats.
Officersutbildningen är helt annorlunda. Blivande officerare lär sig inte hantverket från grunden under sin utbildning. Majorer som håller tre övningar i veckan och dessutom BRAK med sitt kompani är oerhört sällsynta.
Det ledarskapsrenommé som FM traditionellt haft håller på att dö ut. Fortfarande är det hyfsat starkt utom FM, men inom organisationen så vet alla vart vi är på väg.
Istället för att den civila sektorn inhämtar erfarenheter och kunnande kring ledarskap från FM så är det nu tvärtom.

I en utbildning för första linjens chefer på A9 får officerare utbildning i "Coachande ledarskap". Det är Peter Cederqvist från företaget Newstart som utbildar officerarna i ledarskap och han säger bland annat "att det moderna mjuka ledarskapet är tvärt emot den förlegade bilden av Försvarsmaktens officerare."
Dessutom får officerarna lära sig att "Det mjuka ledarskapet handlar mycket om att samtala, skapa dialog och framför allt intressera sig för den man pratar med. Chefen behöver tillit och förtroende av medarbetaren, då kan han eller hon ge en order som utförs utan en massa missförstånd."

Jag vet inte, men sist jag kollade så var detta med dialog, empati och förtroende grundläggande verktyg hos officerare för att kunna ha ett bra ledarskap. Måste vi nu ha civila som lär oss detta?? Varför har vi fått för oss att vi inte klarar av detta själv?

"Plutoncheferna Niklas Hemphälä och Kent Andersson har gått sista uppföljningsdelen av kursen. Båda anser att den är bra och att alla oavsett antalet år som chef i Försvarsmakten har någonting att lära via det mjuka ledarskapet. Strategin är att delegera ner ansvaret där det löses bäst av personer som sitter med detaljkunskap."

Detta är också något jag vill minnas från min värnpliktsutbildning, jag vill bestämt minnas att Majoren kallade det för uppdragstaktik, något som vi som sagt höll på med på den tiden i FM. Har vi tagit bort det och glömt allt? Är det därför ett civilt företag nu skall lära oss detta igen?

Utbildningen är för övrigt "en intensiv kurs under två dagar där cheferna får lära sig nya grepp för att lättare leda bakifrån än framifrån."

Här trodde jag först att jag läst fel, men efter att ha läst om texten så förstod jag. Man vill alltså nu på allvar lära officerare att leda BAKIFRÅN hellre än framifrån.
"Följ Mig" har ersatts av "Framåt era svin"...

Samtidigt larmar anställda om förhållandena som råder på trupp. Händelserna på P4 som blåstes upp i media i höst visade att officerarna behöver leda just framifrån, inte bakifrån förankrad vid en dator.

Ett annat exempel på detta administrationens vansinne är konceptet Healthscore, som skall börja användas vid ett antal pilotförband i FM. Detta är ett system med enkäter som regelbundet skall fyllas i av den enskilde medarbetaren där chefen skall kunna utläsa hur hans medarbetare mår mentalt och vad dom anser om sin arbetsmiljö och om dom upplever att dom syns och får vara med och bestämma. Detta är såklart ett system utformat för civila arbetsplatser med den miljö som råder där och inte anpassat till militära sammanhang. Kulspruteskytten skall alltså sitta på sin tjänstetid framför en dator och fylla i långa enkäter där han på en sjugradig skala får ta ställning till om hans synpunkter tillåts bestämma slutproduktens utformning eller om han anser att hans arbetsmiljö är säker och fri från risker.
När jag var krigsplutonchef så behövde jag inga enkäter för att förstå vad mina soldater tyckte, det räckte med plutonens timme en gång i veckan och att jag var med dom dagligen i deras tjänst. Återigen ett civilt företag som tjänar pengar på FM.


FM saknar uppenbarligen självförtroende i ledarskapsfrågor.
Vi är själva så övertygade att vi inte har det som krävs att vi hyr in civila företag för att lära oss det vi har lärt dom en gång för tio-tjugo år sedan.
Vad har hänt? Hur har det kunnat bli så här?
Vad skall vi göra för att komma på rätt köl igen?

Vem är det som förstör min Försvarsmakt?

/Parabellum

Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC

Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.

/Parabellum

Om dödens hantverk och fårhundar

Som ung kadett och senare fänrik tänkte jag mycket på mitt yrke och vad det egentligen innebar.

Under skoltiden så minns jag att jag reflekterade över att man aldrig någonsin tog upp problematiken att ta livet av någon, utan man nämnde det alltid med vaga omskrivningar som exempelvis -uppnå verkan, få effekt, nedkämpa, försätta ur stridbart skick eller slå ut. Man pratade sällan om att nedkämpa enskilda människor utan det var enheter, förband eller motståndare. Det var precis som att det där inte var viktigt, utan det var så självklart att man inte behövde beröra det. Eller så var det kanske så obehagligt att man inte ville?

Jag minns att jag fick känslan att man mest var intresserad av att prata om de stora sammanhangen, system av system, manöverteori, OODA-loopar och indirekt metod som leder till systemkollaps osv, men man pratade väldigt lite om att verkligen se fienden i siktet och trycka av.

Jag ville gärna prata om sånt, och folk tyckte att jag var lite konstig och apart. Oavsett så tyckte jag alltid att det var lite märkligt att man inte gick in på det djupare än man gjorde.

Som nyutnämnd Fänrik så var jag såklart väldigt stolt över mitt yrke, och naiv som jag var så pratade (skröt) jag gärna om det för folk när jag var på fest med civila vänner och på studentkårer och så vidare. Till min förvåning och milda besvikelse så möttes jag inte av respekt för mitt yrkesval utan av misstro och ifrågasättande.

”Varför vill du döda människor?” ”Gillar du att skrika på folk och ha makt?” och ”Jag tror inte på krig, det finns alltid bättre lösningar” var vanliga reaktioner.

Jag lärde mig snabbt att det inte var förenat med framgång att nämna att jag arbetade i Försvarsmakten, och taktikanpassade följaktligen genom att inte ta upp ämnet.

Jag tyckte att det var väldigt tråkigt att det var så. Varför var inte folk tacksamma för det arbete jag och mina kollegor lade ner? Alla kalla veckor på skjutfält och monotona postpass på nätterna, vi gjorde det ju för deras skull? Varför såg dom ner på oss och tyckte att vi var idioter som gillade att gå i uniform och skjuta med vapen?

Jag hade inte svaren på frågorna, men det hela gjorde mig milt desillusionerad och fick mig att se ner på ”civilister” som ”inte fattade nånting”.

Sen gick jag en kurs där en av föreläsarna var psykolog och officer i Norska FM. Han höll en mycket intressant föreläsning om akut stress och dess effekter och konsekvenser på soldater i strid, och hur man kan lägga upp utbildning som verkligen förbereder soldater för strid. Han hänvisade till bland andra LtCol Dave Grossman och hans böcker On Killing och On Combat, och jag tyckte att det hela var mycket intressant. Det verkade som att det där med att döda inte var så självklart ändå.

Senare på kvällen med en öl i handen på mässen så tog jag upp just min känsla av utanförskap och oförståelse från min civila vänkrets med honom, och då berättade han en historia som jag faktiskt nu i efterhand kan säga förändrade mitt liv där och då. Han berättade historien om fåren, fårhundarna och vargarna. (Läs den väldigt gärna i sin helhet!)

För mig var det som att titta in i ett kalejdoskop där bilden helt plötsligt vreds rätt och blev klar och knivskarp.

I korthet beskriver historien skillnaderna mellan fåren, fårhundarna och vargarna med att fåren är snälla mjuka djur som spenderar dagarna med att beta gräs i lugn och ro och att producera ull. De är harmlösa, lever i flock och söker trygghet hos varandra. Vargarna å andra sidan lever på fåren. De är rovdjur med raggig päls och vassa huggtänder och de morrar illavarslande. När de hittar ett lämpligt får går dom till attack, och fårflocken skenar i panik.

Fårhunden däremot lever i fårflockens utkant och har som uppgift att skydda fåren den dagen vargen kommer. Han patrullerar i utkanterna, sniffar efter vargens doft och sover med ett öga öppet. Fårhundarna lever för den dagen vargen kommer, och därför håller han sina huggtänder skarpa och sitt sinne vaket.

Fåren tycker inte om fårhundarna. Dom har ju också raggig päls och huggtänder och liknar vargarna ganska mycket. Fåren tycker att fårhundarna är obehagliga och att det vore mycket bättre om dom hade målat sin päls vit, slipat ner huggtänderna och tagit sin plats i flocken. Detta tycker dom tills den dag vargen kommer. När vargen kommer flockar sig de livrädda fåren bakom fårhunden som tar upp kampen med vargen och kämpar för fårens liv. Då är fåren oerhört tacksamma för fårhundarna, men när en viss tid har passerat så glömmer fåren bort vargen och börjar återigen tycka att det är dags att måla pälsen vit.

Jag förstod direkt att jag var en av fårhundarna som vaktade fåren mot vargarna, och att de oförstående civila var får som inte förstod varför jag ville bära päls och ha vassa huggtänder. Detta gjorde att jag kunde förstå mina civila vänner på ett helt annat sätt, men det gav mig även insikt i större sammanhang som jag tidigare haft svårt att förstå och acceptera.

Varför ser man så annorlunda på sin försvarsmakt i våra grannländer?

Varför får Norska FM öva vart dom vill i landet, varför är man så stolt över sina soldater i Danmark att man firar deras hemkomst från insatsområdet med stora parader i hembyarna och varför är Marskalk Mannerheim en Finsk nationalhjälte? Min privata teori är att allt detta beror på att man i dessa länder minns vargarna som härjade för 70 år sedan och att man fortfarande inte har glömt varför de behöver ha fårhundar bland sig.

Varför är det en sådan debatt om polisens hålspetsammunition i Sverige och varför är det ett sådant liv om dessa ”klusterbomber” som flygvapnet har förfogat över? Min teori är att det beror på att fåren tycker att det är obehagligt att fårhundarna vill ha vassa huggtänder.

Varför har många i Sverige så svårt att förstå hur man i andra länder kan vara så stolta över sina soldater att hela flygplatser ställer sig upp i stående ovationer när soldater kommer tillbaka från insatsområdet? Min teori är återigen att man i dessa länder minns vargen och vet att vara tacksam för fårhundarna.

Detta är inga nyheter, redan för längesedan diktade Alf Robertsson följande: ”Gud och soldaten vördar vi, när i tider av fruktan de står oss bi. Men när tiderna ändras och fyllda blir faten, då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.”

Denna glömska kanske till del kan förklara varför vi i vår FM har haft så svårt att vilja ta i det känsliga ämnet ”att döda”? Det kanske är så att även vi fårhundar har glömt bort varför vi en gång utrustades med dessa huggtänder och varför vi har rört oss i flockens utkanter? Jag kan få den känslan ibland när jag ser hur FM ”kommunicerar” med övriga samhället. Jag får ofta känslan att vi i FM skäms lite för vilka vi är och för den uppgift vi skall vara beredda att lösa. Vi vill gärna göra vår päls så ullig och vit som möjligt och våra huggtänder hade vi helst opererat ut och grävt ner nånstans så att ingen skall behöva kränkas av vår närvaro eller ta anstöt.

Vi framhåller mjuka värden, vi rekryterar inte folk som skall anfalla med bajonett på (vi har inte ens några skarpa bajonetter längre) utan folk som vill ”göra skillnad”. Vi profilerar oss med gendergodkända samverkansteam som klappar barn på huvudet och pratar inkännande med deras mödrar, inte prickskyttepar som nedkämpar insurgenter som försöker omfatta skadade Afghanska soldater. Vi har en Gender Field Adviser i PRT-staben i Afghanistan, men ingen COIN-adviser.

Och vi vill inte ha några rambotyper...

Frågan är för det första vad man menar med ordet rambotyp. Jag personligen tänker mig en desillusionerad gammal fårhund, som besviken på samhällets mottagande efter insatserna känner sig utstött och lever ensam. Han lider svårt av PTSD, och när han mobbas svårt av en oförstående och otacksam hemmabefolkning brister det för honom. Om det är det som avses med rambotyp så håller jag helt med om att vi inte skall skapa sådana människor och att vi skall ta hand om våra veteraner, men jag har å ena sidan faktiskt läst boken och å andra sidan är jag fårhund, så jag misstänker att jag inte har tolkningföreträde på begreppet.

Jag misstänker att det är fårens tolkning som får gälla, och jag gissar på att dom menar att vi inte vill ha några muskulösa vapenintresserade militärt överintresserade personer som vill hamna i strid och skjuta folk. Musklerna skall ju bara sitta 15 cm ovanför axlarna nuförtiden... Tittar man på en sådan person utan att lägga nån värdering åt något håll så låter det faktiskt som en perfekt fårhund. Han söker sig till flockens ytterkanter och han slipar sina huggtänder och lever för den dagen vargen visar sig, men nu hade vi ju glömt varför vi behövde såna medlemmar i flocken och då är det bekvämare om de vi rekryterar har traditionella snälla ofarliga egenskaper och käcka små mjölktänder istället för huggtänderna.

Om det nu är snälla människor vi skall rekytera för att dom skall kunna göra skillnad i världen och inte naturbegåvade soldatämnen, då måste vi förstå vissa saker.
Psykopater har generellt inga problem med att döda andra, det påverkar dom inte känslomässigt nämnvärt. De behöver inte förbereda sig mentalt på det utan när dom anser att dom gynnas av att göra det så gör dom det helt enkelt och så är det bra med det. Sällan behöver dom psykologiskt stöd efteråt av den anledningen utan dom går vidare enkelt i livet.

Nu är det ju INTE psykopater vi vill ha i FM utan sunda människor som kommer från trygga förhållanden hemma i Sverige. De har generellt inte slagits särskilt mycket och de har inte suttit inne för något. Det våld dom har sett har oftast varit nån enstaka gång på krogen, på hockeyrinken eller möjligen när dom blivit rånade på sin dyra jacka och telefon.

Det är generellt inte lätt att för det första få sunda människor att döda, och att få dom att döda utan att få mentala problem efteråt är ännu svårare. Förhoppningsvis är vi alla överens om att målsättningen måste vara att soldaterna vi skickar iväg skall kunna göra sitt arbete utan att tvingas få livslånga besvär efteråt.

Vad gäller träningen innan insats så måste den vara realistisk, effektiv och bära mot målet. Den måste få kosta och chefer måste få öva med sina förband, men jag går inte in på det mer utan riktar in mig på hur dessa normala snälla soldater behöver få förbereda sig mentalt för strid och realiteten att någon försöker döda dom.

Det är tro det eller ej mot vår natur som människor att bekämpa varandra, och rädslan för interpersonellt våld är den största fobin av alla. Många säger att det är att tala inför folk som framkallar störst ångest hos medelsvensson, men om någon i auditoriet tar fram en motorsåg och börjar slakta de andra i lokalen så kommer nog den situationen att vara jobbigare och mer stressande att hantera.

Kopplat till detta så är det en helt naturlig reaktion bland vanliga sunda människor att behöva avhumanisera sin motståndare för att kunna utföra det som krävs av dom som soldater.

Om man ser sin motståndare som en tänkande kännande älskvärd människa så blir det oerhört svårt för en vanlig vettig människa att utöva kraftigt våld mot motståndaren, dessutom ökar risken för problem efteråt. En psykopat har återigen inga problem med detta, men en vanlig vettig människa har. Därför har det i alla konflikter varit vanligt att motståndaren har tilldelats öknamn såsom kraut, gook, fritz, zipperhead, yankee, tango, bad guy, rag head, buse eller yxa. Att namn som dessa används är inte tecken på att personerna som uttalar dom är rasister från helvetet utan vanliga människor, det är därför dom behöver använda sådana ord dels som en övertrycksventil men även för att det gör det enklare för dom att använda våld mot motståndaren vilket är deras arbete.

Man kan exempelvis tänka sig en polisman i exempelvis en kravallsituation som utsätts för upprepat våld och hot om våld (interpersonellt våld, stressnivån höjs) samt insikten att han när som helst kan beordras ut för att utsätta demonstranter för våld (vilket är mot vår natur som människor).

Om han i den situationen yttrar fraser som för någon som befinner sig utanför situationen låter väldigt överilade och kränkande så kan det såklart bero på att han bär på en avgrundsdjup rasism, men det kan också vara konsekvensen av att en sund och vanlig människa utsätts för en väldigt ovanlig och stressande situation i vilken han svårligen kan besinna sig.

Vi skall alltså kanske inte alltid skrika i högan sky när våra soldater eller poliser gör eller säger saker som kan förefalla märkliga, vi kanske istället skall vara tacksamma för det eftersom det bevisar att vi tar ut rätt personer till arbetet. Tystnad hade i dessa fall varit värre än kraftiga reaktioner.

Vad vill jag då säga med detta långa och inte helt sammanhängande inlägg i debatten?

Jag tror framförallt att jag vill säga att jag tycker att vi skall vara försiktiga så att vi inte helt och hållet glömmer varför vi behöver ha fårhundar i vårt samhälle.

Jag tycker även att vi måste försöka förstå och respektera varandra mer, fåren och fårhundarna, och inte bedöma varandra efter de måttstockar vi är vana vid.

Vi utgör samma flock, men vi har väldigt olika uppgifter i den.

Utvärdering av FHS/ILM

Försvarshögskolan FHS har fått ny rektor. Denne har ett antal problem (utmaning på gammelspråk) att ta itu med: Trovärdighet, interna stridigheter, personalhantering och andra nötter att knäcka. Ett ämne som varit uppe och bubblat lite i det fördolda på andra bloggar är hur Ledarskapsämnet drivs.

HKV PERSS beställde en utvärdering av forskningsstödet till FHS Institution för Ledarskap och Management (ILM). Utvärderingen utgick itu från ett beställar/brukar-perspektiv och den är ingen rolig läsning.
Sammanfattningen lyder:

[FHS/ILM]
§ Inte tar ansvar för att klarlägga ledarskapsämnets fundament

§ Står för en introvert och reduktionistisk syn på ledarskapsämnet

§ Utvecklar modeller åt försvarsmakten som saknar koppling till den svenska militära kontexten och som har ett tveksamt utbildningsvärde

§ Blandar ihop egna ekonomiska vinstintressen med vetenskaplighet och kvalitet på ett sätt som undergräver tilltron till institutionen och dess produkter

§ Har en psykologisk slagsida på sina forskningsansatser som tycks vara förbunden med långvariga interna psykosociala arbetsmiljöproblem

§ Levererar klart mindre resultat med klart lägre kvalitet än andra nationella lärosäten som specialiserat sig på ledarskap

§ Lever på ett för vetenskapligheten och kvaliteten osunt monopol när det gäller att leverera forskningsstöd och utbildning i ledarskap till försvarsmakten


Utvärderingen består av 14 sidor detaljerad kritik av FHS/ILM. Ett av problemområdena är synen på ledarskapsmodell och förhållningssättet till den valda Utvecklande Ledarskap (UL). UL ses som en mjölkko som med klyschor saluför sunt bondförnuft till köparen Försvarsmakten. Jag får nog anledning att återkomma till UL.

Vidare påtalas i dokumentet omfattande interna problem som knappast är produktivt och smickrande för den institution som ska driva ledarskapsutvecklingen:

"En inte obetydlig faktor som ofta diskuteras men som sällan nämns i mer officiella sammanhang är de arbetsmiljöproblem och den brist på fungerande ledning och organisation som sedan många år tycks råda vid institutionen för ledarskap och management vid FHS."


Kvalitetsbristen i det som faktiskt levereras berörs också och även här är UL berört. Kritiken är mot nivån på litteraturen. Även kursen Indirekt Ledarskap får sig en skopa med samma motiv som UL och att även den kursen är för generell och inte ger beställaren Försvarsmakten något med militär prägel.

I avslutningen ges en förklaring till varför det har kunnat bli som det blivit och här får officerskåren en släng av sleven:

"Den låga akademiska kompetensen hos officerare i FM har medfört att alla tendenser till kritik har kunnat undanföras genom att man antingen »pratat bort» kritiker med ett akademiskt språk som inte kunnat motsägas, eller kanske ännu troligare att insikten om detta faktum skrämt officerare i FM från att ifrågasätta akademikernas definitioner och ståndpunkter.
En annan bidragande faktor till att ingen eller få tidigare har varit öppet kritiska är att ledarskapsämnet dessutom är ett snårigt och spretigt akademiskt ämne som få individer har orken och intresset att penetrera på bredden och djupet."

Tråkigt nog har ovanstående agerande medfört en negativ syn på utvecklingen av officersutbildningen. Kvalitetsbristerna kan skapa oönskade effekter på akademiseringen av officerskåren, enligt studien.


Utvärderingen konkretiserar de synliggjorda problemen med hänvisningar till dragna erfarenhet. Det gör att FHS faktiskt fått ett verktyg att använda för att komma till rätta med problemen. Någon enskild ansvarig utpekas inte i utvärderingen men det lär åligga nuvarande ledning att lösa ut det. För problemen måste lösas, ledarskapsämnet är viktigt för Försvarsmakten och utvecklingen är inte positiv just nu. Försvarsmaktens forna paradgren Ledarskap har övertagits av andra medan FM satsat allt på förvaltning och byråkrati.

Som sagt var; jag lär återkomma gällande ledarskap och UL.

Att leda i internationell tjänst

Titt som tätt dyker det upp kritik mot Försvarsmaktens lärdomar från internationell tjänst. Oftast handlar det om att man inte dragit relevanta erfarenheter utan i stället dragit på sig olater som aldrig skulle fungera i försvaret av Sverige. Man hävdar att bristen på reguljär motståndare med flygkapacitet i Afghanistan gör att Försvarsmakten och framförallt Armén blir sämre på sin huvudtjänst.

Nog är det så att förbandet och de ingående delarna i det inte tränar på vissa moment under det år de är anspråkstagna för tjänstgöringen i Afghanistan men på lägre taktisk nivå tränas många förmågor upp till en nivå som inte görs hemma i Sverige inom normal förbandsproduktion. Framförallt får chefer möjligheten att arbeta med skarpa uppgifter under längre perioder och med mycket sträng kravmiljö. Skillnaden mot att chefa i Sverige är påtaglig:


Avståndet från hemmet gör att chefen får ta hand om personal som lider av hemlängtan och inte sällan har också chefen hemlängtan. Avståndet gör också det svårare att hantera den sociala situationen där hemma, att reda ut problem och kommunicera. Social påfrestan både internt och externt påverkar enheten och på insats mer än hemma.

Chefen får också hantera andra personalärenden som denne allt som oftast får hjälp med på hemmaplan. Alkoholproblem uppstår på vissa missioner och måste hanteras av chefen, även om denne inte har ansvar för disciplinförseelsehanteringen. Medicinsk repatriering med behov av vakansrekrytering sker också varje insats och det innebär gruppdynamiska processer som måste hanteras.

Chefen har större krav på sig att ta hand om sin personal. Konflikter MÅSTE lösas ut på plats och snabbt, annars rämnar förbandet. Man kan inte gå hem och lägga problemen åt sidan klockan 16:30 utan man lever med varandra dygnet runt, sju dagar i veckan.

Närheten till arbetet gör att det är lätt att jobba för mycket. En chef ska jobba mycket, är mångas inställning, men det får konsekvenser både för chefen som tappar uthållighet vid för stort arbetstidsuttag och de underställda som känner krav på att jobba lika hårt. En lagom ambitionsnivå är svår att inta, inte minst på grund av det uppskruvade tempot som svenska förband övas i på hemmaplan.

Reellt och påtagligt hot är något som det sällan talas om men jag lovar att det sätter fart på en. Att hantera stresspåslaget (både eget och underställdas) det innebär att åka ut på QRU-larm eller bara framrycka längs IED-stråk är en utmaning. Stresspåslaget ska hanteras både inför, under och efter insatsen. Under själva striden funkar det oftast bra eftersom det då går mer eller mindre per automatik, det är när det ska göras varje dag under längre perioder som det blir besvärligt.

Chefen känner att han inte kan slarva med förberedelser och genomförande av uppgiften. Han känner press från sig själv, sin chef, sina underställda och deras anhöriga att göra allt som står i hans makt att inte utsätta sin trupp för onödig risk och att få hem sin personal. Döden är ständigt närvarande.

Den multinationella miljön vi oftast verkar i ställer också krav, även om det är en helsvensk enhet man är satt att leda. Koncernspråket är engelska och många gånger är de man arbetar med riktigt usla på att kommunicera. Dessutom måste hänsyn tas till andra kulturer innebärande friktioner.

När man står och går i stridsutrustningen dag ut och dag in kommer obönhörligen brister uppdagas. Chefen har att hantera personal som vill ha utrustning som passar dem och uppgiften samtidigt som högre chefsskikt har ett annat perspektiv och ålägger chefen att stävja ofoget med icke godkänd utrustning. Mitt emellan står chefen och ansvarar för personal och uppgift.

Toleransen för byråkrati minskar när man har fokus på uppgiften där ute. Ord som Systemsäkerhet, TTEM, Ackreditering och dylikt blir problem som man vill kringå. Chefen får stå till svars för Försvarsmaktens byråkratiska ordning och måste hitta en balans mellan lojaliteten för systemet och lojaliteten mot underställda.


Ett stelt ledarskap utan dynamik leder obönhörligen till missnöje i truppen, missnöje som snabbt sprider sig och leder till seriösa problem med uppsägningar som följd. Det finns gott om exempel på duktiga "hemmaofficerare" som inte kunnat situationsanpassa sig och som inte klarat av den komplexa ledarskapssituationen. De har byggt sitt ledarskap på regelefterlevnad och reglementsföljande men inte fäst så stor vikt vid mjuka frågor.


Att leda förband i skarpa situationer innebär en större skillnad mot att leda förband i "Slaget om Krankesjön" än vad många tycks tro. När det är på riktigt ökar svårighetsgraden markant.
Att svenska officerare leder skarp tjänst i internationella insatser ger Försvarsmakten kompetens som inte går att få på övningsfältet. Med 10-dagarsövningar ansträngs inte förbandet så att ledarskapet prövas. Här hemma kan vi skaffa kunskap om att leda. Till exempel kan man läsa böckerna Uppdrag Utland och Ledarskap - När det gäller, men för att få kompetens måste det göras på riktigt.
Tiden, avståndet från hemmet och det skarpa hotet adderar moms på varje problem och utmaning som måste hanteras.

Inte särskilt konstigt är det oftast folk utan egen erfarenhet av internationell insats som är de skarpaste kritikerna.

FM ledningskultur vs. Verkligheten

Alldeles nyligen släpptes en rapport om Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal. C INSATS beställde utredningen för att ta tillvara på den ca 15-åriga erfarenhet som Specialförbanden har av heltidsanställda förband.

"Omfattningen skall enligt beslutet vara de erfarenheter som finns inom Försvarsmaktens specialförband, främst inom områden relaterade till personaltjänst och med fokus på skillnader mellan värnpliktssystemet och stående insatsförband med anställd personal."

Avdelningen för erfarenhetsanalys på Insatsstaben har genomfört arbetet och presenterat en bra bild över viktiga faktorer för ett lyckat Lednings- och personalarbete i stående förband. Rapporten är helt öppen och det viktiga med den är inte att det just är FMSF som är källmaterialet utan att studieobjekten har en adekvat erfarenhet.
Sammanfattningsvis har man identifierat de tre viktigaste erfarenheterna: Operativa krav, Flexibilitet och Ledarskap.

Hur ställer sig dessa centrala begrepp mot FM:s ledningskultur? Det tänkte jag titta lite på. Med ledningskultur avser jag de faktiska lednings- och ledarskapsvillkoren inom Försvarsmakten.


Operativa krav

"De operativa kraven måste styra; uppgiften ska lösas. Detta innebär bland annat att chefen måste övas tillsammans med soldaterna. Om chefen är alltför uppbunden med administration och utbildningsplanering kommer det att märkas under insats. Några talar också om ett förändrat mindset: Insatsverksamheten är helt enkelt en naturlig del av jobbet. Det gäller också, som flera intervjuade noterar, att jämka vad som är ”tillräckligt bra” över tid och vilka behov som är mest aktuella."

Här uppfattar jag att Försvarsmaktens praktiska ledningsvillkor är stick i stäv med erfarenheterna: Allt mer administration och planering åläggs lägre chefer som därför inte hinner med att leda sin trupp/besättning. Plutonchefer som under insats leder i terrängen är uppbunden i kontorsmiljön på hemmaförbandet och ges inte möjlighet att övas i tillräcklig omfattning. Det ger sämre kompetens hos chefen och minskat förtroende från underställda.

De operativa kraven är sällan styrande i den vanliga Försvarsmakten hemma i Sverige utan i stället är det byråkratiska förvaltningskrav och ekonomi som sätts i första rummet. Det kan bli kostsamt i längden.


Flexibilitet

"Chefen och organisationen måste ha flexibilitet och befogenhet att hantera personalfrågor av många olika slag, från tillfälliga vakanser till längre frånvaro samt uppkomna behov kopplade till pendling, förändringar i familjesituationen etc. Vakanser går inte att undvika helt, som många påpekar, men kan hanteras genom både kortsiktig flexibilitet och långsiktig planering. Individens önskemål måste naturligtvis jämkas med organisationens mål men är flexibiliteten för liten riskerar man att tappa personal, eller att få lägre effektivitet i vardagen. ”Flexibilitet i allt” sammanfattade en intervjuperson."

Försvarsmakten är väl inte direkt känd för sin flexibilitet, utan tvärtom ökänd. Jag upplever dessutom att det konstant förvärras, att allt regleras i minsta detalj och manöverutrymmet för chefer helt är borta.
Stående ordrar reglerar i detalj hur saker och ting ska göras, reglementen blir allt mer omfattande, beslutanderätt delegeras i allt mindre omfattning och uppdragsstyrningen är mer eller mindre död. När dessutom HR-stödet centraliseras och minskas blir det än svårare för chefen att hantera personalen på ett tillfredsställande sätt. Ett affärssystem som inte är anpassat för verksamheten är ytterligare en begränsande faktor. Hur flexibelt är PRIO?


Ledarskap

"Att chefer övar och umgås med de anställda ser de intervjuade som centralt också ur ett socialt perspektiv. Det gäller att inte skapa olika kulturer på förbandet med fysiskt åtskilda miljöer. Flera av de intervjuade återkommer till vikten av att ha en öppen kultur på förbandet, där kritik får komma fram. Erfarenheten är att kompetensen står i fokus – att vidmakthålla den var man än är i organisationen, och att vara uppdaterad och utbildad, samtidigt som misstag inte mörkas: ”Det gör inget att man ibland gör fel – det är så man blir duktig”. Värdegrundsfrågor har flera intervjupersoner tagit upp från olika perspektiv. Många kopplar värdegrund både till ledarskap och en bra rekrytering."

Ledarskap ska vara en militär paradgren och är fortfarande så på vissa håll men det är på väg utför även här, dels på grund av administrationsbördan och dels på grund av det nya skolsystemet för officerare där teori sätts före praktik (ledare blir man inte av att läsa). Att leda anställda soldater kräver mer än att utbilda värnpliktiga är slutsatsen i studien. Det är kanske självklart men jag upplever inte att kompetensförsörjningen av officerare möter kraven. Jag skulle vilja ha en översyn av rekrytering och utbildning för officerare. Framförallt skulle jag vilja ha mer verksamhetsnära utbildning med truppföring, mycket mer truppföring.


En mycket allvarlig del är synen på misstag där jag upplever att det inte finns någon tolerans i Försvarsmakten idag. Det är inte okej att göra fel, inte ens hemma under utbildning. Minsta snedsteg renderar i en anmälan till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd sedan förbandschefer fråntagits förtroendet att hantera sin personal. Tidigare fanns tillrättavisningar, kavajhytt och Lillejulsmädande som verktyg för att hantera snedseglare men idag får man inte tillrättavisa folk utan det ska anmälas till FPAN för handläggning. Allt ses som förseelser i stället för misstag. Det är kontraproduktivt för en lärande organisation som då inte utvecklas. Alla kör tummen i spåret och riskerar så lite som möjligt. Ingen vill få "svarta kulor" och få sämre tjänstgöringsomdöme/vitsord och därmed sämre löneutveckling.


Rapporten tar också upp behovet av långsiktighet och förbandsstöd. Långsiktigheten behövs för att vidmakthålla förbandet som inte omsätts på 15 månaders som under värnpliktstiden och är en garant för en hållbar situation.
Förbandsstödet (utbildningsstödsresurser, sjukvård, mm) krävs för att kunna utbilda och fortbilda förbandet och ta hand om uppkomna situationer. Det måste vara hög tillgänglighet på stödet för att möta kraven.


Det är mycket bra att man utforskar och dokumenterar dragna erfarenheter på detta viset. Det borde ha gjorts tidigare, innan vi gick in ett nytt personalsystem. Nu väntar jag, helt utan spänning, på tillvaratagandet av dessa erfarenheter. Erfarenheterna står i kontrast till Försvarsmaktens ledningkultur. Tyvärr är jag så cynisk att jag inte tror att någonting kommer att omsättas till praktisk handling. Jag tror att vi även fortsättningsvis kommer:
ha pluton/sektionschefer bakom skrivbord i stället för med truppen/besättningen;
att förvaltningens omfattning kommer att öka och manöverutrymmet för chefen minska;
att morgondagens officerare kommer att vara än sämre skickade på praktiskt ledarskap för att förvaltning och pappershantering är det som premierats under skola och yrkesliv.

Tyvärr tror jag att det kommer att kosta massor. Dels i arbetsmiljöhänseende med konsekvenser för personal och rekrytering och dels kan det kosta liv, för där ute i verkligheten är det andra krav. Jag hoppas längst inne i hjärtat att någon beslutar om att dessa krav ska mötas och ger order om att tillvarata FMSF:s erfarenheter och omsätter det i "vanliga" Försvarsmakten.

Ledarskap och Jante

I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.

I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.

För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.

De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.


I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.

Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.

Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."


Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.


Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?

Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?



Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland

Ledarskap eller Förvaltning?

Försvarsmakten har länge setts som en organisation där chefer utbildas i och sedan bedriver gott praktiskt ledarskap. Många av näringslivets toppar har utgjorts av fd yrkesofficerare men framförallt reservofficerare. Detta eftersom officerarna har i "labmiljö" fått extensiv chefsträning och kunnat förkovra sig i kommunikation och leda människor under press. Det ger bra chefsdaning men nu verkar det som att allt detta ändrats.

Försvarsmakten närmar sig allt mer övriga statliga organ när det gäller förvaltning och då givetvis också ledning. Statlig förvaltning har effektiviseringskrav vilket även gäller Försvarsmakten. Årligen ska FM hitta ett par procent i effektivisering av organisationen. Det blir givetvis en kamp om att spara pengar och inte öka effekt.
Krigföring handlar om att vara bättre än motståndaren, att med till buds stående medel och med list vara bättre än motståndaren där vi väljer att ta kamp. Det handlar alltså om att kunna projicera en militär förmåga utifrån den vilja som man har med sin krigföring. Krigföringsförmåga är raka motsatsen till kostnadseffektiviseringar varvid det statliga kravet på effektivisering är negativt för Sveriges väpnade förmåga. Det säger sig självt kanske men är tydligen ändå viktigt att påpeka eftersom FM har det kravet på sig.
Effekten av att FM har effektiviseringskrav innebär inte bara en hämsko för förmågan utan även att andra saker än krigföring premieras. Framgång mäts genom hur mycket under budget förbandet klarade året, hur mycket förbandet har kunnat ge tillbaka till HKV och hur mycket effektivisering man nått. Att förband nått en mycket låg PersQ kan man bortse ifrån. Förvaltningen har blivit viktigare än huvuduppgiften; förmågan till väpnad strid.

Dokumentationen, regler och certifieringarna ökar mer och mer. Allt finns nu reglerat i olika skrifter, reglementen, I-böcker, mm. FM har dessutom anammat den amerikanska traditionen att skapa stående ordrar för allting. Stående ordrar syftar till att skapa rutin och underlätta men blir lätt fördummande eftersom de omfattar allt mer och mer. Förbanden blir ensidiga i sitt uppträdande och lätta att påverka, tvärtemot den samlade kunskapen som säger att man ska vara oförutsägbar.
En följd av att alla förväntas agera likadant blir, förutom förutsägbarheten, att folk som agerar utanför det förväntade är illa ute. Om du inte följer stående ordern så gör du fel och även om du lyckas med ditt uppdrag så har du brustit i ditt chefsskap. Det är viktigare att följa direktiv än att lösa uppgift på ett fördelaktigt sätt.
Det har blivit viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.

Jag brukar säga att en reservofficer är den bästa officeren eftersom denne inte är så enkelspårig och heller inte vet exakt hur saker "ska göras". Reservaren låter sunt förnuft gå före och löser därmed uppgiften bättre. Underställda märker ju även detta och får större tilltro till den som sätter uppgiften före förvaltningen, som bedriver ledarskap snarare än förvaltarskap. Detta är en grov generalisering men tyvärr ligger det massor av sanning begravt i det.

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

Detta får konsekvenser, men om dessa får jag återkomma i ett senare inlägg. Men avslutningsvis vill jag summera med att säga att min bild är att det militära ledarskapet håller på att fördummas. I civil näring är ledarskapet beroende av följsamhet, dynamik och beslutsmässighet. Att göra rätt saker är det viktigaste och de interna reglerna är inte överordnade resultatet. Är det dags för Försvarsmakten att ta hjälp från det civila när det gäller organisations- och ledarskapsutveckling?

Akademiseringen av officersutbildningen II

Ett annat problem som uppstått i och med akademiseringen av officersutbildningen är förhållandet mellan militär lydnad och det akademiska signumet "kritiskt förhållningssätt".

Ett kritiskt förhållningssätt är inte att vara motvals kärring utan att först och främst ifrågasätta sin egen kunskap och inte ta så enkelt på uppfattningen om omgivningen. Dock så blir det kritiska förhållningssättet gärna något mer än så. Det är väldigt lätt att det övergår till en klassisk Finn Fem Fel-övning där ifrågasättandet sätts i första rummet.

"Att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större" är ett klassiskt uttryck för akademin. Det är en god tanke och ska nog prägla visst lärande men jag vågar påstå att även den tesen måste utsättas för granskning när det gäller officersutbildning.
I vissa företeelser inom militär verksamhet så finns det faktiskt rätt och fel. Det finns också behov av helt okritisk underkastelse, något som går helt stick i stäv med akademiens grundvalar. Absolut och omedelbar lydnad kan vara det som skiljer officeren från döden. En underkastelse av givna data kan krävas vid till exempel skjutningar med indirekt eld. Det är inte alltid läge att ifrågasätta åratal av empiriskt framtagna skjutdata.

Det kritiska tänkandet och granskandet kan leda till att kunskap sätts före förtroende, något som kan få förödande konsekvenser för både ledarskap och följarskap. Modernt ledarskap bygger på ömsesidigt förtroende och det byggs upp genom sunda möten människor emellan. Jag uppfattar att (åtminstone delar av) akademien sätter högskoletänket och vetenskapliga grundprinciper före faktisk kompetens och operativ effekt.
Jag bedömer att det är något som Försvarsmakten kommer att få jobba med.