Cynismer har förmånen att edera följande gästinlägg som är skrivet av en kollega med flera internationella insatser i bagaget. Det speglar en något mer positiv bild av Försvarsmakten än vad mina tidigare inlägg visat på.
/Cynisk
------------------------------------------------------------------------------------------
Bristande lojalitet mot högre chef och politisk ledning
I väntan på att vi ska inta insatsorganisation 2014 (IO14), vilket sker 2013-01-01, har våra krigsförband organiserats i en övergångsorganisation och fyllts på med officerare, specialistofficerare och till del även med soldater. Ännu så länge är det främst kontinuerligt tjänstgörande som placerats och endast i liten omfattning har man lyckats rekrytera tidvis tjänstgörande. I många fall bemannar kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare även de befattningarna som egentligen är avsedda för deras tidvis tjänstgörande motsvarigheter. Det är ett resultat av att det finns ett kraftigt överskott av
yrkesofficerare. I alla fall utfirån tilldelade ramar.
De stora skillnaderna mot den övergångsorganisation vi nu har jämfört med IO14 är egentligen ganska liten. Kvalifikationskrav för respektive befattning ska tas fram, mindre organisatoriska förändringar ska genomföras och kanske viktigast är att rätt person ska sättas på rätt plats. Så är det verkligen inte i nuläget.
I stor omfattning kan vi nog kalla armén för ett typiskt pappersförband. För även om officersbefattningar och specialistofficersbefattningar i stort är uppfyllda med namn så saknar mycket av personalen rätt kompetens och träning i sina befattningar. När det gäller soldatbefattningar så har dessa börjat fyllas på men det är egentligen bara befattningarna för kontinuerligt tjänstgörande som närmar sig uppfyllnad utifrån de ramar som ekonomin hittills har medgett.
När det gäller våra möjligheter att personellt delta i ytterligare internationella insatser är dessa sannolikt ganska goda eftersom inte alla krigsförband sätts in samtidigt och det finns tid för att rätta till brister i träning och för att rekrytera tidvis tjänstgörande inför varje insats. Men ur aspekten, nationellt försvar, är vi inte ens i närheten av att kunna nyttja förbanden. Då handlar det om enstaka plutoner och i undantagsfall något kompani som är gripbara.
Det kanske största orosmomentet är nog egentligen den enorma bristen på modern materiel och splitterskyddade fordon. Fråga vilken batljonschef som helst var dennes samtliga fordon befinner sig och jag lovar att svaret kommer bli skrämmande.
Vid våra förband finns det utöver insatsorganisationen en basorganisation som ska stödja den förra. Egentligen borde det vara solklart vilken personal som tillhör vilken men för att verksamheten ska gå runt har man av olika skäl hittat på egna organisationer, ibland sanktionerat men oftast inte, där personal är dubbelintecknad på flera olika befattningar för att få verksamheten att gå runt. Det kan tyckas vara ett smart drag att man gör sitt yttersta för att försöka lösa sina uppgifter men konsekvenserna blir förödande. Personal vet inte vem som är deras chef, löneutbetalningar fungerar inte, ansvar kan inte utkrävas och framförallt – den beordrade organisationen kan inte utvärderas eftersom den inte följts. Detta är ett lysande exempel på där lojalitet mot uppgiften inte går går att kombinera med lojalitet mot högre chef och övergripande syfte. Det vore önskvärt om vi nu på allvar faktiskt följer den beordrade organisationen, alltså den som är indaterad i PRIO, och därefter får det bära eller brista. Först då är vi lojala och kan gå vidare.
Folk och Försvar höll nyligen ett seminarium (http://www.folkochforsvar.se/index.php/fof-
play-filmvisare/items/foersvarsmakten-2014-makt-nog-att-foersvara-sverige) där det gjordes flera försök från politiker om att få ett svar om vilka förband som var gripbara. Det som förvånar min starkt är att Försvarsmakten inte besvarar frågorna. Det är trots allt politikerna som ger oss våra uppdrag. Det hänvisas ofta till sekretess men jag upplever att det används som ett svepskäl för att dölja våra tillkortakommanden och i vissa fall okunkap. Mycket av den informationen som politikerna efterfrågar finns i offentliga handlingar vid våra förband.
