Tre S-debattörer skriver idag på Aftonbladets kultursida en inlaga om insatsen i Afghanistan. Det är Carl Tham och föga överraskande Helle Klein och Pierre Schori. De sistnämnda har tidigare debatterat emot insatsen, ofta användande hel felaktiga uppgifter och ibland ovärdiga epitet och misskrediterande öknamn på statliga funktionärer utförande uppdrag på FN:s mandat.
Den här gången är vinklarna i huvudsak två; att Sverige lurar soldater att åka till Afghanistan och att Sverige sviker FN genom att man tvingas säga nej till andra FN-insatser.
Är man det minsta insatt i de reella mekanismerna i internationell konflikthantering ser man direkt att det är partipolitik och anti-NATO-propaganda som utgör bakgrund till deras debattartikel och inget annat. Debattörerna tycks välja bort faktumet att ISAF vilar på flera FN-mandat eftersom det inte passar deras ideologi förmodligen.
När det gäller insatsen i Afghanistan så utgör den militära delen en tredjedel av stödet till statsapparaten. Det är givet att det krävs att de civila delarna av stödet också fungerar för att man ska kunna nå framgång, ett fungerande samhälle med lokala mått mätt. Säkerhetsarbetet krävs för att de civila delarna ska nå fram.
Debattörerna hävdar att kriget i Afghanistan är ett omöjligt uppdrag. Det stämmer inte. Det är ett oerhört svårt och krävande uppdrag men det är inte omöjligt. Det blir ännu svårare när folk på de stora tidningarnas kultursidor (!) hävdar en massa som de inte har täckning för. Det behövs stöd för dylika insatser, inte osakligheter från den vänsterorienterade "kultureliten".
Under 2011 övergick den FN-mandaterade väpnade insatsen (ISAF) till en ny fas i operationen. Arbetet gick bra under 2011 och flera provinser lämnades över till den lokala säkerhetsfunktionen kallad ANSF. Häromdagen överlämnades säkerhetsansvaret i Balkh, (huvudprovins i det svenska ansvarsområdet) till ANSF.
Al Qaida är slagna Afghanistan, även om de stödjer motståndet monetärt. De opererar inte längre inom landets gränser. Talibanerna är inte slagna men de har under de senaste 18 månaderna tappat rejält med mark. Det pakistanska stödet för dem är dock ett stort problem.
Den lokala säkerhetsapparaten har gått framåt mycket de senaste åren och den ökade säkerheten har inneburit att andelen skolelever har mångdubblats, liksom sjukinrättningar och barn-/kvinnokliniker. Det är framförallt kvinnor och flickor som gynnats av utvecklingen, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de var fruktansvärt undantryckta under talibanväldet. Är det det talibanvälde som debattörerna önskar för Afghanistans befolkning? Då är de antingen dåligt pålästa om innebörden eller också onda på riktigt. Ingen kan önska någon annan något så ont.
När det gäller "svikandet av FN" kan man göra några konstateranden, bland annat att Sverige inte fick skicka trupp till Sudan då deras regim nekade svenskt deltagande. Nu är det Syd-Sudan som är i ropet men Försvarsmakten räcker inte till allt. Det har varit ett antal regeringsbeslut som omöjliggjort en större numerär i internationella insatser. Socialdemokraterna har sitt ansvar i förbandsnedläggningarna.
Kongo är ett eget kapitel. Vi har bidragit till insatser i DR. Kongo i flera omgångar. Den första insatsen var ONUC på 60-talet och den senaste var vid 2007, eller något sånt. Innan dess hade vi ett flygplatsförband i östra Kongo och OP Arthemis 2003. Utöver det har vi haft svenska observatörer och enstaka stabsofficerare på plats. Sverige står med som bidragsnation på FN:s hemsida.
Folket i Kongo är inte i mindre behov av hjälp än afghanerna. Det är en oerhört smutsig konflikt som pågår där. Den har pågått länge länge och många har fått lida fruktansvärt. Flera stora FN- och AU-insatser har inte räckt. Det är uppenbart att FN inte mäktar med en så stor uppgift.
