Bokslut 2010

Då är 2010 i stort sett till ända och jag tar tillfället i akt att summera min syn på året. Perspektivet är som vanligt grodans. Någon rangordning av viktighet är inte gjord utan det är helt spontant. Jag har nog glömt något och tar gärna emot tips som jag kan fylla på med efterhand.
...........................................................

2010


-Två officerare och en soldat dödades under tjänstgöring i Afghanistan och många sårades, några allvarligt.
Det har varit ett jobbigt år för PRT MES, SAE, OMLT och övriga svenskar i Afghanistan. Man har gjort ett väldigt bra jobb och bland annat etablerat sig i det oroliga området väster om Mazar-e Sharif och stöttat ANA under vanvettiga förhållanden i tex. Darzab. Det har kostat och sluträkningen är nog inte sammanställd.
På plussidan kan jag lägga till hävda caveats som förenklar framförallt för planeringen av operationer.


-De sista värnpliktiga muckade från förbanden. Värnplikten gjordes vilande och soldater och sjömän förväntas nu frivilligt söka sig till Försvarsmakten för tjänstgöring.
Det finns oerhört många oklarheter och osäkerheter i det nya personalförsörjningssystemet och jag bävar inför framtiden.


-Huvuddelen av Försvarsmaktens personal fick nya villkor för sin anställning. Det nya var att man inte kan ifrånsäga sig internationell tjänst. Några hundra av officerarna hade redan detta sedan tidigare och det var väntat att alla till slut skulle omfattas av det. Det har skrivits spaltmetrar om införandet av kravet, inte minst på grannbloggarna Wisemans Wisdoms och Chefsingenjören. Den sistnämnde har blivit uppsagd för att han villkorat sitt samtycke men uppsägningen är överklagad och vi har inte sätt slutet på ärendet än.


-NBG11 har satts upp under året och står från 1/1 2011 i beredskap för EU:s räkning. Allt är frid och fröjd enligt Force Commander Andersson men jag tror inte att alla inblandade håller riktigt med. Det har varit problem med att kunna öva sjukvårdskedjan och framförallt sjuktransport med helikopter men den officiella bilden är en annan. På vissa håll i stridsgruppen föreligger grava tvivel om förmågan.
Stridsgruppen lär inte åka ut inom ramen för beredskapen utan i stället lär det bli rotationsmissioner till Afghanistan för skyttebataljonen och vissa stödfunktioner.


-Helikopterstrulet fortsatte. Ett nytt helikopteralternativ; amerikanska Blackhawk fördes upp men vad som hänt på den fronten är höljt i dunkel. Det verkar som att Försvarsmakten vacklar i frågan.


-Försvarsmaktens nya affärssystem PRIO infördes med resultatet att det inte gick att handla förbrukningsvaror ett tag och folk har haft problem att få ut rätt lön. PRIO har kostat Försvarsmakten otroliga summor och införandet har kritiserats av bland andra Riksrevisionsverket.
Försvarsmakten tvingas anpassa sin organisation och sina metoder efter IT-systemet. Som icke-IT-specialist funderar jag kring det fina med det. Jag är av åsikten att stödsystem ska anpassas för att stödja verksamheten, inte tvärtom.


-Flottan har genomfört en mycket bra insats i Adenviken, vilket gör att alla försvarsgrenarna har varit synnerligen aktiva på den internationella arenan under året. Delar av besättningen drabbades visst av någon åkomma men på det stora hela var insatsen en framgång, så vitt jag förstår. Jag hade gärna sett en markinsats för att bekämpa kaparna i deras basområden som komplement till fartygen.


-Bloggarna har fått ljuset på sig och ökat i antal och viktighet. De viktigaste har jag ute i marginalen till höger. De fyller en viktig funktion i opinionsbildningen. Att de flesta är anonyma är ett utfall av debattklimatet i Försvarsmakten, som inte är det bästa. Ofta är det graden på den talande som är viktig - inte vad som sägs. Dessutom är kritiskt granskande något som bör stanna mellan skål och vägg (om ens det) och inte något som ska basuneras ut, hur sant det än är. Offentlig kritik kan leda till svarfots-epitet och sämre behandling.


-Försvarsmaktens största insats på mycket länge, Kronprinsessans bröllop gick av stapeln. Det kostade mantimmar och var säkert jättefint. I vanliga fall tycker jag att FM bör delta i dylik verksamhet men med tanke på vilka reduktioner som gjorts de senaste åren avseende övningar och personalminskningar så tycker jag att det var att elda åt kråkorna.


För egen del har året varit svängigt. Det har varit mycket högt tempo och resultaten har varit goda. Jag har haft förmånen att ha väldigt bra folk runt och med mig och jag har haft bra stöd för mina uppgifter.
Det har dock kostat med väldigt mycket tid borta och smärtgränsen har tangerats. Det kommer inte att hålla att fortsätta i det uppsatta tempot då det kört ner mitt stridsvärde i botten och nästintill kostat min familj. Jag för dialog med min chef och har med min kommande tjänst ingen ny internationell insats inplanerad. Jag hyser oro över Försvarsmaktens numerär. Den räcker inte för att säkerställa en god uthållighet utan en del av personalen kommer att drivas mycket hårt. Min tilltro till Försvarsmakten minskar allt mer och brytpunkten tycks närmare för varje år. Kan det vända 2011?

Jag hoppas att mitt nästa år blir lika bra yrkesmässigt om än lugnare.

Jag önskar alla ett gott slut på ett omtumlande och arbetssamt 2010.

/Cynisk

Prata med fotfolket! Uppdaterad 2010-12-29

Aftonbladet skriver en kort artikel om svenska soldaters strider i Afghanistan under 2010. De två huvudlinjerna utgörs av att:
1. Man vet inte hur många motståndare som har dödats
2. Man söker inte efter nedkämpade motståndsmän efter strider.

Det är förvisso så att man inte för någon officiell total kill-list men det är inte så svårt att få ett uppskattat värde på resultatet av striderna. Arméinspektör Berndt Grundevik uppskattar antalet döda motståndsmän till ett 15-tal, en på tok för låg siffra, enligt initierade källor.

Jag vet att svensk trupp ytletat efter kroppar och andra bevis efter strider under 2010. Det ÄR farligt, mycket farligt men svensk trupp har ändå gjort vad man kunnat för att uppfylla kraven enligt konventioner, inom rimliga gränser. Man har tagit stora risker för det. Det finns till och med bilder på det:

Svensk soldat söker efter kroppar efter strider i området väster om Mazar-e Sharif.




Försvarsmaktens högkvarter och tillhörande Arméinspektör bör intervjua personal ur de senaste insatserna (FS18 och FS19) för att få en bättre bild av effekten av årets strider. De flesta uppdrag i Afghanistan görs tillsammans med Afghan National Army (ANA) och/eller Afghan National Police (ANP) varvid det kan finnas kryphål i ansvarstagandet för eventuella dödade. Det borde ändå inte vara några större problem med en sammanställning. Jag bedömer att HKV, Sverige som nation och inte minst FS18 och FS19 skulle vara betjänt av att fakta kom på bordet.

På gräsrotsnivå gör det ont att läsa Arméinspektörens uttalanden. Antingen så försöker han förminska effekten av insatsen där borta för att gjuta olja på vågorna, vilket är illa, eller också vet han inte vad som händer där, vilket är hemskt.
Trovärdigheten för Försvarsmakten och för dess förmåga sjunker med uttalanden som:

"– En uppskattning är att ett 15-tal motståndare har stupat, det kan vara något färre, säger han [Grundevik]"

Svensk trupp har varit i strid över 70 gånger under den senaste insatsen där. Att då bara max 15 skulle ha tagits av daga är uppseendeväckande. Hur kan det vara möjligt att svensk trupp är så dålig? Det är de givetvis inte.
Soldater och officerare som varit med i striderna vittnar om betydligt fler nedkämpade. Betydligt.
Arméinspektören framstår inte som en pålitlig företrädare för Armén, igen.


HKV, prata med fotfolket så att ni får reda på hur det egentligen är!


Uppdatering 2010-12-29:
Med anledning av artikeln i Aftonbladet höjs nu röster för att utreda PRT MES för eventuella folkrättsbrott. Att insatsen ifrågasätts på detta sätt är inte bra för synen på truppen och inte bra för truppens moral. Försvarsmakten skulle med lätthet kunna stävja spekulationer av den här karaktären om man använde de verktyg man har och var mer noggrann.

Kungliga Krigsakademiens blogg Försvar och Säkerhet avfärdar även de det hela som substanslöst, även om de välkomnar en prövning.

God Jul

God Jul till alla läsare!

I år önskar jag mig en stabilare tillvaro i Försvarsmakten och en lugnare situation i Afghanistan.

/Cynisk

Förtroendebrist

Idag uttryckte min käraste oro över framtiden:
-Hur ska jag göra när du måste åka på mission nästa gång? Eller när de säger att du ska tjänstgöra där eller där långtborta?
-Lugn, svarade jag. Jag har fått en tjänst där jag inte förväntas åka ut så mycket alls. Det ordnar sig.
-Nu ja. Men vänta du bara jag har inte ett dugg förtroende för Försvarsmakten kvar. Jag förväntar mig vad som helst från dem.
-....


Bara så där, helt oförhappandes. Det visar sig alltså att min kära har ännu lägre förtroende för Försvarsmakten än vad jag har.

Hon har varit hemma under tre internationella insatser, överlevt FB04 och en nedläggning, tagit hand om familjen under ett antal övningsserier och varit närmast sörjande under beredskap. Hon har varit med om det mesta som anhörig men framförallt det dåliga med Försvarsmakten. Hon har fått ta konsekvenser av personalläge och personalhantering men inte fått något tillbaka, annat än en frustrerad och utarbetad sämre hälft.

Här har Försvarsmakten en stor uppgift; att jobba upp ett förnyat förtroende inte bara hos personalen utan hos personalens familjer. För familjerna behövs, det vittnade till och med Försvarsministern om på FS19:s medaljceremoni.
Hur ska man då göra?

Först och främst ska man se om den redan anställda personalen, sedan deras anhöriga. Först därefter bör man satsa på utåtriktade åtgärder med målgrupp blivande personal.

