Gästinlägg: Att koka en halv höna...

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________


"Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg"


Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

• Bra rekryteringsbas för anställda
• Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
• Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
• Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden. 
• Inte för dyrt.
• Folkförankring
• Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
• Utgöra en kader för snabb tillväxt.

Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

• Möjlighet till krigsplacering av personal
• Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
• En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18x4500=81 000)
• Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
• Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

Nu är det nog

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Försvarsmakten har under det senaste decenniet kört ner sin förmåga i botten och i raset tagit med sig sin personal.

Många av mina kollegor mår dåligt, mycket dåligt. Flera av mina nära vänner får kontinuerlig hjälp från psykolog för att de ska kunna hantera sitt liv i Försvarsmakten och även jag har under perioder behövt stöd för att hantera mina stressrelaterade problem.
En delmängd av stressproblemen är orsakade av tjänstgöring i internationella insatser med mycket hög hotbild och ohälsosam arbetsbelastning. Även rena strider finns i "cv:t" för mig och några av de värst drabbade kollegorna. Att man efter jobbiga internationella insatser mår dåligt är fullt naturligt. Krig är inte något trevligt.

Vad som däremot inte är naturligt är att en stor delmängd av stressorerna är läget i Försvarsmakten på hemmaplan. Personalen dignar under en allt för stor arbetsbörda där inget stöd står att finna eftersom alla stödfunktioner är bortrationaliserade. Det är en ständig strid om tid och resurser och väldigt få i min bekantskapskrets upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb.
Det i kombination med en slit och släng-mentalitet i personalpolitiken gör att folk mår ännu sämre.


Att personalen mår dåligt på grund av stress är inget unikt för Försvarsmakten men få av mina civila vänner vittnar om motsvarande situation som jag upplever i Försvarsmakten.
Två kollegor som jag jobbat nära har dödats av motståndsmän i Afghanistan och ytterligare en handfull inte fullt så nära har dött i anslutning till mina tjänstgöringar utomlands. Flera har skadats för livet när de fått benen bortsprängda, förlorat hörsel, skadat rygg och nackar och på annat sätt skadats i tjänsten.

Fem kollegor har tagit livet av sig och jag vet att det finns fler som jag dock inte känner. Man ska komma ihåg att dessa personer har genomgått tester där de funnits väl lämpade för militär tjänstgöring. De har haft en hög psykisk stabilitet när de gått in i yrket men har ändå knäckts.

Livet som militär påverkar inte bara en själv utan även de anhöriga. Många förhållanden har gått i kras till förmån för den militära karriären. Orsakerna varierar men mycket tid borta från hemmet är en vanlig orsak till socialt haveri. När jobbrelaterad stress dessutom läggs på är inte förutsättningarna för en bra social tillvaro särskilt bra. Soldathemsförbundet har startat prep-kurser för att hjälpa par att hantera relationsproblem. Det är mycket bra men det är symptomatiskt för Försvarsmakten att de behövs.

Jag har tidigare skrivit om hur det är att vara förälder i Försvarsmakten och ställt mig frågan om det är värt den uppoffring som det innebär. Då var mitt svar att jag inte visste. Nu har det gått några år och inget har blivit bättre. Tvärtom har livet i försvaret blivit än sämre på nästan alla plan. Den politiska styrningen av Försvarsmakten har drivit myndigheten över ruinens brant och vi står inför en helt omöjlig uppgift. Det rör sig om arbetsmiljöproblem av stora mått. Det är ytterst få av mina kollegor som inte ser sig om efter annat jobb och vad det får för konsekvenser på sikt är ganska lätt att sia om.

De senaste årens misär har fått mig att ta beslutet att sluta som yrkesofficer. Jag har kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att slita hund, må dåligt och fördärva familjen för ett jobb i en organisation som missköts på absolut högsta nivå. Min hälsa och min familj är värd en bättre arbetssituation och bättre arbetsgivare. Det är ett svårt beslut att fatta då officer är mer än ett yrke.

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Beslutet är fattat och jag mår bättre än på mycket länge. En återkomst är inte utesluten men då krävs krafttag på politisk nivå likväl som HKV-nivån.


/C

Ps. Ni kommer inte att slippa mig helt då jag kommer att lösa uppgift i nära samarbete med FM. Ds.

Ofrivillig frivillighet

Officerare tvångsomgaloneras till specialistofficerare trots tidigare löften om frivillighet.

Införandet av tvåbefälssystemet i Försvarsmakten är på många sätt en välkommen åtgärd. Det gamla enbefälssystemet var inte dåligt men personal som ville fördjupa sig hamnade ofta i kläm och fackmanna-begreppet fick aldrig fäste. Specialistofficerskategorin som nu införts kan på ett bättre sätt ta hand om den funktionen och många trupp- och systemnära befattningar.

Byte av system för personal innebär en övergångsperiod under vilken Försvarsmakten består av redan utbildade officerare i OF-kategorin och nya specialistofficerare i OR-kategorin. Organisationen har i omgångar stöpts om så att den numera är designad för både OF och OR men än så länge innehar officerare befattningar som är tänkta för specialistofficerare. Det är ganska självklart eftersom de första specialistofficerarna tog examen 2008.

Under 2012 genomförde Försvarsmakten ett stort arbete för att harmonisera befattningarna i organisationens alla delar. Arbetet hette PG BoK och var ett hafsverk av sällan skådat slag. Grundunderlag utarbetades av förband och funktionsföreträdare men ändrades med ett pennstreck av projektgruppen utan analys av konsekvenserna. Det viktiga var att en viss balans mellan OF och OR upprätthölls och många OF-rader gjordes om till OR. Det var ett matematiskt spel helt utan koppling till förbandens krigsuppgifter.

Om ett antal år är det tänkt att personalen har omsatts så att rätt kategori sitter på rätt befattning. Några officerare kommer bedömt att sitta kvar på specialistofficersbefattning eftersom den befattning bäst motsvarar deras kompetens. Överbefälhavaren har tillsammans med arbetstagarorganisationerna fastställt att ingen officer ska mot sin vilja omgaloneras till specialistofficer. ÖB:s ord tycks väga lätt även inom Försvarsmakten för nu kommer det nya direktiv på förbanden:
Officerare som tackar ja till en specialistofficersbefattning ska omgaloneras.

Enligt uppgift har det hållits krismöten på förband där personalen ställts inför faktum att de ska omgaloneras och mången officer har återigen blivit svikna. Först har man omstruktuererats och tvingats byta befattning och i många fall även förband och nu ska man bli av med sin identitet som officer. Och detta trots löfte om frivillighet. Att Officersförbundet är med på detta är mycket underligt eftersom man tidigare kämpat för frivillig omgalonering.

I år genomför Försvarsmakten PG BoK 2 där man ska rätta till felaktigheter från i fjol. Förbanden ska återigen inkomma med underlag för sin organisation. Till vilken nytta kan man fråga sig? Vad är det som säger att det blir bättre den här gången än förra när en grupp människor satte sig över redan fattade beslut och ritade egna organisationer? Vad blir konsekvenserna för personalen den här gången?

Arbetet med PG BoK 2 kan vara räddningen för de som nu tvingas till omgalonering. Finns det en liten chans till att organisationen ritas om så att ens befattning blir en OF-rad så torde det inte vara omöjligt att undvika en omgalonering. Åtminstone borde PG BoK 2-arbetet slutföras innan beslut. Innan organisationen har satt sig så är det fullständigt onödigt att peta i gradbeteckningar. Det är fullständigt kaos. Jag har haft sju stycken befattningsförändringar i PRIO det senaste året och befattningen har växlat mellan officer- och specialistofficergrad under en period men har ändå haft exakt samma tjänst på riktigt.


Om Försvarsmakten ska vara en god arbetsgivare så får man ta och skärpa sig. Det håller inte att hela tiden ändra sig och svika personalen. Det är inte i första hand graden som är det viktiga utan hur man hanterar sina anställda och det är under all kritik. Officerarna stod upp för ÖB när han tvingades till sjukskrivning för arbetsutmattning men när ska ÖB stå upp för officerarna, på riktigt? När ska löften till personalen hållas?
Vad skickar det här för budskap till presumtiva rekryter och officerar? Är det verkligen så konstigt att det är svårrekryterat till Officersprogrammet?


