lördag 11 juli 2015

Srebrenica - 20 år har gått


Idag är det årsdagen av folkmordet i Srebrenica där Bosnienserbiska armén slaktade tusentals män och pojkar och fördrev kvinnor, för att de var muslimer. Jag väljer att skriva folkmord för det var precis vad det var, även om Ryssland och Serbien motsätter sig den definitionen. Politik.

Politik var också det som gjorde att folkmordet tilläts ske. Västvärlden och FN hade tillräckligt med underlag och tillräckligt med kraft för att kunna ha förhindrat det men valde att inte göra det. Srebrenica offrades.

Sverige hade ca 1000 man på plats i området i den svensk-danska pansarskyttebataljonen BA04. Trots den kapacitet som bataljonen hade var det aldrig aktuellt att understödja de hopplöst utsatta holländarna i Srebrenica. Inte ens en beredduppgift gavs bataljonen. Slakten blev ett faktum, liksom flyktingströmmen från enklaven.
BA04 fick i stället ta emot flyktingarna i ett tillfälligt flyktingläger på Tuzla Airbase, något som jag tidigare skrivit om.

Mottagande av Srebrenica-flyktingar på Tuzla Airbase juli 1995. Foto: J Bohman, Stab/Ingkomp BA04.

Det har gått 20 år och i samhället tycks det på många sätt vara glömt. I historieläromedel omnämns det knappt alls. Politiker verkar bortse från det faktum att FN var och är helt handikappat på grund av dess politiska ledning och de vurmar för ytterligare insatser under FN-flagg. De tycks ha glömt att Nato fick ingripa för att rädda upp situationen.
I Bosnien är det inte glömt. Där hittas fortfarande gravar och lik efter massakern. Några andra som inte heller har glömt är vi FN-soldater som var med.

Dåvarande kompanichefen Mj Sigeback berättar för tidningen Norra Skåne om sina minnen:
"Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar."
Han avslutar intervjun med:
"Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen.
Offren från Srebrenicamassakern har det inte."

För mig personligen blev jobbet med flyktingarna något av en räddning för min mentala hälsa. Frustrationen som byggts upp under insatsen fick utlopp. Jag fick äntligen göra något som betydde något.
Tack vare bataljonchefens anteckningar från missionen känns det nu som att jag kan knyta ihop säcken och lägga händelserna 1995 bakom mig. Men glömmer, det gör jag aldrig.

onsdag 8 juli 2015

Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.

/C



Foto:Joakim Berndes, Compfight Creative Commons


Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.



David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi

lördag 4 juli 2015

Gästinlägg: En medborgerlig skyldighet

Cynismer har blivit anförtrodda ett gästinlägg från Förvaltare Håkan Lindberg. De som följt försvarsdebatten genom åren vet vem Håkan är. För er andra kan jag berätta att han har tjänstgjort inom samtliga arenor och på många olika håll inom Försvarsmakten, inkluderande några internationella insatser.
/C


En medborgerlig skyldighet?


Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:

1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.

2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.

3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.

Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.

Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.


När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:

1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.

2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.

3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.


Militärt fokus

Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.


Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.

De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna


Civilförsvarsutbildning

Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)

Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.

Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.


Effekter

Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:

1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.

2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.

3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.

4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.

5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.


Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.

Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.

Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.


Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.

Håkan Lindberg

måndag 11 maj 2015

Tack Erik!

Erik Lagersten Foto:NRK

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten väljer att sluta i FM för tjänst i Västra Götalandsregionen.
Jag kan förstå att han vill prova något nytt efter ett antal år i Försvarsmakten, först med utvecklingen av Combat Camera och sen som Informationsdirektör. Men det är en stor förlust för Försvarsmakten.

Innan Lagersten tillträdde som Informationsdirektör 2008 var den allmänna mediastrategin att möta kritik med att "pudla",  även om det egentligen inte fanns fog för kritiken. Om man sa förlåt snabbare än kvickt blåste debatten över och man kunde återgå till normal tjänst.
Problemen med den strategin var att bilden av FM utåt sett blev svärtad samt att FM:s självbild blev allt sämre. Den egna myndigheten stod inte upp för verksamheten.