1. Öka servicenivån på HR-funktionen i Försvarsmakten. Det får inte vara så svårt att leverera svar och besked till anställda som det är idag. Själv har jag fått vänta 10 dagar på ett svar från HRCentrum och det på en enkel fråga.

2. Reducera och förenkla administrationen så att folk får rätt lön i rätt tid. Räkningar ska betalas varje månad och det får inte strula. Idag är det så många åtgärder som ska vidtas att vissa helt enkelt givit upp. De mäktar inte med all administration som krävs för att de ska få rätt ersättning.

3. Öka numerären i förbandsproducerande funktioner och insatsskapande förband så att insatsfrekvensen blir human. 1:4-1:5 räknar Försvarsmakten med i insatsfrekvens. I Storbrittanien har man kommit fram till att 1:9 är det som gäller för att inte köra slut på personalen.

4. Gör halt på nedläggnings- och omorganisationshetsen. Det finns få saker som är så förödande för moralen som nedläggning och omotiverade omorganisationer. Det finns få tecken på att FM hinner räkna hem planerade effektivitetsvinster med de omorganisationer som gjorts de senaste åren. Låt hellre bli då.

5. Stå upp för personalen, även de som gjort misstag. Att bidra till mediadrevet och hänga ut egen personal såsom FM gör är inte gott ledarskap.

6. Decentralisera personalärenden. Idag är det HKV som fattar många personalbeslut, även av lägsta dignitet. Det borgar för tröghet som sänker effekten. Dessutom har förbandschefens tidigare ansvar för disciplinen på förbandet tagits bort och numera anmäls allt och alla till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd och även små skitärenden blir då stora och påföljder inte sällan oproportionerligt stora (de indirekta påföljderna såsom lägre status och avhakning i RALS och tjänster).

7. Inled förhandlingar med Skatteverket om vilka tjänster som faktiskt kan ges till anhöriga. Idag ringer FM-anställda gratis på mobiltelefon, något som var helt otänkbart för några år sedan. Det finns säkerligen mer att göra om vilja finns och man tar tag i det. Bara för att det är på ett visst sätt idag behöver inte det innebära att det inte går att ändra på.

8. Tillhandahåll bättre försäkringar till tjänstgörande. Idag är försäkringsläget för personal i internationell tjänst oklart. Så får det inte vara. Tryggheten för personal och anhöriga måste säkerställas.

9. Skattelättnader för personal i insats. Vi betalar full skatt under insats vilket kan ifrågasättas utifrån flera perspektiv, inte minst perspektivet att vi inte använder kommunens tjänster under insatsen. Ett sätt att få upp ersättningarna utan att för den skull öka omsättningen vore skattelättnader.

10. Sluta med att dra 85% på utlandstraktamentet. FM drar okristliga summor från traktamentet för att man får mat och boende men ibland finns inget boende alls och oftast är det inte i paritet med avdraget.


Det finns säkert en massa fler punkter att ta upp och det finns nog skäl att återkoppla till detta. Om ni har idéer är ni välkomna med kommentarer.
För min käresta är nog loppet kört. FM har brännt sina skepp där och hon kommer sannolikt aldrig lita på Försvarsmakten i något avseende. Själv är jag som ett offer för "domestic violence" som reser sig upp efter varje misshandel och hoppas hoppas....

Jag har förtroende för min förbandschef men han tvingas ibland till åtgärder som får förödande konsekvenser för oss underställda och våra familjer.

Hemma till jul

Idag hade FS19 medaljceremoni på Armémuseum i Stockholm. De är precis hemkomna från Afghanistan där de haft en tuff och jobbig mission.
I ymnigt snöfall och hård vind stod förbandet och deras anhöriga och mottog tal och medaljer. Det var mycket känslor på många håll, så ock för undertecknad som kände många på plats. Många har offrat mycket, vissa mer och Kenneth Wallin allt och sånt känns såna här gånger.

Förbandet tackade sina anhöriga, som stått ut och stöttat sina soldater och då tänkte jag på de påfrestningar som jag utsatt min familj för under mina insatser. Ni anhöriga är så viktiga. Ni förtjänar egen medalj men framförallt bättre stöd!

Nu väntar en behövd och förtjänad ledighet över jul och jag önskar att alla får en god jul. Alla kommer inte att få det, tror jag dock. Vissa kommer att få jobbiga svackor och under berusning känna sig nere eller må dåligt. Då är det viktigt att det finns folk runtomkring som förstår och som engagerar sig såsom Fredsbaskrarna och Invidzonen:

Ökad beredskap och en gränslös hälsning
Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.

Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer,
myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt
ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.
Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.

Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga,
detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister.
Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.
Vill ni nu i dagarna i anslutning till jul publicera julkortet, eller nämna något om hälsningen, som är unik i sitt slag, så tror vi att ni är med och sprider lite värme till en grupp som verkligen förtjänar den.

Cesilia Karlsson
Grundare och verksamhetschef
Invidzonen




Invidzonen.se
Sten Tolgfors tal
Fredsbaskrarna
Försvarsmakten
Chefsingenjören

Nya bloggar

Jag har nu lagt till två bloggar i min bloggroll i högermarginalen:

Sinuhes Samtal är en initierad blogg från insidan på Försvarsmaktens Högkvarter.

FS20.se är det nuvarande förbandet i Afghanistans egna blogg.

Håll tillgodo!

Mindre trupp Uppdaterad 19/12

Enligt senaste information inom Försvarsmakten kommer deployeringen av Helikoptrar till Afghanistan innebära reducerad marktruppsnumerär. Riksdagen har fastställt ett tak som endast tillfälligt och kortsiktigt kan överträdas (vid tex evakueringsoperation) och det får nu konsekvenser.

Enligt uppgift drar Försvarsmakten in Provinskontoret i Sar-e Pol och låter det redan ansträngda reducerade kompaniet i Sheberghan överta ansvaret. Området är väldigt stort och hotbilden ganska hög på sina håll varvid Sheb-gänget får en omöjligt uppgift, även trots Turkiets övertagande av utvecklingsfrågor.

Återigen får ett politiskt beslut med ringa militär grund stora och negativa konsekvenser för den militära operationen. Helikoptrarna behövs inte men trupp behövs. Förhoppningsvis kan invånarna i provinsen Sar-e Pul köpa sig säkerhet för de 57USD som de disponerar per kapita och år. Det är en väldigt fattig provins som behöver all hjälp de kan få. När till och med svenskarna tvingas ge sig av är det helt fritt fram för motståndsmännen som redan tidigare i år ökade sin närvaro markant. Det ser dystert ut.

En lösning vore att politiskt se helikopterstyrkan som en tillfällig förstärkning och därmed inte behöva reducera i förbandet.


Uppdatering 2010-12-19:
Allan Widman (fp) dementerar att helikopterstyrkan ska innebära reduktioner i truppmassan på sin blogg. Jag hoppas att han har rätt men tillåter mig själv att tvivla. Han menar på att helikopterenheten är utöver de 500 man som ska vara på plats över tiden. Det kanske stämmer men eftersom det diskuteras en så konkret konsekvens för Sar-e Pul bedömer jag att det föreligger skäl, men då kanske det är ekonomin som inte räcker till.

Ledarskap och Jante

I flera olika debatter på olika fora har det diskuterats villkor för olika personalkategorier. Inte sällan har det uppkommit synpunkter på att "fel" personalkategori uppmärksammas, att det är andra som det borde satsas på.

I mitt senaste inlägg om boende i insatsområdet, där jag ondgjorde mig över beslutet att låta majorer få egna bostadsbaracker på andras bekostnad, fördes Jantelagen upp som motargument. Detta har även förekommit som motargument i de andra debatterna som jag relaterat till.

För att påminna folk om vad Jantelagen innebär har jag lånat en post i från Wikipedia:
Aksel Sandemose skrev den i boken "En flykting korsar sitt spår" och jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.

De tio punkterna:
1.Du skall inte tro att du är något.
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5.Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7.Du skall inte tro att du duger till något.
8.Du skall inte skratta åt oss.
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jantelagen är alltså något för att hålla individen på mattan.


I svenskt militärt ledarskap talas det om föregångsmannaskap, att truppen ska kunna titta på sina överordnade och däri hitta förebilder för agerande och uppträdande. Tidigt i ens militära utbildning lär man sig att "dela truppens börda" och att "inte kräva av truppen det du inte klarar själv" och dylika budskap.
Som chef ska man disponera sig själv så att man inte har så dåligt stridsvärde att man inte kan lösa sin chefsuppgift. Om man har god självkännedom kan man lösa den balansräkningen med bibehållen trovärdighet.

Ur en av Försvarsmaktens böcker:
"Förtroende får den ledare som själv är övertygad om att uppgiften är värd att lösas samt har social och fackmässig kompetens för att leda gruppen till bästa resultat.
...
Bara den ledare som har soldaternas förtroende kan, i samarbete med dem, skapa en god förbandsanda."
Med "gruppen" avses en samling människor och inte styrkan grupp. Notera att behovet av social kompetens betonas.

Vidare skriver man:
"En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda."


Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det frekventa användandet av Jantelagen som motargument till snedsits i villkoren. Är det det mindset som råder hos högre officerare, att de som har skall vara givet, eller är det några få högljudda debattörer som postar mången kommentar på diverse fora och bloggar?
Om det är det nya förhållningssättet, hur harmonerar det med det föregångsmannaskap och ledarskap som gör att man får truppen med sig? Är det helt ute nu? Är det chefsskap och regler som gäller?
Jag har förvisso påtalat att det är regelstyrning som gäller som ledningsfilosofi men jag kände inte till att distansieringen mellan chefer och trupp ökat så mycket. Själv känner jag inte igen mig i resonemangen att jag som stabsofficer inte ska kunna dela boende under insats, eller att jag ska ha det så mycket bättre än andra. Jag bör ha det så bra som är görligt och skäligt och som krävs för att jag ska göra ett så bra jobb som möjligt inom respektive kontext. Det bör självklart även alla andra ha och det har inget med grad att göra.


Vad är det för ledarskapsutbildning som bedrivs i de högre officersutbildningarna egentligen?
Hur tror man att man ska få truppen med sig om man upprepade gånger sätter sitt eget välmående först?
Hur bra ledare är man om man ropar "Jante" när folk påtalar ogentligheter och oskäliga beslut?