Om inte ens politikerna medvetandegörs om våra brister så kommer vi aldrig få resurserna för
att rätta till dem. Detta om något är bristande lojalitet mot vår uppdragsgivare.
/CS
Jag håller inte med om att det skulle finnas personell kapacitet för ytterligare insatser, annat än ytterst små sådana. Förbandsinsats är uteslutet.
SvaraRaderaDels finns knappt personal på listorna för att fylla stolarna och dels för att den personal som finns går åt till att utbilda de som ska iväg på nuvarande insatser.
De befintliga ska dessutom ta hand om förbandstillväxt så att vi någon gång kan få en skaplig uppfyllnad.
När det gäller brister i lojalitet mot vår uppdragsgivare så finns det politiker som anser sig ha en bättre lägesbild än den FM ger dem. Johan Forssell (M) är en typisk sådan med selektiv uppfattning, något som med önskvärd tydlighet kan följas i dennes Twitter-debatt med Wiseman och Strategi och Krigskonsts Wiktorin.
Det är alltså inte bara FM som ska klandras i sammanhanget.
Kul att det var någon mer än de inblandade som lade märke till Twitterdebatten...
SvaraRaderaVäl beskrivet CS, även om Cynisk nog har en poäng avseende ytterligare insatser. Någon gång måste personalen få återhämta.
På tal om lojalitet så måste jag framhålla Tolgfors militäre adjutant som idag skrev på hans blogg om vår marin och ubåtsskyddsverksamhet.
SvaraRaderaLojaliteten mot systemet blir så stor att det luktar Nord-Korea lång väg oavsett hur positiv man är. Hur många av våra få ytstridsenheter kan snabbt verka inom samma område? Hur välövade är besättningarna på ub-jakt egentligen? Finns våra minlinjer och fasta lyssnarutrustningar kvar? Går det att genomföra ub-jakt utan tung helikopter? Frågorna är många fler men svaren är tyvärr få och föga trösterika. Vi får nöja oss med att sikta framåt och försöka göra vad vi kan med det vi har. MEN någon djävel borde ställas till svars för det elände som vår FM befinner sig i idag.
Jag kan tyvärr inte köpa att vi skulle ha personalproblem för att bemanna insatser. Hade folk varit iväg mer så hade vi sannolikt haft mindre tid att bygga upp så mycket byråkrati här hemma.
SvaraRaderaDet är min absoluta övertygelse att vi med det officersantal vi har skulle kunna klara betydligt mer. Se er om på förbanden. Hur många är det egentligen som är i närheten av rotationsfrekvens 1:5 och har varit det under någon längre tid. Ett fåtal vill jag påstå. Endast inom mycket speciella områden förekommer det.
Sen kan man fundera över om det mest lämpliga är att sätta upp så pass officerstunga insatser som vi gör för tillfället. Visst är det bra med påverkan och insyn men om vi ska ha den andelen officerare på alla insatser då är målet 1700 internationellt insatta omöjligt.
@CS
SvaraRaderaDet är ju så att alla anställda inte accepterar en insatsfrekvens på 1:4-1:5.
Har du siffror på att FM har armépersonal nog för ännu en förbandsinsats? Jag bygger min bild på uppfattning och det läge som folk ute i landet redovisar och alltså inte reda siffror.
Du får dock inte bortse från de delar som ska träna pågående insatsförband, rekrytera och utbilda nya soldater, sörja för bevakning/IBSS, Berto och högvakt samt de som ska leda hela verksamheten. Det eftersom Basorg inte är dimensionerad för att lösa det.
Enligt Försvarsmakten webbplats så finns det vid våra förband i armén 3373 yrkesofficerare. Afghanistan, Kosovo och enskilda missioner sysselsätter ca 200 arméofficerare (uppskattat siffra) åt taget. Det ger en insatsfrekvens på ca 1:17.
