onsdag 31 juli 2013

Gästinlägg - David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C





I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.


Stress, traumatisk stress och PTSD
Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återupplever händelsen istället för att minnas den, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.


Statistik
Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.


Felfaktorer i statistiken
Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.


Nya relevanta forskningsrön och framtid
En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman
Kapten / Fil Mag i Psykologi


Litteraturhänvisning
Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010)  PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602


Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

23 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Kommentar raderad pga osakligt personangrepp. Håll er innanför skjutgränserna och argumentera för er sak istället för att agera i affekt!

    /Parabellum

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  3. Ännu ett inlägg borttaget. Det här är inget fritt forum, våra regler gäller.

    Dom hittar du precis nedanför rutan du skrev i, men jag infogar dom för säkerhets skull i detta svar till dig:
    Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
    Håll dig till ämnet och god ton.
    Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.

    SvaraRadera
  4. Du är välkommen med ett underbyggt gästinlägg om du känner att du har någonting att tillföra debatten av värde.

    SvaraRadera
  5. Oj, antingen så är det väldigt lågt i tak här inne. Eller så har nivån varit väldigt låg tydligen.

    Det är ett intressant inlägg. Men vad jag vet så finns det väl ett par olika inriktningar man kan välja inom psykiatrin. Om jag inte minns fel så har man i Danmark valt samma linje som skribenten. Det finns dock dom som hävdar att det kan ta många år att utveckla PTSD. Så det är väl i sådana fall två inriktningar mot varandra. Allt torde handla om hur man väljer att tolka fakta lika mycket som att man får dom svar man vill ha beroende på hur man ställer frågorna.

    Så det förefaller inte helt lätt att bara avfärda de oberoende veteranerna och det de presenterat.

    I övrigt så förefaller det väl en aning märkligt att, i allafall om jag hört, sett och läst rätt, det är samma läkare, den där Zimmerman, som i inslaget på P1 igår pratar om 20-25% från alla missioner och som har tagit fram de siffror som några bollade i ett Facebookforum in absurdum igår. Det borde väl ändå vara så att den som varit med om att göra undersökningen vet vad han talar om? Således kanske det förekommer en feltolkning på även andra håll av de siffror som diskuterades igår.

    Nu hoppas jag att detta inlägg inte är opassande. Jag kommer inte i nuläget att skriva under signatur. Men skulle det bli en debatt kring mitt inlägg så blir det en annan femma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var reportern som sa 20-25% hade psykiska problem vid återkomst; att säga att 20-25% har psykiska problem är inte detsamma som att alla av dem har PTSD. Vi snackar alltså om kottar och morötter.

      OBVET tog siffran för samtliga PTSD-relaterade behandlingstillfällen under 2012 (948 st) och slog ut dem på en kontingent (á 4239 soldater), vilket gav dem siffran 22,36%. Dock står det på samma sida att där var "endast" 194 nya diagnoser av PTSD - och det oavsett tjänstgöringsland - under 2012. Så om samtliga nya diagnoser kom från ISAF-kontingenten 2012 så är det 194 st fall på en kontingent om 4239, dvs cirka 4,58%.

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Jag kontaktade Studio Etts reporter och frågade henne varifrån siffran 20-25% kom ifrån. Detta är hennes svar:

      "Hej,
      Tack för ditt mail. Jag beklagar om det blev otydligt med siffrorna. Uppgiften 20-25% är Peter Zimmermanns och bygger på en studie som har gjorts i samarbete mellan Bundeswehrkrankenhaus, där han leder traumacentret, och universitetet i Dresden (Institutet för klinisk psykologi och psykoterapi).

