Visar inlägg med etikett Yrkesofficer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yrkesofficer. Visa alla inlägg
lördag 30 juni 2012
Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2
På frågan om Officer är ett kall eller ett yrke har nu ordet lämnats till en officer i Flygvapnet för ett gästinlägg som spelar på känslornas strängar. Det visar på en djup rotad lojalitet mot försvaret, kanske inte mot Försvarsmakten som organisation och inte mot försvarspolitiken utan mot försvaret av landet och de värden som Sverige står för. Officeren är inte politiskt agerande i sin text utan uttrycker endast en grundsyn som delas av många i Försvarsmakten.
/C
________________________________________________________________________
Officer, smaka på ordet, tänk på filmen En officer och en gentleman. Visst har ordet en särskild klang? Tänk på förtroendet att planera, genomföra och leda försvaret av det hem vi har. Tänk på Stockholmarens känsla för landets fina huvudstad där den inflyttade skåningen med stolthet kan säga ”det här är mitt hem” när vi gått förbi Djurgården och tittat på turbåtarna och tänkt oss att få åka ut i skärgården. Tänk på dalkullan och masens historiska rötter i vad som senare skulle bli Sverige och deras fina natur med fjäll i väster till jordbrukslandskapet i sydost med gruvor, skog och hyttor däremellan. Tänk på Norrbottens fria vidder med ett industriellt utvecklat kustlandskap som samsas med den svenska ursprungsbefolkningens traditionella inkomstkälla där renar strövar mellan fjäll och hav beroende på årstid. Tänk på skåningens jordbruk, kontakten med Europa, de vackra korsvirkeshusen. Allt detta och det emellan är vårt vackra land där vi som befinner oss inom dess gränser har näst intill obegränsad rätt att yttra oss både skriftligt och muntligt.
Vi får lägga vår röst på vem vi vill som skall leda oss och vårt land som våra gemensamma representanter.
Allt detta är lagt i oss officerares händer att med hjälp av våra soldater försvara. Vi är betrodda att med ytterst motbjudande följder försvara detta. Vi officerare och våra soldater har av våra medmänniskor betrotts att med varsam hand och gott omdöme se till att detta försvar förhoppningsvis inte kommer till användning och om, gud förbjude, vi måste använda Försvarsmakten så skall det göras så att svenska medborgare och gäster i vårt land i så liten utsträckning som möjligt påverkas. Vi är ålagda att under utbildning och övning acceptera vissa risker för vår hälsa och våra liv i syfte att vår verksamhet skall vara så ofarlig som möjligt för våra invånare. Vi har ingen annan som vi arbeta för, vi har bara ett uppdrag.
I vissa stunder när våra valda representanter – politiker inte riktigt klarar av att ge oss förutsättningar att kunna utöva vårt yrke så tvivlar jag på hur önskade vi är. Jag skrev Yrke med flit då vi har en anställning som regleras i lag och vem som helst betros inte att vara officer. Jag har genomgått försvarsbeslut som varit mer eller mindre lyckade för mig personligen men jag har valt att stanna kvar då jag än inte riktigt känner att jag kan släppa tanken på det förtroende som en gång har visats mig. I tider med större eller mindre motgångar i yrkets utövande har jag umgåtts med tanken på att byta yrke. Jag har till och med sökt andra jobb och jag har skaffat utbildning som förhoppningsvis är gångbar utanför Försvarsmakten. Jag vet också att detta förtroende kan försvinna i samma ögonblick som arbetsgivaren inte längre har råd att ha kvar mig, mina kunskaper och omdöme.
Är det yrke eller ett kall att vara officer? I vissa fall är det ett kall, det är när jag känner mig märkligt mallig över det första stycket. Sverige och våra medmänniskor är värda att försvaras och jag är just nu en av de betrodda att göra det. Samtidigt kommer den ena överraskningen efter den andra som gör att den malliga känslan förbyts i en märklig känsla av otacksamhet och av oförståelse.
Våra närmaste grannländer gör bedömningar och ger sina försvarsmakters officerare och soldater uppdrag som uppenbarligen är diametralt motsatta våra. Vår omvärld tycker inte jag har förändrats i den utsträckning som skulle motsvara våra representanters säkerhetspolitiska bedömning och förda försvarspolitik. Vissa delar av mig skulle säga att det är ett kall, jag har en gång valts ut, jag är betrodd att hantera utrustning för vansinnigt stora ekonomiska värden, mina åsikter och kunskaper respekteras och tas tillvara.
Mitt förnuft säger mig att allt detta är flyktigt, när mitt yrke inte längre erbjuder mig detta förtroende och den respekten samtidigt som jag har möjlighet att välja ett annat yrke så gör jag det. Just nu så skall det till ett väldigt bra erbjudande för att byta yrke och arbetsgivare så jag antar att jag just nu samtidig ser yrket som ett kall.
Sverige är värt att försvaras!
