Sent om sider såg jag det fjärde avsnittet av SVT:s afghanistansserie Krig för fred. Tack vare SVT-Play kunde jag i efterhand se programmet.
Avsnittet hette Bombmakaren och vi fick följa OMLT Kandak (bataljon) i deras arbete med den afghanska armén ANA.
Vi fick se planeringsmöten, vapenträning och hur det kan bli när en viktig spelare som ANP (Polisen) inte behagar dyka upp till sin egen operation.
Chefsmentorn Gustaf beskrev på ett målande hur afghanens fatalistiska livssyn påverkar allt. Insh Allah - Om gud vill, är devisen och det är ofta som man litar på att gud ska lösa vilken uppgift den än må vara. Därför är planering onödig så också för logistikplanering: Om gud vill så räcker det.
Andra mentorer förstärker bilden av skillnaden mellan svensk och afghansk säkerhetsfunktion. Bara en sån basal sak som läs- och skrivkunnighet som är en självklarhet här hemma men en sällsynt kompetens där borta. Det är då lätt att tänka sig de problem som det kan medföra.
Jag tyckte att det var ett charmigt avsnitt med en hel del känsla. Vi fick se svenska soldater och officerare i nära samarbete med lokala förmågor i en roll som de är så bra i. Det finns säkert många som ifrågasätter värdet i mentorskapet och som väntar sig större resultat snabbare men det finns inga quick fixes. Det är en lång väg att gå innan det blir bra och förändring tar tid, inte minst i ett så konservativt land som Afghanistan, som en mentor uttrycker det.
Trevligt, nära och underhållande och ånyo ett steg framåt för serien om den svenska truppen i Afghanistan. Jag ger avsnittet betyget 3+.
Bombmakaren då? Nej, han kom undan.
/Cynisk
Krig för fred I
Krig för fred II
Krig för fred III
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.