Detta att använda Jante som motiv till att sko sig på andras bekostnad kanske är signifikativt för dagens Försvarsmakt och en av orsakerna till dess förfall?



Läsning i ämnet Ledarskap: Erfarenheter Utland

Fler konstiga beslut

Camp Northern Lights Afghanistan
Foto: Cynismer

Försvarsmakten fortsätter att fatta konstiga beslut. Jag höll på att skriva "häpnadsväckande" men faktum är att jag inte häpnar längre. De bara matar fram konstigheter och vi i terrängen börjar bli så luttrade att vi lagt undan lite pengar som vi satsar på djävulen i 10000 meter skridsko i nästa Vinter-OS. Han kommer snart att ha kunnat träna mycket.

Detta beslut som tagits av vad jag bedömer är Armétaktisk stab driver ner kilen mellan höga och låga funktionärer i Armén ännu mer och klyftan lär bli oöverbryggelig snart, åtminstone om ingen gör halt och mittåt.

Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif är trångbodd. Den byggdes ursprungligen för en mindre numerär än vad som nu är gällande. Soldater och officerare bor tre och tre i baracker och det är trångt, trångt. Det är mycken personlig utrustning som ska få plats i det lilla utrymmet som man dessutom ska bo i. Några officerare har haft lyxen att bo två och två i stället. Det är stor skillnad och jag tycker att två och två borde vara normen.

Nu har ATS fattat beslut om att officerare med Majors grad och högre ska få bo själva i sin barack. De ska inte behöva dela utrymme med andra. Jag har inte hört de bakomliggande skälen och motiven till detta men jag ser framemot det. Det måste vara grymt bra orsaker.
Man skulle ju kunna säga att man gör det för att öka nyttjandegraden för varje barack eftersom truppen är ute på patruller och uppdrag så mycket och därför inte använder sina sovutrymmen särskilt ofta. Men självklart ska dessa soldater få en bra vila när de väl är inne och de bör väl därför vara de som har bäst boende?
Majoren som har sitt huvudsakliga värv inne på campen och får ligga i sin egen säng varje natt borde inte vara prioriterad i sammanhanget, snarare tvärtom.


Nej, återigen visar Försvarsmakten att man inte förstår sig på signaleffekter. Beslutet kommer säkert att få några stycken att välja bort Försvarsmakten. Vad kostar det i marknadsföring?
De Majorer jag har hört med har inga krav på eget boende och skäms över det hela. Om jag förstår det rätt har vissa inte tagit möjligheten utan delar övrigas villkor och därmed också boende. Det är föregångsmannaskap, något som på pappret hyllas i Försvarsmakten men endast finns på lägre nivå ute i terrängen.
Vad kommer härnäst?


Disclaimer: Det kan vara ett prank så här i juletid, i såna fall ett osmakligt sådant.

Gästinlägg: Kritik och beslutsfobi?

Kommer kritiken leda till beslutsfobi?

Införandet av internationell tjänstgöringsskyldighet för all försvarsmaktsanställd personal har inte gått någon förbi. Kritiken har varit massiv mot hur det har genomförts även om majoriteten tycks vara positiva till frågan i sig. Detta är dock bara det första steget i ett personalförsörjningssystem som radikalt måste förändras framöver. Sannolikt kommer kritiken mot kommande steg vara av minst samma magnitud som hittills. Risken är tyvärr att den nuvarande massiva och oftast befogade kritiken leder till att vår ledning inte kommer våga ta nödvändiga beslut framöver.

Försvarsmaktens omorganisering till insatsklara bataljoner har påbörjats. Insatsorganisation 2014 (IO14) som var det ursprungliga målet har övergått till en mellanorganisation för 2011, IO11. Vid flera förband, i alla fall inom armén, har personallistor med respektives befattningar börjat florera. Många är vi som reagerat med att dessa listor är korthus som kommer att falla den dagen det är dags att på allvar organisera sig efter dem och framförallt om det skall genomföras internationella insatser med organisationen på pappret. Jag avser belysa några av de problem som blir uppenbara när man studerar personallistorna. Problem som måste lösas.

Samtidigt som vi insatsorganiserar nästan all personal i insatsförband så krymper övriga personalramar. Tillhör man inte insatsorganisationen så ingår man i den stödjande prodorganisationen. Prodorganisationen i sin tur bemannas med fasta eller rörliga befattningar vilket innebär att antingen så har man sin befattning i prod tills vidare eller så är man där tillfälligt medan man egentligen har sin fasta befattning i insatsorganisationen. Befattningarna i prodorganisationen kommer inom en snar framtid att kraftigt reduceras vilket kommer leda till att om man sitter på en sådan fast befattning så är uppsägningshot aktuellt.

Vid intagandet av IO11 har man från förbandens personalsektioner tryckt in sin personal i givna ramar utan att vidare analysera konsekvenserna. Huvuddelen av de som nu kommer få helt nya befattningar är inte ens vidtalade utan blir varse först när de ser sitt namn i de nya listorna. Tidigare har förbanden, rätt eller fel, gömt undan personal som man inte riktigt vet vad man ska gör med genom att sätta dem på undanskymda och i vissa fall påhittade befattningar. Man har dessutom tillåtit personal att förfalla fysiskt och att inte längre upprätthålla grundläggande personlig soldatfärdighet. Därtill finns ett flertal som numera har rent medicinska hinder från att uppfylla detsamma. Dessa personer har nu platser i IO11. Några kan säkert, med rätt och lång träning, åter uppnå rätt status för insats men flertalet kommer inte att kunna göra det inom överskådlig framtid. Vad ska vi göra med detta köttberg? Kommer de som inte uppfyller kraven för respektive befattning att sägas upp? Klarar man inte de fysiska kraven så torde ju arbetsbrist föreligga.


Två tredjedelar av Försvarsmaktens officersbefattningar skall bli specialistofficersbefattningar. I arméns bataljoner är det i många fall en ännu högre andel befattningar som skall omstöpas. De som nu tittar i personallistorna för IO11 och ser att de sitter på en specialistofficersbefattning inser att de sannolikt kommer att vara föremål för omgalonering inom en snar framtid. Desperationen sprider sig bland de som tidigare hade helt andra mål med sin karriär i FM. Dimman är tjock för den som försöker lista ut hur karriärvägarna ser ut. När en individ inte längre kan se sin framtidsplan tryter motivationen och den drivne och duglige väljer oftast ett annat arbete.

Det finns förvisso många som kan tänka sig att omgaloneras till specialistofficer och i det kan se en framtida yrkesstolthet. Specialisering är i många fall av godo. Omgalloneringen kommer dock att leda till ett nytt bekymmer. Försvarsmaktens redan förvirrande lönestruktur kommer bli ännu mer felaktig. Officerare som tidigare har varit pluton- och kompanichefer med uppemot 30 års erfarenhet men för vilka karriären stannat, är placerade som gruppchefer och ställföreträdande sådana i IO11. Alla skulle ju med. Dessa konkurrerar nu med nyexaminerade specialistofficerare om samma befattningar. Skillnaden är att den äldre officeren kommer att ha en avsevärt högre lön för samma arbete. En löneskillnad som inte är saklig överhuvudtaget. Sannolikt är den yngre specialistofficeren både lämpligare och dugligare i sitt arbete. Försvarsmakten måste gör något radikalt med nuvarande lönesystem. Detta innebär givetvis att vissa måste finna sig i sänkta eller frysta löner. Alla befattningar måste få lägsta- och högstalöner där man dessutom kan se en koppling mellan skicklighet i tjänst och inte som nu när man har en högre lön bara för att man är äldre. Med vår nya diskrimineringslag så är det dessutom bara en tidsfråga innan någon driver och vinner ett sådant ärende mot FM. Att vi har olika antal semesterdagar för olika åldersgrupper är för övrigt ett sådant ärende som numera sannolikt är olagligt.

* Omgalonering av officerare.
* Uppsägning/karriärväxling av personal som inte klarar insatskraven.
* Revidering av löner.



De nödvändiga förändringarna i vårt personalsystem är många, ovan beskrivna är bara några. Alla kommer de att möta massiv kritik eftersom de berör det stora flertalet av oss, frågorna väcker känslor, de påverkar vårt liv väsentligt. Förändringar är dock nödvändiga för att få ordning och på sikt även framtidstro. Försvarsmakten får inte stanna upp av rädsla för kritik utan istället se till att med väl underbyggda, tydligt motiverade och kommunicerade beslut framöver lyckas bättre än vad man gjorde med införandet av den internationella tjänstgöringsplikten.

/CS

Slit och släng?

Den senaste tidens strul med personalhanteringen i Försvarsmakten får mig att fundera över vad som händer med den som inte av någon fysisk anledning kan åka utomlands, som inte har de rätta förutsättningarna.

Högkvarteret har satt upp vilka fysiska krav som gäller för att få åka utomlands på internationell insats och många är de som inte klarat att på anbefalld tid med stridsutrustning springa två kilometer. Det är också ett antal som diskvalificerats på grund av för högt BMI. De har ansetts för feta helt enkelt. Andra har sviter efter gamla hjärtfel och ytterligare andra har olika allergier, tex nötallergi, som omöjliggör utlandstjänst i konfliktområde.
De har fått stanna hemma och förbandet har då fått antingen vakansrekrytera eller åka med brist.

Det är självklart att soldater och officerare ska ha fysiska förutsättningar för att klara tjänsten men den självklarheten utesluter ett antal människor med nuvarande personalhantering. Hur hanterar FM det?


En del av dessa skavanker och brister uppkommer en bit i anställningen i Försvarsmakten. En skada eller annat som omöjliggör utlandstjänst kan i princip drabba vem som helst, när som helst. Vad gäller då för den med en tjänst i Insatsorganisationen som är diskvalificerad för tjänst?
Vad händer med den som mister ett ben i en attack i Afghanistan? Skapar man en tjänst i Produktionsorganisationen då eller blir det sparken?
Är det skillnad om man skadar sig under insats jämfört med om man skadar sig hemma?

Jag tror inte att man är helt på det klara med vad som kommer att gälla för tillsvidareanställda med hinder för internationell tjänst. Åtminstone är det inget som kommit ut.


