”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

En lustig vinkel på soldatdebatten...

Det har ju som bekant rasat en debatt i medierna den sista tiden kring logementsboendet på Livgardet och andra fenomen, och mycket frustration har ventilerats i bloggar och på twitter.

Igår dök följande elaka men fyndiga film upp på nätet, och den är bara för rolig för att inte uppmärksamma.

HKV har nu nåtts av ryktet om debatten och vi får här se reaktionerna i ledningsgruppen....   :-)

/Parabellum

Samgruppering av HKV?

Försvarsmaktens högkvarter anses vara ineffektivt, bland annat på grund av att två huvudprocesser Insats och Produktion inte alltid jobbar tillsammans utan motarbetar varandra. I de flesta fall är det säkert inte så men när det sker är det olyckligt.

Högkvarteret är lokaliserat på fyra olika ställen i Stockholm. Eller är det tre ställen nu när HRC har bildats?

Vore det inte bättre med ett samgrupperat Högkvarter på till exempel Tre Vapen?
Då skulle närheten mellan processerna säkerligen minska friktioner och dubbelarbete och effektiviteten öka.
FMV skulle behöva flytta ut men de kan ju få andra lokaler. Finns det några aber med en samgruppering utöver det uppenbara med att ha alla ägg i en korg?

Prata med fotfolket! Uppdaterad 2010-12-29

Aftonbladet skriver en kort artikel om svenska soldaters strider i Afghanistan under 2010. De två huvudlinjerna utgörs av att:
1. Man vet inte hur många motståndare som har dödats
2. Man söker inte efter nedkämpade motståndsmän efter strider.

Det är förvisso så att man inte för någon officiell total kill-list men det är inte så svårt att få ett uppskattat värde på resultatet av striderna. Arméinspektör Berndt Grundevik uppskattar antalet döda motståndsmän till ett 15-tal, en på tok för låg siffra, enligt initierade källor.

Jag vet att svensk trupp ytletat efter kroppar och andra bevis efter strider under 2010. Det ÄR farligt, mycket farligt men svensk trupp har ändå gjort vad man kunnat för att uppfylla kraven enligt konventioner, inom rimliga gränser. Man har tagit stora risker för det. Det finns till och med bilder på det:

Svensk soldat söker efter kroppar efter strider i området väster om Mazar-e Sharif.




Försvarsmaktens högkvarter och tillhörande Arméinspektör bör intervjua personal ur de senaste insatserna (FS18 och FS19) för att få en bättre bild av effekten av årets strider. De flesta uppdrag i Afghanistan görs tillsammans med Afghan National Army (ANA) och/eller Afghan National Police (ANP) varvid det kan finnas kryphål i ansvarstagandet för eventuella dödade. Det borde ändå inte vara några större problem med en sammanställning. Jag bedömer att HKV, Sverige som nation och inte minst FS18 och FS19 skulle vara betjänt av att fakta kom på bordet.

På gräsrotsnivå gör det ont att läsa Arméinspektörens uttalanden. Antingen så försöker han förminska effekten av insatsen där borta för att gjuta olja på vågorna, vilket är illa, eller också vet han inte vad som händer där, vilket är hemskt.
Trovärdigheten för Försvarsmakten och för dess förmåga sjunker med uttalanden som:

"– En uppskattning är att ett 15-tal motståndare har stupat, det kan vara något färre, säger han [Grundevik]"

Svensk trupp har varit i strid över 70 gånger under den senaste insatsen där. Att då bara max 15 skulle ha tagits av daga är uppseendeväckande. Hur kan det vara möjligt att svensk trupp är så dålig? Det är de givetvis inte.
Soldater och officerare som varit med i striderna vittnar om betydligt fler nedkämpade. Betydligt.
Arméinspektören framstår inte som en pålitlig företrädare för Armén, igen.


HKV, prata med fotfolket så att ni får reda på hur det egentligen är!


Uppdatering 2010-12-29:
Med anledning av artikeln i Aftonbladet höjs nu röster för att utreda PRT MES för eventuella folkrättsbrott. Att insatsen ifrågasätts på detta sätt är inte bra för synen på truppen och inte bra för truppens moral. Försvarsmakten skulle med lätthet kunna stävja spekulationer av den här karaktären om man använde de verktyg man har och var mer noggrann.

