Rörande personalrörlighet

Försvarsbloggaren Sinuhe refererade i ett inlägg till ämnet personalrörlighet och att det diskuterades väl lite under ÖB:s chefsmöte. Det fick mig att ta upp ämnet här.

I Försvarsmakten tycks personalrörlighet på många håll vara ett problem. Åtminstone hanterar man det som ett problem för även om man utåt sett säger sig sätta personalen i första rummet så behandlar man i vissa fall personalen som materiel, ett behov precis som många andra.

Jag vet flera fall de senaste åren där förband förhindrat förbandsbyte för anställda. Man har hävdat att den sökande har varit oumbärlig för förbandet och inte kunnat avvaras. Följden har blivit att officerarna slutat helt i Försvarsmakten och i stället blivit civila. Därmed står två förband utan den kompetensen i stället för ett. Denna trångsynthet är dålig för alla inblandade parter. Här måste FM inta ett helhetsperspektiv. Försvarsmakten och personalurvalet är för litet för en förbandscentrerad syn. Det kommer att bli än mer viktigt med en högre andel anställda, där de yngre har en högre rörlighet i uppträdandet.

Det finns goda exempel i Försvarsmakten också. Vissa chefer har förstått att det inte går att hålla personal mot deras vilja och att det är bättre att personal gör nytta någon annanstans i FM än utanför.

Nu kanske helt fri rörlighet är för svårt att hantera i FM med datasystemet PRIO och så men då kan man väl hitta lösningar. Sporten har transferfönster för att få lite stadga i säsongerna, något som kanske skulle kunna vara applicerbart även i FM? Förbandsbyte är möjligt vid hel- respektive halvårsskifte. På det sättet skulle cheferna kunna få en mer lätthanterlig personalrörlighet åtminstone.