SvaraRaderaUtöver dem finns det en hel del personal som tillhör HKV, skolor, centra och de andra försvarsgrenarna som deltar i våra markinsatser. Jag vidmakthåller att vi både kan och skall klara mer.
Det övriga uppgifterna du nämner ovan är inte särskilt officerstunga med undantag för utbildning av insatsförbanden. Jag tror nog att vi måste ändra synen på hur vi utbildar dem. En större del av träningen kan lösas av den egna enheten och utbildningsstöd ska främst nyttjas när det är dags för tillämpade övningar.
@CS
SvaraRaderaDu bör nog räkna Insatsorganisationen och räkna bort de delar som redan idag jobbar med insats eller TI. Det går bort en hel del.
Lägg där till de som just kommit hem från insats och de som är under utbildning för att åka ut.
Addera därnäst de som är lediga (föräldralediga, och dyl) och de som genomgår utbildningar (NU och INU).
Visst finns det delar av FM som inte går så tungt men som organisation ligger FM på kulminationspunkten. En liten begränsad insats under en mycket begränsad tid skulle man kunna lösa men inte mer.
Redan idag tvingas man göra avsteg från Skyddsregeln om 1:2. Det tycker jag är tydligt.
Jag delar Cynisk åsikt. Min bataljon är så kallad funktionsbataljon, det finns bara en enda i riket.
SvaraRaderaVi roterar i huvudsak officerare i vårat funktionsskrå samt även hela plutoner som i största del består av officerare.
Eftersom det endast finns EN av vår bataljon, så innebär det att det finns en stor mängd luckor i bemanningen på vår bataljon då stor del av personalen befinner sig utomlands, på kommenderingar, föräldralediga mm. Vi kan inte täta luckorna eftersom då uppstår en lucka på någon annan befattning. Vi är verkligen utsträckta till max, dock så fortsätter uppgifterna att rinna ned till bataljonen så som vi vore fulltaliga. Men det beror på att det inte finns en chef som vågar att anmäla begränsningar.
Så jag delar verkligen INTE din åsikt CS, att det skulle finnas gott om personal för mer missioner. Möjligtvis på manöverbataljonerna där det finns två av varje.
//Fem Ören
Lägg ner allt och börja om från början. Anställ bara dem av de 3373 som har viljan och förmågan att utföra vad som borde krävas av dem (det Riksdagen/Folket ålägger oss). Låt oss övriga dela på pengarna som blir över. Låt försvarsmakten dessutom få bli en militär organisation med en enda uppgift, väpnad strid (vad annars ska den vara till för?). Idag är vi så spretiga och oprofessionella att det inte ens är kul att driva om det längre.
SvaraRaderaAtt kraftsamla är ett centralt begrepp inom militärteori, och det börjar bli läge att göra just det. Skär bort alla onödiga centra och dubbelarbetande funktioner och lägg pengarna där de behövs, där den önskade effekten kan uppnås.
-Pergite!
Jag tillhör själv en av de delar som är mest insatta. Jag vet att det finns flera sådana. Där finns givetvis inget eller litet utrymme för ytterligare insatser. Samtidigt, som jag bland annat har skrivit i kommentarerna till föregående inlägg, så finns det delar som inte alls eller i väldigt liten utsträckning genomför insats (det skulle vara intressant om läsarna kan anmäla hur det ser ut vid respektive förband).
SvaraRaderaCynisk, ditt sätt att räkna blir ju helt galet. Man kan väl knappast räkna bort personal när man ska försöka få fram ett genomsnitt. Vi har ju personalrörlighet mellan insatsförband och basorganisation. De som är tjänstlediga kan givetvis räknas bort men inte övriga.
Avseende skyddsregeln så handlar det bara om ett ytterst fåtal. Oftast dessutom frivilliga sådana.
Även om det inte är exakta och verifierade siffror jag nyttjade ovan, det kan vara någon mer eller mindre, så talar insatsfrekvens 1:17 sitt tydliga språk. Det är helt orimligt att arméofficeren bara skulle genomföra en insats var 8-9 år.