Kungliga Krigsakademiens blogg Försvar och Säkerhet avfärdar även de det hela som substanslöst, även om de välkomnar en prövning.

Gästinlägg: En trött officers betraktelser underifrån

Hur Försvarsmakten och Högkvarteret uppfattas är avgörande för personalens syn på sin uppgift, arbetsglädje och effektivitet. Är det för stora skillnader mellan högt och lågt blir det lätt problem, både med ledarskap och följarskap.

Att Försvarsmaktens ledning har problem med sin image som en god arbetsgivare har nog inte undgått någon vid det här laget. Tidningar och bloggar överöses med dystra budskap om ÖB:s hot om uppsägningar. Dagens gästinlägg handlar inte bara om det nya obligatoriet utan omfattar ett vidare perspektiv, belysande glappet mellan ledning och personal.

/Cynisk



En trött officers betraktelser underifrån

Jag är löjtnant, anställdes i början av århundradet och har sedan dess levt mitt yrkesliv bland stridsfordon, skyttesoldater och bra kollegor. Jag har utbildat värnpliktiga, kadetter och kollegor och jag har truppfört och arbetat med både värnpliktiga och anställda förband såväl i Sverige som utomlands i internationella insatser. Jag har hittills trivts mycket bra med mitt arbete, men sen FB04 uppfattar jag att en förändring av kulturen till det sämre har skett i FM. Jag skall här försöka att formulera hur jag uppfattar min och FM:s nuvarande situation.



Det känns som att avståndet mellan den styrande kretsen (HKV) och de som utför insatserna (förbanden) är alldeles för stort och det bara växer för varje år. Situationen ute på förbanden är alarmerande dålig. Moralen är på gränsen till obefintlig. ÖRA är dött (om det någonsin levt)

Jag menar inte att man inte arbetar på HKV. Jag menar att man verkligen arbetar, men att AVSTÅNDET mellan HKV och oss ute på förbanden och enheterna har blivit för stort och växer hela tiden. Det beror på många saker, bland annat centralisering och (brist på bra) ledarskap.

Innan hade vi ett decentraliserat ledarskap i FM, allt styrdes inte i detalj från HKV utan det fanns Försvarsgrenschefer, inspektörer och annat som ledde nära förbanden. Varje förband var en myndighet och förbandschefen styrde över i princip allt som hände på sitt förband. Försvarshälsan, infotjänst, kameralenheter, krigsförbandschefer osv. Beslut fattades på så låg nivå som möjligt, helt enligt modellen om uppdragsstyrning.
Nu har man valt att centralisera i princip all ledning till ett fåtal byggnader i mälardalen. Arméinspektören har ofta bra synpunkter eftersom han är en officer av rätt virke, men han har ingen reell makt.
Infotjänsten har övergått från att vara en informationskanal till att vara en ren propaganda/rekryteringsmaskin. Propaganda inåt i organisationen (övertyga den lilla medarbetaren om den käre ledarens och partiets förträfflighet) och rekrytering utåt (titta här allihopa vad duktiga våra GMU-inryckta tjejer och killar på Artreg är när dom ligger med hjälmen på sned bakom ett träd och skjuter med sin bössa och har det som krävs, skulle inte du också vilja vara en av dom?). Saker som inte anses rekryteringsfrämjande får stå kvar på förstasidan i nån timme, sen kastas nyheten om Galten som sprängdes i en IED bak till /internationella insatser/Afghanistan-ISAF/Scrolla ner på sidan. Den glada tjejen med hjälmen ligger glatt kvar på förstasidan.

Försvarshälsan skall vidare centraliseras till fyra garnisoner, ekonomin centraliseras till PRIO, reseavdelningar som fanns innan på förbanden har ersatts av ett telefonnummer där ingen svarar, Personaltjänsten har centraliserats till ett telefonnummer på HRC, så när jag får fel lön fyra månader i rad så kan jag inte gå till personalchefen med pappret i näven och ordna till det, utan jag skall ringa ett telefonnummer. Där ingen svarar...

