I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.
I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.
För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.
I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.
Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.
Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.
Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?
Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?
Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland
Allt beror på uppgiften.
SvaraRaderaOm det finns möjlighet, så ska man självklart ha individuellt boende. Annars får man nog hitta lämpliga lösningar där man är så få som möjligt. Däremot så behöver nog chefen ibland ha lite lugn och ro, och inte vara påpassad hela tiden. Jag är starkt kritisk till övertron att man är med truppen hela tiden. Det är inte fel att ha en viss privat sfär som chef och faktiskt kunna gå omkring i grönkalsonger utan att bry sig om puts och studs.
Själv tillbringade jag 8 månader på mission med egen container. Och hade ca 15 underställda. Och jag lovar, man behövde komma ifrån sin personal för att reflektera. Och chefen har faktiskt både större ansvar och press i genomsnitt än en soldat. Självklart är en eldstrid det värsta som man kan vara med om vad gäller stress, men de flesta råkar inte ut för det.
Men chefen har sin vardagsstress hela tiden att hantera.
För att dra en parallell till den lite äldre tiden för dem som kommer ihåg. "Ordna för chefen." Vill du att den som leder dig i striden skall ha haft eldpost/posttjänst 1-2 timmar om natten, eller är utsövd och mentalt laddad för den ansvarsfulla uppgiften att leda hela förbandet i strid? Jag vet vad jag skulle föredragit.
"Bara" en major....
Jag har även jag erfarenhet från internationell insats som chef med motsvarande numerär av underställda, insatser som har inkluderat eldstrider.
SvaraRaderaEn privat sfär är nödvändig men det går att lösa utan att andra far illa av det.
I ditt exempel sover chefen i samma tält som truppen. Det är ledarskap, även om denne inte tar posttjänst mitt i natten.
Eftersom jag inte har detaljerade kunskaper om FS, så vet jag inte hur "illa" folk far i Afghanistan vad gäller förläggning.
SvaraRaderaDock känns det mer som FM:s budgetregulator och inte ett logistiskt problem att fixa fler bostadscontainers. Det har ju hänt förr att man har expanderat camper efter behov :)