      Han talar om psykiska problem och psykiska störningar som samlingsbegrepp för samtliga störningar – lättare som svårare. Enligt Zimmermann drabbar renodlad PTSD betydligt färre, omkring 3%. Men antalet stiger och fallen blir svårare.
      I artikeln du länkar till tycker jag inte att det helt klart framgår om de tyska uppgifterna handlar om PTSD specifikt eller psykiska störningar mer generellt. Jag ser att PTSD ofta används som samlingsbegrepp.
      Här är mer underlag till den undersökning Dr Zimmermann arbetar med. http://www.aerzteblatt.de/archiv/129367/Einsatzbedingte-Belastungen-bei-Soldaten-der-Bundeswehr-Inanspruchnahme-psychiatrisch-psychotherapeutischer-Behandlung

      Med vänlig hälsning,
      Daniela Marquardt"

      Radera
  6. Hej, David skriver "PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas." Stämmer verkligen detta? Är det inte som så att en diagnos för PTSD inte kan ges förrän efter 6-12 månader, men att risken för att PTSD utvecklas ökar markant om personen inte får möjlighet att omgående bearbeta händelsen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Sören,
      Det stämmer både att risken för att utveckla PTSD ökar markant om individen inte får möjlighet att bearbeta händelsen, och att PTSD utvecklas normalt 6-12 mån efter händelsen (avvikelser finns självklart). Det är på grund av detta som kamratstöd och avlastningssamtal är så oerhört viktiga. Dock bör också nämnas att även en "vanlig" stressreaktion upplevs som otrevlig för individen, även om denne inte utvecklat eller diagnostiserats med PTSD, och individen kräver även där vårt fulla hjälp och stöd.

      För mer grundlig läsning rekommenderas "Handbook of PTSD - Science and practice" av Friedman, Keane & Resenick. Vill man ha en mer "lättsmält" svensk version rekommenderas varmt boken "Psykotraumatologi" av bland annat P-O Michel och Ulf Otto, varav både tjänstgjort inom FM som Försvarsöverpsykiater.

      /David

      Radera
  7. I USA är ju självmordsfrekvensen hög bland hemvändande soldater och den är hög generellt i hela amerikanska krigsmakten. Hur se det ut i Sverige?

    MVH Panoptikon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inget svar på din fråga, men det bör dock noteras att det amerikanska försvaret har varit i skriande behov av folk, varför rekryteringsstandarden "anpassats". Vissa individer som tidigare inte ansetts lämpade för militärtjänst har nu accepterats (naturligtvis sorteras vissa av dem bort under utbildningen i alla fall, men inte alla). I Sverige så har vi ju bara tillåtit soldater av en viss kvalitet åka på utlandsuppdrag - och då frivilligt. Den överväldigande majoriteten amerikanska soldater hinner skickas iväg på ett flertal insatser under sin tjänstgöringstid; ofta med så hög frekvens att den mentala återhämtningen efter avslutad mission inte hinner komma ikapp innan det är dags för en ny mission. Detta gör att risken att få PTSD är högre i det amerikanska försvaret än i det svenska - för att många av dem utsätts för traumatiska händelser om och om igen i en högre frekvens än svenska soldater blir.

      I Tyskland är de mycket noggranna med att inte skicka ut soldater på missioner om de uppvisar tecken på mentala problem (oavsett om dessa problem är från tidigare missioner eller orelaterat till det militära). Det är mycket därför Tyskarna har lägre frekvens av PTSD än britterna och amerikanerna.

      Radera
    2. Oerhört svårt att jämföra USA och Sverige när det gäller förutsättningarna för insats.
      Svensk personal åker oftast på en insats på cirka 6 månader med 30 dagars ledighet inkluderat. Alltså egentligen bara 5 månader utomlands.
      Personal från USA åker oftast på cirka 12 månader med 2 veckors ledighet om det är möjligt. Personalens tjänstgöring kan också under rådande omständigheter förlängas med tex 5-6 månader under insatsen om det behövs. Detta besked kan man då få under sin tjänstgöring.

      Därefter försöker vi i Sverige tillse att personalen är hemma minst ett år innan de åker igen på en ny 6 månaders insats.

      I USA finns det personal som har varit i insats under tex 12-15 månader och som sedan efter 6-8 månader återigen sänds ut minst 12 månader.

      Jämförelser som ovan visar att jämföra USA och Sverige blir som natt och dag. Inte konstigt att löner och förmåner skiljer sig när man har skilda förutsättningar.

      Radera
    3. Utöver det så är det skillnad på insatsernas karaktär, i alla fall i Afghanistan.