Nej ÖB, stå fast vid tidigare beslut om frivillig omgalonering och ta in tyglarna på dina chefer så att de galopperar åt rätt håll. Inte minst får nog Personaldirektören bikta sig och råda bot på eländet. En missnöjd officerskår har du inte råd med nu. I dagens turbulenta försvar finns inte utrymme för mer missnöje, du behöver alla du kan behålla.


/C

Mer läsning: Googlesökning om omgalonering

Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen

I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.


Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

Gästinlägg: I enlighet med lagen!

Cynismer fortsätter att diskutera personalförsörjningen som inom Försvarsmakten är ett hett ämne. Anledningen är att man anmält att man kommer att behöva säga upp personal i och med omstrukturering under 2012. Samtidigt har man förvarnat kadetter att de bör skaffa en plan B då deras anställning är i risk, något som dementerats av Försvarsmaktens Informationsdirektör.
Försvarsmakten brottas med att omsätta rätt personal och anser sig vara hindrade av lagstiftningen vars grundprincip är att man inte kan anställa samtidigt som man säger upp personal. Ingen regel utan undantag heter det ju. Är det så även i detta fallet? Signaturen CS diskuterar det i detta gästinlägg:
___________________________________________________________________________________


Försvarmaktens omstrukturering börjar snart på allvar. Strax innan julhelgen fick kadetterna
vid OP 09-12 beskedet att deras planerade anställningar var hotade. Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten, tog snabbt tag i frågan och presenterade en dementi.
Försvarsmaktens inriktning var att de ska anställas men han var noga med att påpeka att lagarna på svensk arbetsmarknad ska respekteras i omstruktureringsarbetet.

Vad innebär då detta? De senaste dagarnas diskussioner både på försvarsbloggarna och i fikarummen på våra förband visar på väldigt varierande uppfattningar. En av de vanligare uppfattningarna är att ”man kan inte anställa de nuvarande kadetterna samtidigt som man genomför uppsägningar av andra. Det gick ju inte med YOP 03-05”. Vid senaste personalsamlingen på mitt förband var det uppenbart att cheferna inte ville ge sig in i några försök att räta ut frågetecknen, med all rätta.

Arbetsrätt är snårigt. Jag gör inte anspråk på att vara expert inom området, inte ens sakkunnig.
Att göra det vore förmätet mot de som ägnat större delen av sitt arbetsliv åt ämnet och fortfarande inte till fullo kan förutse Arbetsdomstolens domslut i de ständigt nyuppkomna arbetsrättliga situationerna. En stor del av tvisterna kommer dessutom aldrig till domstol eftersom arbetsgivare och arbetstagare väljer att komma överens istället för att processa.
Följden är att antalet prejudikat begränsats. Det krävs dock inte många timmars läsning i lagstiftningen och i några av de prejudicerande domarna tillsammans med viss insyn i Försvarsmaktens nuvarande omstruktureringsarbete för att förstå vad som sannolikt är på gång.


Lagen om anställningsskydd (LAS) ger arbetstagaren en i internationell jämförelse mycket stark ställning. I synnerhet finns ett starkt skydd för den som varit anställd länge och alla har vi hört frasen ”Sist in, först ut”. Även om den frasen mer eller mindre speglade verkligheten en gång i tiden så är den inte längre lika aktuell. Tittar man närmare på lagstiftningen så är det inte alls så enkelt. LAS i dess strängaste tillämpning är synnerligen förmånlig för personal med lång anställningtid och då gäller i princip frasen. Men, inom ramen för LAS medges upprättande av kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Staten har genom Arbetsgivarverket slutit ”Avtal om turordning av arbetstagare inom staten” (TurA-S).
Här föreskrivs att vid uppsägningar ska arbetstagare med i huvudsak samma arbetsuppgifter placeras i samma turordning. Personal som blir uppsagd ska erbjudas anställning inom myndigheten, inte nödvändigtvis på samma ort, om det finns befattningar kvar där dessa kan nå befattningskraven inom en inlärningstid. Genom domar i Arbetsdomstolen har det utvecklats en rättspraxis om att sex månader är en skälig sådan.

Det torde inte råda några större tveksamheter kring att det finns en skev fördelning av kompetens inom Försvarsmakten om man ser till den organisation som vi ska inta. Frågan är bara hur skev. AG BoK [Arbetsgrupp Befattningsstruktur och Kravsättning] genomför nu ett till synes gediget arbete med att precisera befattningskrav på samtliga befattningar i Försvarsmakten. PRIO har en inbyggt funktion med kvalifikationsprofiler som lyser rött eller grönt beroende på om den som placerats på befattningen uppfyller kraven eller ej. Hittills har kravprofilerna varit väldigt grundläggande och det har inte funnits någon värdering av hur djupa kunskaper och färdigheter som krävs i enskilda befattningar. Det lär det bli ändring på när AG BoK är klara.


Parallellt med detta sker ett stort arbete med att ta fram en ny löneinstruktion för hela FM
där lön tydligare ska kunna användas som styrmedel för att nå verksamhetens mål. Inte en dag för tidigt. Ett litet förhandsbesked om utformningen har vi fått genom det beslut som reglerar lönerna för GSS som trädde i kraft 1 oktober 2011. Det är ingen hemlighet att Försvarsmaktens ekonomi är ansträngd och att man kommer göra sitt yttersta för att få ner de samlade lönekostnaderna. Det är dessutom ett särskilt uttalat krav i regleringsbrevet för 2012.


Hur hänger då allt detta ihop? Min bedömning är att AG BoK nu försöker göra ett så pass gediget arbete så att det vid intagandet av IO14 kan upprättas ett stort antal turordningslistor.
Genom att precisera befattningskraven i detalj blir jämförbara arbetsuppgifter avsevärt mer
begränsat än vad det varit tidigare i Försvarsmakten. Sex månaders inlärningsperiod kommer för många uppsagda inte att vara tillräckligt för att nå kraven i andra befattningar där kraven i allt större omfattning kommer utgöras av formella utbildningar. Är man därtill tydlig med att även fysiska krav ska uppfyllas och räknas som kvalifikationer så kan man i samband med en omorganisation genomföra uppsägningar i en sådan omfattning att vi kommer att få akut arbetsbrist. Anställning av kadetterna blir då inget problem. Applicera därtill en ny lönestruktur som tydligt anger lönetak på varje befattning.


AG BoK och PRIO har gett Försvarsmakten en möjlighet som är ny i modern tid. Frågan är bara om vi har en chef som vågar genomdriva förändringen och en gång för alla rensa upp i denna myndighet - helt i enlighet med lagarna på svensk arbetsmarknad.

/CS

Rörande personalrörlighet

Försvarsbloggaren Sinuhe refererade i ett inlägg till ämnet personalrörlighet och att det diskuterades väl lite under ÖB:s chefsmöte. Det fick mig att ta upp ämnet här.

I Försvarsmakten tycks personalrörlighet på många håll vara ett problem. Åtminstone hanterar man det som ett problem för även om man utåt sett säger sig sätta personalen i första rummet så behandlar man i vissa fall personalen som materiel, ett behov precis som många andra.

Jag vet flera fall de senaste åren där förband förhindrat förbandsbyte för anställda. Man har hävdat att den sökande har varit oumbärlig för förbandet och inte kunnat avvaras. Följden har blivit att officerarna slutat helt i Försvarsmakten och i stället blivit civila. Därmed står två förband utan den kompetensen i stället för ett. Denna trångsynthet är dålig för alla inblandade parter. Här måste FM inta ett helhetsperspektiv. Försvarsmakten och personalurvalet är för litet för en förbandscentrerad syn. Det kommer att bli än mer viktigt med en högre andel anställda, där de yngre har en högre rörlighet i uppträdandet.

Det finns goda exempel i Försvarsmakten också. Vissa chefer har förstått att det inte går att hålla personal mot deras vilja och att det är bättre att personal gör nytta någon annanstans i FM än utanför.