Samtidigt spelas förbanden ut mot varandra; Man utreder varandras möjligheter att utbilda stridsvagnsförband istället för att presentera sina egna möjligheter. C MSS betecknar P4:s överlevnad som det enda tänkbara alternativet för att kunna fortsätta bedriva MSS verksamhet, P7 hävdar att I19 och P4 aldrig kommer att kunna rekrytera så många soldater som krävs för att ha fulltaliga anställda förband osv. Materielsystem som enligt order skall överlämnas från ett förband till ett annat för att det senare behöver systemet mer hålls kvar vid det första förbandet för att inte dom skall få bristerna. Konsekvensen är att bland annat att det enligt uppgift finns 80 IGR-system på IntUtbE för hela FS20 att dela på för tillfället.
Istället för att samarbeta och hjälpas åt så bekämpar man varandra.
Söndra och härska, Machiavelli ler i sin himmel.

Centraliserade organisationer innebär oftast att medarbetarens känsla av delaktighet, ansvar och vilja att göra uppoffringar minskar. Detta har prövats och förkastats tidigare i historien, det tydligaste var väl när Berlinmuren föll. Ändå envisas vi med att gå längre och längre ner längs samma väg.



Vad gäller ledarskap så har vi en fastställd ledarskapsmodell i FM som vi skall använda oss av. Om kadetterna under sin utbildning använder något annat ledarskap så får dom underkänt och får göra om. Modellen heter Utvecklande Ledarskap (UL) och beskrivs så här på FHS hemsida:

”UL - Utvecklande ledarskap är en ledarutvecklingsubildning som kännetecknas av att ledaren uppträder som föredöme och lyfter upp frågor om moral och etik samt agerar utifrån en synliggjord värdegrund. Utvecklande ledarskap är Försvarsmaktens nya ledarskapsmodell sedan 2003. Utvecklande ledarskap tillämpas sedan 2004 även inom statlig och kommunal sektor samt inom det privata näringslivet.

En utvecklande ledare utmärks även av inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd men också att konfrontera i ett gott syfte, både för individen och för organisationen.”


Läser man igenom detta så är det åtminstone för mig tydligt att man från centralt håll inte använder sig av det ledarskap man har sagt att man skall använda.

"inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd.."

Detta är snarare en beskrivning av hur det INTE går till.
Man fattar avgörande beslut helt utan att förankra dom i organisationen, och när organisationen protesterar och vill vara delaktiga så är svaret "passar inte galoscherna så kan du sticka!". Vad är det för typ av ledarskap?
Var finns den personliga omtanken? Var finns utrymmet för kreativitet? Var finns öppenheten?
När folk i organisationen faktiskt vågar vara obekväma och utkräva ansvar inte bara neråt utan även uppåt (t.ex C Säkinsp Öv. Emanuelsson) så försöker man förgöra honom och hans trovärdighet. För ingen får ju kritisera den käre ledaren eller partiet.
När man självsvådligt fattar beslut om obligatoriet så strävar man inte efter överenskommelser med facket, man skiter helt enkelt i dom. Dessutom hävdar man att man tvingats in i beslutet med kort tid till förfogande och därför inte haft tid att ta fram avtalets utseende. Det är rent skitsnack, man har haft minst sen 2003 på sig, när de första nya fänrikarna drabbades av det. Att man struntar i fänrikar är en sak, men förra året fick alla som skulle söka nivåhöjande utbildning exakt samma ultimatum, fast med mildare konsekvenser bara. Man fick inte sparken om man inte skrev på, man skulle bara inte få gå i skolan. Tid har alltså funnits, men resultat har inte levererats.
Om man hade använt sig av samma ledarskap som används från toppen och neråt så skulle en betraktelse uppåt kunna låta så här:
”-Det är möjligt att personalen i HKV jobbar hårt, men det räcker inte. Jobba hårdare isåfall, för det som kommer ut är inte bra nog. Passar inte dom galoscherna så sluta så att någon med högre arbetskapacitet kan ta över, för din är uppenbarligen inte bra nog.”
Nu tror jag på ett utvecklande ledarskap, därför står jag personligen inte för det citatet.




Hade jag som plutonchef försökt leda min pluton på samma sätt som man försöker leda FM så hade plutonen skjutit mig eller sålt mig till motståndaren om inte kompanichefen hade hunnit avsätta mig och ersätta mig innan.