En FN-insats i DR Kongo kan verkligen betecknas som ett omöjligt uppdrag. Det torde också Schori med anhang förstå. FN har fallerat så många gånger varvid genomförandet av konflikthantering måste läggas ut till regionala organisationer såsom EU och NATO. Kanske skulle NATO kunna hantera en insats i Kongo, om intresse fanns?
En sak håller jag med om: Sverige bör så fort som det är möjligt dra tillbaka truppen från Afghanistan. Med "möjligt" avser jag då när svensk trupp inte behövs. Det kan vara antingen när ANSF själva löser säkerheten eller när någon annan gör det i stället. Vi ska inte dra ur och lämna ett vakuum, det gynnar ingen.
När vi är klara med Afghanistan kan vi satsa på en ny insats och då ser jag gärna Afrika. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till DR Kongo men ser helst att det inte är en FN-insats.
Jag har med ljusblå basker i Bosnien fått uppleva hur illa FN fungerar. I NATO-insatser på Balkan och Afghanistan har jag fått vara med och utföra det uppdrag som FN:s generalsamling givit oss och det med framgång!
Riksdag och Regering har ett tungt moraliskt ansvar. Redan idag är man ute på tunn is eftersom man inte godtagit en numerär som behövs för det svenska ansvarsområdet. Att skicka svensk trupp i insatser med svag ledning är inte att ta sitt ansvar. Sverige bör även fortsättningsvis bidra till internationella insatser men ska vara selektiva. Riksdagens moraliska ansvar har alla riksdagspartier att axla. I det innefattas saklighet i debatt och att debatten förs med sunda medel (där inte öknamn på soldater hör hemma). Sveriges internationella insatser är viktiga och då krävs det att vi tar hand om de som utför dem. För Helle, det är samma soldater som du häromsistens kallade lågutbildade legosoldater som ska genomföra FN-insatsen i DR Kongo.
/Cynisk
Jag tänkte på dig när jag läste kulturskymningen igår..
SvaraRaderaJ.K Nilsson
Tänkvärt skrivet av dig Cynisk. De debattörer som starkast motsätter sig Afghanistaninsatsen underlåter närmaste konsekvent att nämna att ett antal mandat i säkerhetsrådet ligger till grund för insatsen och att NATO agerar på uppdrag av FN. Det blir ju enklast så att vinna gillande hos de som söker bröd och skådespel. Detsamma gällde retoriken kring Libyeninsatsen och det verkar närmast vara legio att dessa personer inte läser bakomliggande resolutioner innan man kastar sig ut i debatten.
SvaraRaderaGrundproblemet i svensk säkerhetspolitik är den politiska oviljan att köra med öppna kort varför Sverige ska delta i internationella insatser och hur landet ska agera. Istället är vi fullständigt fast i den gamla socialdemokratiska skenfasaden som odlats under generationer där man säger en sak till folket i närmast förmanande ordalag och driver en annan politik på den internationella arenan. Detta gäller fullt ut i Afghanistanfallet, precis som det gällde i Bosnien på 90-talet och under det kalla kriget.
Svensk säkerhetspolitik är alldeles för oansvarigt hanterad. Jag trodde på Bildt när han återkom i regeringsställning men han har gjort mig besviken.
RaderaTyvärr så är jag inte så optimistisk om framtiden i Afghanistan. Det är inte beroende på att vi inte kan lyckas, utan för att jag tror att våra politiker och Europas svaga ekonomi inte kommer att tillåta oss lyckas. Vi har inte den uthållighet som krävs!
SvaraRaderaDet här är en sak vi måste ha med i framtida beslut om insatser. För att en insats ska ge effekt måste den ha uthållighet. Annars så är det bara risk för att vi förvärrar läget då afghaner som samarbetar med ISAF riskerar att råka mycket illa ut den dag ISAF lämnar om inte ANSF har egen förmåga att ta hand om säkerheten. Detta är också en stor orsak till att vissa tvekar att välja sida.
På den militära nivån tycker jag att insatsen lyckats ganska så väl. Som du säger är Al Qaida borta (de har dock återuppstått på andra ställen runt jorden) och talibanerna är tillbakatryckta. Men politiskt tycker jag det fortfarande finns stora tveksamheter med en korrupt president i spetsen för ett gäng guvernörer och f.d. krigsherrar med vem vet vad för avsikter. Stoppandet av drogindustrin som till stor del finansierar kriget har också misslyckats.
