Cynismer har ikväll det höga nöjet att presentera en reflektion från en officer i Flygvapnet. Vi ges en bild av hur utvecklingen efter FB04 tett sig, hur man kan förstå Försvarsmakten och hur man mentalt kan möta utlandsobligatoriet.
/C
En flygvapenofficers tankar om senare halvan av 2000-talets första decennium
En reflektion jag gjort av skillnaderna mellan år 2001 och år 2005 är att man 2001 talade om utvecklingsförband i positiv anda. I flygvapnet lyckades vi äntligen sätta ned en organisation, visserligen med tandagnissel och ett chefskap som mycket väl skulle kunna passas in i dag. Vi skulle vara fyra flottiljer, tillika utvecklingsförband.
Vi såg framtiden an, visserligen en rejäl beredskapssänkning med ett fåtal "insatsbas hög" men vi hade desto flera insatsbaser med ett års beredskap. En stor plump i protokollet var snabbstoppet efter arméns slutövning tidigt på våren, pengarna riskerade inte att räcka till över året. Året efter startade man om med finfina övningar, visserligen med ett värnpliktssystem som inte passade flygvapenförbanden men allt går ju att rätta till efter hand. Under 2003 blev det än bättre med en rejäl flygvapenövning i Norrland, man kände att det fanns potential att kunna bedriva ett rudimentärt försvar av Sverige. Vi hade riktiga fokusövningar med riktiga telekrigsflygplan, m.m. Det var drag i flygvapnet.
Men så skriver vi 2004 som årtalet som förgiftade försvarsmakten. Vi minns alla "dödspatrullen", arbetsgrupp Grundorganisation (AG GRO). Gruppens order var i klartext att skaka fram en grundorganisation som klarar av att över tiden försörja utlandsstyrkan med personal motsvarande 2000 tjänster över tiden, synergieffekter i form av garnisoner skall tas i beaktande. Organisationens möjligheter att försörja en insatsorganisation för försvar av Sverige är meriterande men får ej vara en urvalsskiljande faktor. Med andra ord, den svenska grundorganisationen/prodorganisationen skall vara en rekryteringsbas för utlandsstyrkan.
Över tiden läcktes/fabricerades uppgifter om gruppens arbete och en osäkerhet spreds på förbanden.
Den resulterande insatsorganisationen med mobiliserande värnpliktiga blev en tandlös sörja och vi fick en stor överkapacitet som vi sitter med än i dag.
Under 2005 så möttes jag av få glada miner när det gäller försvarsmakten. Personalens sinnesstämning kändes som om de tillhörde avvecklingsförband istället för produktionsförband (observera att man inte längre positivt talade om insatsförband). ÖB talade sig varm om NBG som "katalysator" för omdaningen av försvarsmakten och vi fick ett antal "accelerationsspår" där vi snabbt skulle tillföra materiel och öva förmåga som försvarsmakten ansåg behövas till NBG 08.
Försvarsmaktens mål och förmåga ändrades ifrån att ha ett nationellt fokus med förband som kunde användas utomlands till det fantastiska att målet med försvarsmakten är ett medel att kunna sätta upp en förstärkt bataljon till EU:s förfogande. Alla tillgängliga resurser skulle stödja detta mål. Dessutom minns vi den fantastiska "Bi-kupan" där man inte drog sig för att förtala medarbetare i termer som "Ubåtar". En Ubåt var en medarbetare som är emot försvarsmaktens fokus på internationell tjänst och som aktivt argumenterar emot detta.
2008 var året där Fb04 - organisationen skulle vara intagen. Men vi hade ägnat mera resurser åt en förstärkt bataljon än åt att inta den nya organisationen. Vi tilldelade i princip inga resurser åt det normala försvarsmaktsarbetet, ÖB talade om att frånta insatsförband stämpeln som insatsförband och ville kaderorganisera dessa som någon form av återhämtningsförband.
Vi övade inte så att personalen kände att det var meningsfullt, i princip alla flygvapnets resurser gick åt till accelerationsspår för att åtta flygplan skulle kunna vara insatsberedda för NBG från och med 20080101.