Tidigare har jag tänkt att den goda arbetsgivaren Försvarsmakten och Staten tar hand om mig om det skulle behövas men nu är jag inte så säker längre. Personalen verkar vara en slit- och slängvara. Jag behöver goda exempel på personalhantering för att återfå förtroendet för Försvarsmakten:

Vad sägs om raka besked?
Vad sägs om bättre och fastställda avtal?
Vad sägs om bättre personlig utrustning?
Vad sägs om löparskor eftersom vi är ålagda konditionsträning men inte får utrustning för det?
Vad sägs om korrekta uppgifter i uttalanden från Högkvarteret?

Nu krävs konkreta handlingar från Försvarsmakten för att visa välvilja, att visa uppskattning för de anställda.

Sunda vätskor?

Hanteringen av Chefsingenjören som sagts upp för att han krävt samråd mellan Högkvarteret och Arbetstagarorganisationen föranleder mig att fundera över vilka arbetstagare Försvarsmakten vill ha. Vill man ha personal vid sunda vätskor?

Jag har tidigare problematiserat kring akademisering av officersyrket och det kritiska granskandet som är så självklart inom akademien. Försvarsmakten har varit väldigt skyndsamma med att få till en akademisk utbildning för att det ska motsvara de krav som ställs på officeren idag. En officer måste ha ett akademiskt mindset och förhållningssätt för att kunna klara av ett komplext yrke.
Grundläggande i det förhållningssättet är att kritiskt ifrågasätta egen kunskap, att söka nya infallsvinklar för att pröva teser, att inte nöja sig med vedertagna sanningar (om de inte är dokumenterad empiri). Grundläggande är kravet på saklighet och fakta till skillnad mot tyckande.
I mitt tidigare inlägg påtalar jag att detta förhållningssätt kan vålla vissa problem i Försvarsmakten där blind lydnad ibland är en förutsättning för överlevnad.


Lite raljant har jag uttryckt att den som är beredd att underkasta sig villkoren för en försvarsmaktsanställd inte möter de krav vi har på en statlig tjänsteman med akademisk grund och i ledande befattning då denne uppenbarligen inte har vett och omdöme att välja ett arbete med vettiga villkor. Detta har nu accentuerats med hanteringen av Chefsingenjören Björn. Arbetsgivaren Försvarsmakten fortsätter att se sin personal som förbrukningsmateriel med ringa värde. Vi blir mindre värda för varje år som går tycks det och snart får vi betala för att få vara FM-anställda.

Å ena sidan jobbar FM för att få officerare med stor mental spänst, å andra sidan klarar man inte av att hantera dessa smarta och välutbildade officerares självklara krav på sin ledning. Problemet (som jag tidigare förutsåg) avser man tydligen lösa med att ge folk sparken.
Vill FML verkligen ha smart personal eller vill man ha imbecilla och omdömeslösa arbetstagare?
Jag menar inte att akademi är lika med välutbildning och smarthet men det finns ett sammanhang.


Tidigare har jag varit inblandad i rekryteringen till officersyrket men det får vara slut med det nu. Jag tänker inte bidra till att lura in någon mer i denna soppa! Förlåt alla ni som klarade min granskning och fick anställning i Försvarsmakten.


Det är nu sista chansen för FML ur mitt perspektiv. Tar man krafttag mot misären och ordnar upp personalhanteringen, med början på Björn, så ska jag satsa på yrket ett tag till. Jag vill fortsätta men inte till vilket pris som helst och vi har redan passerat smärtgränsen. Städa upp i träsket och jag ställer upp!

Stridsväst på Facebook

Striden om att få nyttja bra utrustning fortsätter.
Jag har tidigare publicerat inlägg om Stridsvästar och innebörden för truppen:
Gästinlägg: Stridsväst och respekt
Stridsvästar och regelbrott

Nu har det skapats en Facebook-grupp, Släpp stridsvästens bärande fritt!
Syftet är att skapa opinion för en mer funktionell syn på utrustningshanteringen i Försvarsmakten.
Gå med om du vill att soldater, sjömän och officerare ska ges bättre förutsättningar.

Ny bottennotering

”Chefer måste tydligt visa sin vilja att hjälpa sina underställda, när de behöver det. Av avgörande värde är chefens förmåga att leda samtal (inte ordergivning), förebygga och lösa konflikter samt hantera sin egen stress.

En människa måste först ha fått sina grundläggande behov tillfredsställda, som att sova, dricka och äta, innan hon eller han kan förväntas utföra någon motiverad handling. Varje sådant otillfredsställt behov ger en sänkning av prestationsförmågan. En sänkning av prestationsförmågan kan påverka människan såväl fysiskt som psykiskt.

En soldat, som förväntas utföra sin uppgift med livet som insats, ska visas stor respekt som individ. Hon eller han har rätt att känna att offervilligheten värdesätts högt. Soldaten kan exempelvis uppfatta brister i utspisningen (t ex kall mat) och försenade tvättbyten som tecken på att ledningen försummar och inte uppskattar sina underställda. Denna känsla av att vara förbisedd kan leda till en försämrad förbandsanda.”


I ljuset av gårdagens uppsägning av min blogg-kollega Chefsingenjören är det svårt att koppla samman citatet ovan med Försvarsmakten men faktum är att det kommer ur läroboken Pedagogiska grunder och beskriver del av Försvarsmaktens pedagogiska grundsyn. Stycket handlar om soldatens förtroende för organisationen och vikten av det. Det anses viktigt att hantera sin personal på ett bra sätt! Självklart kan tyckas men men... Vi som följt Försvarsmakten den senaste tiden vet att verkligheten inte överensstämmer med de fina orden.


Man kan säga mycket om ärendet Chefsingenjören. Även om Utlandsstyrkan är en del av ens vanliga anställning i Försvarsmakten (om än reglerad i tillagt lagrum); att det faktiskt finns anställda förband som är i princip insatsberedda och att utlandsobligatoriet var ett nödvändigt ont för att nå dit, så visar Chefsingenjörens inlägg på något väldigt absurt; nämligen personalhanteringen i Försvarsmakten.

Det hemskaste av allt är nog ändå att ingen av mina kollegor är förvånade, trots den nya bottennoteringen.



Förhoppningsvis kommer det något gott ur detta ändå. Jag hoppas och tror att:
-Att FM får sig en näsbränna av AD;
-Försvarsmakten och Högkvarteret lär sig av den näsbrännan men framförallt;
-Att Chefsingenjören får en bättre framtid.

Kaklet i sikte!

Flera bekanta på det nuvarande afghanistanförbandet FS19 har uttryckt att "kaklet är nära". De har nu några få veckor kvar till avlösning. De närmaste veckorna kommer att gå åt till REMI (vård av materiel) och förberedelser för överlämning till kommande förband FS20.

FS19 har varit en händelserik insats med etablering av patrullbas i byn Ali Zayi i det oroliga området väster om staden Mazar-e Sharif; många IED:er (Improvised Explosive Device) och attacker längs huvudvägen Ring route 5 samt omfattande strider tillsammans med ANA. Den strategiska reserven har varit flitigt använd och Transportflygsenheten har gjort otaliga varv runt Afghanistan. Det har inte varit helt utan incidenter och otäckheter. Flera har skadats allvarligt och en soldat dödades. Det var i och för sig inte helt oväntat men ändå väldigt tragiskt och något som kommer att sitta kvar hos många efter insatsen.


Den senaste tiden har mediaintresset ökat med bättre bevakning av insatsen. Det är bra och borgar för en bättre förståelse hos gemene svensk och beslutsfattare. Annars är det svårt för folk att förstå vad det faktiskt handlar om, att göra internationell tjänst.
Utöver att vanliga media varit på plats under hösten så har journalisten och författaren Johanne Hildebrandt följt FS19 under såväl utbildning som insats för att skriva en bok om styrkan. Den ser vi framemot med spänning.

Om man inte vill vänta på Johannes bok kan jag rekommendera skyttesoldaten Martins formidabla inlägg på FS19:s egna blogg. Han beskriver sin vardag, en vardag som är väldigt olik den i Sverige. De som varit i Afghanistan kan tolka in mer innebörd i orden än vad andra kan men texten ger ändå en bra bild om hur det är nu.

Han avslutar:

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.


Nu kommer de hem till en vanlig vardag efter att ha varit på ett av världens farligaste ställen i sju månader. Det kommer att kräva en del av dem själva men också av deras nära. Själva kommer de att behöva ställa om, ändra mindset, lära bort vissa mekanismer som räddat liv där borta men som hemma är kontraproduktiva. Att tvärnita på en europaväg för att man ser något misstänkt vid en kulvert kan vara rent farligt!

Anhöriga måste ha tålamod med sin hemkomne soldat och inte anbringa allt för stor press när det gäller att träffa släkt, att hinna med det och det. Låt julen bli en mer avslappnad högtid än vanligt. Sänk ambitionen och ägna er åt varandra och var lyhörda för varandras behov. Tänd ett ljus för den stupade Kenneth Wallin, de svårt skadade och för det afghanska folket.


FS19 har gjort ett fantastiskt jobb och ni är välkomna hem.


Se även Lars Gyllenhaals blogg: Slutet i Afghanistan

Gästinlägg: Stridsväst och respekt

Svensk trupp på patrull i det oroliga området West of MES. I patrullen skönjas en soldat med Stridsväst 2000, övriga bär alternativa västar som bättre passar för ändamålet.
Bild: FS19.se


Den personliga utrustningen utgör grunden i soldatens behovsstruktur. För att soldaten ska kunna känna trygghet och förtroende för organisationen och på så sätt vara beredd att ta risker för den, krävs det att de grundläggande behoven är tillgodosedda. Som debatten den senaste tiden påvisat finns det brister i det avseendet inom Försvarsmakten.

Gästinlägget handlar om innebörden av stridsvästproblematiken som enklast kan förklaras med: Soldaten tycker att den tilldelade stridsvästen inte duger utan väljer att för egna medel köpa andra modernare. Detta är stick i stäv med Försvarsmaktens interna regler vilket har fått bland andra Arméinspektören att gå i taket. Försvarsmaktens interna regler bryter man inte mot så lättvindigt, inte ens om livet står på spel.