      Radera
  8. Detta är ett viktigt samtalsämne och att detta tas upp oftare nu är oerhört viktigt för att vi som kommer hem, kan efter genomförd mission få den stöd vi behöver. Ramen inom vilken tid FM anser sig förpliktigad att bistå med detta stöd bör ökas. Kan naturligtvis endast tala för mig själv men då jag utvecklade PTSD väldigt sent efter mina utlandsuppdrag (som rullade på under flera år, både civilt och för FM) var jag väldigt osäker vem jag kunde vända mig till. Förvisso ställde FM upp med initialt stöd innefattande terapi med någon som verkligen har erfarenhet av liknande situationer. Detta är jag oerhört tacksam för. Detta räckte inte för mig då antalet samtal som erbjöds mig var väldigt få. Nu är jag fast i det "vanliga vårdsystemet", något som inte fungerar lika bra då terapeuten inte har den expertis som krävs. Hon verkar närmast förskräckt över det jag berättar och jag väntar på tidpunkten då hon kommer att brista ut i tårar under våra samtal.

    MVH Kämpar med mitt PSTD

    Mitt inlägg är kanske lite utanför ramen för diskussionen men vill ge både ris och rosor till FM. En extra stor ros till en gammal kollega utan vem jag hade fått vänta i veckor på det initiala stödet; ett ris till att det stödet som erbjudits var så kortlivat (PTSD kan ta lång tid att bearbeta, mycket längre än någon månad).

    SvaraRadera
  9. Såg ett intressant inlägg om hur nya rön från en traumaforskare i Uppsala kommit fram till att människans inbyggda sätt att hantera ett trauma borde vara vägledande. De byggde på att endel kan må sämre av att återuppleva händelsen genom samtal/debriefing för nära inpå händelsen. Dvs ibland kanske de ska vara frivilligt att delta i liknande. Något som kan vara svårt att ta hänsyn till under krigsliknande omständigheter.
    FS17/FS19

    SvaraRadera
  10. Jag tjänstgjorde bl.a på OMLT FS19, min uppfattning är att Försvarsmakten fortfarande fumlar med veteranhanteringen. Hemkomstsamtal genomförs precis innan man får åka hem, i mitt fall en dryg vecka före jul. Därefter var det knäpptyst från Försvarsmakten, så till den grad att FS20 hann med sin återträff före oss. Under den tiden fick man inte ens ett samtal där de frågade hur man mådde. Detta trots att det var väldokumenterat vilka situationer vi befunnit oss i. När återträffen väl blev till så skuffades vi ihop ett 10-tal personer med en samtalsledare som var totalt nollad om vilka vi var och vad vi varit utsatta för. För min del som icke-officer så håller jag mig långt från Försvaret, värre personalpolitik får man leta efter.

    SvaraRadera
  11. Anonym 16.06; jag har samma erfarenhet av landstinget. Dom ringer aldrig för att kolla hur jag mår. Trots att jag varit med om skador o sjukdom som dom har dokumenterat. Som sagt mår du dåligt, ta kontakt med HrC eller närmsta förband. Din hälsa är ditt ansvar.

    Under mina två missioner (2006, 2012) har jag blivit väl omhändertagen och aldrig känt mig övergiven på något sätt. Jag har också flera gånger under dessa missioner fått reda på hur och var jag skulle vända mig om jag mådde dåligt.

    SvaraRadera
  12. Har under genom åren själv genomfört internationella insatser med efterföljande hemkomstsamtal och återträffar. Har dessutom tagit emot personal till FM efter deras insats och samtalat med dem om hur de upplevde den samt hur de nu såg fram emot att komma hem och åter tjänstgöra i Sverige.

    Min reflektion är att någonstans så måste det ändå finnas ett individuellt ansvar att i alla fall indikera eller lyfta frågan om de känner att insatsen inte är färdigbearbetad och att det påverkar tex familjelivet.

    FM har ett stort övergripande ansvar men det som tyvärr sker nu är att FM får bära hela skulden. Någonstans i denna process så kan man som individ lyfta sina funderingar i något skede i eller att någon kamrat som märker att inte allting står rätt till hör av sig till FM och ger en indikation. Hur skall FM gissa sig till att folk mår dåligt?