Nu kanske helt fri rörlighet är för svårt att hantera i FM med datasystemet PRIO och så men då kan man väl hitta lösningar. Sporten har transferfönster för att få lite stadga i säsongerna, något som kanske skulle kunna vara applicerbart även i FM? Förbandsbyte är möjligt vid hel- respektive halvårsskifte. På det sättet skulle cheferna kunna få en mer lätthanterlig personalrörlighet åtminstone.

Ryskt exempel

Det är många som anser att det i Sverige råder allt för stor undfallenhet mot högre tjänstemän i offentlig sektor och hos oss försvarsbloggare framförallt högre officerare. Man tycker att lägre statsfunktionärer straffas för småsaker medan de med tjockast lönekuvert kan rada upp misstag och dåligheter utan att på något sätt drabbas.

Biträdande chefen för den ryska säkerhetstjänsten FSB fick sparken häromdagen av president Medvedev. Generalöverste Vjatjeslav Usjakov sparkades efter framställan från hans chef för "tillkortakommanden i hans arbete och brott mot tjänstekoden".

Nu är jag inte helt insatt i vad generalöversten har brustit i, mycket pga min dåliga ryska, men det kanske finns några läsare som kan fylla på med information?

Medvedev visade att inte ens garnityret i FSB kan gömma sig bakom grad och organisation. Hans agerande kan kanske vara något för Sverige? I så fall skulle det bli hög omsättning i en hel del statliga organisationer.

För Försvarsmaktens del skulle det kunna vara ett led i att fullfölja snacket om värdegrund (ÖRA). Öppenheten har förts upp på tapeten och HKV har gjort en kovändning i synen på internet. Nu väntar vi knektar på uppfyllnad av de kvarvarande bokstäverna; Resultat och Ansvar. Att ge påföljder likt det ryska exemplet skulle kunna strama upp precisionen och få folk att skärpa sig. Ta ansvar helt enkelt.

FM ledningskultur vs. Verkligheten

Alldeles nyligen släpptes en rapport om Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal. C INSATS beställde utredningen för att ta tillvara på den ca 15-åriga erfarenhet som Specialförbanden har av heltidsanställda förband.

"Omfattningen skall enligt beslutet vara de erfarenheter som finns inom Försvarsmaktens specialförband, främst inom områden relaterade till personaltjänst och med fokus på skillnader mellan värnpliktssystemet och stående insatsförband med anställd personal."

Avdelningen för erfarenhetsanalys på Insatsstaben har genomfört arbetet och presenterat en bra bild över viktiga faktorer för ett lyckat Lednings- och personalarbete i stående förband. Rapporten är helt öppen och det viktiga med den är inte att det just är FMSF som är källmaterialet utan att studieobjekten har en adekvat erfarenhet.
Sammanfattningsvis har man identifierat de tre viktigaste erfarenheterna: Operativa krav, Flexibilitet och Ledarskap.

Hur ställer sig dessa centrala begrepp mot FM:s ledningskultur? Det tänkte jag titta lite på. Med ledningskultur avser jag de faktiska lednings- och ledarskapsvillkoren inom Försvarsmakten.


Operativa krav

"De operativa kraven måste styra; uppgiften ska lösas. Detta innebär bland annat att chefen måste övas tillsammans med soldaterna. Om chefen är alltför uppbunden med administration och utbildningsplanering kommer det att märkas under insats. Några talar också om ett förändrat mindset: Insatsverksamheten är helt enkelt en naturlig del av jobbet. Det gäller också, som flera intervjuade noterar, att jämka vad som är ”tillräckligt bra” över tid och vilka behov som är mest aktuella."

Här uppfattar jag att Försvarsmaktens praktiska ledningsvillkor är stick i stäv med erfarenheterna: Allt mer administration och planering åläggs lägre chefer som därför inte hinner med att leda sin trupp/besättning. Plutonchefer som under insats leder i terrängen är uppbunden i kontorsmiljön på hemmaförbandet och ges inte möjlighet att övas i tillräcklig omfattning. Det ger sämre kompetens hos chefen och minskat förtroende från underställda.

De operativa kraven är sällan styrande i den vanliga Försvarsmakten hemma i Sverige utan i stället är det byråkratiska förvaltningskrav och ekonomi som sätts i första rummet. Det kan bli kostsamt i längden.


Flexibilitet

"Chefen och organisationen måste ha flexibilitet och befogenhet att hantera personalfrågor av många olika slag, från tillfälliga vakanser till längre frånvaro samt uppkomna behov kopplade till pendling, förändringar i familjesituationen etc. Vakanser går inte att undvika helt, som många påpekar, men kan hanteras genom både kortsiktig flexibilitet och långsiktig planering. Individens önskemål måste naturligtvis jämkas med organisationens mål men är flexibiliteten för liten riskerar man att tappa personal, eller att få lägre effektivitet i vardagen. ”Flexibilitet i allt” sammanfattade en intervjuperson."

Försvarsmakten är väl inte direkt känd för sin flexibilitet, utan tvärtom ökänd. Jag upplever dessutom att det konstant förvärras, att allt regleras i minsta detalj och manöverutrymmet för chefer helt är borta.
Stående ordrar reglerar i detalj hur saker och ting ska göras, reglementen blir allt mer omfattande, beslutanderätt delegeras i allt mindre omfattning och uppdragsstyrningen är mer eller mindre död. När dessutom HR-stödet centraliseras och minskas blir det än svårare för chefen att hantera personalen på ett tillfredsställande sätt. Ett affärssystem som inte är anpassat för verksamheten är ytterligare en begränsande faktor. Hur flexibelt är PRIO?


Ledarskap

"Att chefer övar och umgås med de anställda ser de intervjuade som centralt också ur ett socialt perspektiv. Det gäller att inte skapa olika kulturer på förbandet med fysiskt åtskilda miljöer. Flera av de intervjuade återkommer till vikten av att ha en öppen kultur på förbandet, där kritik får komma fram. Erfarenheten är att kompetensen står i fokus – att vidmakthålla den var man än är i organisationen, och att vara uppdaterad och utbildad, samtidigt som misstag inte mörkas: ”Det gör inget att man ibland gör fel – det är så man blir duktig”. Värdegrundsfrågor har flera intervjupersoner tagit upp från olika perspektiv. Många kopplar värdegrund både till ledarskap och en bra rekrytering."

Ledarskap ska vara en militär paradgren och är fortfarande så på vissa håll men det är på väg utför även här, dels på grund av administrationsbördan och dels på grund av det nya skolsystemet för officerare där teori sätts före praktik (ledare blir man inte av att läsa). Att leda anställda soldater kräver mer än att utbilda värnpliktiga är slutsatsen i studien. Det är kanske självklart men jag upplever inte att kompetensförsörjningen av officerare möter kraven. Jag skulle vilja ha en översyn av rekrytering och utbildning för officerare. Framförallt skulle jag vilja ha mer verksamhetsnära utbildning med truppföring, mycket mer truppföring.


En mycket allvarlig del är synen på misstag där jag upplever att det inte finns någon tolerans i Försvarsmakten idag. Det är inte okej att göra fel, inte ens hemma under utbildning. Minsta snedsteg renderar i en anmälan till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd sedan förbandschefer fråntagits förtroendet att hantera sin personal. Tidigare fanns tillrättavisningar, kavajhytt och Lillejulsmädande som verktyg för att hantera snedseglare men idag får man inte tillrättavisa folk utan det ska anmälas till FPAN för handläggning. Allt ses som förseelser i stället för misstag. Det är kontraproduktivt för en lärande organisation som då inte utvecklas. Alla kör tummen i spåret och riskerar så lite som möjligt. Ingen vill få "svarta kulor" och få sämre tjänstgöringsomdöme/vitsord och därmed sämre löneutveckling.


Rapporten tar också upp behovet av långsiktighet och förbandsstöd. Långsiktigheten behövs för att vidmakthålla förbandet som inte omsätts på 15 månaders som under värnpliktstiden och är en garant för en hållbar situation.
Förbandsstödet (utbildningsstödsresurser, sjukvård, mm) krävs för att kunna utbilda och fortbilda förbandet och ta hand om uppkomna situationer. Det måste vara hög tillgänglighet på stödet för att möta kraven.