I texten står det om den nuvarande insatsen i Afghanistan FS19. Chefen för styrkan upptäckte hur det egentligen stod till och begärde att få skaffa en stridsväst som soldaterna anser duga. Högkvarteret tillät inte det. I en order i ärendet avslås Överstens begäran, helt utan motivering.

/C
---------------------------------------------------------------



Hur mycket är soldaterna värda EGENTLIGEN?

Jag har med stigande intresse följt den senaste debatten kring egna stridsvästars vara eller icke vara på bloggar, i nyheter och internetforum.

Det verkar föreligga en konflikt mellan vad soldater i skarp tjänst anser är lämplig utrustning att bära i stridssituationer och vad FM funktionsföreträdare och säkerhetsinspektion anser är lämplig utrustning.


Ett nytt kombinerat stridsväst/kroppsskyddssystem (PBSUS) var planerat att anskaffas till 2011 (2008 urpsrungligen), men pga att tillverkaren fuskat med testprotokoll i anbuds och anskaffningsprocess så ogiltigförklarades upphandlingen efter överklaganden från konkurrenterna.
Vad detta säger om FMV och dess förmåga att effektivt anskaffa lämplig materiel i rätt tid till FM:s slutanvändare behöver kanske inte utvecklas i detta inlägg, mer än att man kanske kan säga att den är självmarkerande.
I brist på vad slutanvändarna anser vara lämplig utrustning så har man i många fall antingen ur egen ficka anskaffat egen materiel eller kraftfullt modifierat Försvarsmaktens utrustning.


Vad kan man då säga om stridsväst 2000?
Har soldaterna fel? Är den fullt tillräcklig för uppgiften? Vill dom bara se balla ut?

En rent objektiv titt på stridsvästen och dess bakgrund visar att den togs fram i slutet av 1990-talet, för dom behov som då fanns och förutsågs.
Soldaten som den togs fram för var en avsutten standard-SoldF 2001-infanterist med AK 5, fyra magasin, ett pansarskott och en handgranat. Vårdsats, en vattenflaska och stridspackning på ryggen.

Dock visade det sig ganska snabbt att stridsvästen, en kompromiss i sig, inte passade för alla i det nationella försvaret. Specialförbanden förefaller aldrig ha använt den. Inte heller FJS, som använt sin egenutvecklade stridsväst på sina värnpliktiga soldater. Ing2 har använt stridsvästar från Snigel design på viss personal och som sagt även personal i utlandsstyrkan förefaller vilja välja annan utrustning.



En titt på stridsväst 2000 kopplat just till Afghanistan:
-Den är grön, eftersom det är den färgen som generellt är lämpligast för insatser i Svensk terräng.
Detta gör dock att den syns synnerligen väl i den Afghanska öknen. Syftet med maskering och signaturanpassning är att minska risken för upptäckt och identifiering, och då förefaller det märkligt för åtminstone mig att man lägger ner pengar och energi på att ta fram ökenfärgade långkalsonger till soldaterna, men att man fortfarande hävdar att en grön stridsväst är lämpligast.

-Den har inte något av dom universella fästsystemen för fickor och utrustning (MOLLE/PALS) som annars är standard på huvuddelen av den moderna stridsutrustning som produceras nuförtiden. Det gör att den inte är kompatibel med fickor off-the-shelf, vilket innebär att man till hög kostnad måste utveckla nya fickor för nya materielsystem som tillförs efterhand. Ett exempel är interngruppradiosystemet, där radio 1 har fått en speciell ficka, medan radio 2 fortfarande levereras till soldaten utan ficka. Till och med pannlampan har fått en egenutvecklad dedikerad ficka. Till vilken kostnad och effekt?

-Den är öppen framtill, eftersom soldaten år 2000 skulle kunna komma åt dragkedjan på sin fältuniform 90, och dessutom stoppa in sina tomma magasin innanför den halvöppna fältjackan. Det gör att fickor och buren utrustning måste placeras lågt på höfterna hela vägen runt midjan. Det finns ingen plats på bröstkorgen och mitt fram på bältet, eftersom fästremmarna sitter där. Detta är ett problem i trånga fordon, där man helt enkelt inte KAN bära utrustning bakom höftbenen på ett bra sätt. Man måste kunna bära utrustning även på framsidan av kroppen, annars blir utrustningen helt enkelt för skrymmande.

-Den har för få fickor och förvaringsmöjligheter. Soldaten i Afghanistan bär med sig väldigt mycket mer än SoldF 2001-soldaten.
6-8 magasin till AK5C, två magasin till pistol 88, ett antal handgranater och rökgranater, ett antal sambandssystem, bildförstärkare och andra mörkerhjälpmedel, sjukvårdsutrustning, lighsticks, personlig undsättningsutrustning, kartor, GPS, IR-närlys, signalpistol med ammunition osv osv.
Fickor och utrymme räcker helt enkelt inte till för att kunna transportera all materiel som föreskrivs i stående ordrar.

-Den har inga dedikerade handgranatsfickor. Det gör att handgranaterna måste förvaras i för ändamålet undermåliga flerbruksfickor. Eftersom konsekvensen av olyckan på Utö i somras, där en rökhandgranat detonerade i en flerbruksficka, blev att endast EN handgranat får förvararas i en i ÖVRIGT TOM ficka så måste man alltså avsätta tre stycken flerbruksficka liten för att kunna medföra tre stycken handgranater i sin burna utrustning. Det utgör ca 15x30 cm yta som upptas, eller ungefär nio magasin till AK5C.

-Den är bylsig, och utrustningens vikt bärs långt ut från kroppscentrum. Det gör att belastning på ryggmuskulatur och diskar ökar markant jämfört med andra bärsystem som placerar utrustningens vikt närmre kroppen. Belastningsskador har redan uppstått på yrkessoldater som bär samma utrustning dag ut och dag in i flera år.


När jag ser det hela ur soldaternas synvinkel så är det åtminstone för mig svårt att säga att dom har fel när dom säger att dom inte är nöjda med Stridsväst 2000 i Afghanistan. Jag måste ge dom rätt i många av fallen.


Säkerhetsinspektionens perspektiv?
Om man då ser detta ur säkerhetsinspektörens synvinkel så förefaller det vanligaste argumentet för att INTE använda egen utrustning vara att systemsäkerhetsansvaret inte tillåter användandet av egen utrustning.
Däremot förefaller systemsäkerheten tillåta att soldaterna modifierar sina M-nummermärkta stridsvästar bortom igenkännelse i många fall. Den intresserade kan snabbt hitta ett otal olika typer av konfigurationer på Stridsväst 2000, som hålls ihop med buntband, remmar, eltejp och ståltråd.
Dessutom använder väldigt många i FM annan materiel än kronmärkt och föreskriven när det gäller exempelvis idrottsutrustning, kängor, underkläder och synkorrektion.


Varför är det enligt säkerhetsinspektionen OK att använda andra underkläder än reglementerade? Varför är det OK att använda andra glasögon än Försvarsmaktens reglementerade?


Om det INTE är OK att göra detta, varför läggs det då inte lika mycket energi på att bekämpa användandet av dessa otillåtna materielsystem som det läggs på att bekämpa användandet av egna stridsvästar? Fler människor borde ju rimligtvis bryta mot bestämmelserna i dessa två exempel dagligen än vad folk bryter mot stridsvästbestämmelser?


Bristande argument
Om jag ser detta från perspektivet Markstridsskolans utvecklingsenhet för personlig utrustning, så är vanliga argument därifrån att man dels inte kan accelerera en inköpsprocess av nya västar eftersom man har att följa LOU.
Dessutom så förefaller det vara så att man från det hållet inte har något som helst förtroende för vare sig professionella soldaters eller deras chefers omdöme. En av anledningarna till att man från detta håll inte vill köpa in en väst av typen ”Chestrig” är att då kan soldaterna lockas att ta ut traumaplattorna ur sina kroppsskydd 94 och stoppa ner dom direkt i stridsvästen istället. Eftersom plattorna man har köpt in inte kan fungera tillräckligt bra utan ett skyddande aramidlager bakom sig, som fördelar chockvåg samt fångar upp splitter, så skulle det vara livsfarligt att göra så.
Att modifiera sin skyddsutrustning är såklart inget som en vettig soldat hade fått för sig, och skulle det nu ändå vara så att någon är så dum, så borde väl rimligen ansvaret falla på soldatens närmaste chef.
Det är inget annat än en förolämpning av yrkessoldaternas intelligens och deras chefers ledarskap att resonera på det sätt som funktionsföreträdarna verkar göra.


Vad gäller LOU så är jag för dåligt insatt för att kunna ha en underbyggd synpunkt, men rent allmänt så kan man kanske ifrågasätta hur benägna just MSS utvecklingsenhet är att snabbanskaffa ett materielsystem som inte har genomgått deras långdragna försöksprocess.
Att förorda snabbanskaffning av ett utrustningssystem utan att det först har stötts och blötts i deras korridorer skulle innebära att dom och deras funktion inte längre är oumbärliga i FM. Dessutom är det ju samma sektion som en gång i tiden tog fram stridsväst 2000, och att då nu säga att den inte räcker till är ju att inkompentförklara sig själv.
Ingen funktion eller enhet i dagens FM vill ju framstå som onödig och inkompetent av självklara skäl.



Stridsvästen i media
När jag tittar på rapporteringen från Afghanistan på Försvarsmaktens egen hemsida, så kan jag konstatera att sedan Augusti 2010 (så långt bak det går att hitta inlägg utan att titta i nyhetsarkivet), så har det knappt funnits EN ENDA bild på en soldat i stridsutrustning. Den 8 november finns en bild med på Per Larsson, som enligt bilden är Stf C NSE. Man kan precis ana att han bär en stridsväst 2000, men annars är det oerhört sparsamt med bilder på skyttesoldater i full utrustning.
Min teori är att detta beror på att soldaterna inte bär den reglementerade utrustning som FM föreskriver, utan egen inköpt utrustning och egna stridsvästar, och att FM inte vill visa att detta förekommer.
Denna teori stärks om man tar en titt på förbandet FS19:s egna blogg, där den absoluta majoriteten av skyttesoldaterna på bilderna bär annan utrustning än Försvarsmaktens.

Är det så att FM inte vill visa bilder på soldaterna i Afghanistan när dom bär icke reglementerad utrustning?
Om det är så; varför?
Skäms man för sina soldater? Gör dom ett dåligt arbete? Är dom ett dåligt föredöme för övriga soldater i Försvarsmakten?