Lagersten ändrade inriktning, nu var det saklighet som gällde. Obefogad kritik möttes med fakta, även i de fall då man skulle kunna ha "smitit undan" med lite undfallenhet. Bilden började växa fram av en professionell myndighet med ordning, åtminstone på kommunikationen. Även internt kändes det som att Försvarsmakten stod upp för verksamheten och personalen. Det var inte längre några ursäkter för verksamhetens bedrivande utan stolthet.

Försvarsmakten flyttade ut på sociala media under ledning av Informationsdirektören. Från att ha sett bloggare som något ont att hantera så tog FM aktiv del på den nya informationsarenan. Ingen annan myndighetsledning har varit lika aktiv och nåbar som Försvarsmaktens, tack vare Lagersten.

Allt har inte varit guld och gröna skogar utan vid ett par tillfällen har det blåst snålt kring honom. Han har dock tagit ansvaret som chef för sin verksamhet och han har gått stärkt ur händelserna. Som civilanställd på HKV visade han prov på föregångsmannaskap och vann respekt.


Som FM-anställd var jag i kontakt med Erik vid några tillfällen och som aktiv på sociala media flera gånger genom åren. Vi har haft bra dialoger.
Under Lagersten har Försvarsmaktens informationstjänst gått från klarhet till klarhet och myndighetens kommunikation känns fräsch.


Att ta över den här rollen är nog både enkelt och svårt. Å ena sidan är det "bara" att sätta tummen i spåret och köra vidare med den duktiga personalen på INFOS, å andra sidan är förväntningarna skyhöga. Mina lyckönskningar till efterträdaren, vem det nu blir.

Jag avslutar med att säga tack till Erik och all lycka och framgång.

Sakligt - Ödmjukt - Självsäkert*


/C

*Informationsstabens valspråk instiftat av Lagersten efter feedback från mig.

torsdag 30 april 2015

Elevbataljon Gotland

Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.

Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:

Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.

Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.


Genomförande
  • Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
  • Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
  • Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
  • Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
  • Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
  • Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
  • Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.

Sverige får:
  • Trupp på Gotland.
  • Kontinuitet i förbandet.
  • En attraktiv anställnings- och studieform.
  • En välutbildad militär.

Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.

Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.


Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.


Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.

Med "elev" avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.

/C

tisdag 28 oktober 2014

Inte Cynismer

Nyligen har ännu en svensk försvarsblogg startats. Det är bra att fler väljer att skriva och berätta. Bloggaren har dock valt ett namn som är som gjort att sammanblanda med Cynismer då man bytt ut C mot Z. Vad skälet till detta är är för oss okänt.

Vi vill härmed meddela att vi på Cynismer INTE har något med den nya bloggen att göra.

/C

måndag 28 juli 2014

En soldat är en soldat

Med anledning av flera mycket tråkiga kommentarer på Livgardets Facebook-flöde vill jag länka till ett blogginlägg som handlar Försvarsmakten, homosexualitet och tolerans (eller bristen därav):
En soldat är en soldat.


Kommentarerna på Facebook är bla från fd soldater som motsätter sig Livgardets deltagande i Pride-festivalen.

Det finns anledning att diskutera vilka event som Försvarsmakten deltar i men det ska givetvis ske på ett sunt sätt. Många tror att Pride är ett politiskt event och att Försvarsmakten därför inte ska delta och med det visar de på sin okunnighet. Pride är inte politiskt och inte heller är FM:s strävan efter en mångfald och vital organisation politisk. Försvarsmakten vill med sitt deltagande visa på att man bejakar allas lika värde. Det är förtroendeingivande och attraktionshöjande, för de som förstår vill säga. Det finns (tydligen) vissa som inte vill förstå.


Mikael Wallentin Åström skriver:
"Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett."


Ja, Försvarsmakten bör fortsätta rekrytera brett, men inskränkta som inte kan föra sig bland olika (oavsett sexuell läggning, kön, etnicitet, mm) göra sig icke besvär:

"Försvarsmaktens värdegrund slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter. För att våra uppdrag ska vara framgångsrika förutsätts att alla medarbetare uppträder enligt värdegrunden."


Jag är innerligt trött på korkat folk som inte beter sig. Vakna, det är 2014! Tiden för intolerans, rasism och homofobi är förbi och jorden är inte platt!

/C