Det är mycket bra att man utforskar och dokumenterar dragna erfarenheter på detta viset. Det borde ha gjorts tidigare, innan vi gick in ett nytt personalsystem. Nu väntar jag, helt utan spänning, på tillvaratagandet av dessa erfarenheter. Erfarenheterna står i kontrast till Försvarsmaktens ledningkultur. Tyvärr är jag så cynisk att jag inte tror att någonting kommer att omsättas till praktisk handling. Jag tror att vi även fortsättningsvis kommer:
ha pluton/sektionschefer bakom skrivbord i stället för med truppen/besättningen;
att förvaltningens omfattning kommer att öka och manöverutrymmet för chefen minska;
att morgondagens officerare kommer att vara än sämre skickade på praktiskt ledarskap för att förvaltning och pappershantering är det som premierats under skola och yrkesliv.

Tyvärr tror jag att det kommer att kosta massor. Dels i arbetsmiljöhänseende med konsekvenser för personal och rekrytering och dels kan det kosta liv, för där ute i verkligheten är det andra krav. Jag hoppas längst inne i hjärtat att någon beslutar om att dessa krav ska mötas och ger order om att tillvarata FMSF:s erfarenheter och omsätter det i "vanliga" Försvarsmakten.

Förtroendebrist

Idag uttryckte min käraste oro över framtiden:
-Hur ska jag göra när du måste åka på mission nästa gång? Eller när de säger att du ska tjänstgöra där eller där långtborta?
-Lugn, svarade jag. Jag har fått en tjänst där jag inte förväntas åka ut så mycket alls. Det ordnar sig.
-Nu ja. Men vänta du bara jag har inte ett dugg förtroende för Försvarsmakten kvar. Jag förväntar mig vad som helst från dem.
-....


Bara så där, helt oförhappandes. Det visar sig alltså att min kära har ännu lägre förtroende för Försvarsmakten än vad jag har.

Hon har varit hemma under tre internationella insatser, överlevt FB04 och en nedläggning, tagit hand om familjen under ett antal övningsserier och varit närmast sörjande under beredskap. Hon har varit med om det mesta som anhörig men framförallt det dåliga med Försvarsmakten. Hon har fått ta konsekvenser av personalläge och personalhantering men inte fått något tillbaka, annat än en frustrerad och utarbetad sämre hälft.

Här har Försvarsmakten en stor uppgift; att jobba upp ett förnyat förtroende inte bara hos personalen utan hos personalens familjer. För familjerna behövs, det vittnade till och med Försvarsministern om på FS19:s medaljceremoni.
Hur ska man då göra?

Först och främst ska man se om den redan anställda personalen, sedan deras anhöriga. Först därefter bör man satsa på utåtriktade åtgärder med målgrupp blivande personal.

1. Öka servicenivån på HR-funktionen i Försvarsmakten. Det får inte vara så svårt att leverera svar och besked till anställda som det är idag. Själv har jag fått vänta 10 dagar på ett svar från HRCentrum och det på en enkel fråga.

2. Reducera och förenkla administrationen så att folk får rätt lön i rätt tid. Räkningar ska betalas varje månad och det får inte strula. Idag är det så många åtgärder som ska vidtas att vissa helt enkelt givit upp. De mäktar inte med all administration som krävs för att de ska få rätt ersättning.

3. Öka numerären i förbandsproducerande funktioner och insatsskapande förband så att insatsfrekvensen blir human. 1:4-1:5 räknar Försvarsmakten med i insatsfrekvens. I Storbrittanien har man kommit fram till att 1:9 är det som gäller för att inte köra slut på personalen.

4. Gör halt på nedläggnings- och omorganisationshetsen. Det finns få saker som är så förödande för moralen som nedläggning och omotiverade omorganisationer. Det finns få tecken på att FM hinner räkna hem planerade effektivitetsvinster med de omorganisationer som gjorts de senaste åren. Låt hellre bli då.

5. Stå upp för personalen, även de som gjort misstag. Att bidra till mediadrevet och hänga ut egen personal såsom FM gör är inte gott ledarskap.

6. Decentralisera personalärenden. Idag är det HKV som fattar många personalbeslut, även av lägsta dignitet. Det borgar för tröghet som sänker effekten. Dessutom har förbandschefens tidigare ansvar för disciplinen på förbandet tagits bort och numera anmäls allt och alla till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd och även små skitärenden blir då stora och påföljder inte sällan oproportionerligt stora (de indirekta påföljderna såsom lägre status och avhakning i RALS och tjänster).

7. Inled förhandlingar med Skatteverket om vilka tjänster som faktiskt kan ges till anhöriga. Idag ringer FM-anställda gratis på mobiltelefon, något som var helt otänkbart för några år sedan. Det finns säkerligen mer att göra om vilja finns och man tar tag i det. Bara för att det är på ett visst sätt idag behöver inte det innebära att det inte går att ändra på.

8. Tillhandahåll bättre försäkringar till tjänstgörande. Idag är försäkringsläget för personal i internationell tjänst oklart. Så får det inte vara. Tryggheten för personal och anhöriga måste säkerställas.

9. Skattelättnader för personal i insats. Vi betalar full skatt under insats vilket kan ifrågasättas utifrån flera perspektiv, inte minst perspektivet att vi inte använder kommunens tjänster under insatsen. Ett sätt att få upp ersättningarna utan att för den skull öka omsättningen vore skattelättnader.

10. Sluta med att dra 85% på utlandstraktamentet. FM drar okristliga summor från traktamentet för att man får mat och boende men ibland finns inget boende alls och oftast är det inte i paritet med avdraget.


Det finns säkert en massa fler punkter att ta upp och det finns nog skäl att återkoppla till detta. Om ni har idéer är ni välkomna med kommentarer.
För min käresta är nog loppet kört. FM har brännt sina skepp där och hon kommer sannolikt aldrig lita på Försvarsmakten i något avseende. Själv är jag som ett offer för "domestic violence" som reser sig upp efter varje misshandel och hoppas hoppas....

Jag har förtroende för min förbandschef men han tvingas ibland till åtgärder som får förödande konsekvenser för oss underställda och våra familjer.

Fler konstiga beslut

Camp Northern Lights Afghanistan
Foto: Cynismer

Försvarsmakten fortsätter att fatta konstiga beslut. Jag höll på att skriva "häpnadsväckande" men faktum är att jag inte häpnar längre. De bara matar fram konstigheter och vi i terrängen börjar bli så luttrade att vi lagt undan lite pengar som vi satsar på djävulen i 10000 meter skridsko i nästa Vinter-OS. Han kommer snart att ha kunnat träna mycket.

Detta beslut som tagits av vad jag bedömer är Armétaktisk stab driver ner kilen mellan höga och låga funktionärer i Armén ännu mer och klyftan lär bli oöverbryggelig snart, åtminstone om ingen gör halt och mittåt.

Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif är trångbodd. Den byggdes ursprungligen för en mindre numerär än vad som nu är gällande. Soldater och officerare bor tre och tre i baracker och det är trångt, trångt. Det är mycken personlig utrustning som ska få plats i det lilla utrymmet som man dessutom ska bo i. Några officerare har haft lyxen att bo två och två i stället. Det är stor skillnad och jag tycker att två och två borde vara normen.

Nu har ATS fattat beslut om att officerare med Majors grad och högre ska få bo själva i sin barack. De ska inte behöva dela utrymme med andra. Jag har inte hört de bakomliggande skälen och motiven till detta men jag ser framemot det. Det måste vara grymt bra orsaker.
Man skulle ju kunna säga att man gör det för att öka nyttjandegraden för varje barack eftersom truppen är ute på patruller och uppdrag så mycket och därför inte använder sina sovutrymmen särskilt ofta. Men självklart ska dessa soldater få en bra vila när de väl är inne och de bör väl därför vara de som har bäst boende?
Majoren som har sitt huvudsakliga värv inne på campen och får ligga i sin egen säng varje natt borde inte vara prioriterad i sammanhanget, snarare tvärtom.