Min egen uppfattning av vad jag sett av FS 19:s arbete hittills är att dom absolut inte har något att skämmas över. Dom har gjort ett solitt arbete, dom har varit professionella och inte vikt undan för motståndaren. Dom har tagit striden till fienden och dom har utan tvekan flyttat fram Sveriges positioner i ansvarsområdet.
Dessutom har dom ett antal gånger betalat det yttersta priset. Förbandet kommer hem med förluster i form av både stupade och skadade.


Högkvarterets åtgärder
Ändå skall HKV ha personal på plats under rotation för att ”leda” rotationen, vilket enligt uppgift kommer att innebära att man kommer att visitera personliga packningar och utrustningskollin för att säkerställa att ingen oreglementerad materiel vare sig medförs till Afghanistan av den avlösande kontingenten FS 20 eller att sådan materiel överlämnas eller säljs av hemroterande kontingent.
Legaliteten i att beslagta soldaters privat inköpta tillhörigheter kanske skall diskuteras i särskild ordning. Var går gränsen för egenmäktigt förfarande och stöld? Kan en soldat åberopa nödvärn och avbryta omhändertagandet (stölden?) av hans privata ägodelar? Många intressanta juridiska situationer kan komma att uppstå.


Varför respekterar inte FM dessa soldater bättre?
Varför förolämpar man deras intelligens och deras chefers ledarskap?
Varför publicerar man inte bilder på deras arbete på sin hemsida?
Varför tar man inte soldaternas erfarenheter och tankar på större allvar?

Varför förstår inte FM hur viktig denna fråga är för de soldater som dagligen utför det farliga arbetet?


/ Officer i uppgivenhetens öken

Politisk risk

Som vanligt hanteras inte militära frågor på ett tillbörligt sätt på politisk nivå. Regering och Riksdag tenderar att detaljstyra militära sakfrågor, något som får förödande konsekvenser för genomförandet. Det har vi gång efter annan sett i hanteringen av det nationella försvaret. Nu har (o)turen kommit till de internationella insatserna.


I den senaste inriktningen för Afghanistan-insatsen ges styrning att två (2) räddningshelikoptrar ska sättas in under 2011. Detta kan tyckas vara bra men är i stort verkanslöst.
Dels behövs inte fler helikoptrar just nu eftersom framförallt USA har drösvis av dem på basen Marmal och dels behöver inte Helikopterflottiljen den uppgiften just nu. De behöver komma i bås efter några mycket turbulenta år.
Kostnaden och ansträngningen är inte motiverad för den ringa effekt som erhålls.


Att dessutom bara skicka två stycken är underkänt. Om vi ska göra något bör det vara rejält. Därför vore tre stycken ett minimum, två som flyger och en som står (underhåll, rep, mm). Helikoptrar flyger just nu alltid två och två. Visst kan vi säkert få eskort av en attackhelikopter från 10th Mountain Division men om de ändå måste upp med en helikopter så kan de ju lika gärna skicka med en Blackhawk och "slippa" utländsk (svensk) inblandning.


Det politiska syftet med att skicka helikoptrar är något vagt men jag bedömer att det rör sig om två syften:
1. Man har tidigare sagt att man skulle skicka helikoptrar och då ska det banne mig göras också, trots att det inte behövs. Man ska visa på förmåga att hålla sitt ord.

2. Visa flagg. Man vill visa andra nationer att vi också bidrar.

Inget av motiven har någon som helst militär nytta och jag ser utspelen precis som bloggaren och afghanistanveteranen Daniel Jansson som menar på att helikoptrarna "skall mer ses i ljuset av politisk handlingskraft än faktisk behovsuppfyllnad."


Är det för mycket begärt att beslut gällande militära detaljer ska vila på en god grund? Givetvis vet jag att det finns en politisk strategisk vinning som ska sättas i första rummet men den riskeras genom dåliga detaljbeslut. Det måste finnas en röd tråd som gör att den strategiska nivån hänger ihop med det operativa genomförandet. Det har länge saknats i försvarspolitiken och det utholkar förtroendet för Försvarsmakten och försvarsförmågan samt Sveriges anseende.
Nu kommer Sverige att satsa en halv miljard på att skicka helikoptrar som ingen behöver från en flottilj som behöver kompetensuppbyggnad och konsolidering. Lose-lose är reslutatet i Statens spel på Riskbrädet som utgör den internationella arenan.



Expressen
Regeringen

Flyg-problem

Försvarsmakten har problem med sina leverantörer.
Senast var det bekymmer med leverantörer till kroppskydd och nu är det flygplanet som ska ta leave-resenärer till och från Afghanistan som står still på grund av elfel.

Det är inte första gången det är strul med planet utan det verkar snarare vara mer regel än undantag. Här har inte det upphandlade bolaget tillräcklig kapacitet att möta Försvarsmaktens krav. Avtalet bör hävas och ny upphandling bör ske.

Skitsak kan tyckas men så upplevs det inte på plats. Det är ytterligare en förtroendenedsättande brist i Försvarsmaktens förmåga.

Politisk uppgörelse

Idag enades Regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om insatsen i Afghanistans framtid. Vänsterpartiet hade redan hoppat av.
I korthet blir det en fortsatt militär närvaro men från 2012 är avsikten att Sveriges insats ska bli mer "stödjande" samt ledas av en civil befattningshavare.
Den exakta innebörden av "mer stödjande" är inte klar för mig eftersom den svensk-finska militära styrkan idag har som främsta uppgift att stödja den afghanska säkerhetsapparaten.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Mona Sahlins svek då hon tillsammans med Mp och V talade om att den militära insatsen skulle vara avslutad första halvåret 2013, oavsett säkerhetsläget. Nu har hon och Mp ändrat sig så det de svek var mina farhågor. Det kan jag leva med.

I ett annat inlägg skrev jag: "Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, det tror jag till och med Mona Sahlin begriper. Jag tror inte att hon är så naiv." Tydligen hade jag rätt om Mona.



Oavsett detaljer är jag nöjd över att beslutet tagits på balanserade grunder så att det blir saklighet snarare än valfiske som grundat det. Jag är också, precis som ÖB, nöjd över en blocköverskridande samsyn som är så viktig för truppen därute.
Men framförallt är jag nöjd över beslutet att fortsätta med de svenska ansträngningarna i Afghanistan.

Svenska Afghanistan-kommittén är också nöjd över uppgörelsen, vilket är ett bra tecken.
– Den afghanska staten är svag och i vissa delar korrupt. Men landet behöver en stark rättsstat så det är rimligt att man stannar kvar och bygger upp det, säger Peter Brune på SAK.


Jag sammanfattar min syn genom att citera Utrikesminster Carl Bildt med skorrande R: "Bra för Sverige - och Afghanistan."


Mer läsning: Regeringen
Försvarsminister Sten Tolgfors blogg
Utrikesminister Carl Bildts blogg
Yrke: Soldat

Olika perspektiv på afghanistan-insaten

Foto: Privat

DN.se ger oss ett antal olika perspektiv på afghanistan-insatsen vilket nyanserar bilden av innebörden av internationell insats.

Dagens Nyheter publicerade igår ett flertal artiklar som belyste afghanistan-insatsen ur flera olika perspektiv:
En sjuksköterska berättar om hennes upplevelser;
En anhörig med egen erfarenhet från internationell tjänst beskriver att det är än värre att vara kvar hemma;
En officer berättar om den ensamhet som en chef kan känna och;
David Ström som sårades under tjänstgöring i Afghanistan är stolt över sin insats men är säker på att han aldrig kommer göra det igen. Han vill inte utsätta sina anhöriga för det ännu en gång.

Reportagen kompletterar bilden av innebörden av internationell tjänst. Det är inte bara Försvarsmakten som genomför den. Det är inte bara politiskt spel. Det är verkliga människor som arbetar hårt i krävande och farlig miljö och där skador och dödsfall är realitet. Det är deras anhöriga som svävar i ovisshet (i bästa fall) och krass tragedi i andra fall. Det handlar också om veteraner som kommer hem efter att ha levt och verkat under enorm stress och som i många fall behöver hjälp och i samtliga fall förståelse från sin omgivning. Förståelse för det de genomgått.

Genom de olika perspektiven kan också presumtiva soldater och anhöriga förberedas på ett bättre sätt, genom att de ges en mer fullödig bild av innebörden av insats. Med bättre underlag blir alla mer förberedda, beslut fattade på bättre grund och förutsättningarna för insats blir bättre. När förväntningarna är realistiska minskar belastningen på både soldat och anhöriga, insatsen blir hanterbar och relationer håller lättare.


Att genomföra internationell insats är väldigt givande och utvecklande för den som får göra det, på många sätt och vis. Jag rekommenderar alla hugade att ta chansen så länge det är görligt ur det sociala perspektivet.


Dagens Nyheters fotograf Anders Hansson har fångat essensen i internationell insats ur trupp-perspektivet i sin bildserie i DN. Det är fantastiska bilder som får igång minnena och lockar fram känslorna från internationell tjänst. Jag minns sandstoftet i munnen, lukten från ökenkängorna, tristess på O-plats, hemlängtan, adrenalin vid stridssituationer, stress vid IED-hot och gemenskap. Bilderna får mig att längta ut igen och jag är stolt över att ha gjort ett antal insatser och jag är stolt över svenska soldater och truppofficerare.
Titta på bilderna och insup atmosfären. Den är genuin.

Stridsvästar och regelbrott

Den illa omtyckta Stridsväst 2000 som få vill ha men som påtvingas svenska soldater. Västen är öppen framtill där man vill ha fickor, den är sladdrig i väst-delen och den bygger alldeles för mycket på bredden för att fungera bra i de fordon som används i dagens försvarsmakt. Dessutom är fickorna dåliga för snabba magasinsbyten.Foto: Soldf.com





Soldatens liv och lem och väl och ve verkar stå i andra rummet hos Försvarsmakten just nu. Införskaffandet av ny och bättre personlig utrustning drar ut på tiden och när soldaterna själva ordnar för sig blir det ramaskrin från ledningen; endast utrustning med BOA får användas!