    Det andra eviga temat är att personalen som leder avlastningssamtalet under hemkomstprogrammet inte förstår vilka situationer man har befunnit sig i. Det är av vikt att samtalsledaren har relevant utbildning och erfarenhet så att man inte startar en process av misstag pga dålig utbildning.

    Jag tror tyvärr att personalen under hemkomstprogrammen ibland sammanblandar sitt behov av att berätta om vad man upplevt för historier med själva syftet för avlastningssamtalet.

    På motsvarande sätt så finns det ett antal situationer som civila utsätts för när det gäller naturkatastrofer och civila kriser där det ofta är helt orimligt krav att ställa att samtalsledaren skall ha upplevt samma erfarenhet för att få leda ett avlastningssamtal.

    Veteranhanteringen är nu på under klar förbättring och övergången till yrkesförsvar kommer också att underlätta detta när man på ett naturligt sätt kan bearbeta händelserna inom ramen för sin ordinarie arbetsplats hemma på förbandet.

    Tror tyvärr dock att FM aldrig kan uppnå en situation där alla är nöjda eftersom att det alltid kommer att finnas individer som via media kan uppmärksamma sin egen situation utan att riktigt lägga fram alla fakta i målet offentligt och där då självfallet FM i allmänhetens ögon kommer att betraktas som den "elaka myndigheten" mot den lilla individen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där sammanfattar även min syn på ett mycket bra sätt.

      Ett annat tema är att hemkommen personal vill få slut på hemkomstprogrammet så fort som möjligt för att träffa familj och vänner i stället för att "traggla med en samtalsledare". Vad man vill ha är inte alltid det samma som vad man behöver (mjuklandning).
      Jag tror att många inte ger hemkomstprogrammet chansen av den anledningen. Sen är det lite kutym att såga hemkomstprogrammet.

      Radera
    2. Det låter dessutom som att det kanske största problemet idag (när vi nu trots allt fått ett lagstiftat ansvar om veteranpolitiken) efter problemet med att finna de som behöver hjälp (eller få dem att söka hjälp självmant), är att kompetensen för att vårda personer med PTSD av just veterankaraktär är bristande hos landstingen. Det är ju trots allt inte samma sak att hjälpa en veteran att bearbeta sina erfarenheter som att hjälpa ett våldtäktsoffer bearbeta sina.

      (Bör tillägga att det är mycket möjligt att hjälpen för våldtäktsoffer och andra som traumatiserats i det civila kanske också är kraftigt eftersatt - det är dock inte ett ämne jag är insatt i.)

      Radera
    3. Inlägget tar upp många goda poänger! En av de kanske viktigaste är balansen mellan organisationens och individens ansvar. Det är en fullkomlig självklarhet (även om så inte alltid varit fallet) att FM skall tillhandahålla hjälp för åkommor som uppkommit under tjänstgöringen.

      Samtidigt, även om det är som att svära i kyrkan, så måste individens hälsa i grunden vara individens ansvar, och att denne aktivt måste söka hjälp då den anser sig behöva det. Jag uttryckte på Twitter att FM Veteranhantering aldrig kommer att bli en psykologisk Men In Black-patrull som med synsk förmåga gissar sig till vem som mår dåligt, och söker upp för att bota denne med en blixt-mojäng. Att många individer tyvärr inte alltid har insikt eller ork att söka hjälp (möjlig effekt av de tillstånd vi diskuterat) understryker vikten av en förstående organisationskultur på våra förband som kan fånga upp dessa, samt det föredömliga arbete som Fredsbaskrarna och andra veteranorganisationer gör där nätverk kan hjälpa till att fånga upp individer som mår dåligt.

      Angående Sörens fråga om den civila sjukvårdens möjlighet att hantera militärt relaterade åkommor så är min uppfattning att detta är en fråga om resurser snarare än kompetens. Både allmän- och akutpsykiatrin är oerhört kompetenta men har präglats av stora resurs-diskussioner (inte helt olika FM:s), där personalen förmodligen känner en stor frustration över att inte kunna hjälpa alla.

      /David

      Radera

Skriv en signatur för underlätta vid repliker och debatt.
Håll dig till ämnet och god ton.
Bloggägaren förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer utanför skjutgränserna.