Nej, återigen visar Försvarsmakten att man inte förstår sig på signaleffekter. Beslutet kommer säkert att få några stycken att välja bort Försvarsmakten. Vad kostar det i marknadsföring?
De Majorer jag har hört med har inga krav på eget boende och skäms över det hela. Om jag förstår det rätt har vissa inte tagit möjligheten utan delar övrigas villkor och därmed också boende. Det är föregångsmannaskap, något som på pappret hyllas i Försvarsmakten men endast finns på lägre nivå ute i terrängen.
Vad kommer härnäst?


Disclaimer: Det kan vara ett prank så här i juletid, i såna fall ett osmakligt sådant.

Slit och släng?

Den senaste tidens strul med personalhanteringen i Försvarsmakten får mig att fundera över vad som händer med den som inte av någon fysisk anledning kan åka utomlands, som inte har de rätta förutsättningarna.

Högkvarteret har satt upp vilka fysiska krav som gäller för att få åka utomlands på internationell insats och många är de som inte klarat att på anbefalld tid med stridsutrustning springa två kilometer. Det är också ett antal som diskvalificerats på grund av för högt BMI. De har ansetts för feta helt enkelt. Andra har sviter efter gamla hjärtfel och ytterligare andra har olika allergier, tex nötallergi, som omöjliggör utlandstjänst i konfliktområde.
De har fått stanna hemma och förbandet har då fått antingen vakansrekrytera eller åka med brist.

Det är självklart att soldater och officerare ska ha fysiska förutsättningar för att klara tjänsten men den självklarheten utesluter ett antal människor med nuvarande personalhantering. Hur hanterar FM det?


En del av dessa skavanker och brister uppkommer en bit i anställningen i Försvarsmakten. En skada eller annat som omöjliggör utlandstjänst kan i princip drabba vem som helst, när som helst. Vad gäller då för den med en tjänst i Insatsorganisationen som är diskvalificerad för tjänst?
Vad händer med den som mister ett ben i en attack i Afghanistan? Skapar man en tjänst i Produktionsorganisationen då eller blir det sparken?
Är det skillnad om man skadar sig under insats jämfört med om man skadar sig hemma?

Jag tror inte att man är helt på det klara med vad som kommer att gälla för tillsvidareanställda med hinder för internationell tjänst. Åtminstone är det inget som kommit ut.


Tidigare har jag tänkt att den goda arbetsgivaren Försvarsmakten och Staten tar hand om mig om det skulle behövas men nu är jag inte så säker längre. Personalen verkar vara en slit- och slängvara. Jag behöver goda exempel på personalhantering för att återfå förtroendet för Försvarsmakten:

Vad sägs om raka besked?
Vad sägs om bättre och fastställda avtal?
Vad sägs om bättre personlig utrustning?
Vad sägs om löparskor eftersom vi är ålagda konditionsträning men inte får utrustning för det?
Vad sägs om korrekta uppgifter i uttalanden från Högkvarteret?

Nu krävs konkreta handlingar från Försvarsmakten för att visa välvilja, att visa uppskattning för de anställda.

Sunda vätskor?

Hanteringen av Chefsingenjören som sagts upp för att han krävt samråd mellan Högkvarteret och Arbetstagarorganisationen föranleder mig att fundera över vilka arbetstagare Försvarsmakten vill ha. Vill man ha personal vid sunda vätskor?

Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.


Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.

Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.


Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.


Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!

Ny bottennotering

”Chefer måste tydligt visa sin vilja att hjälpa sina underställda, när de behöver det. Av avgörande värde är chefens förmåga att leda samtal (inte ordergivning), förebygga och lösa konflikter samt hantera sin egen stress.

En människa måste först ha fått sina grundläggande behov tillfredsställda, som att sova, dricka och äta, innan hon eller han kan förväntas utföra någon motiverad handling. Varje sådant otillfredsställt behov ger en sänkning av prestationsförmågan. En sänkning av prestationsförmågan kan påverka människan såväl fysiskt som psykiskt.

En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda.”


I ljuset av gårdagens uppsägning av min blogg-kollega Chefsingenjören är det svårt att koppla samman citatet ovan med Försvarsmakten men faktum är att det kommer ur läroboken Pedagogiska grunder och beskriver del av Försvarsmaktens pedagogiska grundsyn. Stycket handlar om soldatens förtroende för organisationen och vikten av det. Det anses viktigt att hantera sin personal på ett bra sätt! Självklart kan tyckas men men... Vi som följt Försvarsmakten den senaste tiden vet att verkligheten inte överensstämmer med de fina orden.


Man kan säga mycket om ärendet Chefsingenjören. Även om Utlandsstyrkan är en del av ens vanliga anställning i Försvarsmakten (om än reglerad i tillagt lagrum); att det faktiskt finns anställda förband som är i princip insatsberedda och att utlandsobligatoriet var ett nödvändigt ont för att nå dit, så visar Chefsingenjörens inlägg på något väldigt absurt; nämligen personalhanteringen i Försvarsmakten.

Det hemskaste av allt är nog ändå att ingen av mina kollegor är förvånade, trots den nya bottennoteringen.



Förhoppningsvis kommer det något gott ur detta ändå. Jag hoppas och tror att:
-Att FM får sig en näsbränna av AD;
-Försvarsmakten och Högkvarteret lär sig av den näsbrännan men framförallt;
-Att Chefsingenjören får en bättre framtid.

Gästinlägg: Stridsväst och respekt

Svensk trupp på patrull i det oroliga området West of MES. I patrullen skönjas en soldat med Stridsväst 2000, övriga bär alternativa västar som bättre passar för ändamålet.
Bild: FS19.se


Den personliga utrustningen utgör grunden i soldatens behovsstruktur. För att soldaten ska kunna känna trygghet och förtroende för organisationen och på så sätt vara beredd att ta risker för den, krävs det att de grundläggande behoven är tillgodosedda. Som debatten den senaste tiden påvisat finns det brister i det avseendet inom Försvarsmakten.

Gästinlägget handlar om innebörden av stridsvästproblematiken som enklast kan förklaras med: Soldaten tycker att den tilldelade stridsvästen inte duger utan väljer att för egna medel köpa andra modernare. Detta är stick i stäv med Försvarsmaktens interna regler vilket har fått bland andra Arméinspektören att gå i taket. Försvarsmaktens interna regler bryter man inte mot så lättvindigt, inte ens om livet står på spel.

I texten står det om den nuvarande insatsen i Afghanistan FS19. Chefen för styrkan upptäckte hur det egentligen stod till och begärde att få skaffa en stridsväst som soldaterna anser duga. Högkvarteret tillät inte det. I en order i ärendet avslås Överstens begäran, helt utan motivering.

/C
---------------------------------------------------------------



Hur mycket är soldaterna värda EGENTLIGEN?

Jag har med stigande intresse följt den senaste debatten kring egna stridsvästars vara eller icke vara på bloggar, i nyheter och internetforum.

Det verkar föreligga en konflikt mellan vad soldater i skarp tjänst anser är lämplig utrustning att bära i stridssituationer och vad FM funktionsföreträdare och säkerhetsinspektion anser är lämplig utrustning.


Ett nytt kombinerat stridsväst/kroppsskyddssystem (PBSUS) var planerat att anskaffas till 2011 (2008 urpsrungligen), men pga att tillverkaren fuskat med testprotokoll i anbuds och anskaffningsprocess så ogiltigförklarades upphandlingen efter överklaganden från konkurrenterna.
Vad detta säger om FMV och dess förmåga att effektivt anskaffa lämplig materiel i rätt tid till FM:s slutanvändare behöver kanske inte utvecklas i detta inlägg, mer än att man kanske kan säga att den är självmarkerande.
I brist på vad slutanvändarna anser vara lämplig utrustning så har man i många fall antingen ur egen ficka anskaffat egen materiel eller kraftfullt modifierat Försvarsmaktens utrustning.


Vad kan man då säga om stridsväst 2000?
Har soldaterna fel? Är den fullt tillräcklig för uppgiften? Vill dom bara se balla ut?

