Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.


Kn David Bergman

Töjbara regler

Det är kul att se hur regler betyder olika för organisationen, i olika tider. Detta har varit uppe för het diskussion hos Wiseman och även Bloggoff har tagit upp det.

Ett återkommande ämne inom Försvarsmakten är det om personlig utrustning. Försvarsmakten tillhandahåller okej utrustning men den är inte tillräckligt bra i alla avseenden varvid folk brukar komplettera den för att den ska passa ändamålet. Detta brukar inte gillas. Saker som inte har M-nummer (Försvarsmaktsinternt beteckningssystem) och Beslut om användning (BOA) får inte användas av personalen då utrustningen inte är testad mot de krav som någon i Försvarsmakten ställt. Mycken av den materiel som vi använder har enligt uppgift haft i kravspecen:
- Kan förvaras i kallförråd i 10 år;
- Kan med lätthet fältrepareras.
De kraven känns inte relevanta i en modern krigsmakt med just-in-time-koncept på logistiken.

Självklart har vissa satt effekt före regler och använt bra utrustning som mött de operativa kraven även om de invasionsförsvarslogistiska kraven inte mötts. Detta har setts med oblida ögon av framförallt Markstridsskolan som häromåret gav ut en skrivelse med rekommendationer avseende "lokalt införskaffad materiel". I stort gick det ut på att Högkvarteret skulle förbjuda det helt.

På vissa håll har man spridit ut ett rykte om att personalens försäkring inte skulle gälla om man använde icke M-nummermärkt utrustning. Detta är helt fel och vilseledande. Jag har själv ställt frågan till Högkvarterets juridiska stab som genom en av sina jurister svarade att försäkringen gäller oavsett vilken utrustning som bärs.

Jag tillhör en av många som har fixat till min utrustning så att den bättre passar mig och mina behov. Det rör sig i huvudsak om små förbättringar så som exemepelvis bredare byxbälte som bättre passar sig för utrustning och pistol. Jag har också stick i stäv med bestämmelserna burit icke M-nummermärkta fickor på min stridsväst. Det har varit förbjudet men nu har min förbandschef insett vikten av bra utrustning och lättat på bestämmelserna och godkänt bland annat handgranatsfickor, även om de inte finns med M-nummer.

Jag har alltså fått rätt i efterhand vilket är bra men det är tråkigt att det behövdes en skarp skada för det.
Det hela visar dock på att regler är töjbara. Det som står skrivet kanske inte hanterar verkligheten? Kanske är verkligheten svårare än vad Högkvarterets Protokollavdelning (som skriver uniformsbestämmelser bla) kan överblicka?
Detta är ett tämligen banalt avsteg från reglerna men det finns en massa regler som är mer eller mindre livsfarliga att följa och som gemene soldat tvingas att bryta mot för att kunna agera i stridssituation. De flesta regler är skrivna för fredsmässig förvaltning och dåligt anpassade för Försvarsmaktens företagsidé.

Men om en överste över en natt kan växla fot från hårdnackat §-rytteri till liberalt operativt fokuserad så undrar jag över grunden till våra regler. Vilka fler regler är töjbara?

Dåvarande ÖB Johan Hederstedt skrev i en tidig utgåva av läroboken Pedagogiska Grunder något om att inga regler eller order kan täcka alla tänkbara situationer och att det därför är viktigt med en genomtänkt etisk grund som kompass för officeren i dennes handlande. Det visar på en sund inställning till det skrivna.