Detta BOA betyder Beslut Om Användning är ett beslut som tas av ansvarig befattningshavare i materielprocessen. Beslutet ska vara grundat på saklighet och behov så att utrustningen möter de krav som ställs på den. Tyvärr är mången av den nuvarnande utrustningen kravställd med andra krav än de som gäller idag. Att utrustningen ska kunna fältrepas och lagerhållas i tio år i kallförråd är knappast så starkt motiverande att man måste göra avkall på andra viktiga saker som vikt, form och annan funktion (som exempelvis fuktgenomsläpp) eller ergonomi.
BOA är ett inomverks-ärende och Försvarsmakten har eget mandat att ändra det,hur enkelt som helst.

I många år har det förts en debatt på förbandsnivå om brukandet av personlig utrustning. I Utlandsstyrkan har det varit en illa dold hemlighet att soldater (och officerare) burit alternativa utrustningsdetaljer för att optimera förutsättningarna för att lösa sin tjänst. Det är många överstar som tvingats se mellan fingrarna när deras underställda tagit initiativ. Nästan alla dessa överstar har innan rotation till utlandet sagt att "endast Försvarsmaktsmateriel får användas" och nästan alla har sedan i det tysta tillåtit att annan materiel använts. Så var det även för FS19, den nuvarande styrkan i Afghanistan.

FS19:s situation beskrivs i dagens Expressen som skriver att "de bryter mot reglerna - för säkerhets skull".
Soldater som uttalar sig vill vara anonyma och bedömt är det inte för att skydda sig mot internetsurfande talibaner utan det är för att slippa represalier från Försvarsmakten:

"De svenska soldaterna ska bära försvarsmaktens stridsväst.
Men bland soldaterna i Afghanistan har många ignorerat reglerna och köpt en egen väst.
- Försvarets väst är inte bra här nere, då får man använda tejp och plastsnören. När det gäller mitt liv struntar jag i försvarsmaktens reglemente, säger en av soldaterna som Expressen träffar."


Man ska inte lura sig att tro att detta är något nytt för det har pågått länge.
För några år sedan förbjöds ett förband som skulle till Afghanistan att bära en väst som används bla av US ARMY, med hänvisningen att den skulle avge farliga gaser när det brinner. Alla förstår ju att om man brinner så är det inte gaserna man bekymrar sig om. Urfånigt argument alltså.

Många officerare har hävdat att soldatens försäkring inte gäller om icke-BOA:d utrustning bärs men det avvärdade en av Högkvarterets jurister när jag ställde frågan till honom. En soldat är försäkrad i tjänsten, oavsett utrustning.
Man kan dock bli pålagd med disciplinpåföljd om man inte följer instruktioner och order och det är varje officers arbetsgivaransvar att säkerställa att soldaterna bär rätt utrustning. Haken är att definiera vad som är "rätt utrustning". Är det den som HKV ansåg att man skulle bära för 15 år sedan eller är det en utrustning som bevisligen fungerar men som inte beslutats av HKV?


Det finns en hel del folk som anser att soldaternas fix med utrustningen är ett uttryck för att vilja ha mer eller se annorlunda ut. Visst finns det några sådana också men jag vet att majoriteten i den svenska styrkan i Afghanistan har sakliga argument för sin ståndpunkt. Deras "regelbrott" är motiverat. Riktig säkerhet är viktigare än Försvarsmaktens byråkrati.


Det är hög tid för Försvarsmakten att ta tag i det här. Om huvuddel av Utlandsstyrkans personal upplever problem med materielen är det fel på den samma, materielen alltså.
Enligt uppgift har det pågått prov och försök på stridsvästar ett tag och det lär visst finnas ett BOA på en bra stridsväst. Det BOA:t gäller försöksverksamheten men kan med en handvändning göras att omfatta hela FM. Västen kostar 1400 SEK om enskild köper den från tillverkaren men jag bedömer att Försvarsmakten skulle kunna få viss rabatt. Det är således inga hutlösa summor det rör sig om och vad är egentligen ett liv värt?
Västen används av andra nationer och den har visat sig fungera bra i strid. Huruvida den avger farliga gaser när den brinner vet jag dock inte. De svenska soldaterna vill gärna ha den. Jag väntar på beslut om användning!


Uppdatering 2010-11-01:
Jag har nu läst ordern avseende reglementerad utrustning som nyligen gavs ut av Högkvarteret. Den kom till efter tillsyn av FS18 då HKV fann att alternativa stridsvästar användes (föga förvånande).

Innehållet kan kokas ner till:

"En sammanfattning av de beslut Arméinspektören fattade är:

• Utbildning av chefer avseende attityder samt kunskap om och hur nuvarande soldatutrustning fungerar och bäst används.
• Översyn av möjligheter till snabbare leverans avseende handgranats- och dumpfickor.
• Nytt möte syftande till lägesuppföljning skall genomföras innan FS20 roterar ner.

FS19 hemställan om snabbanskaffning av ny stridsväst av typen Warrior kommer inte att beviljas.

I samband med ordergivning till FS20 har ovanstående påtalats och diskuterats med förbandet."

Här anser HKV att soldaterna inte kan med Stridsväst 2000 och därför ska cheferna utbildas. Dessa chefer har levt med Stridsväst 2000 i många år och vet därför om alla de brister som den har. Det är pga empiri som bland andra Warrior-västen används!

I ordern skriver man bekymrat:

"Användandet av icke reglementerad utrustning innebär bland annat att FM inte längre har någon kontroll på vilken ballistisk skyddsnivå som erhålls, särskilt avseende s.k. Back ForceSignature (BFS), d.v.s. skador på kroppen bakom västen efter träff av en projektil/splitter."

Man ojar sig alltså över det ballistiska skyddet när det är stridvästen och inte kroppskyddet som ärendet egentligen gäller. De flesta jag känner som använder Warrior-stridsvästen använder ändå Kroppskydd 94 med BOA under stridsvästen för att bibehålla det ballistiska skyddet. Här är det tydligt att det är byråkratisk säkerhet som är viktigast, inte reell säkerhet för soldaten. Skärpning HKV!

Det börjar nu bland vissa personalkategorier snackas om att kasta in handduken och inte åka iväg igen. Kropparna börjar ta för mycket stryk och när HKV nekar nyttjande av utrustning med bättre ergonomi tar lojaliteten slut.

Bloggtips: En doktorand funderar

Cynismer vill tipsa om en helt ny blogg; En doktorand funderar.
Webadressen skyttedoktoranden.blogspot.com avslöjar lite av profilen bakom bloggen men jag törs lova att de debatterade ämnena kommer att vara höjda över skyttegravsnivån. Det kommer säkerligen vara hög saklighet och vid ämnesspridning.

Jag ser verkligen framemot kommande inlägg, även om jag inte håller med Doktoranden i allt han har skrivit hittills.

Stöd våra soldater

Det finns hopp om framtiden!
Våra soldater och veteraners väl och ve uppmärksammas allt mer och en kadett på Karlberg har tagit initiativ till en manifestation till stöd för de svenska soldaterna i Afghanistan.



"Det hela är strikt opolitiskt och syftar till att ge organisationer och privatpersoner en möjlighet till att visa sitt stöd för soldaterna och deras anhöriga utan att ta ställning till insatsen."

Hitintills har följande organisationer ställt sig bakom:
Allmänna Försvarsföreningen
Flygvapenfrivilligas Riksförbund
Fredsbaskrarna
Frivilliga Automobilkåren
Frivilliga Flygkåren
Frivilliga Radioorganisationen
Försvarsförbundet
Försvarsutbildarna
Invidzonen
Officersförbundet
Reservofficerarna
Sjövärnskårernas Riksförbund


Jag uppmanar alla med möjlighet att delta och jag hoppas att manifestationen kan genomföras i samförstånd, att soldatens väl och ve blir det centrala och att inte tillfället missbrukas av extremister.
17:00 den 3 November på Sergels torg.

Artikeltips om Afghanistan

Svenska Dagbladet har en artikel som på ett bra sätt belyser afghanistan-insatsens många facetteringar.
Den beskriver sk Social patrols med låg skyddsnivå där syftet är att skapa förtroende genom möte samt att skapa en uppfattning om läget. Men den beskriver också vad Mentoring innebär, dvs den förmågeuppbyggnad av Afghan National Army ANA som genomförs.

Värt att notera är att det delar av staben som i artikeln är ute på patrull. Det är bra eftersom det dels ger bättre lägesbild inför beslut och dels innebär föregångsmannaskap.

Sorg

Sverige, Försvarsmakten, förbandet i Afghanistan och framförallt anhöriga har förlorat en kamrat.

Vagnchefen Kenneth Wallin avled efter att hans vagn åkt på en IED (Improvised Explosive Device) under ett uppdrag i det oroliga området väster om staden Mazar-e Sharif. Trots att han tämligen snabbt kom till sjukhus stod inte hans liv att rädda.

Detta var inte oväntat. Förbandet FS19 har jobbat väldigt aktivt i oroliga områden och det har varit nära ett antal gånger. Den här gången var turen inte med dem.

Mina tankar är hos anhöriga och plutonen.

Major Valhall talar ut

Ett kompani ur norska Försvarets Telemarksbataljon har kritiserats hårt för sina uttalanden under intervjuer. Soldaterna har uttryckt sina känslor och jämfört strid med sex, bland annat. Norska försvarsledningen har reagerat eftersom man uppfattat att uppförandet inte överstämmer med deras värdegrund, Respekt - Ansvar - Mod.

Nu låter Skavlan kompanichefen Major Rune Wenneberg komma till tals. I TV-programmet berättar Major Valhall, som han kallats, hur det egentligen ligger till och hur det är att vara soldat.
Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna till vad han har att säga. Cirka 34:45 in i filmklippet på SVT-play börjar det.


Dessutom: Wenneberg i Aftenposten.

Nytt ljus på läget (Uppdaterad 10/10)

Jag har tidigare varit kritisk till hur situationen i Afghanistan beskrivits och att behovet av säkerhetsarbete negiligerats i debatt-Sverige. Detta har ju varit en politisk handelsvara dessutom. Nu kommer information som nog gått många förbi även om information funnits tillgänglig.