Tyvärr är Talibanerna nog mycket väl medvetna om tidshorisonten 2014 och kan nu lugnt fokusera på att överleva. "We got the watches, they got the time".
Bra skrivet CI.
RaderaJag håller med dig i det du skriver och jag har flera gånger varit emot tidsbestämning av insatsen. Långsiktighet krävs!
Som jämförelse kan vi ta FN-insatsen UNTSO i Mellanöstern som varit igång sedan 1948 och UNMOGIP i Pakistan som löper sedan -49.
Cynisk:
SvaraRaderaIngen av dessa insatser involverar USA på samma sätt och ingen är Kap VII och därmed är de inte lika kontroversiella.
Bildt är oerhört bra, men det är oerhört tydligt vilket begränsat manöverutrymme som finns i Sverige. Lägg märke till vilken retorik som används inom landet och i EU/FN-sammanhang. Knappast hans fel utan han får vackert rätta in sig i ledet – tyvärr.
Så är det nog. När det gäller de två insatserna jag relaterade till var det långsiktighet jag ville peka på, inget annat.
RaderaHelles far Georg var likt mina farföräldrar krigsflyktingar undan hemska regimer, först nazister och sedan kommunister. Att Helle Klein glömmer vårt folks moderna historia för att tro att FN är mer än ett tvärsnitt av världens (överlag väldigt despotiska och korrupta) nationer gör mig innerligt ledsen.
SvaraRaderaI övrigt skriver du som alltid mycket bra utan att ta till överdrifter eller bli osaklig.
Mea Culpa, Helle är inte släkt med Georg. Faktum är att hennes släkt varit i landet sedan långt före förintelsen och de stalinistiska pogromerna. Det förklarar en hel del.
RaderaDet är mycket svårt att se insatsen i Afghanistan som annat än ett förlorat företag.
SvaraRaderaOm inget extraordinärt inträffar så kommer USA att dra sig ur under 2014, och förmodligen kommer nedragninen av de amerikanska truppstyrkorna att gå överraskande snabbt.
Funkar ISAF-bygget utan amerikansk närvaro? Knappast. Är någon annan ISAF stat villig eller kapabel att fylla tomrummet efter amerikanerna? Knappast
Funkar ANA/ANP utan stöd från ISAF? Omöjligt att bedöma från min TV-soffa, men historiskt sett så har den typen av organisationer oftast fallit ihop som korthus då de lämnats åt sitt öde.
Givet detta (som Fredrik R brukar säga), skall vi satsa våra ytterst begränsade militära resurser på ett företag som nästan säkert kommer att misslyckas, eller skall vi satsa dem där chansen att nå någon slags framgång är mindre liten?
Insatsen i Afghanistan är inte ett förlorat företag. Under tio års tid har man förbättrat säkerheten för stora delar av landet. Visst är det långt kvar tills dess att det blir bra men förlorat är det inte. Det behövs uthållighet, inte minst bland tyckarna på hemmaplan.
RaderaStöd till ANSF och GIRoA behövs även efter 2014 och vad jag förstår kommer det att fortsätta. Det planeras för fortsättning även om den är mindre än nu och med en mer uttalad support/mentoring-inriktning.
Varje konflikt som det internationella samfundet ger sig in i är ett potentiellt misslyckande. FN har misslyckats massor av gånger när man försökt i egen regi. NATO-insatser har en högre genomförandegrad varvid vi borde fortsätta på den inslagna vägen.
"Insatsen i Afghanistan är inte ett förlorat företag. Under tio års tid har man förbättrat säkerheten för stora delar av landet. Visst är det långt kvar tills dess att det blir bra men förlorat är det inte. Det behövs uthållighet, inte minst bland tyckarna på hemmaplan."
RaderaByt ut 'Afghanistan' till 'Indo-China' eller 'Vietnam' och språket till franska eller amerikansk engeska, så hade detta kunnat tas för ett i raden av uttalanden från helt andra krig. Eller behåll 'Afghanistan' och ersätt språket med ryska.
