Farlig naivitet - Uppdaterad 2010-08-02 19:30

Aftonbladets Helle Klein fortsätter i sin blåögda stil att kräva att Sverige ska ta hem den väpnade styrkan från Afghanistan. Som en uppmaning till Mona Sahlin skriver hon: "Mona Sahlin är i Afghanistan. Hon borde kunna komma hem och säga som det är: kriget är en återvändsgränd. Sverige har en lång tradition av att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser. Afghanistan-kriget är definitivt inte något sådant uppdrag."
Vadå "som det är"? Är det verkligen så? Vem säger det? Har Helle varit på plats och sett det som Mona nu sett? Nej, bedömt inte.

Kriget i Afghanistan är ett nödvändigt ont för att få till en någorlunda dräglig miljö för invånarna. Kriget i Afghanistan är ett nödvändligt ont för att dvälja terrorismens utbredning, för att visa att det inte är okej att flyga in flygplan i skyskrapor och att skydda de som utförde dådet. Kriget i Afghanistan är dessutom ett nödvändigt ont för att skaffa sig ett gott anseende på den internationella arenan. I den moderna världen kan ingen stå utanför, alla blir inblandade på något sätt och då gäller det att ha skaffat sig vita kulor för att dra nytta av andras stöd. Till och med Schweiz har börjat närma sig omvärlden med lättad banksekretess, sedan de upptäckt att isolationspolitik inte fungerar längre.

Helle och hennes likasinnade tror att det inte behövs lag och ordning. Även i den bästa av världar fungerar inte det samhället. Det behövs lag och ordning för att det ska vara säkert för folk att leva och bedriva näring.
I Afghanistan i dag finns det lite lag och ordning. Därför är svensk trupp där inom ramen för den FN-sanktionerade insatsen ISAF vars uppgift är att stödja det afghanska samhället (GIRoA) med syfte att GIRoA ska kunna klara sig själva.
Idag är det osäkert i Afghanistan. Missionärer med samma blåögda ideologiska syn som Helle har kidnappats av Talibaner och andra väpnade motståndsgrupper i Afghanistan. Jag undrar om Helle skulle vilja ha mer bistånd som lösning på en kidnappning där hon själv var offer?

Arbetet i Afghanistan vilar på tre pelare: Security, Governance och Development. Svensk trupp löser uppgift inom en av dessa, andra delar av svensk statsapparat ansvarar för de övriga två. Utan jämvikt mellan dessa blir arbetet ogjort. Alla tre funktioner behövs för att Afghanistan ska fungera. När jag skriver fungera avser jag inte ett samhälle av svensk modell utan ett samhälle där det är hyffsat säkert för folk att bo, där barn får gå i skola oavsett kön, där terrorism inte är nationalsport och där samhället kan erbjuda vård så att inte var fjärde barn behöver dö innan 5 års ålder.
För att det ska bli verklighet måste det finnas säkerhet. Svensk trupp på plats i Afghanistan jobbar för den säkerheten och i stället för att ta hem truppen bör Sverige öka truppstyrkan till full bataljon och visa omvärlden att vi menar allvar med våra ansträngningar i Afghanistan.


Det är något fint med naivitet, framförallt hos barn men det är farligt när vuxna ledarskribenter står för det. Naivitet hör inte hemma i säkerhets- och utrikespolitiken. Naivitet och godtrohet präglade FN:s ledningar på Balkan och i New York under sommaren 1995 när Srebrenica föll och FN förlorade allt sitt anseende. Världssamfundet kan upprätta sitt anseende genom att inte kasta in handduken bara för att det går lite trögt just nu. Lyckligtvis finns det folk som förstår det och som skriver om det, såsom Johanne Hildebrandt.

"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke", det tror jag till och med Mona Sahlin begriper. Jag tror inte att hon är så naiv.



Uppdatering 2010-08-02 19:30
Återigen upprepar Helle Klein sitt mantra, att ISAF är fel och att Sverige ska ta hem truppen. Hon skriver:

"...
Men i land efter land planerar nu regeringar för reträtt. Holland håller på att ta hem sina trupper. Kanada tar hem sina nästa år.

I Storbritannien tvingas David Cameron att besluta om ett slutdatum.

Det är hög tid att också Sverige deklarerar att de svenska soldaterna ska tas hem. Här har de rödgröna en möjlighet att göra skillnad.

På söndag håller Sahlin sitt sommartal. Ett klart stöd för ökat bistånd och en plan för att ta hem trupperna vore då på sin plats."


Hon, liksom många andra som säger sig vara för solidaritet, tycks inte begripa att det inte handlar om säkerhetsarbete ELLER bistånd utan att båda delar måste till.
I tät samverkan med officiella maktstrukturer i Afghanistan ska vi hjälpa afghanen att klara sig själv. Tyvärr räcker inte det med att skicka mer pengar.

Om vi bygger en skola idag så river Talibanerna den i morgon och vi har då bränt pengar i onödan och dessutom minskat förtroendet för det internationella samfundet. Vi måste hjälpa ANSF hantera säkerheten samtidigt som vi hjälper till med ekonomiskt bistånd och strukturellt bistånd.

Självklart ska Sverige skicka civilt bistånd. Lika självklart ska vi fortsätta med vårt militära bistånd. Detta så att Afghanistan kan komma på fötter. Det är inte "antingen eller" utan här kan vi återanvända en FM-klyscha; "både och" för i Afghanistan behövs verkligen allt.


Jag önskade verkligen att folk ska förstå att bistånd utan säkerhet inte är en framkomlig väg liksom det omvända. Jag önskade att de som propagerar för solidaritet kunde förstå att solidaritet behövs även när det är jobbigt och svårt och att man då inte kan kasta in handduken och ge upp.
Afghanistan behöver inte quitters, Afghanistan behöver stöd och Sverige bidrar med det och bör så fortsätta och helst utöka stödet, på alla fronter. Allt behövs!