lördag 29 oktober 2016

Recension - 6 dagar


Jag skulle vilja se filmen, är min reaktion efter att ha läst David Bergmans senaste techno-thriller 6 Dagar. Det är hundra knutar från start och tempot slackar aldrig.

Sverige är utsatt för ett nytt kraftfullt hot och förgreningar leder hela vägen in i maktens kammare. Synkroniserade attacker lamslår delar av samhället samtidigt som statschefen är utomlands.


6 Dagar är en fristående efterföljare till Davids debutroman 36 Timmar och mycket känns igen, både rollfigurer och själva berättandet. Det är action, militära detaljer, skurkar och hjältar.

Berättandet är ännu bättre än debuten och det märks att David har mognat som författare. Jag är imponerad över Davids (och förlagets) process. Från det tidiga utkast som jag hade förmånen att läsa till utgivning var tiden inte lång. Arbetet som gjordes måste ha varit effektivt för slutversionen är riktigt bra.

En sån här roman kan bara skrivas av en militär. Beskrivningarna och detaljerna är precisa, något som skiljer "the real deal" från övriga.
Särskilt nöjsamt är det att känna igen vissa förebilder i boken. Den burduse polischefen Sverker har många unga militärer i Mälardalen fått förklara sig för.

Är man det minsta intresserad av totalförsvaret så måste man läsa boken.


Om jag får vara sån så skulle jag gärna ha sett lite mer beskrivningar om effekten i samhället. Men då hade det krävt en till berättar-linje och några hundra sidor till och då hade det blivit en helt annan bok.

/C

lördag 11 juni 2016

Gästrecension - Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år - Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________



Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år - ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden... och är kanske fortfarande?


Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 

Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à "Jo, det ÄR rättstavat..." och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!


Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från "fienden" vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då "bara" en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!


Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. "Lös uppgiften" har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

tisdag 31 maj 2016

Ett halvt år - ett helt liv

Jag har nu läst Magnus Ernströms bok om den första Bosnienbataljonen BA01, Ett halvt år - ett helt liv, och jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska beskriva vad jag känner för den. Det finns så mycket att förmedla.
Ska jag börja med hur jag som värnpliktig slog ut tänderna på Magnus under en innebandymatch med fängelse-regler, eller ska jag skriva en formell recension? Jag vet inte. Det får bli som det blir.

Foto: Författaren Magnus Ernström signerar sin bok i skrivarstugan. Privat


I många år har jag väntat på att Magnus skulle få ut boken. Vi satt vid elden vid Ljusnan efter hans hemkomst från Bosnien och utbytte historier, han från Bosnien och jag från Libanon. Inför min Bosnienvända pratade vi en hel del. Många historier var förfärande och föga moraliskt uppbyggande för mig inför rotation.
Magnus skrev senare målande inlägg på SoldF Forum och sedermera på sin egen blogg Morgonsur. Inlägg som gav mersmak.


Det mesta som skrivits om BA01 har jag nog läst men Ett halvt år - ett helt liv tror jag är det bästa jag läst om insatsen. Magnus personliga berättarstil gör att man inte vill lägga i från sig boken. Dispositionen med cliffhangers gör att man nyfiket läser vidare. Detaljrikedomen är väl avvägd.

Persongalleriet innehåller en hel del bekanta. Flera av dem har jag tjänstgjort med både i Sverige och utomlands. De är beskrivna med vad som kan ses som ömhet, om än med vissa gliringar. Stämningen mellan soldaterna går nästan att ta på, för en som varit med i motsvarande sammanhang.

Händelserna som utspelas i boken är hemska, för hemska, och det värsta av allt är att det har hänt på riktigt. Bosnien-kriget var fruktansvärt på alla sätt och skildringen blottlägger hur jävligt det faktiskt var.

Vad som också blir tydligt är vilken risktagning som BA01 kontinuerligt tog. Många gånger var det ren tur att inte fler skadades eller stupade. "Gud är svensk" var ett uttryck på Balkan i mitten på 90-talet, åsyftande den osannolika tur som svensk trupp hade.


Titeln Ett halvt år - ett helt liv är omsorgsfullt vald. Jag tror dock att det krävs en utlandsveteran för att tillfullo förstå innebörden. Det man får uppleva på en kort tidsperiod bär man med sig resten av livet. På gott och ont.

Jag kan tänka mig att det har varit jobbigt att skriva boken. Vissa saker vill man helst lägga bakom sig och det kan göra ont att lyfta upp dem till ytan igen. Jag hoppas och tror att Magnus tycker att det var värt det. För oss läsare gav det mycket.
Jag har fått se Magnus före och efter BA01, liksom jag har sett andra genomgå det en insats kan innebära. Boken kan ge förståelse till de som inte själva varit med.


Ett stort tack till dig Magnus för att du delat med dig av dina upplevelser. Historier är till för att berättas.

/C

söndag 29 maj 2016

Veterandagen 2016

I strålande solsken genomfördes Veterandagen 2016. På Gärdet flögs det drake och minnen från Afghanistan for genom mig. Mycket passande.

Det var några år sen sist som jag hade möjlighet att delta i högtidligheten vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Och det har hänt en del sen sist. Fler organisationer deltar och dagen känns välkomponerad. Arrangemanget har börjat sätta sig.