Dagens SVD skriver om att den svenska styrkan varit i allt svårare strider och berättar om amerikansk flygunderstöd.
"Läget för den svenska truppen i Afghanistan är så tufft att stridsflyg från USA öppnat eld för att undsätta soldaterna. Flygattackerna har inte offentliggjorts. Sedan maj har svenskarna varit med om över 30 eldstrider och 15 bombangrepp. Orsaken är en ny taktik där truppen stannar kvar i talibanernas fästen."

Försvarsmaktens Högkvarter har reagerat och har enligt tidningen genomfört krismöte med anledning av detta. Informationsdirektör Lagersten verkar inte vara helt nöjd med att en annan bild än tidigare nu presenteras. "Vår rapportering har varit sporadisk", konstaterar han.
Högkvarteret har haft all information eftersom det är rutin att skicka hem lägesrapporter men inte gått ut med den. Att inte Lagersten kännt till stridigheterna borde rendera i en utredning om han verkligen sköter sitt jobb.

Även försvarsminister Sten Tolgfors intervjuas och han är nöjd med SVD:s artikel och säger att "artikeln ger en bra bild av läget".
Tolgfors delger också sin syn på det på sin egen blogg där han skriver att svensk närvaro är nödvändig.


Överste Gustaf Fahl citeras i SVD:s artikel:
"Talibanfästen finns i alla de fyra provinserna som FS 19 och Sverige ansvarar för. Det är också där striderna blossar upp.

–Vi kan inte lämna människor som lever där under talibanterror i sticket. Vi måste försöka bryta utvecklingen även där. Ger vi oss inte på de områdena är de som cancersvulster, då växer problemen. Andra områden är relativt sett säkra, förklarar Gustaf Fahl." Det är det som deta handlar om. Man måste ta itu med problem. Då uppstår farliga situationer men det är därför som truppbidraget finns där. Det är därför det inte fungerar med endast civilt bistånd. Det är farligt där ute. Det svensk-finska Provincial Reconstruction Team, PRT Mazar-e Sharif tar itu med problemen. Det är bra för det behövs.


Min bittre blogg-kollega Morgonsur har i ett debattinlägg på svd.se beskrivit sin bild av internationella insatser. Även om jag inte håller med om hans syn på den säkerhetspolitiska effekten av internationella åtaganden så tycker jag att han beskriver hur det fungerar där ute på ett bra sätt:
"Svenska utlandsstyrkor genomför inte sitt uppdrag genom att gå omkring i blå basker och diskutera demokratifrågor och mänskliga rättigheter. Man hindrar tyvärr inte våldsamheter från att blossa upp med sin blotta uppenbarelse.

Vi använde vapen för att nå våra mål. Vi hotade, besköts och vi sköt tillbaka. Med automatkarbiner, kulsprutor, automatkanoner och stridsvagnseld. Vi till och med dödade för att nå våra mål. Tyvärr kan jag inte ens utesluta att även någon enstaka helt oskyldig människa kan ha skadats eller dödats. "

Det är väldigt befriande avskalat jämfört med de reklamkampanjer som utgjort den distribuerade bilden av våra svenska utlandstrupper. Det är på allvar.


Uppdatering:
Jag har fått från flera källor att något krismöte inte genomförts på HKV utan att det ska vara en felrapportering. Det hedrar knappast Holmström på SVD.
Idag kommenterar Johanne Hildebrandt både situationen i Afghanistan och rapporteringen. Hennes grundsyn är att även medierna har ett ansvar och hon konstaterar att det är brist på svensk krigskorrespondenter.


Lästips:
FS19:s egna blogg fs19.se
Chefsingenjören.
Morgonsur

Gästinlägg: En flygvapenofficers tankar

Cynismer har ikväll det höga nöjet att presentera en reflektion från en officer i Flygvapnet. Vi ges en bild av hur utvecklingen efter FB04 tett sig, hur man kan förstå Försvarsmakten och hur man mentalt kan möta utlandsobligatoriet.

/C


En flygvapenofficers tankar om senare halvan av 2000-talets första decennium

En reflektion jag gjort av skillnaderna mellan år 2001 och år 2005 är att man 2001 talade om utvecklingsförband i positiv anda. I flygvapnet lyckades vi äntligen sätta ned en organisation, visserligen med tandagnissel och ett chefskap som mycket väl skulle kunna passas in i dag. Vi skulle vara fyra flottiljer, tillika utvecklingsförband.

Vi såg framtiden an, visserligen en rejäl beredskapssänkning med ett fåtal "insatsbas hög" men vi hade desto flera insatsbaser med ett års beredskap. En stor plump i protokollet var snabbstoppet efter arméns slutövning tidigt på våren, pengarna riskerade inte att räcka till över året. Året efter startade man om med finfina övningar, visserligen med ett värnpliktssystem som inte passade flygvapenförbanden men allt går ju att rätta till efter hand. Under 2003 blev det än bättre med en rejäl flygvapenövning i Norrland, man kände att det fanns potential att kunna bedriva ett rudimentärt försvar av Sverige. Vi hade riktiga fokusövningar med riktiga telekrigsflygplan, m.m. Det var drag i flygvapnet.

Men så skriver vi 2004 som årtalet som förgiftade försvarsmakten. Vi minns alla "dödspatrullen", arbetsgrupp Grundorganisation (AG GRO). Gruppens order var i klartext att skaka fram en grundorganisation som klarar av att över tiden försörja utlandsstyrkan med personal motsvarande 2000 tjänster över tiden, synergieffekter i form av garnisoner skall tas i beaktande. Organisationens möjligheter att försörja en insatsorganisation för försvar av Sverige är meriterande men får ej vara en urvalsskiljande faktor. Med andra ord, den svenska grundorganisationen/prodorganisationen skall vara en rekryteringsbas för utlandsstyrkan.
Över tiden läcktes/fabricerades uppgifter om gruppens arbete och en osäkerhet spreds på förbanden.

Den resulterande insatsorganisationen med mobiliserande värnpliktiga blev en tandlös sörja och vi fick en stor överkapacitet som vi sitter med än i dag.

Under 2005 så möttes jag av få glada miner när det gäller försvarsmakten. Personalens sinnesstämning kändes som om de tillhörde avvecklingsförband istället för produktionsförband (observera att man inte längre positivt talade om insatsförband). ÖB talade sig varm om NBG som "katalysator" för omdaningen av försvarsmakten och vi fick ett antal "accelerationsspår" där vi snabbt skulle tillföra materiel och öva förmåga som försvarsmakten ansåg behövas till NBG 08.

Försvarsmaktens mål och förmåga ändrades ifrån att ha ett nationellt fokus med förband som kunde användas utomlands till det fantastiska att målet med försvarsmakten är ett medel att kunna sätta upp en förstärkt bataljon till EU:s förfogande. Alla tillgängliga resurser skulle stödja detta mål. Dessutom minns vi den fantastiska "Bi-kupan" där man inte drog sig för att förtala medarbetare i termer som "Ubåtar". En Ubåt var en medarbetare som är emot försvarsmaktens fokus på internationell tjänst och som aktivt argumenterar emot detta.

2008 var året där Fb04 - organisationen skulle vara intagen. Men vi hade ägnat mera resurser åt en förstärkt bataljon än åt att inta den nya organisationen. Vi tilldelade i princip inga resurser åt det normala försvarsmaktsarbetet, ÖB talade om att frånta insatsförband stämpeln som insatsförband och ville kaderorganisera dessa som någon form av återhämtningsförband.
Vi övade inte så att personalen kände att det var meningsfullt, i princip alla flygvapnets resurser gick åt till accelerationsspår för att åtta flygplan skulle kunna vara insatsberedda för NBG från och med 20080101.

Tro inte att det var slut med det. Redan tidigt 2008 identifierade man att det skulle vara ont om pengar under 2009 och man arbetade med avvecklingsplaner såsom "Trött officer" skriver. Men i mitten av mars beslutar regeringen att det inte längre finns ett behov av att avveckla prodorganisationsförband. Ett präktigt ”Västgötaklimax” som slitit hårt på personalen men det är fortfarande inte över, i flygvapnet slåss vi för att behålla basbataljonerna och strilförbanden på insatsflottiljerna. Samtidigt kunde vi i utrikesmedia följa att en rysk övning pågick i närheten av Georgien. Övningen avslutades men man rapporterade att förbanden ingående i övningen var kvar i området.

I svensk media kunde vi följa att Ryssland börjat skjuta ned Georgiska obemannade spaningsflygplan över Ossetiskt och Abchasisk område samtidigt som ryska flygplan kränker georgiskt luftrum. Det här spelet påbörjas i början av april när NATO meddelar att Georgien och Ukraina har möjligheter att i framtiden bli medlemmar i alliansen. Konfliktkomplexet mellan Svarta havet och Kaspiska havet blev hetare och säkerhetsdilemmat bara ökade. Kriget i augusti låg så att säga i luften.

Den svenska regeringens svar på det här kriget var panik, försvarsministern har upprepade gånger anfört krigets snabba förlopp som en anledning till varför vi skall ha ett yrkesförsvar i Sverige. Försvarsministern ansätter funktioner i försvarsmakten som beslutats i början av seklet som odugliga med tanke på de snabba förlopp som moderna krig innebär.


Nu fem år efter 2005 skall vi fokusera på ny organisation som skall intas på samma tid som förflöt mellan sovjetunionens upplösande och attacken på WTC.

Med tanke på den bild jag målat upp ovan tror jag att det år 2004 skulle ha varit lättare att införa internationell arbetsskyldighet för alla i försvarsmakten. De sex år som gått mellan proposition för Fb04 och dagens situation i försvarsmakten har inte varit gynnsam för personalen.


Men hur jag då gjort och hur ställer jag mig? Jag är obotlig optimist, jag tror att så länge jag är anställd kan jag påverka försvarsmaktens framtid. Som svensk medborgare kan jag inte acceptera dagens Försvarsmakt, tittar vi dessutom i EU så ser vi att man i de tunga medlemsländerna planerar för massiva neddragningar i sina försvarsmakter.
Solidaritetsklausulen urholkas ännu mer och vi kan inte ens räkna med att få stöd. Alltså ansöker jag om att få omreglera mitt anställningsavtal så att det omfattar internationell arbetsskyldighet. Jag vill fortsätta att påverka Försvarsmakten inifrån.

/Flygvapenofficeren