Jag åker om ett litet tag till Afghanistan på min tredje mission för mitt hemförband, och som tack för det så blir jag när jag förhoppningsvis levande kommer hem degraderad till fanjunkare och satt som stf plutonchef på samma pluton jag är chef över nu. Plutoncheferna på den kontrakterade bataljonen skall vara reservofficerare. Det gör att jag hamnar i en sämre lönebox, får lägre grad men ändå förväntas göra samma jobb som nu fast som tjänsteförrättande plutonchef eftersom reservaren inte ens är rekryterad och utbildad än.
Soldater som har skaffat sig erfarenhet i flera missionsområden under tiotals år och ändå söker sig till FM får inte den tarifflön dom skall ha enligt listorna utan lika låg lön som den nymuckade soldaten som varken har eget boende eller familj.
Familjer till officerare som har stått ut med återkommande missioner under tiden innan barn eller när barnen har varit små och sett fram mot några år hemma med barnen tvingas nu leva i ovisshet kring framtiden. Osäkerheten medför heller ingen löneförändring vilket skulle kuna vara rimligt att anta att det borde göra.

Det är så här man nu för tiden hanterar personalen som de facto en gång HAR rekryterats och skaffat sig dyrköpt erfarenhet.
Det är viktigare att få in nya lättledda individer än att ha kvar oss gamla motvalls gnällspikar.
Det är viktigare att gå i takt i paraden och le mot de kära ledarna än att leda förband och få hem alla levande igen.
Angående vad jag kan göra åt min situation.... Tja, vad kan jag göra?
Jag kan inte uppfinna befattningar. Jag kan inte påverka generaler. Jag kan inte påverka hur ledarskap i FM utövas utanför min direkta närhet.
Det enda jag kan är att dra en gräns i sanden och bli civil, men det gör ju inget bättre. Det gör ju bara att nån annan får göra mitt arbete i stället.


Vad gäller att stanna kvar eller sluta så hade jag gärna stannat kvar hela livet och haft det här jobbet, men jag känner det som att arbetsgivaren nu tvingar ner mig längs en väg som inte är framkomlig. Skall jag ha nån självrespekt kvar så får jag snart sluta och göra nåt annat om inte FM:s inslagna väg ändras och blir bättre.

Jag skall bara leda mina soldater en gång till genom skärselden väster om Mazar i ett halvår först.



// Trött Officer

ROE - Rules of Enlistment

En vän och kollega tyckte att jag skulle skriva något om Försvarsmaktens värdegrund. "ÖRA tex är ju faktiskt nåt som är både självklart och funkis när man funderar på vad det faktiskt betyder"
Ja, visst är det så! Det som ÖRA står för är någonting som de flesta människor vid fullt mentalt vigör ställer upp på. Jag fortsätter att citera min vän:
"Skulle alla i FM varje dag (eller ens en enda dag per vecka) kunna säga att man agerat enligt:
* Öppenhet - samarbeta, vara ärlig, visa förtroende
* Resultat - skapa, leverera, vara tydlig
* Ansvar - ge, ta, utkräva
så skulle nog organisationen se jävligt mycket annorlunda ut."

Han menade på att ÖRA kan ses som ett ROE för militära tjänstemän. Jag vill dra det ett steg till och kalla det Rules of Enlistment. Det är helt enkelt soldatregler för Försvarmaktens personal.

Han har väldigt rätt i det han skriver. De flesta jag känner ser inga konstigheter i innebörden av värdegrunden men ändå talas det om ÖRA i ganska nedsättande ordalag. Det tror jag beror på att man inte upplever att värdegrunden levs högre upp i hierarkin. Om det är så eller inte kan jag inte svara på men ni som vet kan ju berätta det.
Dessutom tror jag de senaste 10 åren av neddragningar medfört en grundmurad misstro mot de strategiska ledningarna.
Slutligen så är Försvarsmaktens metod för att implementera värdegrunden en avgörande faktor. Där har man misslyckats katastrofalt.

På något sätt så hoppas jag på att folk kunde sluta gnälla och hitta fel på eller i värdegrunden. Om man struntar i HKV och deras plumpa sätt och i stället själv försöker leva enligt ÖRA så blir det så mycket bättre. Dels så kommer folk runt omkring bli positiva, vilket smittar av sig, och dels så kan man ju själv se sig i spegeln och med yrkesmannen stolthet och heder säga: "Åtminstone jag lever värdegrunden".