Tro inte att det var slut med det. Redan tidigt 2008 identifierade man att det skulle vara ont om pengar under 2009 och man arbetade med avvecklingsplaner såsom "Trött officer" skriver. Men i mitten av mars beslutar regeringen att det inte längre finns ett behov av att avveckla prodorganisationsförband. Ett präktigt ”Västgötaklimax” som slitit hårt på personalen men det är fortfarande inte över, i flygvapnet slåss vi för att behålla basbataljonerna och strilförbanden på insatsflottiljerna. Samtidigt kunde vi i utrikesmedia följa att en rysk övning pågick i närheten av Georgien. Övningen avslutades men man rapporterade att förbanden ingående i övningen var kvar i området.
I svensk media kunde vi följa att Ryssland börjat skjuta ned Georgiska obemannade spaningsflygplan över Ossetiskt och Abchasisk område samtidigt som ryska flygplan kränker georgiskt luftrum. Det här spelet påbörjas i början av april när NATO meddelar att Georgien och Ukraina har möjligheter att i framtiden bli medlemmar i alliansen. Konfliktkomplexet mellan Svarta havet och Kaspiska havet blev hetare och säkerhetsdilemmat bara ökade. Kriget i augusti låg så att säga i luften.
Den svenska regeringens svar på det här kriget var panik, försvarsministern har upprepade gånger anfört krigets snabba förlopp som en anledning till varför vi skall ha ett yrkesförsvar i Sverige. Försvarsministern ansätter funktioner i försvarsmakten som beslutats i början av seklet som odugliga med tanke på de snabba förlopp som moderna krig innebär.
Nu fem år efter 2005 skall vi fokusera på ny organisation som skall intas på samma tid som förflöt mellan sovjetunionens upplösande och attacken på WTC.
Med tanke på den bild jag målat upp ovan tror jag att det år 2004 skulle ha varit lättare att införa internationell arbetsskyldighet för alla i försvarsmakten. De sex år som gått mellan proposition för Fb04 och dagens situation i försvarsmakten har inte varit gynnsam för personalen.
Men hur jag då gjort och hur ställer jag mig? Jag är obotlig optimist, jag tror att så länge jag är anställd kan jag påverka försvarsmaktens framtid. Som svensk medborgare kan jag inte acceptera dagens Försvarsmakt, tittar vi dessutom i EU så ser vi att man i de tunga medlemsländerna planerar för massiva neddragningar i sina försvarsmakter.
Solidaritetsklausulen urholkas ännu mer och vi kan inte ens räkna med att få stöd. Alltså ansöker jag om att få omreglera mitt anställningsavtal så att det omfattar internationell arbetsskyldighet. Jag vill fortsätta att påverka Försvarsmakten inifrån.
/Flygvapenofficeren
Visar inlägg med etikett Utlandsobligatorium. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utlandsobligatorium. Visa alla inlägg
måndag 27 september 2010
söndag 26 september 2010
Gästinlägg: En trött officers betraktelser underifrån
Hur Försvarsmakten och Högkvarteret uppfattas är avgörande för personalens syn på sin uppgift, arbetsglädje och effektivitet. Är det för stora skillnader mellan högt och lågt blir det lätt problem, både med ledarskap och följarskap.
Att Försvarsmaktens ledning har problem med sin image som en god arbetsgivare har nog inte undgått någon vid det här laget. Tidningar och bloggar överöses med dystra budskap om ÖB:s hot om uppsägningar. Dagens gästinlägg handlar inte bara om det nya obligatoriet utan omfattar ett vidare perspektiv, belysande glappet mellan ledning och personal.
