Gästinlägg: Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv

Cynismer har återigen fått ett bidrag i bloggandet. Denna gång är det en inlaga om effekten avseende truppföring för yrkesofficeren vid övergången till ett anställt försvar.
Även om inlägget speglar situationen i Flygvapnets markorganisation så finns det stora likheter i Armén; för få officerare har fått "gå i selen" i någon större omfattning. Jag inbillar mig att det är annorlunda och bättre i Flottan.

Nåväl. Håll till godo

/C


Yrkesförsvar vs. Värnpliktsförsvar ur ett yrkesofficersperspektiv


Att vara förman innebär att kunna konsten att leda andra människor. Krigets krav på att leda är synnerligen komplext. Att vara yrkesofficer innebär dels kravet att kunna leda soldater i strid men också att utbilda dessa soldater. Reservofficerens roll har traditionellt varit att vid krigsförbandsövningar leda sin underställda personal men har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. Allteftersom krigsförbandsövningarna har upphört har också det professionella ledandet av trupp blivit alltmer eftersatt inom vissa delar av Försvarsmakten samtidigt som andra delar blivit utmattade av skarp truppföring.


I den delen av Försvarsmakten som jag verkar inom skulle jag under det kalla kriget gått i befattning som klargöringstroppchef ett utbildningsår, i bästa fall kunde jag få ett år innan som ställis innan. ”Problemet” var att jag också skulle fungera som instruktör och betygssätta soldater. Visst, förbandsinstruktörer i all ära men konceptet skulle mer ha fungerat att troppcheferna inte skulle haft det administrativa ansvaret med soldater. Troppcheferna skulle ha varit övande soldater. Som det föll ut valde man att prioritera att de PB-uttagna soldaterna fick sina minuter i rampljuset just för att de skulle få den utbildning som de skulle ha för att kunna fungera i organisationen. När utbildningsåret är över återgick troppchefen att vara tekniker i fredsorganisationen. Vid nästa inryck var det en kollega som gått samma utbildningsomgång som en själv på officershögskolan och efter ett år kommer det nya kollegor som skall ha tropp. Att gå i befattning som troppchef var alltså i stort sett en engångsföreteelse i fredstid, en befattning som skulle bestridas i händelse av mobilisering. Skulle vi haft anställda soldater har första året som troppchef varit utbildning och resterande år skulle kunskaperna befästas. I rollen som troppchef skulle yrkesofficeren fungera bättre i med ett yrkesförsvar. Dilemmat är att med alla dessa flygbaser, 1500 till 2500 man stora så har det blivit oerhörda kostnader.


Dagens inriktning där 25 % av organisationens soldater skall vara anställda leder till bättre truppförande officerare oavsett yrkesfack. Jag kan bara hoppas att produktionsorganisationen/grundorganisationen blir så stor att yrkesofficeren kan växla mellan att vara truppförare i den stående delen av organisationen vissa stunder och i andra stunder utbilda soldater som skall vara mobiliseringsbara eller återkomma till försvarsmakten för tjänstgöring med regelbundenhet. Vissa tider i livet är inte lämpliga att leva med soldater som skall utbildas, åka ut på insatser och över tiden vidmakthålla sina kunskaper på övningsfält. I början av karriären kan man tillskansa sig kunskaper och erfarenhet för att sedan när man skaffar barn och hus gå till utbildarlunken med auktoritet att veta vad man utbildar inför. När barnen är så pass stora att de klarar mycket själv kan man hoppa in på vakanser i vissa insatser eller i vissa plutoner/kompanier. För att senare när barnen är helt självgående återkomma till insatssvängen med livserfarenhet ifrån familjen och utbildningstiden. Att vara ”gammal i gemet” är inte negativt, vi behöver inte ha den ambition vi har nu att yrkesväxla bort officerare när de inte har lust att vara med i insatssvängen längre.


Med min syn på hur man kan dela upp tjänstgöringen kan vi också komma ifrån mycket av de här regeldiskussionerna vi sett de senaste månaderna. Genom erfarenhet och kunskap kan befälet få delegerat ansvar att göra avsteg ifrån SäkI m.m. Regler bör vara ett ramverk som stöttar den oerfarne att inte bli farlig samtidigt så bör man tillåta den erfarne med erfarna soldater som är pålitliga att göra de avancerade övningarna man inte skulle tillåta en nyexaminerad sergeant att göra med nyinryckta soldater.


Stående styrkor för att klara ett skymningsläge och internationella insatser kompletterat med ett mobiliserande försvar tror jag är grejen för framtiden samtidigt som det skulle ge så oerhört mycket erfarenhet till organisationen.


Flygvapenofficeren