'Säkerhetssituationen har förbättrats' samtidigt som man övergett hela provinser till motståndsrörelsen, man tilldelar med jämna mellanrum fienden 'kraftiga slag', 'avgörande offensiver' startas med pukor och trumpeter men avskutas i tysthet, och vändingen är alltid precis bortom hörnet. Bara ett år till. Bara en brigad till. Bara en mandatperiod till. Bara en division till.
Finns det någon egentlig anledning att tro att det kommer att gå annorlunda den här gången, _och_ att vändningen kommer i god tid före 2014?
"Stöd till ANSF och GIRoA behövs även efter 2014 och vad jag förstår kommer det att fortsätta. Det planeras för fortsättning även om den är mindre än nu och med en mer uttalad support/mentoring-inriktning."
Finns det något skäl att tro att planerna kommer att bli mycket mer än en tumme?
Jag har för mig att ungfär hälften av det ekonomika stöd som utlovats till Afghanstan vid olika givarkonfrensr faktiskt dyker upp i verkligheten.
Då Afghanistan försvinner från världens mediabild efter 2014 så kommer den siffran troligtvis krympa.
"Varje konflikt som det internationella samfundet ger sig in i är ett potentiellt misslyckande. FN har misslyckats massor av gånger när man försökt i egen regi. NATO-insatser har en högre genomförandegrad varvid vi borde fortsätta på den inslagna vägen."
NATO-isatser må ha en högre framgångsgrad än FN-ledda dito, men få tidigare NATO-ledda insatser har varit uttalade gerillabekämpningskrig. Listan med framgångsrika sådana är oroväckade kort.
Det finns många som vittnar om framgångarna i Afghanistan. Det är dock också många i Sverige som förnekar dessa rapporter. Du kan hitta oberoende rapporter lite här och var. Börja med SAK.
RaderaLänder som vi idag turistar i var för mindre än 50 år sedan krigszoner. Det är allt för lätt att tappa tålamod och uthållighet idag. Stabila samhällen är ingen quick fix. Så ersätt Afghanistan med Cypern, Turkiet eller varför inte Spanien?
Om man vill vara petig så kan man faktiskt klassa delar av den militära insatsen i Afghanistan som färdig med uppfylld målsättning eftersom säkerheten är överlämnad i en del områden. Men man bör inte förhasta sig eftersom ANSF fortsatt behöver stöd, både med genomförande och med utbildning. Vändningen kom under 2010 men det är fortfarande en uppförsbacke.
Och Per A, om omvärlden har för bråttom så kommer jobbet i Afghanistan gå om intet. Återigen: Det planeras för en tid bortom 2014.
Afghanistan kunde varit tryggt och säkert om Afghanerna som ett kollektiv på riktigt skulle önskat detta och dessutom på varit beredda att jobba för att få det att hända. Istället är det vi, västländer, som får se till att slåss mot/bland och med afghanerna själv och göra jobbet de själva inte vill ta i. Vi är medvetet brickor i ett maktspel (som vi själva bidragit till) som pågår bakom sken-demokratin som vi offrat blod för att skapa. En demokrati som om den fungerar kommer innebära att "Talibanerna" får en stor del av makten.
RaderaTills afghanerna själva vill ha ordning i sitt land så kommer vårt egenpåtagna uppdrag förbli jäkligt svårt. Det stora problemet med allt det här är att det inte finns några afghaner. Den nationella enigheten som vi så gärna omedvetet vill forma världen med finns inte och har aldrig funnits i Afghanistan. Detta skiljer sig landet enormt från de övriga
nationalstaterna du jämför med. En mer rättvis jämförelse av svårighet och tålamod vore istället om IFOR/SFOR under pågående inbördeskrig skulle ha verkat för att ena Jugoslavien igen.
-Stoisk
Lite senkommen uppföljnadsfråga, men har ni som driver bloggen några kommentarer till det avsnitt av 'Konflikt' som sändes i P1 den 24/3?
SvaraRaderaFinns det några ämnen och områden som ni skulle ha valt att fokusera mer eller mindre på?
Tack för tipset Per A. Jag har inte hunnit lyssna igenom programmet än (det hade gått mig helt förbi faktiskt) men avser att göra det nu under påsk. Efter det återkommer jag med en kommentar.
Radera/C