/Cynisk
En trött officers betraktelser underifrån
Jag är löjtnant, anställdes i början av århundradet och har sedan dess levt mitt yrkesliv bland stridsfordon, skyttesoldater och bra kollegor. Jag har utbildat värnpliktiga, kadetter och kollegor och jag har truppfört och arbetat med både värnpliktiga och anställda förband såväl i Sverige som utomlands i internationella insatser. Jag har hittills trivts mycket bra med mitt arbete, men sen FB04 uppfattar jag att en förändring av kulturen till det sämre har skett i FM. Jag skall här försöka att formulera hur jag uppfattar min och FM:s nuvarande situation.
Det känns som att avståndet mellan den styrande kretsen (HKV) och de som utför insatserna (förbanden) är alldeles för stort och det bara växer för varje år. Situationen ute på förbanden är alarmerande dålig. Moralen är på gränsen till obefintlig. ÖRA är dött (om det någonsin levt)
Jag menar inte att man inte arbetar på HKV. Jag menar att man verkligen arbetar, men att AVSTÅNDET mellan HKV och oss ute på förbanden och enheterna har blivit för stort och växer hela tiden. Det beror på många saker, bland annat centralisering och (brist på bra) ledarskap.
Innan hade vi ett decentraliserat ledarskap i FM, allt styrdes inte i detalj från HKV utan det fanns Försvarsgrenschefer, inspektörer och annat som ledde nära förbanden. Varje förband var en myndighet och förbandschefen styrde över i princip allt som hände på sitt förband. Försvarshälsan, infotjänst, kameralenheter, krigsförbandschefer osv. Beslut fattades på så låg nivå som möjligt, helt enligt modellen om uppdragsstyrning.
Nu har man valt att centralisera i princip all ledning till ett fåtal byggnader i mälardalen. Arméinspektören har ofta bra synpunkter eftersom han är en officer av rätt virke, men han har ingen reell makt.
Infotjänsten har övergått från att vara en informationskanal till att vara en ren propaganda/rekryteringsmaskin. Propaganda inåt i organisationen (övertyga den lilla medarbetaren om den käre ledarens och partiets förträfflighet) och rekrytering utåt (titta här allihopa vad duktiga våra GMU-inryckta tjejer och killar på Artreg är när dom ligger med hjälmen på sned bakom ett träd och skjuter med sin bössa och har det som krävs, skulle inte du också vilja vara en av dom?). Saker som inte anses rekryteringsfrämjande får stå kvar på förstasidan i nån timme, sen kastas nyheten om Galten som sprängdes i en IED bak till /internationella insatser/Afghanistan-ISAF/Scrolla ner på sidan. Den glada tjejen med hjälmen ligger glatt kvar på förstasidan.
Försvarshälsan skall vidare centraliseras till fyra garnisoner, ekonomin centraliseras till PRIO, reseavdelningar som fanns innan på förbanden har ersatts av ett telefonnummer där ingen svarar, Personaltjänsten har centraliserats till ett telefonnummer på HRC, så när jag får fel lön fyra månader i rad så kan jag inte gå till personalchefen med pappret i näven och ordna till det, utan jag skall ringa ett telefonnummer. Där ingen svarar...
Samtidigt spelas förbanden ut mot varandra; Man utreder varandras möjligheter att utbilda stridsvagnsförband istället för att presentera sina egna möjligheter. C MSS betecknar P4:s överlevnad som det enda tänkbara alternativet för att kunna fortsätta bedriva MSS verksamhet, P7 hävdar att I19 och P4 aldrig kommer att kunna rekrytera så många soldater som krävs för att ha fulltaliga anställda förband osv. Materielsystem som enligt order skall överlämnas från ett förband till ett annat för att det senare behöver systemet mer hålls kvar vid det första förbandet för att inte dom skall få bristerna. Konsekvensen är att bland annat att det enligt uppgift finns 80 IGR-system på IntUtbE för hela FS20 att dela på för tillfället.
Istället för att samarbeta och hjälpas åt så bekämpar man varandra.
Söndra och härska, Machiavelli ler i sin himmel.
Centraliserade organisationer innebär oftast att medarbetarens känsla av delaktighet, ansvar och vilja att göra uppoffringar minskar. Detta har prövats och förkastats tidigare i historien, det tydligaste var väl när Berlinmuren föll. Ändå envisas vi med att gå längre och längre ner längs samma väg.