/Flygvapenofficeren
torsdag 28 juni 2012
Officer - Kall eller yrke
Jag har utlovat ett inlägg om officersyrket men har gruvat mig inför det. Under många skogsturer har jag funderat över olika sätt att approchera ämnet "Officer - Kall eller yrke?" Nu har jag våndats färdigt och gör en ansats att ge min bild. Det finns givetvis fler bilder men den här är min och den avspeglar mina år i Försvarsmakten och mina drivkrafter. Några kommer säkert att känna igen sig medan andra nog kommer att såga mig och min inställning i frågan.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
/C
Det hävdas att officersyrket liksom många andra statliga funktioner ska vara ett kall, en livsuppgift snarare än ett jobb. Man förväntas identifiera sig med sitt värv och göra sitt allt. Kort sagt jobbar man inte som officer, man ÄR officer. Det gällde även för mig men av inledningen kan ni säkert dra slutsatsen av att det kanske inte är så längre? Jag tror inte att jag är ensam om det.
När jag gjorde min militära grundutbildning var muren nyss fallen och världen stod inför en ny ordning. Läget var osäkert och vi övade på skarpa uppgifter i landets försvar. I princip hela årskullen togs in och det övades flitigt med KFÖ:er. Jag gjorde ingen speciell värnplikt utan var en i mängden. Eftersom jag trivdes i grönt och hade en släkting som gjort FN-tjänst sökte jag FN-tjänst själv innan muck och blev antagen.
FN-tjänst skulle vara något fint och bra. Man offrade sig för världsfreden och för behövande i krishärdar. Jag var ju idealist och trodde på det vi gjorde men äventyret lockade självklart. Lönen var inte så viktig. Min första insats blev en besvikelse då FN var ganska tandlösa.
Min andra FN-tjänst skulle förändra min bild av FN, trodde jag. Det som förändrades var bara jag själv. Tidig BA-mission i Bosnien tog bort allt förtroende för FN som organisatör för fredsstyrkor och tog bort det mesta av min tilltro till mänskligheten. Idealisten i mig dog i Bosnien.
Kanske hade det varit annorlunda om jag inte hade upplevt Bosnien?
Drivkraften för mitt yrkesval blev inte ideologisk utan i första hand rent självisk när jag efter Bosnien gick vidare som officer. Jag skulle ges utvecklande utbildning och intressanta uppgifter. Mina internationella insatser efter det har varit huvudsakligen professionellt motiverade. Jag har önskat prova mig i skarp verksamhet i nya befattningar. Äventyret har också funnits där men efter min senaste Afghanistan-insats så känns det som att jag inte behöver mer äventyr. Det kontot är mättat. Nästa insats bör vara hyfsat lugn men ändå med intressanta uppgifter och med drägliga förhållanden, om jag får välja.
Det samma gäller här hemma; det ska vara intressant och med drägliga förhållanden. Så länge som jag själv får ut något av att gå till jobbet kommer jag att göra det. Den dagen då det inte känns som att det är värt det kommer jag att sluta. Jag är fullständigt självisk när det gäller jobbet, det är jag och min egen situation (inklusive familjen) som är det viktiga för mig. Den värderingen delar jag med många yngre kollegor. Drivkrafter och värderingar varierar med årtiondena och det verkar som att FM inte i alla avseenden hänger med i svängarna. När attityderna blir mer själviska minskar förmånerna allt mer.
Förr om åren kunde man ha det bra i Försvarsmakten på sätt som idag är omöjliga. Man fick idrottsutrustning för att kunna träna och förbandet betalade både träningsläger och tävlingar. Idag får vi låna träningsoverall och någon enstaka tävling betalar FM. Man får inte ens ekonomiskt stöd för att gå Nijmegen-marschen i Holland i uniform och på så sätt representera Sverige och dess försvar. Det är ett arrangemang som är både fysiskt fostrande och rekryteringsfrämjande men icke!
Vi får inte ens löparskor längre, trots att vi är ålagda att träna kondition i tjänsten. De skor som FM tillhandahåller rekryter är utdömda som träningsskor och bör inte användas av någon. Tidigare fick vi gå på stan och köpa oss passande skor och FM stod då för en summa. Så är det inte längre och det har hävdats skatteskäl något som inte är gällande längre. Det enda hindret är ekonomin.
Tidigare kunde man låna lastbil om man behövde flytta och sånt men det är otänkbart idag. Man kunde få övningsdygn som kompensation för att man var borta hemifrån i stället för som idag när reglerna alltid tolkas till arbetsgivarens förmån. Kort sagt gavs det mer förr om åren jämfört med nu. Man hade det lite bättre mest hela tiden. Eftersom det inte ges lika mycket nu ges det heller inte tillbaka lika mycket från arbetstagaren. Gratis-jobbandet har minskat och folk håller mer på sina rättigheter. Många har tröttnat på att göra något extra och ställa upp mer än de formella kraven. De återkommande nedläggningarna och inställandet av verksamhet tar effektivt död på idealisten i oss. När dessutom familjen blir lidande av FM:s många turer så är det klart. Lönen den 25:e är den reella drivkraften.
Det finns en del bra saker med yrket också men de blir färre och färre. Ledigheten, kollegorna och träningen på arbetstid är vad som poppar upp så här på direkten. På minuskontot finns det en hel del men de viktigaste har jag tagit upp redan. Jag måste dock poängtera att centraliseringen av beslutsrätt och den ökade administrativa bördan fått allvarliga konsekvenser för arbetsmiljön på förbanden.
