Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv

1.Lt Ring, ROTC

Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.

Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.

Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.

Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".

Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...

Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?

Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.

Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?

Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.

/Parabellum

Plutonchefsbrist

Jag har fått tipset av en vän och kollgega att skriva om ett hot som väntar vid horisonten:



Försvarsbeslut 2004 fortsätter att skörda offer.

Nu börjar effekterna av det rekryteringsstopp som infördes bli tydligt. 2004 och 2005 antogs inga nya officersaspiranter utan först 2006 återupptogs YOP och de kadetterna utexaminerades som fänrikar i somras. Dessa står nu inför eller mitt i en mäktig utmaning; att leda plutoner nationellt och internationellt utan handledning och utan egentligt mentorskap. Det i en organisation som tappat kontinuitet och där misslyckande inte är acceptabelt och FPAN ständigt är närvarande.

2008 fick vi ut specialistofficerare, lyckligtvis. Utan dem så skulle läget vara omöjligt. Dessa fyller roller som instruktör, gruppchefer på specialgrupper, troppchefer och dylika. De har fullt upp nu, inte minst pga den sviktande erfarenhet som råder bland Sveriges plutonsledningar. Det finns säkert förband som har bättre läge än andra men det finns många förband som har absoluta färskingar som plutonchefer. Det är inget fel på dessa nya officerare men de flesta av dem är inte redo att vara plutonchefer.

En slutsats som Säkerhetsinspektionen dragit med anledning av de allvarliga olyckor som skett de senaste åren är att det behövs rutin och erfarenhet i befälslagen. Utan rutin och erfarenhet så ökar risktagningen och säkerhetsbristerna blir fler. Utvecklingen går tyvärr åt fel håll på många förband i Sverige.

Om man ser risker i utvecklingen under utbildning här hemma i Sverige, vad kommer den då innebära vid skarpa insatser? Hur kommer det att fungera med nyutexade fänrikar med gedigna teoretiska studier men utan praktisk erfarenhet som plutonchefer i Afghanistan? Är det schysst mot officeren och dess underställda?
Vi kommer inom kort att skicka officerare som inte truppfört och skjutit i mer än grupps ram och gjort det endast under enstaka övning inför inryck till Utlandsstyrkan. De ska sedan på knappa fyra månaders utbildning öva upp sin förmåga i att leda pluton i strid eller annan huvudtjänst, samtidigt som de ska axla det skarpa arbetsgivaransvaret. För chefer så är det skarpt från dag 1 under utbildningen parallellt med sin egen funktionsutbildning. Truppen ska ha sitt och det måste chefas direkt, ingen mjukstart ges.

Sedan kommer själva insatsen. Där står plutonchefen med ansvaret för sin trupp och ska fatta beslut som gäller liv och lem och Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och McChrystals strategi. Då är det för sent att tveka eller eljest svikta. Då krävs rutin att falla tillbaka på och befästa förmågor. Teoretisk grund i all ära men det är hantverkskunskapen som behövs där ute när den onda verkligheten ska hanteras. Återigen så är det inte utbildningssystemets fel, även om jag har synpunkter där, utan felet står att finna i kompetens- och personalbrist i plutonchefsledet.

Hur Försvarsmakten ska hantera detta innan vi fått rutinerade specoffar, som kan handleda sina chefer à la utländska krigsfilmer, vet jag inte. Jag har tidigare skrivit att jag vill att Helikopterflottiljen ska få slippa skicka folk på insats så att de kan få tid att konsolidera sig och sin verksamhet. Nu vill jag att det ska omfatta mer av FM. Det kanske är dags för en "operativ time out" för att vi ska komma ikapp?

Med orutinerade plutonchefer riskerar vi att få en väldigt negativ utveckling inkluderande ett ökat antal skadade och döda. "Folk kommer att dö" sa en vän till mig. Hans farhågor ska man absolut ta på fullaste allvar. Implikationerna av FB04 kan innebära förluster av svenska liv. Det är hög tid att ta den sjunkande rutinen på plutonsbefälen i beaktande vid rekrytering, bemanning och planering av insatser. Jag avslutar med ännu ett citat från min vän: "Om detta är konsekvenserna av FB04, en liten förändring i sammanhanget, vad blir då dom långsiktiga konsekvenserna av paradigmskiftet som står för dörren?"