Srebrenica - 20 år har gått

Idag är det årsdagen av folkmordet i Srebrenica där Bosnienserbiska armén slaktade tusentals män och pojkar och fördrev kvinnor, för att de var muslimer. Jag väljer att skriva folkmord för det var precis vad det var, även om Ryssland och Serbien motsätter sig den definitionen. Politik.

Politik var också det som gjorde att folkmordet tilläts ske. Västvärlden och FN hade tillräckligt med underlag och tillräckligt med kraft för att kunna ha förhindrat det men valde att inte göra det. Srebrenica offrades.

Sverige hade ca 1000 man på plats i området i den svensk-danska pansarskyttebataljonen BA04. Trots den kapacitet som bataljonen hade var det aldrig aktuellt att understödja de hopplöst utsatta holländarna i Srebrenica. Inte ens en beredduppgift gavs bataljonen. Slakten blev ett faktum, liksom flyktingströmmen från enklaven.
BA04 fick i stället ta emot flyktingarna i ett tillfälligt flyktingläger på Tuzla Airbase, något som jag tidigare skrivit om.

Mottagande av Srebrenica-flyktingar på Tuzla Airbase juli 1995. Foto: J Bohman, Stab/Ingkomp BA04.

Det har gått 20 år och i samhället tycks det på många sätt vara glömt. I historieläromedel omnämns det knappt alls. Politiker verkar bortse från det faktum att FN var och är helt handikappat på grund av dess politiska ledning och de vurmar för ytterligare insatser under FN-flagg. De tycks ha glömt att Nato fick ingripa för att rädda upp situationen.
I Bosnien är det inte glömt. Där hittas fortfarande gravar och lik efter massakern. Några andra som inte heller har glömt är vi FN-soldater som var med.

Dåvarande kompanichefen Mj Sigeback berättar för tidningen Norra Skåne om sina minnen:
"Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar."

Han avslutar intervjun med:

"Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen.
Offren från Srebrenicamassakern har det inte."

För mig personligen blev jobbet med flyktingarna något av en räddning för min mentala hälsa. Frustrationen som byggts upp under insatsen fick utlopp. Jag fick äntligen göra något som betydde något.
Tack vare bataljonchefens anteckningar från missionen känns det nu som att jag kan knyta ihop säcken och lägga händelserna 1995 bakom mig. Men glömmer, det gör jag aldrig.