Fortfarande gör jag och mina kollegor ett bra jobb, därtill är vi fostrade och så är vi skapade. De flesta av oss är högpresterande tävlingsmänniskor som vägrar att göra något undermåligt. Men jag gör inte det där lilla extra gratis längre. Det blir förvisso en hel del övertid eftersom uppgifterna är fler än resurserna men tjänstetelefonen ligger avstängd på ledig tid och jag säger nej med en lätthet som inte fanns tidigare. För mig har det inneburit en lättnad att inte se officersyrket som min livsuppgift utan som mitt arbete. För så är det; Officersyrket är för mig ett yrke och inget kall. Jag fortsätter att ha ett professionellt förhållningssätt till jobbet så länge som det ger mig något tillbaka, så länge som det känns värt det.
torsdag 16 februari 2012
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Som lite äldre officer på förband är det sannerligen inte lätt att veta vad som är fram och vad som är bak och ut och in i alla nya turer kring officersutbildningar och officerskategorier.
Som kadett och ny officer är det lätt att känna sig som en ovälkommen del av en organisation fientligt inställd till alla nymodigheter och moderniteter.
Inläggsförfattaren "Kadett vid OP 09-12" har tidigare bidragit till Cynismer genom gästinlägget "En kadetts reflektioner".
Den här gången delar Kadetten med sig av sin syn på akademisering och utbildning av framförallt sjöofficerare, och det är som vanligt intressant och tacknämligt att få ta del av erfarenheter från personer med färsk erfarenhet av skolsystemet.
Jag vill understryka att även om jag personligen inte delar Kadettens syn på akademisering (jag återkommer säkert i kommentarsfältet) så är det viktigt för oss på Cynismer att alla synpunkter får komma till tals och att alla får chansen att höras.
Därför, Kadett vid OP 09-12, är nu scenen åter din!
/Parabellum
Uppdatering 120217: Skipper publicerar gästreplik på nedanstående inlägg.
--------------------------------------------------
En Akademikers Perspektiv
När den nu pågående omstöpningen av Försvarsmakten diskuteras kommer av
naturliga skäl ofta det nya personalförsörjningssystemet på tal. Framförallt det
nya akademiska officersprogrammet får utstå mycket kritik och blir på något vis
en symbol för hela förändringen. Senast i raden av debattinlägg kring ämnet är
ett gästinlägg på bloggen Skipper där signaturen P.K. beskriver ett antal
problem med den nya utbildningen av sjöofficerare. Ämnet väcker känslor, inte
minst bland oss som läser på den nya utbildningen och jag kan inte låta bli att
känna mig närmast ovälkommen.
Detta förstärks framförallt av att jag inte känner igen mig i den bild som målas
upp. För att ta några exempel ur nämnda gästinlägg så beskrivs utbildningen
helt i onödan leda till den nautiska behörigheten N1, när det i själva verket hade
räckt med N5. Vidare påstås att den taktiska utbildningen inte är applicerbar
förrän på befattningar i nivån OF4. Därtill menar skribenten att utbildningens
innehåll är mer styrd av FHS ambitioner än av Försvarsmaktens behov.
En del av dessa påståenden är direkta faktafel. Officersprogrammets nautiska
profil leder inte till behörigheten N1 utan till just den efterfrågade N5.
Skillnaden mot tidigare är emellertid att vi får de högre behörigheterna efter
sjötid – alltså utan ytterligare studier. På samma sätt är våra kurser i taktik
och strategi något som ger oss ökad förståelse från dag 1, men som också
innebär att vi inte behöver gå tillbaka till skolbänken för att kunna användas
i befattningar på nivåerna OF2 och OF3. Vi borde därmed kunna betraktas som
mer användbara än fänrikar från det gamla yrkesofficersprogrammet.
Oaktat eventuella missförstånd kvarstår emellertid kärnan i kritiken, nämligen
mot akademiseringen i sig. Argumentationen kretsar kring frågan om varför ett
huvudsakligen praktiskt yrke kräver en teoretisk utbildning och jämförelser
görs med det gamla systemet. Detta är ett återkommande resonemang i kritiken
mot den nya utbildningen; den borde vara kortare och mer praktisk. Vad man
då glömmer är att merparten av dagens kadetter läser på SOU, som är just kortare
och mer praktisk.
För mig som bäst känner det nya systemet känns diskussionen faktiskt helt
bakvänd. Jag kan inte förstå hur myndigheten klarat sig utan en akademisk
officersutbildning sedan införandet av NBO. Officersyrket är förvisso unikt på
flera sätt, men är det så mycket mer ett hantverk än säg tandläkaryrket? Är
det så mycket enklare att framföra ett örlogsfartyg än ett handelsfartyg? Är
myndighetsutövningen och chefsskapet mindre komplext än inom andra stora
myndigheter som agerar på den internationella arenan?
Vi tar det för självklart att sjökaptener, läkare, ingenjörer, ekonomer,
personalvetare, och allahanda tjänstemän har gedigna akademiska utbildningar.