Några korta intryck:

Statsminister Lövén deltog, som förste statsminster. Hans tal var riktigt bra. Inget politiskt manifesterande utan rakt på ett tal till och om veteranerna.
Även moderaternas Anna Kinberg Batra besökte ceremonin.

Callis Amid blev medaljerad för sina insatser för bland annat de afghanska tolkarna. Välförtjänt utsågs han också till Årets veteran.

På plats var många andra kändisar från försvarsdebatten som förs på nätet. Johanne Hildebrandt, Magnus Morgonsur Ernström, Jan Mörtberg, för att nämna några. Det var givetvis många andra prominenta gäster på plats, inte bara från Försvarsmakten utan också tex HMK och GD MSB (som faktiskt varit i Afghanistan).

Även förre försvarsministern Sten Tolgfors var på plats och jag tog tillfället i akt att tacka honom för att han lyfte upp veteranfrågan högre på det politiska bordet. Utan hans engagemang hade vi inte varit där vi är idag.
Vi hade en intressant diskussion om försvarspolitik och hur den ska kunna kopplas ihop med "plutonsnivån" och jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg i ämnet.
Tolgfors uppmuntrade till återupptaget bloggande.

Försvarsmusikens framförde Vid dagens slut, en låt som liksom kommer åt det där ömma längst in i mig. Jag mindes särskilt Gunnar, Johan och Kenneth som stupade där ute och ett antal vars liv inte gick att rädda när de kom hem. Det gör ont att bara tänka på dem. Skönt är att omhändertagandet för hemkomna blir allt bättre.


Veterandagen 2016 var en trevlig tillställning. Jag hoppas på upprepning nästa år.

lördag 12 september 2015

Ny ÖB

Idag utsåg regeringen Micael Bydén som ny överbefälhavare. Flygväpnaren Bydén har en bra förbands- och insatsbakgrund för uppgiften och har hunnit bli HKV-fähig, trots sin relativt unga ålder.

Jag tror att det är en bra utnämning och önskar generalen lycka till.


Sverker Göranson lämnar en försvarsmakt på uppåtgående. Med honom vid rodret har vissa saker faktiskt ändrats till det bättre (även om försvarsdebatten brukar fokusera på brister).

Tack för allt (nej lite realist är jag allt) det mesta och stort lycka till!

/C

lördag 11 juli 2015

Srebrenica - 20 år har gått


Idag är det årsdagen av folkmordet i Srebrenica där Bosnienserbiska armén slaktade tusentals män och pojkar och fördrev kvinnor, för att de var muslimer. Jag väljer att skriva folkmord för det var precis vad det var, även om Ryssland och Serbien motsätter sig den definitionen. Politik.

Politik var också det som gjorde att folkmordet tilläts ske. Västvärlden och FN hade tillräckligt med underlag och tillräckligt med kraft för att kunna ha förhindrat det men valde att inte göra det. Srebrenica offrades.

Sverige hade ca 1000 man på plats i området i den svensk-danska pansarskyttebataljonen BA04. Trots den kapacitet som bataljonen hade var det aldrig aktuellt att understödja de hopplöst utsatta holländarna i Srebrenica. Inte ens en beredduppgift gavs bataljonen. Slakten blev ett faktum, liksom flyktingströmmen från enklaven.
BA04 fick i stället ta emot flyktingarna i ett tillfälligt flyktingläger på Tuzla Airbase, något som jag tidigare skrivit om.

Mottagande av Srebrenica-flyktingar på Tuzla Airbase juli 1995. Foto: J Bohman, Stab/Ingkomp BA04.

Det har gått 20 år och i samhället tycks det på många sätt vara glömt. I historieläromedel omnämns det knappt alls. Politiker verkar bortse från det faktum att FN var och är helt handikappat på grund av dess politiska ledning och de vurmar för ytterligare insatser under FN-flagg. De tycks ha glömt att Nato fick ingripa för att rädda upp situationen.
I Bosnien är det inte glömt. Där hittas fortfarande gravar och lik efter massakern. Några andra som inte heller har glömt är vi FN-soldater som var med.

Dåvarande kompanichefen Mj Sigeback berättar för tidningen Norra Skåne om sina minnen:
"Personligen mår jag bra även om det dyker upp mörka tankar ibland. Man bearbetar ju hela tiden en slags sorg. i somras var vi nästan 500 gamla soldater som hade en återträff i Revinge och jag tror att de flesta av oss känner att vi gjorde en fin insats i Bosnien, trots tidvis svåra motgångar."
Han avslutar intervjun med:
"Familjen är det viktigaste i en människas liv och jag är tacksam över att få ha min välbehållen.
Offren från Srebrenicamassakern har det inte."

För mig personligen blev jobbet med flyktingarna något av en räddning för min mentala hälsa. Frustrationen som byggts upp under insatsen fick utlopp. Jag fick äntligen göra något som betydde något.
Tack vare bataljonchefens anteckningar från missionen känns det nu som att jag kan knyta ihop säcken och lägga händelserna 1995 bakom mig. Men glömmer, det gör jag aldrig.

onsdag 8 juli 2015

Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.

/C



Foto:Joakim Berndes, Compfight Creative Commons


Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.



David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi