I många år har manöverteorin varit den dominerande idén i modern krigföring. Genom ett snabbt beslutsfattande ska man manövrera sig till bra slaglägen. På så sätt skulle man nå Lokal överlägsenhet genom Överaskning och Kraftsamling (L=Ö+K) och då bryta motståndarens förmåga eller vilja att fortsätta strida.
En förutsättning för manöverkrig är snabba beslut och man har satt uppdragstaktik som en given parameter för det. Om underställda har mandat att fatta egna beslut inom ramen för högre chefs målbild så snabbas beslutsförlopp på och individen kan ta egna initiativ syftande mot målet.
I dess förlängning blir alltså ledningen decentraliserad. Utgången av striden är inte avhängig kontakten med högre chef eftersom individen redan vet vad som förväntas av honom och denne (som ju självklart är välutbildad) är byxad att lösa ut det utan löpande detaljregleringar av chefen.
Genom initiativkraft och högt beslutstempo så kommer man innanför motståndarens OODA-loop och kan trots en lägre numerär vinna slag och krig.
Det är grunden i svensk krigföring, i teorin.
Verkligheten är tyvärr inte i harmoni med doktrinerna.
De territoriella ledningarna är borta så de taktiska kommandona och övriga HKV leder allt ner på lägsta nivå. Bilden som jag lånat från krigskonster visar i princip det.
Beslut tas högre och högre upp. Förvaltarskapet och byråkratin har medfört en avlövning av gemene mans mandat att agera, även inom ramen för ordinarie verksamhet. Förordnanden skrivs så att avdelningschefer och nedåt blir helt bakbundna och det krävs en överstelöjtnant (minst) för att även den simplaste order ska bli gällande.
Initiativkraft har man enkelt tagit död på genom att man tolkat A i ansvar som att ansvar är att anmäla DUC för minsta lilla, och genom att vara processorienterade snarare än målorienterade. Det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Målet är mindre viktigt än vägen dit. Det borgar inte för initiativtagande.
Både tekniskt och genom metodval har man ökat centraliseringen av FM, stick i stäv med manövertänkandets centralvärden.
Metodmässigt genom att minska graden av delegering och tekniskt genom borttagning av nivåerna i ledningssystemtänket. Med det sistnämnda menar jag att en chef kan se läget flera nivåer neråt, vilket har tolkats som något positivt men där utfallet verkar vara ännu ett steg i fel riktning. Chefen detalj styr två (och fler) nivåer neråt och ledningsstrukturen blir suboptimerad.
"Behovet av samordning är stor i detta läge", är en stående sanning. Förvisso kräver våra internationella insatser mycket av cheferna men uppgiften löses bäst genom en sund kultur genomgående genom hela organisationen. Förtroende är det jag talar om.
Jag upplever att uppdragstaktiken har begravts i det tysta och att kommandotaktiken är det gällande. I och med uppdragstaktikens död så är även manövertänkandet borta. Det är helt åt skogen och jag tror faktiskt inte att det finns någon i Stockholm som vågar skriva in det i de nya doktrinerna.
Eld - Rörelse - Skydd har ersatts av Förvaltning - Byråkrati - Stelhet
Så sant...
SvaraRaderaEn aspekt av manöverteorin är Boyd´s OODA loop.
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/OODA_loop
På HKV har man tagit OODA begreppet till extremform och i stället infört DA begreppet. D.v.s. man skippar de första viktiga stegen Observe - Orient.
Slutsatsen är att vi har nått det som kallas systemchock, men inte som tanken är fiendens utan vår egen...
Väldigt bra orsaker till varför döden inträffade så fort. Personligen tror jag uppdragstaktikens död är en stark bidragande orsak till alla problem som FM dras med, stora som små.
SvaraRaderaJag skulle önska att t ex KKrVA kunde slå på stort i det här ämnet och leda det i bevis utan att det gick att avfärda som invasionsförsvarsnostalgi. Förhoppningsvis skulle det kunna påverka ett antal i positiv riktning, kanske till och med förändra utbildningen på MHS/FHS.
Jag har tidigare diskuterat just uppdragstaktikens utdöende med några som sitter med i KKrVA och de verkade ha kommit fram till samma slutsats och koppling till dagens många problem.
Det ligger mycket sanning i de gamla (även nuvarande såvitt jag vet) reglementenas förklaring att en order alltid skall innehålla "VAD" och "VARFÖR", men ALDRIG "HUR". Tyvärr känns det som detta är fullständigt bortglömt och att så gott som all verksamhet leds med "HUR" (kommandostyrning).
En annan aspekt som man nog lugnt kan säga inte riktigt har omhändertagits inom FM är det du är inne på - för att manöverkrigföring och uppdragstaktik ska kunna fungera i praktiken och inte bara se bra ut krävs det välutbildad personal. Min fasta övertygelse är att det inte räcker med att teoretiskt studera uppdragstaktikens förträfflighet för att kunna tillämpa den på ett bra säät - utan man måste också öva. Öva för att lära sig att bättre kunna hantera alla friktioner som ofrånkomligen uppstår i krig så väl som under övningar. Och öva för att högre nivåer inte ska känna sig tvugna att gripa in i mikro-management.
SvaraRaderaJag tror att en av anledningarna till tendensen för högre nivåer att blanda sig i detaljer kanske kan ha att göra med bristande förtroende. förtroende för organisationen och dess olika nivåer byggs under övningar.
@ jaktess
SvaraRaderaHåller med dig, inlägget och övriga kommentarer fullständigt. Här finns också en intressant koppling mellan manöverkrigföring, uppdragstaktik och materielanskaffning.
En intressant aspekt av den mycket framgångsrika tyska västoffensiven 1940 var att tyskarna i allt väsentligt var både numerärt och tekniskt underlägsna. Trots detta kördes de allierade över totalt.
Historiebeskrivningen på FHS lär oss att detta berodde på en helt ny doktrin och krigföring - senare anammat av de allierade och utvecklat till dagens "manöverkrigföring". Ett nyckelelement för manöverkrigföring är uppdragstaktik, så som beskrivits ovan. En förutsättning för uppdragstaktik är förtroende mellan ledare och ledda. En nödvändig process för att skapa detta förtroende är övning och åter övning. Något som tyskarna excellerade i under mellankrigstiden. Man övade sin ledningsorganisation i kaderförband och byggde därmed upp förutsättningarna för det förtroende som krävdes för uppdragstaktiken som möjliggjorde manöverkrigföringen.
Som alltid så var den operativa effekten och framgången ett resultat av en kedja av beroende förmågor. I detta fall var tekniken en svag länk, men styrkan i doktrinen och dess tillämpning kompenserade detta mycket väl.
Själva är vi experter på att förenkla och suboptimera. Vi är inte alltid världsmästare på att förstå helheter i system, även om vi är världsmästare i mycket annat. En slutsats vi borde kunna dra är att ingen materiel kan bli bättre än hur den används. Ändå väljer vi att kravställa och finansiera världens bästa stridsvagn, inte den femte bästa utan nummer ett, samtidigt som vi lägger ner i princip all övning. Om vi kunde anamma en större systemsyn, så kanske vi skulle kunna kravställa till en nivå som stod i paritet till hur mycket vi i övrigt är villiga att investera i träning, förtroende och uppdragstaktik. Givet begränsningar i dessa avseenden så kanske den operativa effekten hade blivit precis lika hög (eller låg) om vi var tvunga att använde världens femte bästa stridsvagn? I så fall så måste nog prisskillnaden mellan världens bästa och världens femte bästa stridsvagn betraktas som bortkastade pengar. Vi ska också komma ihåg att förmågelyftet till världens bästa stridsvagn är det riktigt dyra lyftet.
Nu gör vi dessutom på samma sätt över hela spektrumet och suboptimeringen inkluderar att köpa världens bästa fighterplattform utan vapen, vi måste ha världens enda HKP 14 med förhöjd kabin, världens bästa SEP (nej, där segrade förnuftet...eller...), etc.
Jag tycker att det är helt OK att satsa på världsledande teknik, OM man också har råd att satsa på resten av systemet som skapar de operativa effekterna, inkl. den träning och övning som skapar det förtroende som krävs för den manöverkrigföring vi förordar i våra doktriner.
God Jul!
Ja, förtroendet är borta i organisationen. Tur att vi får in PRIO som kan kompensera för det. Cyniskt? Jajamen.
SvaraRadera