En rent objektiv titt på stridsvästen och dess bakgrund visar att den togs fram i slutet av 1990-talet, för dom behov som då fanns och förutsågs.
Soldaten som den togs fram för var en avsutten standard-SoldF 2001-infanterist med AK 5, fyra magasin, ett pansarskott och en handgranat. Vårdsats, en vattenflaska och stridspackning på ryggen.

Dock visade det sig ganska snabbt att stridsvästen, en kompromiss i sig, inte passade för alla i det nationella försvaret. Specialförbanden förefaller aldrig ha använt den. Inte heller FJS, som använt sin egenutvecklade stridsväst på sina värnpliktiga soldater. Ing2 har använt stridsvästar från Snigel design på viss personal och som sagt även personal i utlandsstyrkan förefaller vilja välja annan utrustning.



En titt på stridsväst 2000 kopplat just till Afghanistan:
-Den är grön, eftersom det är den färgen som generellt är lämpligast för insatser i Svensk terräng.
Detta gör dock att den syns synnerligen väl i den Afghanska öknen. Syftet med maskering och signaturanpassning är att minska risken för upptäckt och identifiering, och då förefaller det märkligt för åtminstone mig att man lägger ner pengar och energi på att ta fram ökenfärgade långkalsonger till soldaterna, men att man fortfarande hävdar att en grön stridsväst är lämpligast.

-Den har inte något av dom universella fästsystemen för fickor och utrustning (MOLLE/PALS) som annars är standard på huvuddelen av den moderna stridsutrustning som produceras nuförtiden. Det gör att den inte är kompatibel med fickor off-the-shelf, vilket innebär att man till hög kostnad måste utveckla nya fickor för nya materielsystem som tillförs efterhand. Ett exempel är interngruppradiosystemet, där radio 1 har fått en speciell ficka, medan radio 2 fortfarande levereras till soldaten utan ficka. Till och med pannlampan har fått en egenutvecklad dedikerad ficka. Till vilken kostnad och effekt?

-Den är öppen framtill, eftersom soldaten år 2000 skulle kunna komma åt dragkedjan på sin fältuniform 90, och dessutom stoppa in sina tomma magasin innanför den halvöppna fältjackan. Det gör att fickor och buren utrustning måste placeras lågt på höfterna hela vägen runt midjan. Det finns ingen plats på bröstkorgen och mitt fram på bältet, eftersom fästremmarna sitter där. Detta är ett problem i trånga fordon, där man helt enkelt inte KAN bära utrustning bakom höftbenen på ett bra sätt. Man måste kunna bära utrustning även på framsidan av kroppen, annars blir utrustningen helt enkelt för skrymmande.

-Den har för få fickor och förvaringsmöjligheter. Soldaten i Afghanistan bär med sig väldigt mycket mer än SoldF 2001-soldaten.
6-8 magasin till AK5C, två magasin till pistol 88, ett antal handgranater och rökgranater, ett antal sambandssystem, bildförstärkare och andra mörkerhjälpmedel, sjukvårdsutrustning, lighsticks, personlig undsättningsutrustning, kartor, GPS, IR-närlys, signalpistol med ammunition osv osv.
Fickor och utrymme räcker helt enkelt inte till för att kunna transportera all materiel som föreskrivs i stående ordrar.

-Den har inga dedikerade handgranatsfickor. Det gör att handgranaterna måste förvaras i för ändamålet undermåliga flerbruksfickor. Eftersom konsekvensen av olyckan på Utö i somras, där en rökhandgranat detonerade i en flerbruksficka, blev att endast EN handgranat får förvararas i en i ÖVRIGT TOM ficka så måste man alltså avsätta tre stycken flerbruksficka liten för att kunna medföra tre stycken handgranater i sin burna utrustning. Det utgör ca 15x30 cm yta som upptas, eller ungefär nio magasin till AK5C.

-Den är bylsig, och utrustningens vikt bärs långt ut från kroppscentrum. Det gör att belastning på ryggmuskulatur och diskar ökar markant jämfört med andra bärsystem som placerar utrustningens vikt närmre kroppen. Belastningsskador har redan uppstått på yrkessoldater som bär samma utrustning dag ut och dag in i flera år.


När jag ser det hela ur soldaternas synvinkel så är det åtminstone för mig svårt att säga att dom har fel när dom säger att dom inte är nöjda med Stridsväst 2000 i Afghanistan. Jag måste ge dom rätt i många av fallen.


Säkerhetsinspektionens perspektiv?
Om man då ser detta ur säkerhetsinspektörens synvinkel så förefaller det vanligaste argumentet för att INTE använda egen utrustning vara att systemsäkerhetsansvaret inte tillåter användandet av egen utrustning.
Däremot förefaller systemsäkerheten tillåta att soldaterna modifierar sina M-nummermärkta stridsvästar bortom igenkännelse i många fall. Den intresserade kan snabbt hitta ett otal olika typer av konfigurationer på Stridsväst 2000, som hålls ihop med buntband, remmar, eltejp och ståltråd.
Dessutom använder väldigt många i FM annan materiel än kronmärkt och föreskriven när det gäller exempelvis idrottsutrustning, kängor, underkläder och synkorrektion.


Varför är det enligt säkerhetsinspektionen OK att använda andra underkläder än reglementerade? Varför är det OK att använda andra glasögon än Försvarsmaktens reglementerade?


Om det INTE är OK att göra detta, varför läggs det då inte lika mycket energi på att bekämpa användandet av dessa otillåtna materielsystem som det läggs på att bekämpa användandet av egna stridsvästar? Fler människor borde ju rimligtvis bryta mot bestämmelserna i dessa två exempel dagligen än vad folk bryter mot stridsvästbestämmelser?


Bristande argument
Om jag ser detta från perspektivet Markstridsskolans utvecklingsenhet för personlig utrustning, så är vanliga argument därifrån att man dels inte kan accelerera en inköpsprocess av nya västar eftersom man har att följa LOU.
Dessutom så förefaller det vara så att man från det hållet inte har något som helst förtroende för vare sig professionella soldaters eller deras chefers omdöme. En av anledningarna till att man från detta håll inte vill köpa in en väst av typen ”Chestrig” är att då kan soldaterna lockas att ta ut traumaplattorna ur sina kroppsskydd 94 och stoppa ner dom direkt i stridsvästen istället. Eftersom plattorna man har köpt in inte kan fungera tillräckligt bra utan ett skyddande aramidlager bakom sig, som fördelar chockvåg samt fångar upp splitter, så skulle det vara livsfarligt att göra så.
Att modifiera sin skyddsutrustning är såklart inget som en vettig soldat hade fått för sig, och skulle det nu ändå vara så att någon är så dum, så borde väl rimligen ansvaret falla på soldatens närmaste chef.
Det är inget annat än en förolämpning av yrkessoldaternas intelligens och deras chefers ledarskap att resonera på det sätt som funktionsföreträdarna verkar göra.


Vad gäller LOU så är jag för dåligt insatt för att kunna ha en underbyggd synpunkt, men rent allmänt så kan man kanske ifrågasätta hur benägna just MSS utvecklingsenhet är att snabbanskaffa ett materielsystem som inte har genomgått deras långdragna försöksprocess.
Att förorda snabbanskaffning av ett utrustningssystem utan att det först har stötts och blötts i deras korridorer skulle innebära att dom och deras funktion inte längre är oumbärliga i FM. Dessutom är det ju samma sektion som en gång i tiden tog fram stridsväst 2000, och att då nu säga att den inte räcker till är ju att inkompentförklara sig själv.
Ingen funktion eller enhet i dagens FM vill ju framstå som onödig och inkompetent av självklara skäl.