Att axla rollen som officer, med ansvar för liv och uppgift att utgöra politiskt
maktinstrument, kräver rimligen en minst lika djup och omfattande akademisk
examen.
/Kadett vid OP 09-12
söndag 8 januari 2012
Gästinlägg: En Kadetts Reflektioner
Ett rykte i bloggvärlden har den senaste veckan givit vid handen att kadetterna vid OP 09-12 har fått rådet av FM att börja planera för en civil framtid, eftersom det inte längre är säkert att de kan anställas pga en stundande omstrukturering i FM personalkader. (Ryktet dementerades senare av INFODIR via Twitter.)
Att vara på väg in i FM har sannerligen inte varit en lätt resa de senare åren, åtminstone inte om det är Officer man siktat på. Med ständigt omgjorda skolsystem, oklarheter under utbildningen, centraliserat antagningssystem, borttagen förbandstillhörighet under utbildning och så vidare uttrycker många kadetter ofta stor bitterhet och frustration innan de ens har börjat i yrket.
Jag frågar mig ofta vilken bild våra framtida kollegor faktiskt får av sin arbetsgivare under sin utbildning.
Cynismer har nu glädjen att kunna erbjuda en kadetts perspektiv på saken; Varsågod, Kadett vid OP 09-12!
/Parabellum
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mycket har förändrats i Försvarsmakten de senaste åren och ännu har vi långt kvar innan vi nått i hamn med omställningen. Inte minst den grundläggande officersutbildningen har förändrats. De officerare som läst det tidigare Yrkesofficersprogrammet skulle förvisso känna igen sig i stora delar av såväl specialistofficersutbildningen som officersprogrammet, men den senare har fått en dimension som inte funnits tidigare. Jag tänker då inte på den ofta debatterade akademiseringen utan på den sällan omnämnda ovissheten.
I det gamla systemet skickade förbandet duktiga värnpliktiga på vidareutbildning och dessa kadetter kunde sedan med säker förvissning se fram emot att få återse sina förra befäl som kollegor. I viss mån lever detta kvar i den nuvarande specialistofficersutbildningen.
För kadetten på officersprogrammet är tillvaron dock annorlunda. Vi tillhör nämligen inget annat förband än militärhögskolan, vi tillhör inte heller något särskilt truppslag eller ens något särskilt vapenslag. Till och med utbildningens inriktning är något vi söker efter det att vi börjat på skolan. Men även när inriktning och kommande så kallad verksamhetsförlagd utbildning är klar vet vi fortfarande inte vilket förband vi ska till. Först efter ett år ges möjlighet att söka förband och inför termin fyra meddelas en preliminär tillsvidareplacering. Beslut om slutlig tillsvidareplacering utlovas till slutet av den femte och näst sista terminen. Fram till sista terminen vet vi alltså inte var i landet vi kommer att hamna efter examen.
Den här nya ordningen har emellertid många fördelar. För det första skapar den en flexibilitet i personalförsörjningen så att produktionen bättre kan matcha behoven på förbanden. För det andra har den gett oss kadetter möjlighet att välja och byta inriktning efter att ha tagit del av andras erfarenheter istället för att som tidigare bara utgå från sin egen GU.
Ovissheten för oss kadetter bör också sättas i relation till förutsättningarna för civila studenter, vilka inte ens vet om de får jobb efter examen. Vi kadetter är förvisso inte formellt garanterade arbete, men att vi blir anställda har känts tämligen säkert. Även detta förändrades dock strax före jul. Istället för slutlig placering blev vi meddelade att de preliminära inte längre gäller. Ambitionen är fortsatt att vi alla ska erbjudas anställning men förutsättningarna kommer att påverkas av Försvarsmaktens omstruktureringsorder vilken utkommer i februari och besked kan tidigast utlovas till maj. Mellan skål och vägg har vi förstått att man är rädd för att LAS ska tvinga till anställningsstopp och att vi gör bäst i att skaffa en reservplan.
Vår utbildning beräknas kosta omkring en miljon kronor per kadett och år. Med 150 kadetter i årskullen ger det en investering på 450 miljoner kronor. Det är kanske lite pengar i sammanhanget men jag tror att risken för anställningsstopp likväl är ett tydligt symptom på en reformprocess som börjat skena.I början av utbildningen var ovissheten en förutsättning för det nya utbildningssystemet, nu är den ett resultat av en bristande personalpolitik. Oavsett hur det hela utvecklas har det skadat mångas förtroende för såväl försvarsledningen som försvarsreformen.
Vad jag inte kan förstå är att det hela verkar ha kommit som en överraskning inte bara för oss på skolan utan också för FML. Att vi har en övertalighet på officerare har varit känt i snart tio år och antalet platser på OP 09-12 bör ha varit känt i åtminstone fyra år. Trots det är alltså ovissheten total på alla nivåer bara månader innan vår examen.
När jag nu börjar titta på alternativ till hösten är det inte självklart att det handlar om en reservplan. Kanske får alla anställning, kanske bara vissa men om inte klara besked ges i tid kan problemet bli det omvända. Då kan allt för många kadetter komma att tacka nej till anställning.