Vad gäller ledarskap så har vi en fastställd ledarskapsmodell i FM som vi skall använda oss av. Om kadetterna under sin utbildning använder något annat ledarskap så får dom underkänt och får göra om. Modellen heter Utvecklande Ledarskap (UL) och beskrivs så här på FHS hemsida:
”UL - Utvecklande ledarskap är en ledarutvecklingsubildning som kännetecknas av att ledaren uppträder som föredöme och lyfter upp frågor om moral och etik samt agerar utifrån en synliggjord värdegrund. Utvecklande ledarskap är Försvarsmaktens nya ledarskapsmodell sedan 2003. Utvecklande ledarskap tillämpas sedan 2004 även inom statlig och kommunal sektor samt inom det privata näringslivet.
En utvecklande ledare utmärks även av inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd men också att konfrontera i ett gott syfte, både för individen och för organisationen.”
Läser man igenom detta så är det åtminstone för mig tydligt att man från centralt håll inte använder sig av det ledarskap man har sagt att man skall använda.
"inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd.."
Detta är snarare en beskrivning av hur det INTE går till.
Man fattar avgörande beslut helt utan att förankra dom i organisationen, och när organisationen protesterar och vill vara delaktiga så är svaret "passar inte galoscherna så kan du sticka!". Vad är det för typ av ledarskap?
Var finns den personliga omtanken? Var finns utrymmet för kreativitet? Var finns öppenheten?
När folk i organisationen faktiskt vågar vara obekväma och utkräva ansvar inte bara neråt utan även uppåt (t.ex C Säkinsp Öv. Emanuelsson) så försöker man förgöra honom och hans trovärdighet. För ingen får ju kritisera den käre ledaren eller partiet.
När man självsvådligt fattar beslut om obligatoriet så strävar man inte efter överenskommelser med facket, man skiter helt enkelt i dom. Dessutom hävdar man att man tvingats in i beslutet med kort tid till förfogande och därför inte haft tid att ta fram avtalets utseende. Det är rent skitsnack, man har haft minst sen 2003 på sig, när de första nya fänrikarna drabbades av det. Att man struntar i fänrikar är en sak, men förra året fick alla som skulle söka nivåhöjande utbildning exakt samma ultimatum, fast med mildare konsekvenser bara. Man fick inte sparken om man inte skrev på, man skulle bara inte få gå i skolan. Tid har alltså funnits, men resultat har inte levererats.
Om man hade använt sig av samma ledarskap som används från toppen och neråt så skulle en betraktelse uppåt kunna låta så här:
”-Det är möjligt att personalen i HKV jobbar hårt, men det räcker inte. Jobba hårdare isåfall, för det som kommer ut är inte bra nog. Passar inte dom galoscherna så sluta så att någon med högre arbetskapacitet kan ta över, för din är uppenbarligen inte bra nog.”
Nu tror jag på ett utvecklande ledarskap, därför står jag personligen inte för det citatet.
Hade jag som plutonchef försökt leda min pluton på samma sätt som man försöker leda FM så hade plutonen skjutit mig eller sålt mig till motståndaren om inte kompanichefen hade hunnit avsätta mig och ersätta mig innan.
Jag åker om ett litet tag till Afghanistan på min tredje mission för mitt hemförband, och som tack för det så blir jag när jag förhoppningsvis levande kommer hem degraderad till fanjunkare och satt som stf plutonchef på samma pluton jag är chef över nu. Plutoncheferna på den kontrakterade bataljonen skall vara reservofficerare. Det gör att jag hamnar i en sämre lönebox, får lägre grad men ändå förväntas göra samma jobb som nu fast som tjänsteförrättande plutonchef eftersom reservaren inte ens är rekryterad och utbildad än.
Soldater som har skaffat sig erfarenhet i flera missionsområden under tiotals år och ändå söker sig till FM får inte den tarifflön dom skall ha enligt listorna utan lika låg lön som den nymuckade soldaten som varken har eget boende eller familj.