Stridsvästen i media
När jag tittar på rapporteringen från Afghanistan på Försvarsmaktens egen hemsida, så kan jag konstatera att sedan Augusti 2010 (så långt bak det går att hitta inlägg utan att titta i nyhetsarkivet), så har det knappt funnits EN ENDA bild på en soldat i stridsutrustning. Den 8 november finns en bild med på Per Larsson, som enligt bilden är Stf C NSE. Man kan precis ana att han bär en stridsväst 2000, men annars är det oerhört sparsamt med bilder på skyttesoldater i full utrustning.
Min teori är att detta beror på att soldaterna inte bär den reglementerade utrustning som FM föreskriver, utan egen inköpt utrustning och egna stridsvästar, och att FM inte vill visa att detta förekommer.
Denna teori stärks om man tar en titt på förbandet FS19:s egna blogg, där den absoluta majoriteten av skyttesoldaterna på bilderna bär annan utrustning än Försvarsmaktens.

Är det så att FM inte vill visa bilder på soldaterna i Afghanistan när dom bär icke reglementerad utrustning?
Om det är så; varför?
Skäms man för sina soldater? Gör dom ett dåligt arbete? Är dom ett dåligt föredöme för övriga soldater i Försvarsmakten?


Min egen uppfattning av vad jag sett av FS 19:s arbete hittills är att dom absolut inte har något att skämmas över. Dom har gjort ett solitt arbete, dom har varit professionella och inte vikt undan för motståndaren. Dom har tagit striden till fienden och dom har utan tvekan flyttat fram Sveriges positioner i ansvarsområdet.
Dessutom har dom ett antal gånger betalat det yttersta priset. Förbandet kommer hem med förluster i form av både stupade och skadade.


Högkvarterets åtgärder
Ändå skall HKV ha personal på plats under rotation för att ”leda” rotationen, vilket enligt uppgift kommer att innebära att man kommer att visitera personliga packningar och utrustningskollin för att säkerställa att ingen oreglementerad materiel vare sig medförs till Afghanistan av den avlösande kontingenten FS 20 eller att sådan materiel överlämnas eller säljs av hemroterande kontingent.
Legaliteten i att beslagta soldaters privat inköpta tillhörigheter kanske skall diskuteras i särskild ordning. Var går gränsen för egenmäktigt förfarande och stöld? Kan en soldat åberopa nödvärn och avbryta omhändertagandet (stölden?) av hans privata ägodelar? Många intressanta juridiska situationer kan komma att uppstå.


Varför respekterar inte FM dessa soldater bättre?
Varför förolämpar man deras intelligens och deras chefers ledarskap?
Varför publicerar man inte bilder på deras arbete på sin hemsida?
Varför tar man inte soldaternas erfarenheter och tankar på större allvar?

Varför förstår inte FM hur viktig denna fråga är för de soldater som dagligen utför det farliga arbetet?


/ Officer i uppgivenhetens öken

Försvarskrisen och spionen

Vilken rubrik, tänker du säkert? Ja, den är säljande. Den första jag hade innehöll ordet humansäkerhetsperspektiv men det funkade inte. Inlägget handlar om säkerhetstjänst och människor.


En fungerande säkerhet är avgörande för ett nationellt försvar. Motståndaren ska inte känna till våra svagheter. Därför finns självklart omfattande rutiner för i princip alla företeelser i Försvarsmakten, i syfte att säkerställa en hög säkerhetsskyddsnivå. Personalen utbildas fortlöpande i det och det genomförs periodiska kontroller för att utvärdera säkerhetsarbetet.

En av de tyngre processerna är ackrediteringsarbetet där den Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten är huvudman. Det gäller att få till allt och dokumentera det hela. Inget få trilla mellan stolarna eller gå snett. Det är noga, mycket noga.

Den svagaste länken blir allt som oftast individen. Det görs bakgrundskollar, man utbildar, registerslår, samtalar, tar referenser, mm mm, allt för att minimera risken för att någon ska göra dumheter, medvetet eller av oaktsamhet.

Främmande makter som vill åt vår information kan förvisso få en hel del via nätet men för att få det gottigaste så måste de få tillgång till personal med direktaccess till hemligheter. Hotet från främmande underrättelsetjänst mot Försvarsmakten är ganska högt.

Rekryteringen av källor följer ofta ett givet mönster och tar tid. Det är ett gediget arbete som ska läggas på att hitta rätt person och sedan jobba upp ett förtroende hos denne. "Rätt person" är en person med access till känsliga uppgifter och som är identifierat sårbar i något avseende. Det kan röra sig om ideologiska drivkrafter som kan få individen att svika sitt ansvar men det kan även vara ekonomiska problem eller andra privata problem som innebär sårbarhet.

För att personalen ska hålla på sitt och ta sitt ansvar så krävs det lojal personal, personal som tror på organisationen och dess arbete, personal som känner för organisationen. Den typen av personal får man om man:
-Kommunicerar med personalen och gör den delaktig i beslut;
-Ger personalen ekonomi och villkor så att andra alternativ inte är lockande;
-Ser personalen som en viktig resurs och behandlar den där efter;
-Ger personalen trygghet och framtidstro;

Nedläggningar, nedskärningar, avtalsändringar, hot om degradering, strulande stöd och annat som Försvarsmakten dras med är mumma för en främmande agent. Det skapar bitterhet hos personalen och var och varannan är väl snart en potentiell källa. Personal som ideligen blir sviken är inte någon bra grund för säkerhetstjänsten.

Hur mycket skit tar folk?
Har man reflekterat över det säkerhetsmässiga?
Innefattas säkerhetsanalys i de ständiga omstruktureringarna?
Bitter FM-personal som övergår till industrin och tar sin kompetens med sig till högavlönade konsulttjänster, vad är det egentligen?

Jag är oroad ur mer än ett perspektiv. När ska MUST agera? Hur kan man vara så övernitiskt noga i allt och strunta i humanperspektivet när det kommer till hur personalen behandlas? Det är dags att tänka om, från alla instanser.

Ganska symboliskt så får inte Försvarsmakten använda "En svensk tiger" längre pga upphovsrätten. Och lika symboliskt har tigern inte ersatts av något alls.

Vakanser.nu

Nu börjar det igen, jobbsökandet för Försvarsmaktsanställda. Oppositionen har gått ut med stora besparingar om de vinner valet och det vet varje luttrad officer vad det innebär; uppsägningar.

Varje politiskt försvarsbeslut innebär ett arbetsmiljöproblem för personalen eftersom konsekvenserna är så stora. Hur många officerare tar till flaskan i år som en följd av nedläggnings- och uppsägningshot?

Även om inte oppositionen tar makten så hänger uppsägningar i luften. Senast idag så fick jag frågan om jag sitter löst eller ej. Mitt svar var att jag tror att jag sitter hyffsat säkert. Men ärligt talat, vem vill jobba i en organisation som ständigt vandrar i dödsskuggans dal, på fler än ett sätt? Räcker det inte med allt skit man måste stå ut med i tjänsten? Ska man behöva vara rädd för Staten också?

Det går inte längre. Det går inte att lägga ner mer. Det går inte att spara mer netto. Brutto går det säkert att spara mer med en förändrad ekonomistyrning men i reda pengar så går FM på knäna och personalen på hörntänderna. Vi är för få och för fattiga. Det är endast personalens dumma och trofasta envishet som gör att det finns förband att skicka till Afghanistan. Snart så är det slut på även det.

Om man tittar på vad Försvarsmaktens personal surfar in på för sidor med hjälp av Creeper så finner man att vakanser.se är en välbesökt hemsida. Föga överraskande och mer lär det bli ju närmare valet vi kommer. Det är väl knappast ett tecken på en sund organisation när så många talar om att byta jobb? Hur tänker man hantera det? Inte alls och i stället satsa mer pengar på marknadsföring och rekrytering? Eller tänker man ta krafttag för att verkligen göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare, det som varit ett slagord men som inte omsatts i praktisk handling?

Överbefälhavaren och Officersförbundet måste göra gemensam sak och försöka få politikerna att inse att vi passerat smärtgränsen för länge sen. Det är nog nu.


Min kamrat i bloggosfären Väpnaren har skrivit om detta på: Insatsen

Specialistofficer i Utlandsstyrkan?

På SoldF Forum så kom det upp att 1.Sergeanter inte har fått anställas som gruppchefer i Utlandsstyrkan trots att de utbildats till det. Någon måttligt ekonomiskt begåvad person hade uttryckt att det var för dyrt att anställa OR6:or på gruppchefsbefattningar eller också så var det någon utan ryggrad som skyllde sitt beslut på ekonomin. Hur som helst så är den ekonomiska uträkningen till fördel för specoffen jämfört med en externrekryterad.