“Det innebär att vi stryper återväxten. Det får konsekvenser som kommer att bli mycket kännbara under lång tid. Jag kommer att agera med kraft för att detta aldrig sker igen."
Kommer historien trots det att upprepa sig bara åtta år senare?
/Kadett vid OP 09-12
torsdag 15 december 2011
Nya FM - Nu utan självförtroende!
När jag var ung KB-elev i infanteriet så hade Chefen KB-skolan tillika krigsbataljonchefen ledarskapsutbildning med oss unga befälselever. Jag minns att hans ledstjärna i ledarskapet var "Följ Mig", och han levde som han lärde. Jag minns att Majoren höll minst tre övningar i veckan med oss soldater, och ofta var det han som höll i BRAK på morgnarna. Han inpräntade sin syn på ledarskap i oss både genom att vara en föredömlig officer och genom lektioner i ledarskap.
Under dessa lektioner minns jag att han tryckte på att Sveriges militära modell för ledarskap var så framgångsrik och effektiv just eftersom chefer ledde genom begreppet "Följ Mig" och genom föredömets makt. Han var mycket förtjust i begreppet uppdragstaktik och tredjedelsprincipen och försökte förmå oss att använda det i vårt eget ledarskap, när vi fick senare fick möjlighet att truppföra våra egna plutoner.
Jag minns också att han tog upp skillnaderna mellan angloamerikanska officerare och svenska, och att han ansåg att vårt system var mycket bättre -där officerarna under sin utbildning lärde sig hantverket underifrån. först som soldater, gruppchefer och plutonchefer under GU och därefter vidareutbildning under OHS. Det stod till och med om begreppet "fragging" i böckerna om ledarskap, och det var ett begrepp från vietnamtiden där soldater, missnöjda med sina chefer, kastade in handgranater i chefens barack för att göra sig av med honom. Detta skulle aldrig kunna hända här, menade han, eftersom vår ledarskapsutbildning och syn på chefer var så annorlunda.
Nu spolar vi fram tiden nåt decennium och landar i 2011.
Saker och ting har förändrats.
Officersutbildningen är helt annorlunda. Blivande officerare lär sig inte hantverket från grunden under sin utbildning. Majorer som håller tre övningar i veckan och dessutom BRAK med sitt kompani är oerhört sällsynta.
Det ledarskapsrenommé som FM traditionellt haft håller på att dö ut. Fortfarande är det hyfsat starkt utom FM, men inom organisationen så vet alla vart vi är på väg.
Istället för att den civila sektorn inhämtar erfarenheter och kunnande kring ledarskap från FM så är det nu tvärtom.
I en utbildning för första linjens chefer på A9 får officerare utbildning i "Coachande ledarskap". Det är Peter Cederqvist från företaget Newstart som utbildar officerarna i ledarskap och han säger bland annat "att det moderna mjuka ledarskapet är tvärt emot den förlegade bilden av Försvarsmaktens officerare."
Dessutom får officerarna lära sig att "Det mjuka ledarskapet handlar mycket om att samtala, skapa dialog och framför allt intressera sig för den man pratar med. Chefen behöver tillit och förtroende av medarbetaren, då kan han eller hon ge en order som utförs utan en massa missförstånd."
Jag vet inte, men sist jag kollade så var detta med dialog, empati och förtroende grundläggande verktyg hos officerare för att kunna ha ett bra ledarskap. Måste vi nu ha civila som lär oss detta?? Varför har vi fått för oss att vi inte klarar av detta själv?
"Plutoncheferna Niklas Hemphälä och Kent Andersson har gått sista uppföljningsdelen av kursen. Båda anser att den är bra och att alla oavsett antalet år som chef i Försvarsmakten har någonting att lära via det mjuka ledarskapet. Strategin är att delegera ner ansvaret där det löses bäst av personer som sitter med detaljkunskap."
Detta är också något jag vill minnas från min värnpliktsutbildning, jag vill bestämt minnas att Majoren kallade det för uppdragstaktik, något som vi som sagt höll på med på den tiden i FM. Har vi tagit bort det och glömt allt? Är det därför ett civilt företag nu skall lära oss detta igen?
Utbildningen är för övrigt "en intensiv kurs under två dagar där cheferna får lära sig nya grepp för att lättare leda bakifrån än framifrån."
Här trodde jag först att jag läst fel, men efter att ha läst om texten så förstod jag. Man vill alltså nu på allvar lära officerare att leda BAKIFRÅN hellre än framifrån.
"Följ Mig" har ersatts av "Framåt era svin"...
Samtidigt larmar anställda om förhållandena som råder på trupp. Händelserna på P4 som blåstes upp i media i höst visade att officerarna behöver leda just framifrån, inte bakifrån förankrad vid en dator.
Ett annat exempel på detta administrationens vansinne är konceptet Healthscore, som skall börja användas vid ett antal pilotförband i FM. Detta är ett system med enkäter som regelbundet skall fyllas i av den enskilde medarbetaren där chefen skall kunna utläsa hur hans medarbetare mår mentalt och vad dom anser om sin arbetsmiljö och om dom upplever att dom syns och får vara med och bestämma. Detta är såklart ett system utformat för civila arbetsplatser med den miljö som råder där och inte anpassat till militära sammanhang. Kulspruteskytten skall alltså sitta på sin tjänstetid framför en dator och fylla i långa enkäter där han på en sjugradig skala får ta ställning till om hans synpunkter tillåts bestämma slutproduktens utformning eller om han anser att hans arbetsmiljö är säker och fri från risker.