Familjer till officerare som har stått ut med återkommande missioner under tiden innan barn eller när barnen har varit små och sett fram mot några år hemma med barnen tvingas nu leva i ovisshet kring framtiden. Osäkerheten medför heller ingen löneförändring vilket skulle kuna vara rimligt att anta att det borde göra.
Det är så här man nu för tiden hanterar personalen som de facto en gång HAR rekryterats och skaffat sig dyrköpt erfarenhet.
Det är viktigare att få in nya lättledda individer än att ha kvar oss gamla motvalls gnällspikar.
Det är viktigare att gå i takt i paraden och le mot de kära ledarna än att leda förband och få hem alla levande igen.
Angående vad jag kan göra åt min situation.... Tja, vad kan jag göra?
Jag kan inte uppfinna befattningar. Jag kan inte påverka generaler. Jag kan inte påverka hur ledarskap i FM utövas utanför min direkta närhet.
Det enda jag kan är att dra en gräns i sanden och bli civil, men det gör ju inget bättre. Det gör ju bara att nån annan får göra mitt arbete i stället.
Vad gäller att stanna kvar eller sluta så hade jag gärna stannat kvar hela livet och haft det här jobbet, men jag känner det som att arbetsgivaren nu tvingar ner mig längs en väg som inte är framkomlig. Skall jag ha nån självrespekt kvar så får jag snart sluta och göra nåt annat om inte FM:s inslagna väg ändras och blir bättre.
Jag skall bara leda mina soldater en gång till genom skärselden väster om Mazar i ett halvår först.
// Trött Officer
Att Försvarsmaktens ledning har problem med sin image som en god arbetsgivare har nog inte undgått någon vid det här laget. Tidningar och bloggar överöses med dystra budskap om ÖB:s hot om uppsägningar. Dagens gästinlägg handlar inte bara om det nya obligatoriet utan omfattar ett vidare perspektiv, belysande glappet mellan ledning och personal.
/Cynisk
En trött officers betraktelser underifrån
Jag är löjtnant, anställdes i början av århundradet och har sedan dess levt mitt yrkesliv bland stridsfordon, skyttesoldater och bra kollegor. Jag har utbildat värnpliktiga, kadetter och kollegor och jag har truppfört och arbetat med både värnpliktiga och anställda förband såväl i Sverige som utomlands i internationella insatser. Jag har hittills trivts mycket bra med mitt arbete, men sen FB04 uppfattar jag att en förändring av kulturen till det sämre har skett i FM. Jag skall här försöka att formulera hur jag uppfattar min och FM:s nuvarande situation.
Det känns som att avståndet mellan den styrande kretsen (HKV) och de som utför insatserna (förbanden) är alldeles för stort och det bara växer för varje år. Situationen ute på förbanden är alarmerande dålig. Moralen är på gränsen till obefintlig. ÖRA är dött (om det någonsin levt)
Jag menar inte att man inte arbetar på HKV. Jag menar att man verkligen arbetar, men att AVSTÅNDET mellan HKV och oss ute på förbanden och enheterna har blivit för stort och växer hela tiden. Det beror på många saker, bland annat centralisering och (brist på bra) ledarskap.
Innan hade vi ett decentraliserat ledarskap i FM, allt styrdes inte i detalj från HKV utan det fanns Försvarsgrenschefer, inspektörer och annat som ledde nära förbanden. Varje förband var en myndighet och förbandschefen styrde över i princip allt som hände på sitt förband. Försvarshälsan, infotjänst, kameralenheter, krigsförbandschefer osv. Beslut fattades på så låg nivå som möjligt, helt enligt modellen om uppdragsstyrning.
Nu har man valt att centralisera i princip all ledning till ett fåtal byggnader i mälardalen. Arméinspektören har ofta bra synpunkter eftersom han är en officer av rätt virke, men han har ingen reell makt.