Nu har detta tydligen aktualiserats igen.

Uppgifter från Armén anger att specialistofficerare börjar tappa sugen eftersom de inte får bemanna tjänster såsom skyttegruppchefer. De specialistofficerstjänster som finns bör/ska bemannas av personal med erfarenhet och det saknas instegsbefattningar i Utlandsstyrkan för 1.Sergeanter. När och hur ska dessa få sin erfarenhet?

För nästan 20 år sedan då jag gjorde min första mission så var gruppcheferna Sergeanter och ställföreträdande gruppchefer var furirer. Idag så är en korpral skyttegruppchef i Utlandsstyrkan och det finns ingen plats för 1.Sergeanter.

Försvarsmakten har infört ett nytt befälssystem och kommer att växla officerare till specialistofficerare eftersom det finns för många av de förstnämnda. Samtidigt så tycker man tydligen inte att man kan bemanna insatserna med specialistofficere, med några få undantag.

Jag hoppas att detta är ett utslag av ett allt för påskyndat systemskifte och att tiden hinner ikapp. Tills dess så har förbandscheferna ett gediget arbete att motivera hungriga yngre kollegor som rekryterats och utbildats för insats men som får "gå hemma på kaserngården och sparka kott".

En fortsättning på detta ämne bedömer jag kommer. Jag jobbar på information.

Plutonchefsbrist

Jag har fått tipset av en vän och kollgega att skriva om ett hot som väntar vid horisonten:



Försvarsbeslut 2004 fortsätter att skörda offer.

Nu börjar effekterna av det rekryteringsstopp som infördes bli tydligt. 2004 och 2005 antogs inga nya officersaspiranter utan först 2006 återupptogs YOP och de kadetterna utexaminerades som fänrikar i somras. Dessa står nu inför eller mitt i en mäktig utmaning; att leda plutoner nationellt och internationellt utan handledning och utan egentligt mentorskap. Det i en organisation som tappat kontinuitet och där misslyckande inte är acceptabelt och FPAN ständigt är närvarande.

2008 fick vi ut specialistofficerare, lyckligtvis. Utan dem så skulle läget vara omöjligt. Dessa fyller roller som instruktör, gruppchefer på specialgrupper, troppchefer och dylika. De har fullt upp nu, inte minst pga den sviktande erfarenhet som råder bland Sveriges plutonsledningar. Det finns säkert förband som har bättre läge än andra men det finns många förband som har absoluta färskingar som plutonchefer. Det är inget fel på dessa nya officerare men de flesta av dem är inte redo att vara plutonchefer.

En slutsats som Säkerhetsinspektionen dragit med anledning av de allvarliga olyckor som skett de senaste åren är att det behövs rutin och erfarenhet i befälslagen. Utan rutin och erfarenhet så ökar risktagningen och säkerhetsbristerna blir fler. Utvecklingen går tyvärr åt fel håll på många förband i Sverige.

Om man ser risker i utvecklingen under utbildning här hemma i Sverige, vad kommer den då innebära vid skarpa insatser? Hur kommer det att fungera med nyutexade fänrikar med gedigna teoretiska studier men utan praktisk erfarenhet som plutonchefer i Afghanistan? Är det schysst mot officeren och dess underställda?
Vi kommer inom kort att skicka officerare som inte truppfört och skjutit i mer än grupps ram och gjort det endast under enstaka övning inför inryck till Utlandsstyrkan. De ska sedan på knappa fyra månaders utbildning öva upp sin förmåga i att leda pluton i strid eller annan huvudtjänst, samtidigt som de ska axla det skarpa arbetsgivaransvaret. För chefer så är det skarpt från dag 1 under utbildningen parallellt med sin egen funktionsutbildning. Truppen ska ha sitt och det måste chefas direkt, ingen mjukstart ges.

Sedan kommer själva insatsen. Där står plutonchefen med ansvaret för sin trupp och ska fatta beslut som gäller liv och lem och Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och McChrystals strategi. Då är det för sent att tveka eller eljest svikta. Då krävs rutin att falla tillbaka på och befästa förmågor. Teoretisk grund i all ära men det är hantverkskunskapen som behövs där ute när den onda verkligheten ska hanteras. Återigen så är det inte utbildningssystemets fel, även om jag har synpunkter där, utan felet står att finna i kompetens- och personalbrist i plutonchefsledet.

Hur Försvarsmakten ska hantera detta innan vi fått rutinerade specoffar, som kan handleda sina chefer à la utländska krigsfilmer, vet jag inte. Jag har tidigare skrivit att jag vill att Helikopterflottiljen ska få slippa skicka folk på insats så att de kan få tid att konsolidera sig och sin verksamhet. Nu vill jag att det ska omfatta mer av FM. Det kanske är dags för en "operativ time out" för att vi ska komma ikapp?

Med orutinerade plutonchefer riskerar vi att få en väldigt negativ utveckling inkluderande ett ökat antal skadade och döda. "Folk kommer att dö" sa en vän till mig. Hans farhågor ska man absolut ta på fullaste allvar. Implikationerna av FB04 kan innebära förluster av svenska liv. Det är hög tid att ta den sjunkande rutinen på plutonsbefälen i beaktande vid rekrytering, bemanning och planering av insatser. Jag avslutar med ännu ett citat från min vän: "Om detta är konsekvenserna av FB04, en liten förändring i sammanhanget, vad blir då dom långsiktiga konsekvenserna av paradigmskiftet som står för dörren?"

Reservofficer och utlandstjänst

Jag har följt rekryteringen till Utlandsstyrkan i några år och jag kan bara konstatera att villkor och lönehantering är dåligt skött. Det lönar sig helt enkelt inte att ha någon närmare relation till Försvarsmakten. Det får nämligen negativ effekt på din inkomst.

Försvarsmakten försöker att locka ut reservofficerare till tjänster i Utlandsstyrkan men det är helt som förgjort. Jag har själv försökt med konststycket och faktiskt fått napp. Dock så har den fina fisken ramlat av kroken pga dålig ersättning.
Dålig ersättning? Ja, i förhållande till sitt vanliga yrke och i förhållande till en civilist som söker samma jobb.

En RO placeras in i förbandets lönestruktur i samma höjd som Yrkesofficerare och sedan erhålls samma villkor som för YO:
Under utbildningen så erhålls I-lön.
Under insats i Afghanistan erhålls I-lön x 1,3 + 8000 + 3000 + 10000 + 2000.

Ett närtida exempel gav till hands att en RO som var tänkt att åka till Afghanistan gavs I-lön 22000:-. Utbildningstiden var på drygt fyra månader och insatsen på dryga sex månader så jag har räknat på ett helt år för att täcka upp ledigheter. Det är tillräckligt nära i alla fall.
Total inkomst för RO:n skulle bli 441600:- plus lite smågrus för OB under utbildningen.

Om man rekryterar mannen från gatan som inte har någon koppling till Försvarsmakten i övrigt så blir uträkningen en annan.
Denne erhåller för samma tjänst som ovan en befattningslön på 35700:-, både under utbildning och insats. Under insats tillkommer sedan 3000 + 10000 + 2000.
Det borde ge någonstans en total inkomst à 482700:-

Utfallet av ovanstående blev att reservofficeren stannade hemma och i stället fick chefen leta upp en helt civil människa för tjänsten. Nu inte sagt att den civile skulle vara sämre person men då det rör sig om befälstjänst så är det hela ganska märkligt. Jag kan ha fått några siffor fel men det blir skillnad mellan officer och civil och som rekryterare är det svårt att motivera denna skillnad.


Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna jobbar visst på ett nytt avtal men som vanligt drar det ut på tiden och som vanligt vill inte Försvarsmakten betala för "sin viktigaste resurs, personalen".
Man hoppas kanske att det kommande personalförsörjningssystemet ska råda bot på såna här företeelser men jag anser att det bara är ett symptom på en allvarlig sjukdom, Personalsynsröta.