Krigare - Recension

Vi har tidigare utlovat en recension av boken Krigare men av olika skäl har vi väntat. Nu har mina anhöriga läst den och har bidragit till min utvärdering av boken. Är man det minsta intresserad av det militära och internationella insatser bör man läsa den. Det är på riktigt.


Boken Krigare ISBN 978-91-37-13614-1 är skriven av krigsreportern Johanne Hildebrandt och skildrar svenska soldaters värv i Afghanistan under 2009 och 2010. Som inbäddad i den svenska kontingenten FS19 följde hon truppen under både utbildning och insats på nära håll, riktigt nära. Hon lyckades likt få andra vinna truppens förtroende och fick därigenom tillträde till soldaternas tankar och känslor. Johanne kom soldaterna riktigt nära, något som syntes på plats på Camp Northern Lights och som märks tydligt i boken som har ett tydligt soldatperspektiv. Just det sistnämnda är intressant och underhållande men som läsare missar man en dimension av insatsen eftersom officers- och stabsperspektivet saknas. Det är till och med så att staben i boken beskylls för saker som de inte var skuld till men soldatens ord är det redovisade.

Johanne följde med både 1.Skyttekompaniet och mentorerna i OMLT (Operational Mentoring and Liaison Team) ut på operationer, något som är långt ifrån ofarligt och trevligt. Hon har visat på stort mod genom att följa med på så nära håll. Det är dock inget nytt för henne, erfaren från Balkan som hon är. Ännu större mod tycker jag att hon visade genom att bryta tystnaden om soldatens vardag i Afghanistan och därigenom bryta med stora delar av den svenska journalistkåren som stundtals kommit med riktigt smaklösa utspel om insatsen i Afghanistan. Hon bröt med sin dåvarande tidning, en tidning som gång efter annan kommit med rena påhopp på svenska soldater.


I boken berättar hon om soldatlivet på insats, om strider och det svåra samarbetet med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Stridsskildringarna är både från FS17 och FS19 och är detaljerade och målande. Det är sällsynt med såna redovisningar, särskilt svenska. En anledning till det är att Försvarsmakten inte varit riktigt tydlig med de strider som man varit del i under internationella uppdrag. Även om det förekom fler strider än vad Johanne berättar om i boken framgår det med all önskvärd tydlighet hur svår situationen var under 2010. Mina anhöriga har blivit illa berörda när de har läst boken och min äkta hälft var knappt kontaktbar under ett par kvällars läsning, dels på grund av den spännande berättelsen och dels på grund av det rent otäcka faktumet att anhöriga deltog i striderna.


Jag tycker att Krigare på ett lättläst och smakfullt sätt beskriver den svenska insatsen i Afghanistan med soldaten i fokus. Johanne lyckas skildra essensen i soldatlivet bra och varje hugad rekryt bör läsa den inför ansökan till militär utbildning. Även andra militärer utan egen internationell erfarenhet bör läsa den för att få en bild av vad kollegor har genomgått och för att förstå effekten av beslut som tas här hemma.
När man läser boken bör man dock vara medveten om att det förekom en hel del som inte beskrivs, andra anfall, IED-röjningsoperationer, samverkansmöten, underrättelseoperationer och en massa vådliga transporter. Man bör också vara medveten om det uttalade soldatperspektivet och förstå att en konsekvens av det är att det taktiska perspektivet från chefen för det svensk-finska förbandet saknas helt. Det gör boken lite fattigare tyvärr men jag tror att det aldrig var meningen att boken skulle täcka allt, utan att det var soldaten som var det viktiga.

Boken kan man som militär mycket väl sätta i händerna på sina anhöriga men man bör veta att det kan sätta igång processer. Ehuru en bra skildring visar den på hur otäckt och farligt det faktiskt är och min hustru är inte särskilt sugen på att släppa iväg mig till Afghanistan igen. Hade hon haft samma informationsläge nu som innan jag åkte till Afghanistan så tror jag inte att hon så lättvindigt gått med på att jag åkte. Man har ett bättre förhandlingsläge innan ens anhöriga har läst boken.


Johanne gjorde ett hästjobb där borta och ska ha en stor eloge för sitt initiativ. Det var inte alltid lätt för henne, vid något tillfälle var hon rejält sur och besviken över att hon inte fick åka med på ett uppdrag. Genom tålamod och ihärdighet vann hon förtroendet och släpptes in i ett soldatkollektiv som normalt är mycket misstänksamma mot journalister. Resultatet är en bra skildring av den svenska insatsen i Afghanistan 2010 då svensk-finsk trupp återtog kontrollen i området väster om Mazar-e Sharif och under stora umbäranden lyckades hålla talibanerna stången i Darzab. Insatsen var lyckosam och man nådde de uppsatta målen. Kostnaden var ett antal svårt skadade och en stupad svensk soldat; Kenneth Wallin som dog i sanden väster om MES.

Ett flertal svenskar har tagit stryk även på det mentala planet, hur många är inte klart men minst 50 efter FS19, är min bedömning. Boken kan vara deras berättelse. Nej, det är vår berättelse, vi som var där eller som varit där och som har erfarit hur det är att med livet som insats och med usla förhållanden jobba för det internationella samfundet i den mest oförlåtande av miljöer; kriget.

"Sanden tar dig"
/C