Infotjänsten har övergått från att vara en informationskanal till att vara en ren propaganda/rekryteringsmaskin. Propaganda inåt i organisationen (övertyga den lilla medarbetaren om den käre ledarens och partiets förträfflighet) och rekrytering utåt (titta här allihopa vad duktiga våra GMU-inryckta tjejer och killar på Artreg är när dom ligger med hjälmen på sned bakom ett träd och skjuter med sin bössa och har det som krävs, skulle inte du också vilja vara en av dom?). Saker som inte anses rekryteringsfrämjande får stå kvar på förstasidan i nån timme, sen kastas nyheten om Galten som sprängdes i en IED bak till /internationella insatser/Afghanistan-ISAF/Scrolla ner på sidan. Den glada tjejen med hjälmen ligger glatt kvar på förstasidan.
Försvarshälsan skall vidare centraliseras till fyra garnisoner, ekonomin centraliseras till PRIO, reseavdelningar som fanns innan på förbanden har ersatts av ett telefonnummer där ingen svarar, Personaltjänsten har centraliserats till ett telefonnummer på HRC, så när jag får fel lön fyra månader i rad så kan jag inte gå till personalchefen med pappret i näven och ordna till det, utan jag skall ringa ett telefonnummer. Där ingen svarar...
Samtidigt spelas förbanden ut mot varandra; Man utreder varandras möjligheter att utbilda stridsvagnsförband istället för att presentera sina egna möjligheter. C MSS betecknar P4:s överlevnad som det enda tänkbara alternativet för att kunna fortsätta bedriva MSS verksamhet, P7 hävdar att I19 och P4 aldrig kommer att kunna rekrytera så många soldater som krävs för att ha fulltaliga anställda förband osv. Materielsystem som enligt order skall överlämnas från ett förband till ett annat för att det senare behöver systemet mer hålls kvar vid det första förbandet för att inte dom skall få bristerna. Konsekvensen är att bland annat att det enligt uppgift finns 80 IGR-system på IntUtbE för hela FS20 att dela på för tillfället.
Istället för att samarbeta och hjälpas åt så bekämpar man varandra.
Söndra och härska, Machiavelli ler i sin himmel.
Centraliserade organisationer innebär oftast att medarbetarens känsla av delaktighet, ansvar och vilja att göra uppoffringar minskar. Detta har prövats och förkastats tidigare i historien, det tydligaste var väl när Berlinmuren föll. Ändå envisas vi med att gå längre och längre ner längs samma väg.
Vad gäller ledarskap så har vi en fastställd ledarskapsmodell i FM som vi skall använda oss av. Om kadetterna under sin utbildning använder något annat ledarskap så får dom underkänt och får göra om. Modellen heter Utvecklande Ledarskap (UL) och beskrivs så här på FHS hemsida:
”UL - Utvecklande ledarskap är en ledarutvecklingsubildning som kännetecknas av att ledaren uppträder som föredöme och lyfter upp frågor om moral och etik samt agerar utifrån en synliggjord värdegrund. Utvecklande ledarskap är Försvarsmaktens nya ledarskapsmodell sedan 2003. Utvecklande ledarskap tillämpas sedan 2004 även inom statlig och kommunal sektor samt inom det privata näringslivet.
En utvecklande ledare utmärks även av inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd men också att konfrontera i ett gott syfte, både för individen och för organisationen.”
Läser man igenom detta så är det åtminstone för mig tydligt att man från centralt håll inte använder sig av det ledarskap man har sagt att man skall använda.
"inspiration och motivation i syfte att stimulera delaktighet och kreativitet samt av personlig omtanke som handlar om att ge stöd.."
Detta är snarare en beskrivning av hur det INTE går till.
Man fattar avgörande beslut helt utan att förankra dom i organisationen, och när organisationen protesterar och vill vara delaktiga så är svaret "passar inte galoscherna så kan du sticka!". Vad är det för typ av ledarskap?
Var finns den personliga omtanken? Var finns utrymmet för kreativitet? Var finns öppenheten?