När jag var krigsplutonchef så behövde jag inga enkäter för att förstå vad mina soldater tyckte, det räckte med plutonens timme en gång i veckan och att jag var med dom dagligen i deras tjänst. Återigen ett civilt företag som tjänar pengar på FM.
FM saknar uppenbarligen självförtroende i ledarskapsfrågor.
Vi är själva så övertygade att vi inte har det som krävs att vi hyr in civila företag för att lära oss det vi har lärt dom en gång för tio-tjugo år sedan.
Vad har hänt? Hur har det kunnat bli så här?
Vad skall vi göra för att komma på rätt köl igen?
Vem är det som förstör min Försvarsmakt?
/Parabellum
tisdag 15 november 2011
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
1.Lt Ring, ROTC
Tidigare, i värnpliktssystemet soldatfabrik, kunde officeren alltid bygga sitt ledarskap och sin image på att han eller hon ALLTID hade mer erfarenhet än den värnpliktige soldaten. Oavsett om det var en nyexaminerad fänrik som stod framför truppen så hade han alltid gjort allt det som som soldaterna skulle göra. Nu, i det anställda försvaret, är situationen annorlunda. De många årens insatser i Afghanistan har gjort att vi nu har nått en punkt i Försvarsmaktens moderna historia där flertalet av de anställda soldaterna, unga specialistofficerarna och blivande officerarna har mer erfarenhet av stridssituationer och skarpa operationer än officerarna som är deras chefer och utbildare.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.
Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.
Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.
Detta är i många avseenden naturligtvis väldigt bra. Stridserfarna soldater och gruppchefer är ofta ryggraden i våra internationella insatser och stående förband och det är ofta deras rutin och erfarenhet som gör att plutonerna når de goda resultat så snabbt som de gör.
Detta medför dock ett antal nya företeelser och friktioner för organisationen, varav vissa är helt nya åtminstone för mig.
Vissa av dessa veteraner utvecklar en förmåga att betrakta alla nya utbildare de stöter på med stor misstänksamhet och misstro. En nykläckt fänrik som knappt är torr bakom öronen betingar inget högre värde som utbildare, men en kapten med tre missioner i öknen bakom sig går att lyssna på. Detta fenomen är kanske inte speciellt nytt, unga fänrikar har alltid haft en utmaning att nå fram till äldre och mer erfarna underställda. Det gäller nu lika väl som det gällde fänriken som var vagnchef på BA01. Skillnaden mellan dagens fänrik och gårdagens är utbildningen. Den akademiska utbildningen är inget som direkt hjälper dagens fänrikar i detta avseende utan snarare tvärtom.
Även vi med lite mer erfarenhet kan ha svårt att nå fram. Jag har själv utbildat veteraner i såväl stående förband, under rotationsutbildningar och under skoltiden, och jag har själv ofta upplevt misstänksamhet från ett litet antal veteraner.
Detta är väl egentligen inget problem som ett gott ledarskap och en god portion självförtroende inte kan lösa, men vad som är ett större problem är när veteranen inte vill lyssna på det utbildaren säger, trots att utbildaren har rätt. Kompetens inom ett område överförs inte automatiskt till andra områden. En soldat med ett stort antal strider bakom sig blir ju inte automatisk bättre på granatgevärets skjutregler för det, utan det kräver ju att han eller hon läser reglementen och instruktioner och övar med vapnet. Här kan jag uppleva att vi är på väg att få ett problem i FM. Ett antal veteraner kommer hem från insatsen med en bild av att "det där funkar inte i strid, så här måste man göra", och överför detta synsätt även på sin grupp. Beprövad stridsteknik, skjutregler och reglementerade order och kommandon sätts ur spel eftersom EN person i den gruppen eller det förbandet har dragit slutsatser utifrån sina inte alltid universella erfarenheter. När sedan en osnuten fänrik kommer och säger att granatgeväret skall nollställas på längre avstånd än 150 meter så är det lätt hänt att han avfärdas med ett nonchalant "150 meter funkade i Darzab".
Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...
Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?
Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.
Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?
Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.
/Parabellum
Jag har en bild av att det förr i tiden var veteranerna eller "yxorna" som höll ordning på de yngre i grupperna. Åtgärder före körning, vapenkontroll och nollställning skulle gå RÄTT till, och det såg yxorna till. Nuförtiden när jag ser dagens förband så blir jag faktiskt oftare besviken på yxornas sätt att hantera materiel och fordon än vad jag blir på "pinkysarna".
