Gästrecension - Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år - Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________



Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år - ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden... och är kanske fortfarande?


Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 

Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à "Jo, det ÄR rättstavat..." och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!


Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från "fienden" vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då "bara" en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!


Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. "Lös uppgiften" har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Srebrenica - 20 år har gått

Idag är det årsdagen av folkmordet i Srebrenica där Bosnienserbiska armén slaktade tusentals män och pojkar och fördrev kvinnor, för att de var muslimer. Jag väljer att skriva folkmord för det var precis vad det var, även om Ryssland och Serbien motsätter sig den definitionen. Politik.

Politik var också det som gjorde att folkmordet tilläts ske. Västvärlden och FN hade tillräckligt med underlag och tillräckligt med kraft för att kunna ha förhindrat det men valde att inte göra det. Srebrenica offrades.

Sverige hade ca 1000 man på plats i området i den svensk-danska pansarskyttebataljonen BA04. Trots den kapacitet som bataljonen hade var det aldrig aktuellt att understödja de hopplöst utsatta holländarna i Srebrenica. Inte ens en beredduppgift gavs bataljonen. Slakten blev ett faktum, liksom flyktingströmmen från enklaven.
BA04 fick i stället ta emot flyktingarna i ett tillfälligt flyktingläger på Tuzla Airbase, något som jag tidigare skrivit om.

Mottagande av Srebrenica-flyktingar på Tuzla Airbase juli 1995. Foto: J Bohman, Stab/Ingkomp BA04.

Det har gått 20 år och i samhället tycks det på många sätt vara glömt. I historieläromedel omnämns det knappt alls. Politiker verkar bortse från det faktum att FN var och är helt handikappat på grund av dess politiska ledning och de vurmar för ytterligare insatser under FN-flagg. De tycks ha glömt att Nato fick ingripa för att rädda upp situationen.
I Bosnien är det inte glömt. Där hittas fortfarande gravar och lik efter massakern. Några andra som inte heller har glömt är vi FN-soldater som var med.

Dåvarande kompanichefen Mj Sigeback berättar för tidningen Norra Skåne om sina minnen:
"Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar."

Han avslutar intervjun med:

"Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen.
Offren från Srebrenicamassakern har det inte."

För mig personligen blev jobbet med flyktingarna något av en räddning för min mentala hälsa. Frustrationen som byggts upp under insatsen fick utlopp. Jag fick äntligen göra något som betydde något.
Tack vare bataljonchefens anteckningar från missionen känns det nu som att jag kan knyta ihop säcken och lägga händelserna 1995 bakom mig. Men glömmer, det gör jag aldrig.

Tuzla Airbase och flyktingarna

Jag har inspirerats av Morgonsur att publicera något litet om Bosnien och Srebrenica-flyktingarna är något som var viktigt för mig:


1995
Jag jobbade mycket i bataljonens stridsledning under den här perioden och fick förstahandsrapporter om vad som hände där ute. Det var frustrerande att inte aktivt agera mot överträdelserna. Vi hade blivit stoppade och påskjutna i månader av alla parter och nu så hade det gått ett steg längre! Det blev nästan för mycket.

Sent på natten mellan den 12:e och 13:e juli fick jag ett anrop från Tuzla Airbase (TAB), en gammal flygbas där vi var ansvariga för säkerheten. Det gick inte att flyga på basen pga hotet från BSA som hade ställningar på Vis-höjden där de med kuslig precision kunde leda in artilleri mot TAB:en. Det var skyttet där nere som anmälde att det började komma flyktingar till dem. Flyktingarna ville in på basen och tas om hand där. Vid den tidpunkten hade det kommit några hundra men det kom bara fler och fler. Vi fick skicka dit alla kompaniers larmstyrkor och annat folk som gick dit under natten. Klockan 0600 gick jag av mitt händelserika pass och gick i bås.