När folk i organisationen faktiskt vågar vara obekväma och utkräva ansvar inte bara neråt utan även uppåt (t.ex C Säkinsp Öv. Emanuelsson) så försöker man förgöra honom och hans trovärdighet. För ingen får ju kritisera den käre ledaren eller partiet.
När man självsvådligt fattar beslut om obligatoriet så strävar man inte efter överenskommelser med facket, man skiter helt enkelt i dom. Dessutom hävdar man att man tvingats in i beslutet med kort tid till förfogande och därför inte haft tid att ta fram avtalets utseende. Det är rent skitsnack, man har haft minst sen 2003 på sig, när de första nya fänrikarna drabbades av det. Att man struntar i fänrikar är en sak, men förra året fick alla som skulle söka nivåhöjande utbildning exakt samma ultimatum, fast med mildare konsekvenser bara. Man fick inte sparken om man inte skrev på, man skulle bara inte få gå i skolan. Tid har alltså funnits, men resultat har inte levererats.
Om man hade använt sig av samma ledarskap som används från toppen och neråt så skulle en betraktelse uppåt kunna låta så här:
”-Det är möjligt att personalen i HKV jobbar hårt, men det räcker inte. Jobba hårdare isåfall, för det som kommer ut är inte bra nog. Passar inte dom galoscherna så sluta så att någon med högre arbetskapacitet kan ta över, för din är uppenbarligen inte bra nog.”
Nu tror jag på ett utvecklande ledarskap, därför står jag personligen inte för det citatet.
Hade jag som plutonchef försökt leda min pluton på samma sätt som man försöker leda FM så hade plutonen skjutit mig eller sålt mig till motståndaren om inte kompanichefen hade hunnit avsätta mig och ersätta mig innan.
Jag åker om ett litet tag till Afghanistan på min tredje mission för mitt hemförband, och som tack för det så blir jag när jag förhoppningsvis levande kommer hem degraderad till fanjunkare och satt som stf plutonchef på samma pluton jag är chef över nu. Plutoncheferna på den kontrakterade bataljonen skall vara reservofficerare. Det gör att jag hamnar i en sämre lönebox, får lägre grad men ändå förväntas göra samma jobb som nu fast som tjänsteförrättande plutonchef eftersom reservaren inte ens är rekryterad och utbildad än.
Soldater som har skaffat sig erfarenhet i flera missionsområden under tiotals år och ändå söker sig till FM får inte den tarifflön dom skall ha enligt listorna utan lika låg lön som den nymuckade soldaten som varken har eget boende eller familj.
Familjer till officerare som har stått ut med återkommande missioner under tiden innan barn eller när barnen har varit små och sett fram mot några år hemma med barnen tvingas nu leva i ovisshet kring framtiden. Osäkerheten medför heller ingen löneförändring vilket skulle kuna vara rimligt att anta att det borde göra.
Det är så här man nu för tiden hanterar personalen som de facto en gång HAR rekryterats och skaffat sig dyrköpt erfarenhet.
Det är viktigare att få in nya lättledda individer än att ha kvar oss gamla motvalls gnällspikar.
Det är viktigare att gå i takt i paraden och le mot de kära ledarna än att leda förband och få hem alla levande igen.
Angående vad jag kan göra åt min situation.... Tja, vad kan jag göra?
Jag kan inte uppfinna befattningar. Jag kan inte påverka generaler. Jag kan inte påverka hur ledarskap i FM utövas utanför min direkta närhet.
Det enda jag kan är att dra en gräns i sanden och bli civil, men det gör ju inget bättre. Det gör ju bara att nån annan får göra mitt arbete i stället.
Vad gäller att stanna kvar eller sluta så hade jag gärna stannat kvar hela livet och haft det här jobbet, men jag känner det som att arbetsgivaren nu tvingar ner mig längs en väg som inte är framkomlig. Skall jag ha nån självrespekt kvar så får jag snart sluta och göra nåt annat om inte FM:s inslagna väg ändras och blir bättre.
Jag skall bara leda mina soldater en gång till genom skärselden väster om Mazar i ett halvår först.
// Trött Officer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)