Jag ser yxor som lägger nollställda granatgevär på fel sida på marken- PÅ sina nollställda riktmedel. Jag ser yxor som laddar granattillsatsen på fel sätt - säkrar EFTER att dom stängt eldröret. Jag ser yxor som laddar KSP90 på fel sätt- bandet ligger på först, SEN spänner man upp vapnet. Jag ser yxor som inte gör åtgärder vid förflyttning på rätt sätt utan rör sig runt med en klickad patron i kulsprutans varma patronläge. Jag ser yxor som intar dåliga skjutställningar och därför missar på längre avstånd än 100 meter, och svarar "jag gillar att sitta så här"...
Detta påverkar såklart de medlemmar i gruppen som INTE är veteraner utan mer "gröna" om uttrycket tillåts. I gruppens känsliga sociala spel så vill såklart ingen sticka ut och ta platsen som ärkepinkyn. Ingen vågar räcka upp handen och fråga om man är osäker på något utan man tittar på yxan och gör som han gör. Detta får till följd att INGEN längre är gruppens ordningsman, utan de unga lär sig fel beteende av de äldre, de som borde föregå med gott exempel.
Om några år när dagens pinkys är den tidens yxor, hur blir det då?
Nu vill jag understryka att detta inte rör ALLA yxor. Majoriteten är fortfarande bra, men det börjar bli oroväckande många som beter sig så som jag beskriver ovan.
Vad är dina erfarenheter?
Hur upplever du sitationen?
Hur har vi kommit hit, och vad kan vi göra för att vända situationen?
Jag vill gärna höra synpunkter från er alla- utbildare, yxor, pinkys och övriga.
/Parabellum
söndag 2 maj 2010
Gästinlägg: Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv
Cynismer har återigen fått ett bidrag i bloggandet. Denna gång är det en inlaga om effekten avseende truppföring för yrkesofficeren vid övergången till ett anställt försvar.
Även om inlägget speglar situationen i Flygvapnets markorganisation så finns det stora likheter i Armén; för få officerare har fått "gå i selen" i någon större omfattning. Jag inbillar mig att det är annorlunda och bättre i Flottan.
Nåväl. Håll till godo
/C
Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv
Att vara förman innebär att kunna konsten att leda andra människor. Krigets krav på att leda är synnerligen komplext. Att vara yrkesofficer innebär dels kravet att kunna leda soldater i strid men också att utbilda dessa soldater. Reservofficerens roll har traditionellt varit att vid krigsförbandsövningar leda sin underställda personal men har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. Allteftersom krigsförbandsövningarna har upphört har också det professionella ledandet av trupp blivit alltmer eftersatt inom vissa delar av Försvarsmakten samtidigt som andra delar blivit utmattade av skarp truppföring.
I den delen av Försvarsmakten som jag verkar inom skulle jag under det kalla kriget gått i befattning som klargöringstroppchef ett utbildningsår, i bästa fall kunde jag få ett år innan som ställis innan. ”Problemet” var att jag också skulle fungera som instruktör och betygssätta soldater. Visst, förbandsinstruktörer i all ära men konceptet skulle mer ha fungerat att troppcheferna inte skulle haft det administrativa ansvaret med soldater. Troppcheferna skulle ha varit övande soldater. Som det föll ut valde man att prioritera att de PB-uttagna soldaterna fick sina minuter i rampljuset just för att de skulle få den utbildning som de skulle ha för att kunna fungera i organisationen. När utbildningsåret är över återgick troppchefen att vara tekniker i fredsorganisationen. Vid nästa inryck var det en kollega som gått samma utbildningsomgång som en själv på officershögskolan och efter ett år kommer det nya kollegor som skall ha tropp. Att gå i befattning som troppchef var alltså i stort sett en engångsföreteelse i fredstid, en befattning som skulle bestridas i händelse av mobilisering. Skulle vi haft anställda soldater har första året som troppchef varit utbildning och resterande år skulle kunskaperna befästas. I rollen som troppchef skulle yrkesofficeren fungera bättre i med ett yrkesförsvar. Dilemmat är att med alla dessa flygbaser, 1500 till 2500 man stora så har det blivit oerhörda kostnader.
Dagens inriktning där 25 % av organisationens soldater skall vara anställda leder till bättre truppförande officerare oavsett yrkesfack. Jag kan bara hoppas att produktionsorganisationen/grundorganisationen blir så stor att yrkesofficeren kan växla mellan att vara truppförare i den stående delen av organisationen vissa stunder och i andra stunder utbilda soldater som skall vara mobiliseringsbara eller återkomma till försvarsmakten för tjänstgöring med regelbundenhet. Vissa tider i livet är inte lämpliga att leva med soldater som skall utbildas, åka ut på insatser och över tiden vidmakthålla sina kunskaper på övningsfält. I början av karriären kan man tillskansa sig kunskaper och erfarenhet för att sedan när man skaffar barn och hus gå till utbildarlunken med auktoritet att veta vad man utbildar inför. När barnen är så pass stora att de klarar mycket själv kan man hoppa in på vakanser i vissa insatser eller i vissa plutoner/kompanier. För att senare när barnen är helt självgående återkomma till insatssvängen med livserfarenhet ifrån familjen och utbildningstiden. Att vara ”gammal i gemet” är inte negativt, vi behöver inte ha den ambition vi har nu att yrkesväxla bort officerare när de inte har lust att vara med i insatssvängen längre.