Tuzla Airbase, TAB
Sex timmar senare väckte plutonchefen mig och gav mig ordern att framrycka till TAB:en för att förstärka ledningen. Jag packade fort och gav mig av. Jag minns idag sista vägsträckan fram till TAB:en som något som jag sett på film, inte varit med om på riktigt. Det var folk överallt, tusentals. På vägen, i diket, överallt. De låg, de stod, de skrek och gnydde. Det var trasor och påsar här och där. Man kunde inte avgöra med blotta synen vilka av de liggande som var vid liv och vilka som inte var det. Det var spillror av människor, en masse, som väntade på att bli insläppta på basen. Det var små barn och gamla kvinnor och gamla gubbar. Alla tonåringar och vuxna män och kvinnor saknades. Senare kom det fram att de avrättats i Srebrenica. 8000 personer, de flesta obeväpnade hade iskallt dödats och grävts ner i naturen runt Srebrenica. Här på TAB:en var endast de som inte utgjorde något hot eller nöje.
I fållan där de fick vänta på insläpp försökte några stycken uppvigla massan mot oss FN-soldater men jag antar att folk var för trötta för att orka bråka. Några tog livet av sig där och då. De hängde sig så vi fick plocka ner dem.

Jag kom in på basen och åkte ut på flygrakan och hittade där en kapten jag kände sedan Libanon. Det visade sig att han skulle ta över ansvaret för situationen och det sammansatta kompaniet (Mike Lima) som upprättats för ändamålet. Hittills så hade ställföreträdaren för det danska stridsvagnskompaniet hållit ställningarna men nu måste han lösas av och Kapten S hade uppgiften. Kn S pekade på en dansk M113-vagn i ledningsutförande och sa till mig: ”Vad bra att du kommer. Sätt dig i vagnen och svara på allt som sänds till mig. Jag finns i tältet bredvid. Gör det du behöver. Stör mig endast om egna liv är i fara”.
Där satt jag och stridsledde ett kompani i mottagandet av en flyktingström. Jag skickade tolkar hit och sjukvårdspersonal dit, omfördelade folk för bevakning och för latringrävning. I efterhand så känns de timmarna som de bästa i mitt militära yrkesliv. Jag var navet i vad som där och då var det viktigaste i Europa, ja kanske till och med världen. Och vi gjorde ju något! Vi fick agera aktivt och göra något bra för stackarna som svikits av världssamfundet i Srebrenica.
Jag jobbade fram till klockan fyra på morgonen innan jag gick och la mig. En skyttesoldat hade tagit tältsängen som man hade ordnat för mig men han fick ligga kvar, för mig räckte det med liggunderlaget under stjärnhimmeln. Jag kommer faktiskt ihåg att det var helt stilla och stjärnklart. Värmen gjorde att det inte var några problem att ligga ute.

Latriner och beskjutning
Vi slussade flyktingarna genom en uppsatt sjukstuga, registrerade dem och gav dem tält att sova i på flygrakan. UNHCR stod för tälten men vi för manskapet. Det förekommer olika siffror på hur många flyktingar vi tog emot men någonstans kring 8000-9000 passerade igenom. Vissa stannade länge medan andra fortsatte, bland annat till UNHCR:s läger.

Apropå latringrävning så hände det en lustig incident efter några dagar. Vi hade med hjälp av grävmaskin gjort ett långt latrindike och lagt golv ovanför med hål i samt skynken runt och på så sätt skapat toaletter. Skynkena användes tyvärr att torka händer på varvid de blev ganska äckliga efterhand. Diket fylldes ju upp ganska snabbt under hålen i golvet och skitbergen där måste plattas ut så att mer bajs skulle få plats. Golvet lyftes bort och en stursk svensk soldat tog på sig stövlarna och klev ut i latrindiket och började skotta skit. Efter en stund fick hans kropp nog av ångorna varpå han svimmade, raklång ner i bajset. Fy fan!

