Fredsfrämjande insatser, inte bara FN. Uppdaterad 22/8

Lars-Gunnar Liljestrand ondgör sig i ett inlägg på Newsmill över Gunnar Hökmarks benämning på ISAF-insatsen i Afghanistan. Han menar på att Hökmark vilseleder folk eftersom han kallar ISAF för en FN-operation:
"Gunnar Hökmark skriver vilseledande om Sveriges insats i Afghanistan och kallar det felaktigt för en FN-operation. Svenska soldater ingår i den NATO-ledda ISAF-styrkan som inte har någon likhet med FN-operationer med blå baskrar. Hökmark borde ställa sin fråga om Sverige skall ställa upp alls i FN-operationer till sin egen regering. Sverige har idag inte en enda soldat i FN-operationer i världen . Allt har istället satsats på den NATO-ledda styrkan i USAs krig i Afghanistan."

Här tycker jag att man kan finna kännetecken på vänsterns förhållningssätt till solidaritet i allmänhet och fredsarbete i synnerhet. Färgen på huvudbonaden tycks vara viktigare än mandaten som insatsen grundar sig på och möjligheten till verkan för insatsen. Det tycks mig som att vissa hellre ser en verkanslös FN-ledd mission än en fungerande NATO-ledd mission, oavsett om bägge bygger på ett FN-mandat. Hur inställningen är till EU-missioner är dock höljt i dunkel.

Sedan har det smugit sig in ett fel angående deltagande i FN-operationer eller också ser inte Liljestrand officerare som soldater. Vi har svensk militär personal i FN-tjänst i Mellanöstern, Kongo, Afghanistan, Pakistan, Sudan och Nepal. Visst, det rör sig om observatörer men det är ändock deltagande i fredsfrämjande FN-operationer.


FN kan delegera uppgiften att leda fredsfrämjande operationer till andra aktörer, vilket har genomförts ett antal gånger. Aktörerna är av typen Afrikanska Unionen, OSCE, EU och givetvis NATO. NATO har i flera fall fått uppgiften av FN att leda insatser. Likväl bygger insatserna på FN-mandat som reglerar spelreglerna, precis som om det vore en FN-ledd insats. Skillnaden är vilka resurser som ställs till insatsens förfogande och där är NATO allt som oftast långt för FN. En FN-ledd insats kännetecknas av trög byråkrati och knappa resurser vilket ger föga effekt. NATO kännetecknas av krånglig byråkrati och även i såna finns nationella intressen men den stora skillnaden är resurstillgången. NATO har flera gånger visat sig ha kapacitet som FN inte haft.


I Sverige gapades det när FN-styrkan UNPROFOR i Bosnien övergick till NATO-befäl under BA05. UNPROFOR hade inte löst sin uppgift tillräckligt väl och därför skyltades den nordiska bataljonen om, fordonen målades gröna och man lydde under NATO inom ramen för Implementation Force, IFOR. Sedermera övergick insatsen till Stabilization Force SFOR, fortfarande under NATO-befäl för att slutligen bli en EU-mission. Uppgiften har hela tiden varit tilldelad av FN och har varit fredsfrämjande arbete i Bosnien.
Att svensk trupp skulle stå under NATO-befäl var kontroversiellt och något som inte sågs med blida ögon av vänsterorienterade i Sverige. Utfallet blev bra och kritiken tystnade och sedan 1996 har vi haft svensk trupp under NATO-befäl inom insatserna IFOR och SFOR i Bosnien, KFOR i Kosovo samt ISAF i Afghanistan.
Under EU-flagg har vi haft truppmissioner i Bosnien, Tchad och DR. Kongo.
Sedan det inledande motståndet mot att ha trupp under annan flagga än FN:s så har det varit tyst, ända fram till häromåret då det började gå tungt i Afghanistan.


Vad beror detta på?
I grund och botten är det säkerligen en ideologisk motvilja till allt som USA står för och NATO likställs av rödanstrukna svenskar med USA. Något som är förknippat med USA kan tydligen inte vara bra.
Utöver det ser jag det som okunskap, dels gällande hur FN jobbar och dels gällande fredsoperationers funktion. Dessutom är det förmodligen okunskap om hur militärt arbete bedrivs i gemen. En kula skjuten av en "blåbasker" är lika dödande som en som avfyrats av en "grönkeps".


Sedan 1996, då IFOR bildades, har svensk personal stått under NATO-befäl kontinuerligt. Under samma period har svensk trupp deltagit i rena FN-missioner i Liberia, Kongo och Libanon, utöver de enskilda missioner som observatörsinsatserna kallas. Dessa "rena" FN-missioner har inneburit små insatser numerärt. I Kongo gick det så dåligt för FN att EU fick sätta in trupp, Operation Arthemis.
De senaste 14 åren har NATO-ledda insatser vilande på FN-mandat varit normen för svenskt militärt fredsarbete internationellt. FN-missioner har varit sporadiska. Syftena med insatserna, vilket regleras i FN-resolutioner, har ansetts som det viktiga, inte baskerfärgen och det oavsett färg på Regeringen.

Det är nog dags att inse att NATO har blivit ett verktyg för FN eftersom FN inte klarar jobbet på egen hand.


Jag avslutar med att citera ur FN-resolution 1386 en av många resolutioner som reglerar ISAF:
"[The Security Counsil]
3. Authorizes the Member States participating in the International Security Assistance Force to take all necessary measures to fulfil its mandate;"

Övriga FN-resolutioner rörande ISAF är: 1413, 1444, 1510, 1563, 1623, 1659, 1707, 1746, 1817, 1890 och 1917.


Uppdatering 2010-08-22:
Knappt en vecka efter detta inlägg kom Pierre Schori med en inlaga i Dagens Nyheter där han kräver en svensk reträtt från Afghanistan. Det räcker enligt Schori med bistånd. Det är nästan brottsligt naivt att tro det. Om en studerande vid en statsvetenskaplig utbildning skulle uttrycka sig enligt Schori så skulle det rendera i ett underkänt betyg redan på A-nivån. Världen fungerar inte såsom Schori beskriver den. Jag rekommenderar en grundläggande utbildning för honom. Det tycks behövas.

Jag vill passa på tipsa om två blogg-grannar med inlägg på samma tema:
Chefsingenjören: Vad vill (s)?
Rolf K Nilsson: Schori - revolutionsromantiker och USA-hatare.