Med min syn på hur man kan dela upp tjänstgöringen kan vi också komma ifrån mycket av de här regeldiskussionerna vi sett de senaste månaderna. Genom erfarenhet och kunskap kan befälet få delegerat ansvar att göra avsteg ifrån SäkI m.m. Regler bör vara ett ramverk som stöttar den oerfarne att inte bli farlig samtidigt så bör man tillåta den erfarne med erfarna soldater som är pålitliga att göra de avancerade övningarna man inte skulle tillåta en nyexaminerad sergeant att göra med nyinryckta soldater.
Stående styrkor för att klara ett skymningsläge och internationella insatser kompletterat med ett mobiliserande försvar tror jag är grejen för framtiden samtidigt som det skulle ge så oerhört mycket erfarenhet till organisationen.
Flygvapenofficeren
Även om inlägget speglar situationen i Flygvapnets markorganisation så finns det stora likheter i Armén; för få officerare har fått "gå i selen" i någon större omfattning. Jag inbillar mig att det är annorlunda och bättre i Flottan.
Nåväl. Håll till godo
/C
Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv
Att vara förman innebär att kunna konsten att leda andra människor. Krigets krav på att leda är synnerligen komplext. Att vara yrkesofficer innebär dels kravet att kunna leda soldater i strid men också att utbilda dessa soldater. Reservofficerens roll har traditionellt varit att vid krigsförbandsövningar leda sin underställda personal men har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. Allteftersom krigsförbandsövningarna har upphört har också det professionella ledandet av trupp blivit alltmer eftersatt inom vissa delar av Försvarsmakten samtidigt som andra delar blivit utmattade av skarp truppföring.
I den delen av Försvarsmakten som jag verkar inom skulle jag under det kalla kriget gått i befattning som klargöringstroppchef ett utbildningsår, i bästa fall kunde jag få ett år innan som ställis innan. ”Problemet” var att jag också skulle fungera som instruktör och betygssätta soldater. Visst, förbandsinstruktörer i all ära men konceptet skulle mer ha fungerat att troppcheferna inte skulle haft det administrativa ansvaret med soldater. Troppcheferna skulle ha varit övande soldater. Som det föll ut valde man att prioritera att de PB-uttagna soldaterna fick sina minuter i rampljuset just för att de skulle få den utbildning som de skulle ha för att kunna fungera i organisationen. När utbildningsåret är över återgick troppchefen att vara tekniker i fredsorganisationen. Vid nästa inryck var det en kollega som gått samma utbildningsomgång som en själv på officershögskolan och efter ett år kommer det nya kollegor som skall ha tropp. Att gå i befattning som troppchef var alltså i stort sett en engångsföreteelse i fredstid, en befattning som skulle bestridas i händelse av mobilisering. Skulle vi haft anställda soldater har första året som troppchef varit utbildning och resterande år skulle kunskaperna befästas. I rollen som troppchef skulle yrkesofficeren fungera bättre i med ett yrkesförsvar. Dilemmat är att med alla dessa flygbaser, 1500 till 2500 man stora så har det blivit oerhörda kostnader.
Dagens inriktning där 25 % av organisationens soldater skall vara anställda leder till bättre truppförande officerare oavsett yrkesfack. Jag kan bara hoppas att produktionsorganisationen/grundorganisationen blir så stor att yrkesofficeren kan växla mellan att vara truppförare i den stående delen av organisationen vissa stunder och i andra stunder utbilda soldater som skall vara mobiliseringsbara eller återkomma till försvarsmakten för tjänstgöring med regelbundenhet. Vissa tider i livet är inte lämpliga att leva med soldater som skall utbildas, åka ut på insatser och över tiden vidmakthålla sina kunskaper på övningsfält. I början av karriären kan man tillskansa sig kunskaper och erfarenhet för att sedan när man skaffar barn och hus gå till utbildarlunken med auktoritet att veta vad man utbildar inför. När barnen är så pass stora att de klarar mycket själv kan man hoppa in på vakanser i vissa insatser eller i vissa plutoner/kompanier. För att senare när barnen är helt självgående återkomma till insatssvängen med livserfarenhet ifrån familjen och utbildningstiden. Att vara ”gammal i gemet” är inte negativt, vi behöver inte ha den ambition vi har nu att yrkesväxla bort officerare när de inte har lust att vara med i insatssvängen längre.
Med min syn på hur man kan dela upp tjänstgöringen kan vi också komma ifrån mycket av de här regeldiskussionerna vi sett de senaste månaderna. Genom erfarenhet och kunskap kan befälet få delegerat ansvar att göra avsteg ifrån SäkI m.m. Regler bör vara ett ramverk som stöttar den oerfarne att inte bli farlig samtidigt så bör man tillåta den erfarne med erfarna soldater som är pålitliga att göra de avancerade övningarna man inte skulle tillåta en nyexaminerad sergeant att göra med nyinryckta soldater.
Stående styrkor för att klara ett skymningsläge och internationella insatser kompletterat med ett mobiliserande försvar tror jag är grejen för framtiden samtidigt som det skulle ge så oerhört mycket erfarenhet till organisationen.
Flygvapenofficeren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)