Flyktinglägret hade funnits ungefär en vecka och jag var efter några dagar på Camp Oden åter tillbaka på TAB:en. Helt plötsligt gick en kulspruta kaliber 7,62 igång i närheten ochbevakningen ropade in till mig att det sköts på oss. Jag kommenderade folk i skydd genom att gå ut på alla system och kommendera ”Shelter” och ”Vagnsborg”. Jag rapporterade uppåt till VL och fick in rapporter att alla var inräknade, ingen av oss svenska var kvar utanför skydd.
Fan vad skönt, tänkte jag, alla klarade sig. Då slog det mig: Jag satt kvar i ett upplyst torn på ett flygfält med kulor vinande omkring mig. Inte bra. Jag la mig ner på golvet och drog ner handmikrotelefonerna så att jag kunde prata. Sandsäckarna skulle ta smällen.
Då glider dörren upp och en löjtnant tittar in och viftar åt mig att jag ska komma men jag skakar på huvudet och säger att jag måste bemanna utrustningen. ”Skyll dig själv då”, sa han, släckte lyset och ålade nerför trapporna och ca 100 meter tillbaka till sheltret. Han måste ha varit blå på armbågarna efter att ha ålat hela den vägen fram och tillbaka. Efter ett tag så avtog beskjutningen och vi kunde återgå till det vi höll på med.

Moskén och Pakbat
Under några dagar satt jag och tittade på när en delegation ur Pakbat II byggde en tältmoské åt flyktingarna nedanför tornet. På lördagen så skulle Izetbegovic komma på besök och då skulle moskén vara klar. Dagarna gick men ingen moské blev till.
Till slut så ledsnade någon, oklart vem, och gav order till Mj J, som nu ledde verksamheten på TAB: ”Bygg klart moskén”.
Mj J var av annan uppfattning och jag satt på första parkett då han ordervägrade: ”Aldrig i helvete att jag bygger moskén”, klargjorde han för Översten.
Då kom en skriftlig order från Sektorchefen, en general, och Mj J föll till föga och började bygga på fredag morgon. På kvällen var arbetet klart så en Pakistansk imam eller något sånt, kunde rena moskén från spåren av oss kristna och kvinnor dessutom. Det som Pakistanierna inte lyckats med på fyra-fem dagar gjorde svenskarna på en dag.

På lördagen kom Izetbegovic på besök och han var mycket tillfreds med vad vi hade gjort för att hjälpa flyktingarna och uttryckte sin beundran. En amerikansk major som fanns på plats var inte lika positiv utan gick ut i CNN och kritiserade svenskarna och tog själv på sig äran.
Efter det att CNN intervjuat Izetbegovic och sanningen uppdagades så fick majoren order hemifrån att krypa till korset och ta tillbaka det han sagt.

Moskébygget var inte det enda fel som Pakbat orsakade. En kväll så ropades jag upp av ett OP på basen. ”Kalla hit MP, eller jag skjuter ihjäl ett par ’pakkar”, fick jag på radion.
På min fråga vad det var som skedde så fick jag svaret: ”Pakistanska soldater köper avsugningar av flyktingbarnen. De byter kepsar och godis mot sex. Om inte Militärpolis är här inom fem minuter skjuter jag. Och jag skjuter för att döda!”
Jag ringde upp MP och de åkte på en gång. Fy fan, vad förbannad jag blir när jag tänker på det.
Samma vecka så våldtogs en manlig Jordansk officer av två pakistanska soldater på TAB:en. Dessutom så sålde ”pakkarna” diesel och bensin till locals. Att man tvingas jobba med såna!

Mot slutet
BiH var inte nöjda med att folket började tycka väl om UNPROFOR utan försökte få flyktingarna att flytta från TAB. Vi ville också att de skulle flytta så att vi blev av med dem. Några utvalda åkte till ett annat flyktingläger för att reka men återvände till TAB med budskapet att de hade det bättre hos oss och skulle därför stanna. Typiskt.
Två dagar senare landar ett antal artillerigranater på ena banänden på TAB:en och
flyktingarna valde att flytta från osäkerheten på flygrakan till UNHCR:s flyktingläger. De var borta och vi är väl många som misstänker att BiH var de som sköt de där granaterna i syfte att få bort flyktingarna och misskreditera både oss och serberna. Hade det varit serberna så hade de nog skjutit mitt på eller i bortre änden på fältet i stället för i den ände där inga människor fanns. Inga döda men full politisk pott för BiH.

Legend:
BSA = Bosnienserbiska Armén
BiH = Bosnienfederationen