Jag håller med Anonym 16:57 till stor del. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Vi har för många som sysslar med samma saker och framförallt fel saker. Fokusera på krigsförbanden. Ta bort rörliga befattningar. Bygg därefter upp basorganisationen utifrån krigsförbandens behov och inget annat.
Man ska nog akta sig för att döma ut en hel organisation innan man varit runt i organisationen ordentligt. Det finns gott om delar som vid första anblicken förefaller helt onödiga, men vid närmare titt fyller viktiga funktioner.
SvaraRaderaBara en så enkel sak som skillnad i uppgift/truppslag gör att statistiken kommer att få ett märkligt utseende. Det ska oerhört mycket till innan vi sätter in artileri- och stridsvagnsförband eller för den delen luftvärn. Som bekant kommer den framtida organisationen att bygga på att man tar färdiga förband och sänder till insats. Gör man då störst nytta i att se till att vara i beredskap för det man är expert på eller ska det vara "alla ska med"?
Du har en poäng Wiseman. Det här med att vi sänder färdiga förband är dock en sanning med modifikation. De färdiga förbanden är klossar från olika delar av FM som sätts ihop för en insats. Det är med undantag för skytte, i storleksordningen grupper och plutoner.
SvaraRaderaMan får inte heller glömma att många befattningar som finns utomlands inte finns i Sverige. Se på befattningarna i Kosovo där huvuddelen av befattningarna kan bemannas av vilken officer som helst.
@CS
SvaraRaderaMitt sätt blir inte alls galet. Vid en given tidpunkt (exempelvis nu) kan endast räkna med numerären i Insatsorganisationen men måste samtidigt dra bort de delar av Insatsorgen som håller den samma kompetensförsörjd. Du måste givetvis också räkna bort nyligen hemkommen och de som är på väg ut samt andra som är indisponibla. Det torde väl knappast vara något galet med det?
Det finns inte 3373 (totalmängden var 3013 för 2,5 år sedan) arméofficerare disponibla för en ökad insatsmängd med en insats i södra Sudan inom kort med bibehållande av nu pågående insatser.
1:17 är inte en rättvisande beräkning eftersom många av de 3013 inte har någon funktion att fylla i internationella markinsatser. Det är främst officerare på truppnivån som åtgår och såna har inte FM allt för gott om numera.
Jag vet att ditt skrå går hårt och jag vet att FM tvingas till särlösningar för att klara av att bemanna funktionen utomlands. Ni är långt ifrån de enda i samma situation och dessa funktioner behövs verkligen där ute. Någon räknade ut att und-personal skulle ha en insatsfrekvens på 1,5:1 för att lösa nuvarande behov. Lösningen är kanske att låta FS26 utgöra NBG14?
Siffrorna fick jag av att slå ihop siffrorna på antal officerare anställda vid respektive arméförband på FM hemsida. Det kan säkert diffa lite med verkligheten.
SvaraRaderaDu tänker snett. Ja, de som precis kommit hem eller är på väg ut kan givetvis inte samtidigt vara insatta men likväl måste de ju medräknas om du ska räkna på frekvenser.
Tyvärr har jag inte insyn i hur det ser ut på alla förband men vid vårt finns det mängder med officerare som vill och kan genomföra mer insatser och därutöver finns en hel hög som borde tvingas iväg.
Vi får lämna den här diskussionen därhän. Vi kommer inte att komma överens.
Givetvis ska personal i Insatsorganisationen inkluderas i rotationsfrekvens. Det betyder dock inte att de är disponibla för ännu en insatsriktning inom kort, vilket ju (S) vill. Däremot kan inte alla arméofficerare inkluderas i kalkylen eftersom alla inte ingår i Insatsorganisationen och vissa som ingår löser uppgift från Sverige.
SvaraRaderaJust nu är inte Insatsorganisationen uppfylld med adekvat kompetens och en del av IO krävs för uppbyggnad. Man måste avsätta icke försumbara resurser för denna organisationsuppbyggnad, något som på kort och medel-lång sikt begränsar FM:s möjligheter till ökade insatser.